Don't Look Up (2021)

Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".

Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.

Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!

Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President". 

Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.

Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt. 

En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.

Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den! 

Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

 

Gone Girl (2014)

Precis som med Interstellar lyckades jag hålla mig i princip helt ospoilad tills jag såg Gone girl. Jag visste knappt vilka skådespelare som var med, hade absolut inte sett någon trailer och hade ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag hört var att folk verkade diskutera filmen ivrigt. Jag visste inget om de olika ståndpunkterna men något lurt var det med filmen. Detta är ofta det bästa sättet att se en film - helt ospoilad.

Nu har jag äntligen sett den och jag kan med full frenesi kasta mig in i debatten. Jag insåg snart att jag skulle hamna på den sida som gillar filmen. David Fincher är en otroligt kompetent regissör. Det är en skön känsla att se en film som är så välgjord som denna. Som dramathriller fungerade den mycket väl också. Självklart förstod jag att allt inte var som det först verkade. Det är ju liksom thrillerns uppgift att fucka med våra minds lite. För att inte förstöra filmupplevelsen för någon intet ont anande läsare vill jag här deklarera att det kommer finnas spoilers nedan. Om du inte sett filmen bör du sluta läsa här och komma åter efter du sett filmen.

Spoiler alert!

Ok, nu har vi bara de som sett filmen kvar? Gott så. Filmen hade några vändningar som jag inte såg före man skulle se dem och det var bra. Men filmens styrka ligger inte i den kluriga handlingen. Den kan säkert dissikeras i minsta detalj och ifrågasättas. Jag antar att svaren på svaheter i handlingen kanske besvaras bättre i boken.

Det jag tar med mig från filmen är satiren över vårt mediesamhälle med massmedia och sociala medier som hackar i sig allt i en rasande takt. Satir frågar du? Det vi fick se var så realistiskt och kändes så troligt att satiren blev starkare av det. Jag tror verkligen att en mördare skulle kunna gå fri om hon tidigare utpekats som ett offer och därmed fått med sig "alla" från morgontvsofforna till vanligt fôlk. Det finns något mycket spännande i den tanken. Och oroande. Därmed är filmen tematiskt ganska nära en annan thriller från hösten Nightcrawler. Där får vi se samma sak fast från insidan. Massmedia gör nyheterna istället för förmedla dem.

Sociala medier fick sig också en släng i Gone girl även om det inte var lika tydligt. Jag tänker då på selfien som den galna groupien tog med sig och Ben Afflecks karaktär. Också kvinnornas reaktion där någon tyckte att han var het och en annan såg honom som ett creep var talande.

Det andra temat som var intressant i denna film var de roller vi väljer och ibland tvingas spela för att upprätthålla bilden av oss. Vi spelar roller inför våra föräldrar, våra partners, oss själva och i detta fall inför massmedierna. Både Rosamund Pike's Amy och Ben Affleck's Nick spelar roller om och om igen. Amy hela sitt liv och Nick för att rädda sitt liv.

Filmens stora behållning är till slut skådespeleriet med Pike i spetsen. Otroligt uppfriskande med en galen kvinnlig rollfigur istället för alla dessa manliga diton. Jag har inte varit över mig förtjust i Pike tidigare, även om jag uppmärksammade henne i filmen An education. Här dominerar hon.

Affleck gör också sin roll rättvisa. Det var bra att välja ett känt och snällt ansikte för karaktären Nick. Man kan identifiera sig med hans berg och dalbana bättre eftersom han redan är en publik figur. Annars njöt jag än mer av Neil Patrick Harris som spelade filmens näst största creep. Även här verkar Fincher vävt in den publika persona han har i verkliga livet i beslutet att casta honom.

Filmens trevligaste karaktär var helt klart Nicks syster Margo spelad av Carrie Coon, okänd för mig. Hon var stabil men hade inte en flashig roll som Pike eller Harris. En annan ny en är Kim Dickens som spelar polisen Rhonda Boney. Jag hade gärna sett mer av henne och mer av hur fallet gled henne ur händerna. Om något var slutet lite hastigt just när det gäller polisens utredning av Amy. Man var tvungen att tillåta sig hoppa några steg där som åskådare...

Och visst var det Patrick Fugit, den underbare William Miller från Almost famous som vi såg som ung medhjälpare till Boney! Najs.

Jag ger Finchers Gone girl fyra ledtrådar som ledde fram till lösningen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanarbröderna Jojjenito och Steffo har också letat efter Amy. Blev de förförda av mysteriet?