Visar inlägg med etikett Domhnall Gleeson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Domhnall Gleeson. Visa alla inlägg

måndag 6 augusti 2018

True Grit (2010)


Shinypodden om bröderna Coens filmer fortsätter. Carl och jag tar oss an westernklassikerna True grit, både originalfilmen med John Wayne och Coens nyinspelning. Är filmerna lika? Vilken version är mest trogen boken? Är John Wayne överlägsen Jeff Bridges i rollen som Rooster? Har skådespelarens ålder betydelse när hon ska spela en fjortonåring? Dessa och andra viktiga frågor diskuteras i poddavsnittet.

Det är helt klart att bröderna Coens True grit är en bättre gjord film är originalet från 1969, men är den bättre som film? Coens film startar snabbare. Vi kommer in i handlingen när Mattie redan är på jakt efter sin fars mördare. Jag gillar det valet då den gamla filmen kändes aningen seg i början. Hela historien berättas med ett större driv i Coens version. Sen har deras film givetvis bättre produktionsvärdet där fotot och musiken i första hand sticker ut på den positiva sidan.

Men som alltid är det karaktärerna, skådespelarnas karisma och hur karaktärerna beskrivs, som har den största delen i hur bra en film blir. Om jag tillåts fokusera på de tre huvudkaraktärerna vinner Coens film med två mot ett.



Hailee Steinfeld som var 13 år då hon spelade in filmen är lite bättre än sin äldre kombattant Kim Derby som var hela 21 år då hon gjorde rollen. Båda är egentligen riktigt bra men jag gillar mer att se Hailee som spelar sin ålder. Det är generellt sett lite trist när vuxna ska spela unga tonåringar. I båda fallen fascineras jag av den frejdiga unga flickan och hur hon tar för sig i en miljö som var allt annat än fredlig.

Då det gäller Rooster vinner John Wayne ganska klart över Jeff Bridges. The Duke spelar sin instabile supit med bravur och jag köper hans fader-dotter-relation med Mattie fullt ut. Jeff Bridges spelar över och ger oss en frustande och bullrig gammal vresig gubbe. Han är ok i rollen men inte lika karismatisk som Wayne. Såklart. Det står ett ett!!

Coens film vinner med två ett då Matt Damon är klart mycket mer intressant som La Boeuf än popartisten Glen Campbell som obegripligt nog fick spela rollen i Hathaways film. Här ger han filmen tre intressanta karaktärer, jag fann La Boeuf ganska ointressant i den gamla filmen.

Vad gjorde Josh Brolin i denna film? För denna och andra aspekter av filmen hänvisar jag till poddavsnittet. Gå in på shinypodden.se och lyssna.

Jag ger True grit fyra ormbett av fem möjliga.

Betyg: 4/5










tisdag 6 februari 2018

American Made (2017)


American made är ytterligare en i raden av BOATS-filmer om "sköna typer" som håller på med olagligheter som översvämmat marknaden de senaste åren. Sub-genren som blandar komedi och drama med suddiga referenser till verkliga händelser blev kanske populär efter framgångarna med The wolf of Wall Street? Martin Scorseses hejdlösa skröna om Jordan Belforts härjningar i den finansiella världen är fortfarande den klart bästa av filmerna.

Fler dugliga och till och med bra filmer har adderats sedan dess, filmer som The big short och War dogs är mycket underhållande. Men så har vi svansen såklart också. Filmer som inte håller måttet. Gold från 2016 var trots bra skådespelare en tråkig film och ny har vi ännu en riktigt svag och tråkig rackare, gjord i Amerika.



Filmen har trots allt Tom Cruise som dragplåster och han är en få riktigt stora Filmstjärnor i mina ögon. Man blir sällan riktigt besviken. Och här är Tom i princip det enda som är bra med filmen. Tom är Tom. För övrigt är det en intressant historia som behandlas. Tyvärr lyckas inte regissören Doug Liman göra något tillräckligt bra av materialet. Detta hade kanske kunnat vara bättre lämpat för en dokumentär kan jag tycka.

En sak som var lite intressant var ändock biroller i filmen. Domhnall Gleeson fortsätter att dyka upp i film efter film. Vad är det som gör att han hamnar i "alla " filmer. Nu har han synts i Star Wars, Ex Machina, The Revenant, Calvary, Harry Potter med flera. Imponerande lista filmer. Jag har egentligen inget problem med honom, men jag ser kanske inte hans storhet lika mycket som dagens casting experter.



En hårt "type castad" skådesplare som vi nästan alltid får se spela den vidrigaste och läbbigaste white trashen man kan tänkas är Caleb Landry Jones. Du har sett honom i Twin Peaks The return och Get out. I Three billboards fick han spela en mycket trevligare karaktär. Han är osedvanligt creepy. Rödsprängda och utstående ögon. Brrrr.

Mrs Seal spelas av Sarah Wright, ett (nästan) nytt ansikte för mig. Hon gjorde inte samma intryck som Margot Robbie i Wolf. Två favoritskådespelare syntes i bild men var nästan brottsligt underutnyttjade, Lola Kirke från Mozart in the Jungle samt Jesse Plemons från Friday Night Lights. En del av deras scener hamnade på klipparens golv kanske? Men jag hade gärna sett mer av dem.



När jag funderade på om jag skulle se filmen råkade jag se delar av en scen där Barry skulle starta med sitt plan från en allt för kort landningsbana. Den scenen gjorde mig nyfiken och adderat med "true star quality" Tom Cruise blev det en titt i alla fall. Det var olyckligt, scenen i fråga är filmens bästa. Filmen i övrigt är ungefär lika tråkig som Gold.

Jag ger American made två amerikanska presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

torsdag 24 augusti 2017

Black Mirror - Season 2 (2013)


Det känns nästan orimligt att jag inte gillar serien Black mirror. Det är en sci-fi serie till att börja med och jag brukar gilla sådant. Dessutom rekommenderar Patrik den och hans smak är allt som oftast kompatibel med min egen, dvs lysande. Han är en bra en att ta tips från. Dessutom (igen) verkar Black mirror vara hyllad i poddar och på sajter som "har koll". Jag såg en lista över de bästa sci-fi tv-serierna under 2000-talet och där hade de rankat Black Mirror som nummer 1. Nu kommer jag inte ihåg var jag såg listan men jag har för mig att Dr Who var trea och Firefly femma för övrigt.

Men jag gillar det inte! Jag kan inte med denna serie. Det är så konstigt för jag gillar premissen. Det är "what if"-historier. Vad händer i en nära framtid när teknologiska framsteg gjort att vi är än mer beroende av social media, tekniskt stöd som kameror i ögonen (linser) eller reality tv som dras lite för långt? Borde resultera i historier som bygger på intressanta framtidsvisioner.

Första säsongens första del var en grotesk historia som fick mig att känna avsky för serien som helhet. Det tog lång tid innan jag gav mig på denna den andra säsongen som också bjöd på tre korta avsnitt. Denna gång var det det andra avsnittet som var groteskt och som förstör hela känslan runt serien. Igen.

Det känns som att manusförfattaren Charlie Brooker skriver för att chocka istället för att kittla eller för att få mig som åskådare att tänka. Hans dragning mot det groteska gör mig inte imponerad utan får mig snarare att inse att det är en bonnlurk från England vi har att göra med här. Black mirror är som anti-serien till Sherlock som är en av Englands smartaste och snyggaste serier. Den är skriven för de pålästa och tänkande tittarna med en massa referenser till Conan Doyles böcker och annat. Black mirror är som om de värsta huliganerna från Manchester satt sig ner på puben efter det senaste huliganslagsmålet och i en grabbig atmosfär hittat på dessa framtidshistorier. Det känns som att författaren tror att han är jättesmart och att han tycker sig öppna ögonen på sin publik, men jag tycker inte ens att han är speciellt originell. Hans del två här i S2 gjordes till exempel redan på 80-talet med en springande Arnold i huvudrollen.

Jag har blivit totalt avtänd på serien och jag känner ingen tillit till Charlie Brooker och ändå är jag fortfarande lite nyfiken på vad den lite längre säsong 3 kan innehålla. Just nu har jag dock inga planer på att se fanskapet. Men man vet aldrig. Det lär ta ett bra tag innan jag ger S3 chansen i alla fall. S2 var dritt.

Betyg: 1/5

Inte ens Hayley Atwell räddar denna säsong

fredag 26 februari 2016

Brooklyn (2015)


Brooklyn är en mycket bra gjord film med utsökta skådespelarinsatser. För alla som är intresserad av en immigranthistoria från tidigt 1950-tal om en ung tjej från Irland som anländer till Brooklyn för att skapa sig en framtid borde denna film vara en fullträffa. Enda problemet för mig är att den trots sina tekniska kvaliteter är så trist i mina ögon. Visst blev jag lite engagerad i Saoirse Ronans karaktär Eilis och filmvisningen var inte direkt tråkig, men känslan efter filmen var ett stort "jaha?". Jag har knappt tänkt på filmen sedan den visades på Stockholms Filmdagar. Alla de andra filmerna var antingen bättre och mer tänkvärda, eller sämre och mer tänkvärda.

Filmen är inte en biografi men den känns så äkta att den lika gärna kunde varit det. Och även om historien är gullig med Eilis kämpande i mot- och medgångar är jag inte superintresserad i hennes livsöde. Filmens sista del när hon återbesöker Irland är intressant endast för att jag och flera av mina bloggkompisar som såg filmen med mig inte riktigt förstod hennes drivkrafter eller beslut. Åter igen, intresset fanns inte där för att ens bry sig speciellt mycket om varför filmmakarna gjorde som de gjorde.

Julie
Kan man se filmen i perspektiv med dagens migrationsvåg av flyktingar? Jomenvisst det går säkert att se symbolik och liknelser, även om jag inte direkt kan se jättestora likheter mellan en flyktingström som aldrig tar slut på grund av krig som ingen vill avsluta och denna historia om en ung kvinna som flyttar från Irland till USA efter att hon fått jobb i drömmarnas land via kontakter.

Så jag har tyvärr inte så mycket mer att tillägga. Bra utfört, miljöerna är top notch, skådespeleriet är klanderfritt, känslor fanns där, men ändå lättglömt. Jaha, det blir så ibland.

Saoirse och Domhnall
Till slut var det de små detaljerna som var mest anmärkningsvärt... Domhnall Gleeson dök upp i en film igen. Damn, den mannen är överallt! Jessica Paré från festivalfavoriten Lost and delirious hade en liten roll. Henne har jag inte sett på åratal (psst, jag vet att hon är med i serien Mad men). Jag slogs gång på gång av hur lik Saoirse Ronan var en ung Meryl Streep. Den obligatoriska Harry Potter referensen: vi hade ett mini meeting här i filmen då skådespelarna bakom Molly Weasly, Bill Weasley och Professor Horace Slughorn alla dök upp i denna film. Däöremot såg jag fel när jag trodden mig spanat in Argus Filch bland uteliggarna men jag tror att jag är förlåten för det... Till slut, fasen vad snäll filmen var. Inte en antagonist så långt ögat nådde. Därav den menlösa känslan som inföll sig?

Jag ger Brooklyn mitt "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Jag tror att betygen kan spreta en hel del bland filmspanarna denna gång. Hur många av oss lider av svår hemlängtan?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord


Saoirse, Jim och Jessica

fredag 29 januari 2016

The Revenant (2015)


The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.


Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.


Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?
Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo



måndag 1 juni 2015

Ex Machina (2014)


2015 kan bli ett mycket bra år för science fiction-filmer. En av de första som nu kommit ut är Ex machina. Den utspelas i en nära framtid (?) och handlar om AI, artificiell intelligens. Detta är en mycket intressant film. Och bra. Jag tycker absolut att man ska se denna film så ospoilad som möjligt så jag kommer inte beskriva handlingen eller vad som händer. Låt oss säga att det är en blandning av Her, Under the skin och Blade runner. Släng in en nypa Iaaac Asimov, men bara ack så lite, så har du inspirationsgivare till filmen. Kanske.


Den intressanta författaren Alex Garland har skrivit manus och han gör också regidebut med denna film. I en av huvudrollerna ser vi den alldeles underbara svenska skådespelerskan Alicia Vikander. Hon spelar en robot med AI (inte direkt en spoiler då detta är hela premissen med filmen). Detta är andra filmen jag sett med Vikander (Hotell) och hon imponerar varje gång. Med små medel spelar hon sin robot intill perfektion.

Ex machina är annorlunda, den är spännande, lite rörande, rejält creepy och otroligt tankeväckande. Halo förkunnade innan jag såg filmen att detta var den bästa filmen från i år hittills och jag kan inte annat än hålla med honom. Ex machina är årets film så här långt.. Avengers 2 och Mad Max slåss om andraplatsen. Jag tror att jag behöver se om båda de filmerna innan jag bestämmer mig. Är lite förvirrad över dem båda fortfarande.


Alla som gillar liknande filmer som jag, speciellt sci-fi, det är bara att leta reda på Ex machina och kolla in den före den blir allt för spoilad och söndersnackad. Tyvärr visas den inte på bio av någon obegriplig anledning. Läs Jojjenitos inlägg så får ni mer av den varan.

Jag ger Ex machina fyra hot mot civilisationen av fem möjliga.

Betyg 4/5

Idag skriver också kompisarna Jojjenito, Steffo och Christian om filmen.


torsdag 30 december 2010

Harry Potter And The Deathly Hallows, Part 1 (2010)


Protego Totalum.

Jag såg äntligen den nya Harry Potter-filmen igår. Detta är ju som alla vet den första av två filmer som beskriver den sjunde och sista boken om Harry Potter. Detta kan mycket väl vara den bästa filmen hittills. Den är mörk, karaktärsdriven och en fantastisk inledning till slutet av sagan. Harry fyller sjutton år och den sjunde filmen är inte en barnfilm, det är en äventyrs-thriller-skräckis. Jag läste nog den sjunde boken för snabbt, för jag kom inte ihåg en hel del detaljer som fanns med i filmen. Jag behöver kanske läsa om boken, serien, vid lämpligt tillfälle...

Ända sedan den fjärde boken har det varit problematiskt med överföring av böckerna till film. Böckerna är så tjocka och därmed komplexa och med mycket karaktärsutveckling. Filmerna har varit mycket underhållande, och väldigt bra gjorda, men de har inte nått ända fram. Någon film (HP4) har varit fokuserad på actionscener, men helt glömt den intressanta utvecklingen av karaktärer och introduktion av nya. En annan film (HP6) har varit fragmenterad, som en samling mycket bra scener som kastats ihop, men saknat flytet och känslan av "magisk saga".

Tack vare det visa beslutet att dela upp den magnifika sjunde boken i två filmer slipper vi att den sista filmen blir en genomstressad historia. Handlingen i den första halvan är långsam och nästan kontemplativ. Mörkret har sänkt sig över världen där Lord Voldemort regerar. Harry, Hermione och Ron ger sig ut i den engelska ödemarken för att fly undan fienden och samtidigt försöker de lista ut hur de ska hitta och förstöra de återstående "horcruxes". Vänskapsbanden sätts på prov och tvivlet faller som en tjock våt dagg över våra hjältar.

"Hermione": Who could look at you next to the famous Harry Potter?

Filmen är dock inte utan actionscener, det fajtas både i luften, inne i London och ute på landet. The Order of the Phoenix decimeras. Folk och fä dör. Det ser bistert ut.

Gräddan av engelsk skådespelarelit fyller ut birollerna och de allra flesta är lysande. Det enda jag kan klaga på är att Snape är med alldeles för lite, men det blir nog mer av honom i den sista filmen... I denna film "tvingas" de tre huvudpersonerna stiga fram. De får mer "screen time" än normalt, och nu har de växt in i sina roller på ett förträffligt sätt. Jag tycker att de är bra som skådespelare, alla på sitt eget vis. Ron är stor och bufflig, men nu mer rolig än irriterande. Harry är Harry, det är bra att han är så svårmodig som han är här, det passar bra. Filmens stjärna är nog ändå Hermione, både i handling och i skådespel. Scenen då hon och Harry dansar i tältet var fin.

Nu ska vi se fram emot sista filmen som släpps till sommaren. Om denna del var mörk och långsam, kommer avslutningen bli än mer mörk men allt annat än långsam. Jag lämnar över med en "teaser"-poster som ger en föraning om slutet...

Harry: I thought you knew what you had signed up for!

"Harry Potter and the Deathly Hallows, part 1" får fyra vänner som aldrig lämnar din sida av fem.

Betyg: 4/5