The Lost Bus (2025)

I förtvivlan letade jag efter filmer från 2025 som kunde tänkas slå sig in på min top 10 inför Specialens stora poddning om de bästa filmerna från förra året. Och här hittade jag en!

The Lost Bus är en BOATS, Based On A True Story, om den stora skogsbranden i norra California sommaren 2018. Just det 2018! Jag var helt fel ute med vilket år det var i podden. Så kan det gå.

Staden Paradise hamnade snart i eldens grepp och en massa fastigheter gick bokstavligen upp i rök. Hela 85 människor dog i flammorna. En horribel död, mycket trist.

Paul Greengrass som uppenbarligen gillar att göra film på verkliga händelser är filmens dirigent och regissör. Han har tidigare gjort filmer som United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday och 22 July. Han har också gjort andra och tredje delen i Bourne-trilogin och en av mina favoritfilmer från 2020, News of the World (som bygger på en ännu bättre bok för övrigt).

Jag gillar BOATS då det gäller denna typ av katastroffilm. BOATS är perfekt för vissa sub-genrer, kanske framför allt sportfilm och krigsfilm. 

Jag är ingen supernörd på filmer om bränder men jag fick upp ögonen för, och blev blown away av, filmen Only the Brave från 2017, också en BOATS, så jag kan uppenbarligen gilla sub-genren en hel del. 

En annan lockelse med filmen var att Matthew McConaughey spelar huvudrollen i The Lost Bus. Han är alltid skön att se. I övrigt är det inte många kända ansikten i rollistan. Jag tror att en hel del vanlisar från Paradise intar statisroller. Huvudpersonen Kevin Mckay (Matthew McConaughey) var konsult till Paul Greengrass under filmen så jag tror att filmen är tämligen realistisk, inte i alla detaljer men i den övergripande handlingen och känslan av instängd i elden och sånt.

McKay körde skolbuss 2018. Han fick sent under förloppet order om att vända tillbaka till skolan och hämta upp alla barnen i åldrarna runt 8-10 år. När alla skolbussar hade räknats in på mötesplatsen utanför brandens framfart saknades det endast en buss, den som kördes av McKay, The Lost Bus.

Jag gillar filmen! Den är onekligen mycket spännande i de mest hektiska partierna. Samtidigt är den osentimental runt hjälteskapet och andra vanligen överdrivna askepter av vardagshjältar. 

Den enda delen av filmen som jag inte tyckte funkade så bra var den om Kevins problemfyllda relation till sonen Shaun (spelad av Matthews son Levi). Spänningen runt hur det gått för Shaun och om han undkommit flammorna kändes påklistrade och därför blev jag inte speciellt överraskad när jag läser att den lilla sub-ploten inte hände i verkligheten. Sonen blev hämtad till säkerhet av sin mamma innan elden nådde fram till Paradise. Så kan det gå när herr Greengrass inte litar på att verkligeheten överträffar fiktionen, som så ofta är fallet. Man behöver inte kleta på mer klet.

Men ändå en mycket lättsedd och spännande film.

Betyg: 3+/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

September 5 (2024)

Plötsligt dök filmen September 5 upp som ur intet. Jag hade i alla fall inte hört om den tidigare. Den behandlar en intressant historisk händelse som tyvärr är aktuell än idag. Det där med att ta israeler som gisslan och mörda dem... 

Det är en spelfilm och en BOATS om ABCs sportnyhetsteam som fick första parkett under gisslandramat under sommar OS i Munchen 1972. Terrorgruppen Black September (Svarta september på svenska) tog 11 israeler som gisslan. Terroristerna krävde att 328 fängslade i Israel och Västtyskland skulle släppas, inklusive Ulrike Meinhof en av grundarna av Röda armé-fraktionen.

ABCs sportteam hade sin tillfälliga central mitt emot OS-byn och uppsikt över den del där den lilla israeliska truppen bodde och därmed fri sikt för sina kameror. När the shit hit the fan var de det enda nyhetsteam med så nära access inklusive en reporter som under hela dygnet befann sig inne i OS-byn och direktrapporterade.

Filmen är uppbyggd som en thriller och samtidigt en intressant journalistfilm. Vad kan de visa och vad bör de visa? Är det ok att göra vad som helst för att komma först ut med en nyhet? Är det bra att i driektsändning visa hur den tyska polisen försöker överraska terroristerna? Det fanns ju tv-apparater i OS-byn också...

Filmen blev nominerad för bästa originalmanus vid senaste oscarsgalan och det är kanske manus som är filmens vassaste del. Detta för att filmen mer eller mindre är ett dialogdrivet kammarspel. Vi spenderar hela filmen i och runt ABCs kontrollrum. Det är som att se en film om Apollo 13 men endast få se scener från kontrollrummet i Houston. Spännande koncept, och klart billigare än alternativet, men jag tycker att filmen blir något för begränsad av detta.

Den historiska händelsen är intressantare kan jag nog tycka. Detta var mer än femtio år sedan. Det var på den tiden då västerländska demokratier absolut inte gick kidnappares krav till mötes, då det endast skulle skapa inicitament för fler kidnappningar, vilket är något som fria liberala demokratier har svårt att skydda sig från. Det var aldrig på kartan för Västtyskland (eller Israel för den delen) att ge Svarta september det de ville ha; att släppa hundratals terrorister samt låta dem flyga från Munchen till Egypten, och ta med sig gisslan.

Men det var också så länge sedan att Västtyskland inte hade någon förberedelse inför en händelse som denna. De hade ingen nationell insatsstyrka och den lokala polisen försökte så gott de kunde lösa situationen med förödande konsekvenser. Elitsoldater i armén fick inte ingripa inom hemlandet. Israel erbjöd, och bönade, att få skicka ett team men det gick inte heller för sig. Istället användes vanliga polismän utan speciell träning, eller sniper rifles eller kikarsikten eller nattsikten, som krypskyttar vid flygplatsen där terroristerna skulle borda flygplanet. Självklart gick det inte bra. Terroristerna mördade två redan i OS-byn och de resternade nio mördades när tyskarna försökte frita dem. Detta var också under en tid då det var dåligt att mörda unga israeler, och de tyska politikerna insåg mycket väl symboliken i att detta hände på tysk mark... En fruktansvärd historia allt som allt.

Men upplösningen ute vid flygplatsen får vi alltså inte se eftersom vi är kvar i ABCs kontrollrum. Informationen som kommer in till producenterna är förvirrad, ofta tvetydig men till slut står den hemska sanningen naken kvar. Ingen vinner.

Filmen kan klumpas ihop med Spielbergs Munich (2005) som behandlar efterspelet, men också den fina Broadcast News (1987) som problematiserar TV-nyheternas roll.

Filmen är bra gjord, tidsandan är fantastisk, skådespelarna med Peter Sarsgaard, John Magaro, Ben Chaplin, Leonie Benesch och Marcus Rutherford i spetsen är rock solid och dialogen är snabb och edgy.

Jag kan rekommendera filmen till de som är intresserade av historia generellt sett eller denna händelse i synnerhet. Tyvärr kändes det lite som en halv film när den duckade de så viktiga delarna mot slutet. Jag fick läsa på wikipedia hur allt gick till... 

Men bra film ändå! 

Betyg: 3/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Letters from Iwo Jima blev något av en besvikelse för mig. Denna film bygger på en bok som samlat brev från japanska soldater på Iwo Jima hem till sina nära och kära hemma i Japan. Och följaktligen är det nog de delar av filmen som fokuserar på soldaternas privatliv och deras familjer som är filmens styrka. Men filmen spenderar inte speciellt stor del på dessa bitar. Jag kan nästan tycka att den skulle gått all in för det personliga perspektivet och skippat slaget helt och hållet.

När det kommer till slaget ur japanernas perspektiv var filmen en grav besvikelse. På grund av filmens snäva budget, cirka 20% av budgeten för Flags of our fathers, får vi en fattigmansbeskrivning av slaget. Jag får aldrig känslan av att detta var ett slag med fler än 20.000 stridande på vardera sidan. Istället får vi följa små grupper av soldater och vi ser aldrig mer än en handfull soldater i bild. Det blir urvattnat och tamt. Dessutom lyckas inte Clintan med team att få ordning på slaget varken koreografiskt eller logistiskt. När är de där och när är de här? Plötsligt ska några korsa ön... Men varför och hur? Det mesta från slagfältet var undermåligt.

Filmens inledning då japanerna förbereder sig inför slaget var något bättre men även här saknar jag fokus på vad de egentligen utförde. Vi har här ett försvar av en ö mot överlägsen fiende där försvararna höll ön i 35 dagar istället för de maximalt 5 dagarna det skulle ta att inta ön (enligt amerikanarnas beräkningar). Väldigt lite av strategin och taktiken som försvararna genomförde kom fram i filmen. Detta kanske beror på att man helt enkelt inte har dokumenterat hur det gick till, eller så är det på grund av den låga budgeten. Det enda alternativet jag kommer på vore att det nedprioriterades av Clintan och hans gubbar.

Ett exempel är tunnlarna som japanerna grävde ut, cirka 18 km tror jag det var. Detta var också som vi såg i första filmen en stor överraskning för anfallarna. Det enda vi fick se av det bygget var några få mån som stod och duttade med gamla hackor som tagna från Chaplins The Goldrush, långt från en industriell utgrävning av tunnlar i defensivt syfte... Som historiskt dokument kändes denna scen, likt många andra, mycket grumligt.

Överlag en besvikelse. Filmen gav mycket lite insikt om de japanska soldaternas inre liv och den gav ännu mindre om slagfältet och hur slaget gick till.

Betyg: 2/5

Flags of Our Fathers (2006)

Mina två första val i Clintanpodden blev Clintans WWII-projekt, Flags of our fathers samt Letters from Iwo Jima. Clintan ville göra två filmer om samma slag, en från amerikanarnas synvinkel och den andra ur japanarnas synvinkel. Vi inleder med den första filmen, Flags of our fathers.

Jag är helt klart mer intresserad av de krigshistoriska aspekterna av filmen än mina poddbröder Frans och Joel. I podden pratar jag om bakgrunden och betydelsen av slaget.

Filmen fokuserar dels på invasionen och slaget om Iwo Jima, dels på propagandan efter slaget hemma i USA för att myndigheterna skulle övertyga allmänheten att låna ut pengar till "the war effort".

Problemet med filmen är dess klippning. Hela filmen slits itu av klippningen mellan modern tid då flaggresarna är gamla män, slaget på Iwo Jima och den ikoniska flaggresningen samt finansieringsturnén genom USA som de tre överlevande flaggresarna tvingades delta i. Tyvärr förtar det upplevelsen och hindrar oss som åskådare att verkligen komma in i historien, varken om slaget eller där hemma. Detta är lite synd. Vi diskuterar i podden vad detta kan bero på men vi kom nog inte fram till något bra svar.

Då det kommer till återskapande av slaget så gjordes det ganska bra men filmen kommer inte i närheten av intensiteten hos filmer som Black Hawk Down, Saving Private Ryan eller We Were Soldiers. Vi får varken följa plutonen under någon längre tid vilket skulle gjort att man förstod vad som hände med dem, eller knyter an till karaktärerna och deras öden. Vi får heller inte en vettig överblick över hela slaget och vad som hände.

Det blir lite samma med scenerna från hemma i USA. Allt känns fragmenterat och förryckt. Behovet av ny finansiering för att kunna fortsätta kriget mot Japan, allmänhetens krigströtthet och sug efter "heroes" blandas friskt. Cynismen hos politiker och höga militärer kommer dock fram med tydlighet.

Överlag var filmen solid med ett gott hantverk förutom galenskapen med klippningen.

Efter titten hade jag höga förväntningar på Letter from Iwo Jima då jag trodde att vissa av hålen i berättelsen i Flags of our fathers skulle fyllas igen. Nu efter att ha sett båda filmerna har det första intrycket av denna film svalnat rejält och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Escape from Alcatraz (1979)

Den andra filmen i den pågående säsongen av Clintanpodden blev Joels val Escape from Alcatraz. Detta var en film som jag såg som ung men då var jag nog för omogen för ett tungt drama som detta. Trodde jag i alla fall. Jag är kanske fortfarande för omogen för denna typ av film...?

Jag inser att filmen är gedigen. Allt är kompetent utfört men jag finner filmen långsam och oengagerande och slutkänslan är att den är tråkig. Vilket inte är acceptabelt i min bok.

Jag saknade kanske starkare karaktärer, inte bara karaktärer som man skulle tycka synd om, vilket denna film var fylld av. De onda med den überonda fängelsedirektören Dollison i spetsen var mer eller mindre karikatyrer av "den onde mannen" som taget ur en serietidning.

Själva flykten i sig var någorlunda spännande men inte speciellt spektakulär heller för den delen. Sen saknade jag mer "reaction shots" från efter flykten, både från de som lyckades, han som misslyckades och fängelsedirektören Dollison. Det är kanske effektsökeri men i en så tråkig film som denna hade det behövts.

En film som inte har en uns av "reaction shots" är A man escaped av fransosen Robert Bresson. Den filmen behöver dock inte konstgjorda känsloförstärkare då hela filmen är intensiv i all sin långsamhet. Det är en film min gode vän Sir Per rekommenderat och där har vi ett lyckat gripande drama som beskriver, i minsta detalj, hur en motståndsman under andra världskriget flyr från ett tyskt fängelse. Filmen slutar när han tar sina första steg i friheten utanför murarna men i den filmen passar slutet filmen som handen i handsken.

Frans, Joel och jag diskuterade också huruvida det känns ok att heja på fångarna, dvs brottslingarna.

 Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hedwig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och när jag blev tillfrågad om filmen av en judisk vän avrådde jag henne å det kraftigaste från att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)

När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

Adrift (2018)

Adrift är en BOATS om en båt som vi skämtade om i Specialen om 2018 år bästa filmer. Det är ett kul skämt men filmen är också mycket bra. Speciellt för mig då segling och havssegling som i detta fall är ett av mina största intressen. Jag korsade Atlanten på en större segelbåt våren år 2000 men lyckligtvis slapp vi ställas inför de utmaningar som Richard (Sam Claflin) och Tami (Shailene Woodley) ställs inför. 

Under titten kunde jag inte undgå att fundera över hur jag skulle klara mig i en situation som de var i. Filmen blir som en skräckfilm i mitt huvud. Och just att filmen bygger på sanna händelser gör allt så mycket mer spännande Filmen bygger på boken av Tami Ashcraft.

Shailene Woodley i rollen som Tami är utsökt. Hon har en fantastisk närvaro i rollen. Hennes manlige motspelare är inte speciellt bra. Egentligen spelar hon mest mot havet och det är bra. Filmen är regisserad av den isländske veteranen Baltasar Kormákur. Han har tidigare gjort en del thrillers och flera andra BOATS som Everest med Jake Gyllenhaal och den isländska Djúpið.

Denna film gav mig en otrolig filmupplevelse som pendlade mellan förtjusningen över miljöerna från Söderhavet till rysningarna när Richards och Tamis båt träffas av stormen Raymond med vindstyrka upp till ofattbara 65 m/s. Havet kan vara lika obönhörligt grymt som magnifikt vackert.

Svettig film. Den tog sig därmed upp på min uppdaterade topplista för 2018. Happy times.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Specials återblick på filmåret 2018 där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina tio favoritfilmer från 2018. Finns där poddar finns, eller här. 

The Fabelmans (2022)

Mitzi: Guilt is a wasted emotion.

The Fabelmans är en film om film och det är en genre jag verkligen gillar. Men i första hand är den förstås en biografi över Steven Spielberg. Vi får följa honom som tonåring när han gör sina första filmer med syskon och vänner. Det är den åldern då vi vanliga dödliga bildar oss vår filmsmak. För Steven Spielberg, även om han heter Sammy Fabelman i denna film, blev filmskapandet ett sätt att "överleva" high school och att föräldrarna skiljde sig.

Om jag gillar film om film så är det oftast tvärtom med biografier, men denna gången vinner den första genren. Det är underbart att låta sig översköljas av berättelsen och inse gång efter annan var olika saker i Spielbergs filmografi kommer från. Till slut känner jag än mer vördnad över allt han gjort för filmhistorien.

Men oavsett hur fin beskrivningen om hans uppväxt, hans filmande och hans familj rent generellt sett är så är det Michelle Williams porträtt av han mamma Leah som sticker ut. Hon kallas Mitzi i filmen. Michelle är extraordinärt bra i denna film. Hon är alltid bra i och för sig. Hon är också nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade kanske hellre sett henne nominerad som biroll som det kändes i filmen. Nu kommer hon antagligen besegras av Cate Blanchett dessutom.

Pappan Arnold som i filmen kallas Burt spelas av weirdon Paul Dano. Honom gillar vi icke. Jag upplever alltid en konstig energi från honom. Pappan presenteras som en kopia av George McFly när han är som töntigast. En toffel och hanrej.

Jag fattar inte alls varför Spielberg döpt om alla i filmen. Det blev kanske för personligt om karaktärerna hetat deras riktiga namn? Oklart. Diskutera i små grupper!

Filmen är kanske inte så spännande på pappret, men jag var fullt engagerad hela filmen igenom. Den är till bredden fylld av känslor, känslor som smyger sig på obemärkt och borrar sig djupt in i själen. Den är lyrisk över filmen som konst men också djupt sorglig under ytan. Leah som dansar i nattlinnet i strålkastarljuset, och Sammy som snabbt växer upp när kan klipper sin film från sommarens campingtur. Michelles Williams otroliga scen i garderoben. Hon är brutal.

När filmen tagit slut var jag varm i hela kroppen, och jag kände mig nostalgisk på det där sättet när man är både glad och ledsen samtidigt. Det var lite dammigt i rummet men tyst och stilla, inte skrik och hulkande.

Betyg: 4/5

Sammy: Unless I make a movie about it.

Bonnie and Clyde (1967)

Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.

Thirteen Lives (2022)

Den första frågan man ställer sig inför denna film är ”varför?”. Svaret i Hollywood är alltid dollars, och denna gång kanske också ett ogenerat försök till en "Oscar grab". 

Frågan ställs för det släpptes en mycket bra dokumentär om denna historia så sent som förra året med det förträffliga namnet ”The Rescue”. Den var dessutom delvis byggd av återskapade scener med skådespelare vilket gjorde den i delar lik en spelfilm. Så varför en spelfilm till? För mig som nyligen såg dokumentären kändes denna film lite överflödig. Jag var dock nyfiken att se hur spelfilmen stod upp mot dokumentären så jag gav den chansen.

Här spelar Viggo Mortensen och Colin Farrell huvudrollerna som Rick och John. Joel Edgerton har också en stor roll som Dr. Harris. Dessutom har vi förstås många thailändska skådespelare varav jag inte kände igen många.

Filmen är regisserad av Ron Howard och då får man en otroligt kompetent filmad film men också en ”säker” och ofta lite tråkig film. Den generaliseringen gäller också här, detta är en typisk "Ron Howard"-film. Nu har han lyckligtvis en otroligt spännande grundstory att hålla sig till och trots att jag som sagt sett dokumentären var denna film olidligt spännande i partier. Så filmen är helt klart bra gjord.

En sak jag saknade var en liten detalj som kändes som en viktig aspekt som togs upp i dokumentären. Det var diskussionen om Dr Harris skulle få amnesti från den thailändska regeringen i förhand för det fall att teamets galna idé inte skulle fungera så bra. Detta skippade man helt och hållet i filmen. 

Det är kanske just därför Dr. Harris är en av få huvudpersoner från den riktiga händelsen som inte deltog i filmarbetet som konsult. Det finns kanske fortfarande oklarheter i juridiken eller moralen om vad de gjorde där fyra kilometer in i berget. Men den gode Ron Howard ville väl inte trassla in sig i frågor om moral och etik. Kan ju bli besvärligt och, hemska tanke, otryggt, men ack så intressant om ni frågar mig! 

Båda filmerna är spännande och bygger på den verkliga händelsen. Se denna eller välj dokumentären. Det är väl värt att se en av dem i alla fall!

Betyg: 3/5

Only the Brave (2017)

"Deploy"

"Only the brave" är baserad på verkliga händelser. Den handlar om brandmännen i Granite Mountain IHC, ett gäng experter på skogs- och präriebränder i Arizona. Filmen bygger på en GQ artikel med namnet "No exit". Hmmm, inte så lovande namn... Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag tror att filmen vann mycket på detta. Om ni blir sugna att se filmen rekommenderar jag er att inte googla innan ni sett filmen.

Jag visste egentligen inte hur spännande en film om brandmän som kämpar mot bränder ute i bushen, "wildfires", kunde vara. Nu vet jag. Och svaret är mycket spännande. 

Deras teknik var speciellt intressant. De drar upp en linje som elden inte fick passera. Därefter gjorde de en korridor på eldsidan av sin linje där de rensade rent på allt brännbart. Till sist tänder de eld i det brännbara på den andra sidan av korridoren därifrån den riktiga elden kommer. På så sätt möts de två eldfronterna och den riktiga elden kan inte "hopp över" till korridoren och linjen. Resultatet blir att elden stannar av. Detta verkar för det mesta funka bra.

Vi får följa två huvudkaraktärer, dels chefen för gänget Eric Marsh som spelas av Josh Brolin, dels rookien Brendan McDonough som spelas av Miles Teller. Filmen tar lång tid på sig. Den etablerar karaktärerna noggrant, visar upp livet männen och deras familjer lever och hur de arbetar med skogsbränder ute i den extremt torra ökenmiljön i Arizona. 

Jag gillade filmen mycket. Det är ett mycket bra skådespeleri och miljöerna är autentiska. Det känns som att man är ute i öknen eller på en lokal countrybar i Arizona när man ser filmen. Jag gillar också att filmen inte var överdrivet sentimental och att filmmakarna visade en stor portion behärskning i sina val av vad de visade.

Med tanke på att det är en BOATS och vad artikeln filmen bygger på heter (vilket står i förtexterna) börjar jag inse att någon av Eric och Brendan ligger riktigt risigt till. Spänningen stegras allt efter filmen går framåt och de sista trettio minuterna är olidligt spännande. Till sist sitter jag tyst och i närmast ett chocktillstånd när eftertexterna rullar. Stark film. 

Betyg: 4/5

American Underdog (2021)

Vi är nog ganska många filmnördar som har smala nischer inom film som vi gillar extra mycket. Ibland oförklarat. Här kommer en film från en sådan nisch för mig; sport, BOATS, amerikansk fotboll. American underdog handlar om en av de mest berömda quarterbackarna i NFLs historia, Kurt Warner. 

Warner är superbowl-vinnaren som innan sin professionella karriär jobbade på "ICA" och packade varor. Här får vi en filmatisering över hans väg till NFL. Och filmen är ganska bra faktiskt. Den kan givetvis inte mäta sig med höjdare i denna niche som The Blind Side, Any Given Sunday, We are Marshall eller Jerry Maguire.

Zachary Levi som spelade Chuck i tv-serien med samma namn, huvudrollen i Shazam! och birollen Fandral i Thor 2 spelar Kurt Warner. Det första som slår mig är hur otroligt lik han är den riktige Kurt  Warner till utseendet. Detta är bara bra för det känns i vissa scener som att man se Kurt och inte en skådis. Och sedan skadar det ju inte heller att han är helt ok som skådis.

Anna Paquin spelar hans blivande fru Brenda. Var det inte länge sedan man såg henne i något? Men annars var det Dennis Quaid i rollen som den ikoniska coachen Dick Vermeil som stod ut. Först kände jag inte ens igen honom. Han lyfter varje scen han är med i. Det var också mysigt att återse Adam Baldwin, den så älskvärde Jayne för de som vet.

Kurt Warner är känd för mycket, vinnare och MVP av SuperBowl 34, ligans MVP två säsonger och invald i Pro Football Hall of Fame 2017. Han är också känd som en extremt religiös man och det är helt ok så länge han håller det för sig själv mestadels. Filmen balanserar på linjen att falla över lite för mycket åt det ämnet men klarar sig mestadels ok. Personligen tycker jag det är trist att allt gott och fantastiskt han har utfört ska tillskrivas Gud. Låt oss hylla honom för det han själv åstadkom, det behövs inte några övernaturliga förklaringsmodeller...

Denna film är helt klart mest för oss som följer NFL, och för mig var den helt klart underhållande för stunden. Stark tvåa!

Betyg: 2+/5

Hillbilly Elegy (2020)

 

Hillbilly elegy är något av en klagosång över en förlorad arbetarklass i dagens Amerika. Filmen bygger på J. D. Vances memoarer "Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis". 

Här har vi alltså ytterligare en film om en hårt arbetande familj, men denna känns inte lika gedigen som förra veckans film med vissa tematiska beröringspunkter - Minari.

Vår huvudkaraktär J. D. växte upp i en familj där vanvård av barnen, drogmissbruk och psykisk och fysisk våld gått i arv i generationer. Han slet sig loss ur den miljön genom att ta värvning i armén och sedan fortsätta med universitetsstudier. Bra för honom!

Filmen avslutas med att J. D. förklarar att han fått sin styrka från sin familj och vi får se klipp från familjens hemmafilmer på lyckliga stunder i livet. Fina bilder...

Men också överraskande bilder då teamet bakom filmen valt att nästan uteslutande visa på familjens allra värsta ögonblick livet igenom. Mamma, mormor, morfar och andra visas nästan uteslutande från deras sämsta sidor. Jag fann filmen uttröttande ensidig i sin beskrivning av familjen och jag har svårt att tro att en familjs hela liv kan vara så banalt enformig. De flesta människor har flera sidor, både bra och dåliga. Vi har alla stunder då vi är usla och stunder då vi är fantastiska...

Samtidigt har filmen uppenbarligen sina fans och de måste funnit betydelse i historien som jag missat. Detta beror säkert på hur man är inställd till genren generellt sett, och förväntningar på filmen specifikt. 

Filmer som beskriver fattigdom och sociala problem är som ett svart hål ute i rymden. Filmmakare verkar ha mycket svårt att inte ramla in i hålen och fiska efter oscarsnomineringar med ett överflöd av misär. Här är det Amy Adams som har gjorts ful och vidrig. Matriarken spelas av Glenn Close men hon framställs sannerligen inte i god dager hon heller.

Jag tror att alla personer i denna film var komplexa personer med både mörka och ljusa sidor. Jag hade antagligen känt mer för dem alla och tyckt att filmen var bättre om det eländiga hade blandats med vackra scener. Det är i den kontrasten det hade känts i hjärtat. Som filmen nu är gjord känns det bara spekulativt och gallrat för att få "the most elände for the buck". 

Egentligen är inte J. D. filmens protagonist, utan det är Amy Adams karaktär som gör en resa genom filmen och det är hennes karaktär som mest kämpar mot sina inre demoner. Trots det lämnar vi filmen utan att fått ett vettigt avslut på hennes resa.

Jag känner mig tveksam över vad Ron Howard och teamet egentligen ville med sin film. Om de ville problematisera varför vissa människor eller hela familjer hamnar på glid, och ställa det egna ansvaret att bli bättre mot samhällets förfall och hur detta påverkar de svagaste i systemet lyckades den inte (för mig i alla fall). Jag har en känsla av att boken handlar mycket mer om dessa intressanta frågor.

Nej, denna film var mest frustrerande för mig. Min hjärna kan förstå dess innehåll, men jag känner det varken i magen eller i hjärtat. Jag förstår att det måste finns en mening med filmen, och att den säkert har ett fint budskap, men jag känner inte att dessa saker förmedlas speciellt ärligt. Jag upplever filmen obalanserad och spekulativ och därmed faller den platt på sitt eget grepp. 

Om jag finge välja skulle jag hellre rekommendera en trio filmer som rör sig i liknande miljöer (vilka några redan nämnts i min revy av Minari); In America från 2002, The Florida project från 2017 eller varför inte thrillern Winter's bone som kom ut samma år som bloggen föddes, 2010.

Betyg: 1/5

The Courier (2020)

The Courier är ett riktigt bra spiondrama från det kalla krigets dagar. Filmen utspelas på sextiotalet och är löst baserad på verkliga händelser. Begåvade Benedict Cumberbatch spelar en brittisk affärsman med kontakter i östblocket som rekryteras av MI6 att agera som kurir i kontakterna med en högt uppsatt rysk militär som inför Kubakrisen ville hjälpa väst.

Filmen är i god John Le Carré-stil med ett karaktärsdrivet och långsamt berättande. Detta är en film-film, ett mycket bra hantverk. Det är ingen actionfilm och mycket av skådespeleriet levereras i scener utan dialog. Det är en stil av drama som belönar en uppmärksam åskådare.

Handlingen är intressant och spännande och filmen får mig att bry mig om både Greville och Oleg. Som många Le Carré-böcker är tonen närmast förlamande sorglig. Detta är en film som passar en grå höstkväll då det regnar utomhus.

Cumberbatch är mycket bra, men ryssen Merab Ninidze som spelar Oleg är nästan ännu bättre. Jessie Buckley som spelar Grevilles fru Sheila är också mycket bra, och MI6-agenten spelas ypperligt av Angus Wright. Alla skådespelare är bra helt enkelt.

Detta är en film som lätt slår Spielberg och Hanks Bridge of spies men som inte har en chans mot Oldmans Darkest hour. Någonstans mitt emellan blir en svag fyra.

Betyg: 4-/5

Thirteen Days (2000)

 

Helt plötsligt blinkade jag och då var det dags att se denna rackarns film som bildligt talat legat och stirrat på mig från hyllan i flera år.

Filmen är en BOATS (based on a true story) men i detta fall är den endast löst baserad på verkliga händelser. Manus utgår från den dokumentära boken "The Kennedy Tapes: Inside the White House During the Cuban Missile Crisis" skriven av May och Zelikow. Det här med hur nära verkligheten en BOATS kommer till de verkliga verkliga händelserna är alltid av intresse. Visst, en film som tar sig stora friheter i manusskrivandet kan kanske vara bra de också, men för mig är det ofta en smolk i glädjebägaren när det uppdagas.

Denna film har omnämnts med att på ett verklighetstroget sätt beskriva vad som hände i stora drag under Kubakrisen i oktober 1962. Bra där! Problemet är dock att filmens huvudperson Kenny O'Donnell, spelad av Kevin Costner, som det verkar INTE hade den roll som påvisas i filmen. Enligt McNamara var det snarare White House Counsel Ted Sorensen som hade mest påverkan på bröderna Kennedy under krisen. Det känns trist att filmmakarna av någon anledning ändra på denna centrala sak.

Men i vilket fall, skit samma om Kevin Costner spelade "fel" person. Filmen är mycket solid, en riktig "film-film", det vill säga att alla tekniska detaljer och inte minst regin sitter som en smäck. Mycket bra och inbjudande film. Det är en drygt två timmar lång film men tiden flyger fram. Den tar ju upp en av det kalla krigets mest spektakulära, och farligaste, period då sovjeterna byggde robotbaser på Kuba för taktiska kärnvapen. En kris som kunde ha slutat i total misär.

Kevin Costner (Kenny O'Donnell), Bruce Greenwood (John F. Kennedy),  Steven Culp (Robert F. Kennedy) och Dylan Baker (Robert McNamara) gör alla sina roller bra. Det är extra intressant att se hur motarbetade de unga "killarna" från Boston och Harvard var i den amerikanska politiska och inte minst militära ledningen. Dialog och dramat påminner lite om The West Wing och dess glansdagar, men lite nedtonat förstås.

Detta är en film jag väntat orimligt länge på att bli sugen på att se, men nu är den sedd och jag är nöjd med titten. Rekommenderas till alla som är intresserade av politiska dramer, det kalla kriget och BOATS (trots dess svagheter därom).

Betyg: 3/5

The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5