"Peril at End House" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1973

Publicerad 1932
Agatha Christies bok #12
Poirot #6

Bokens dedikation: "To Eden Phillpotts. To whom I shall always be grateful for his friendship and the encouragement he gave me many years ago."

Location: Den fiktiva kuststaden St. Loo på Cornwalls sydkust.

Innehåll: en manic pixie dream girl som någon vill mörda, mysterier, mysigheter

Revy - varning för spoilers!

Jag gillade denna bok mycket, en av de bättre jag läst. Poirot är på semester i Cornwall och med sig har han sin gamla vän Captain Hastings som är på besök från the Argentine. De bor på Majestic Hotel i kuststaden St. Looe. Miljön är inspirerad av Imperial Hotel i Agathas födelsestad Torquay, Devon. Jag jublar lite inombords när vi åter får träffa de två gamla vännerna. Inspector Japp dyker också upp på ett hörn med en mycket lustig lite scen när herrarna blir berusade.

Eftersom historien berättas av Hastings och han hänger med Poirot mest hela tiden blir det mer intimt om man jämför med tex The Mystery of the Blue Train där Poirot kom in sent i historien och ibland försvann under lägre partier. I Peril at End House träffar vi Poirot och Hastings på sida 1.

Relationen mellan Poirot och Hastings är mysig trots att Poirot (Agatha) är extremt otrevlig mot Hastings av och till. Poirot misstänker Challenger så snart han hör att Hastings gillar honom och går i god för honom. Poirot säger att Hastings alltid har dåligt magkänsla för sådant. Men å andra sidan beskriver Poirot Hastings i mycket fina ord någonstans i mitten av boken. Jag tror att det är mer Agatha som har problem med herrarna än vad de har själva. I Suchets adaption tonas detta ner betänkligt.

Agathaa böcker har hittills handlat om unga frejdiga singelkvinnor som tar för sig av världen med stor aptit. Efter läst förra boken (The Sittaford Mystery) började jag fundera på hur ofta detta skulle upprepas. Och redan här i nästa bok får vi en Manic Pixie Dream Girl i "Nick" Buckley. Nick utsätts för upprepade mordförsök. Men som med många andra tidiga romaner testar Agatha lite nya tricks och allt är inte som det verkar! 

Persongalleriet är mycket intressant där Nick och hennes BFF Freddie (Frederica) står i fokus. De hänger med ett gäng yngre herrar i en liten grupp som Poirot försöker förstå. Vi har Jim Lazarus konsthandlaren, Commander Georges Challenger som imponerar på Hastings som en helyllepojk och  Charles Vyse advokaten och Nicks kusin som dessutom är förtjust i henne. Under inledningen känns det som att detta är ett mysigt och "tråkigt" gäng men allt eftersom historien berättas framkommer de som mer och mer dekadenta och vi slutar i en härva med kokain, onda uppsåt och cynism. Agatha Christie tar mig från Astrid Lindgren till Bret Easton Ellis! 

Det är otroligt svårt att lösa mysteriet som förstagångsläsare. Men det finns faktisk en hel del ledtrådar som gör det möjligt. Detta trots några sidospår som endast är där för att förvilla, till exempel det australiensiska paret Croft. Den största ledtråden är nog att Poirot hela tiden muttrar att det saknas en pusselbit. Till detta har vi:

• Freddie nämner tidigt och flera gånger att Nick ljuger hela tiden, vi förväntas bortse från detta, men...
• Svårt att hitta motiv för någon av de misstänkta, Nick är uppenbarligen den som har störst pengaproblem...
• Både Nick och Maggie är nicknames för Magdala, ett familjenamn...
• Superkonstigt att Nick inte berättat att hon är ihop med Michael Seton...
• med mera...

Detta var en bok där en stor del av behållningen kom från mysteriet och lösningen som på ett förnurligt sätt låg inom räckhåll för mig som läsare. Men jag sökte inte lösningen aktivt så jag missade chansen. Om man bara hade stannat upp och följt pengarna hade man kanske kunnat lösa det. Den fanns där just bortom dina utsträckta fingrar!

Boken är bra helt klart, tajt miljö ljuvliga Cornwall, persongalleriet  klart intressant och ett mysterium som lockar.

First edition book cover UK 1932

The Naked Gun (2025)

En re-make av den gamla komedin Den nakna pistolen ramlade in under förra året. Var den verkligen nödvändig? Speciellt med tanke på att den gamla versionen sedan länge har passerat "bästa före"-datumet? Men, det kanske är just därför detta blev ett filmprojekt i och för sig...

Nåväl jag misstänkte att den skulle vara dålig men nyfikenheten dödade katten som de säger. 

Ska inte hålla er på sträckbänken. Detta var en riktigt usel film. Det var som jag befarat. Visst, jag drog på smilbanden några gånger men det var mest för att det var så urbota dumt. På det dåliga sättet.

Tyvärr har varken Liam Neeson eller Pamela Anderson den charm som behövs för att bära upp en komedi av detta slag, en avlägsen ättling till Airplane! och Jim Abrahams och bröderna Zuckers briljanta hjärnor.

Det är lätt att jämföra med re-maken av Fletch, det vill säga Confess, Fletch som kom ut 2022. Jag var mycket skeptisk till den också, men där lyckades Jon Hamm vinna mig över. Tricket var att inte kopiera Checy Chase och hans originalfilm från 1985. Nej, istället fick vi en annan Fletch, med annan energi och en film som var rolig och charmig på egna meriter, långt från ett försök att kopiera. En variation!

The Naked Gun kan knappast anklagas för att ha gjort något eget, än mindre något nytt. De öser på med referenser till originalfilmerna. De kör referenser för mycket, såklart. Det blir snart tråkigt och till slut nästan olidligt, när bristen på nya idéer blir som mest tydlig.

Men filmens största problem är ändock de två huvudpersonerna. Vem tusan kom på den idén? Liam Neeson funkar bättre när han hämnas på albaner för kidnappningen av dottern. Pamela Anderson? Ja, hon var med i Baywatch back in the day. Hon kanske behöver en nystart, men filmens regissör Akiva Schaffer är sannerligen ingen Quentin Tarantino...

Samtidigt är det kul med komedier trots allt. Det är lätt att ge dem chansen. Denna film kändes okeyish just när jag sett den men eftertankens kranka blekhet har fått mig att sänka betyget betänkligt. 

Betyg: 1+/5

Shinypodden - Castlepodden ep 4: I know the perfect costume for you

Fjärde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: I know the perfect costume for you.

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 6.10
• Temaavsnitt: 6.5, 4.14
• Firefly Corner: 6.20
• Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 3.18
• Temaavsnitt: 8.9, 8.20
• Firefly Corner: 3.1, 3.4, 3.9
• Prologer: 4.13, 4.17, 5.5, 5.8, 5.9

Podden hittas där poddar finns.

 

The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

The Woman in Green (1945)

SVT hade några gamla Sherlock Holmes-filmer i höstas och jag slog till på en av dem, Kvinnan i grönt. Med korta 78 minuter var den som en munsbit jämför med vissa filmer av idag. Filmen bygger på material från Conan Doyles noveller The Final Problem och The Adventure of the Cardboard box. 

Detta är den elfte av fjorton Sherlock Holmes-filmer med Nigel Rathbone som Sherlock och Nigel Bruce som Dr. Watson. Stilen är gammaldags och bildkvaliteten är undermålig. Men filmen är lite småputtrigt trevlig ändå. Perfekt en kväll i vintermörkret när mysig matiné eftersöks. 

Jag har inte läst Conan Doyles texter så jag kan inte säga så mycket om hur bra adaptionen är. Men jag blir inte överraskad när jag såg att filmen bygger på två noveller. Handlingen känns lite splittrar, dels jagar de en seriemördare (lös baserad på The Adventure of the Cardboard box), dels Holmes och Watson mot Moriarty (löst baserat på The Final Problem). Jag gissar att det hade blivit bättre om de hade gjort en film per förlaga istället.

Skådespeleriet var helt ok, huvudpersonerna kändes invanda i sina roller (elfte filmen!), och miljöbeskrivningarna likaså även om budgeten inte tillät några excesser där. Jag är inte helt förtjust i slutet med hypnostricket, det kändes lite slappt.

Nu undrar jag mest vilka av de fjorton filmerna i filmserien som är bäst. Kommentarer och tips välkomnas.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Castlepodden ep 3 Må förmögenhet vägleda dig

Tredje avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Må förmögenhet vägleda dig

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 5.6

Temaavsnitt: 5.6

Firefly Corner: 5.6

Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 6.10

Temaavsnitt: 6.5, 4.14

Firefly Corner: 6.20

Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Shinypodden hittas där poddar finns.

Sisu: Road to Revenge (2025)

Sisu: Road to Revenge är precis vad man förväntar sig, en extremt våldsam film som är så överdriven att det känns som att titta i en serietidning. I den första filmen Sisu från 2022 dödade Aatami nazister, här i uppföljaren har andra världskriget tagit slut och nu är det ryska soldater han massakerar.

Man kan inte annat än älska hur Jalmari Helmander spänner bågen med sina filmer. Der är genrefilm när det är som mest utstuderat och det är då det är som bäst. En film som denna ska inte vara som en föreläsning om moral, en analys av vår hjältes inre eller ett balanserat problematiserande där båda sidor ska belysas och förstås. Nej, här är finnarna de goda och ryssarna de elaka, grymma och onda. Speciellt Dragunov som är ondskan personifierad.

En Planes, Trains and Automobiles i Finska Karelen med våld, ond bråd död och en efterlängtad hämnd kommer man långt med i perspektivet verklighetsflykt. 

Jag uppskattar dessa genrefilmer som våra nordiska grannar verkar så bra på, i denna serie är det Rambo-våld, tidigare har vi sett naturkatastrofer i massor, zombie-splatter och stenhårda kriminalare. Sverige gnetar på med moraliserande diskbänksrealism, generiska polisfilmer och en och annan pajaskomedi.

Svagheten för en så extrem film som denna är dock att djupet i filmen är tunnare än smörlagret på mackan när smöret nästan tagit slut. Det blir inte så mycket karaktärstudie eller innerliga relationer. Vilket inte heller hade beställts. Men då blir ändock känslan efter titten lite: Jaha, det var det...

Respekten för att filmen, som är vad den är, finns där ändå. En trea!

Betyg: 3/5 

Shinypodden - Castlepodden ep 2 Gate down, train's coming

Andra avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Gate down, train's coming

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.11
• Temaavsnitt: 4.22, 5.20
• Firefly Corner: 3.14, 4.5 
• Prologer: 2.15, 2.16, 2.22, 3.3

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 5.6
• Temaavsnitt: 5.6
• Firefly Corner: 5.6
• Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Shinypodden hittas där poddar finns.

"The Sittaford Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1975

Publicerad 1931

Agatha Christies bok #11
Fristående mysterieroman #1

Bokens dedikation: "To M.E.M. With whom I discussed the plot of this book to the alarm of those around us." 

Location: I byarna Sittaford och Exhampton i utkanten på Dartmoor i sydvästra England, Devon.

Innehåll: Ännu en ung spunky hjältinna, fokus på lösningen av mordet, en massa ”red herrings” varav flera inte har att göra med mordet.

Trivia: 
• Första mystery novel utan återkommande detektiv 
• Publicerades i Amerika som "The Murder at Hazelmoor" (första romanen med olika namn i UK och US)

Revy, varning för spoilers

Detta var en välskriven men ändock ganska tråkig bok för att komma från den goda Agatha. Det är som att hon allt för mycket endast fokuserade på mordmysteriet och dess lösning. Boken skrevs under perioden då hon gifte sig med sin Max Mallowan, hennes andra och sista äkta man. Jag spekulerar i om hon var ofokuserad på grund av händelserna i privatlivet, eller om hon kanske skrev den lika fragmentariskt som den kan uppfattas, dvs lite då och då?

Eftersom jag normalt sätt inte fokuserar speciellt mycket på mordens lösningar i hennes böcker var denna lite svagare. Miljöbeskrivningarna var knapphändiga. Det framgick att byarna var små och att det var vinter med massor av snö men i övrigt var det snålt med miljöbeskrivningar. Utredningen om mordet däremot var beskrivet i detalj, steg för steg, nästan som att Agatha ville bevisa för någon att hon kunde skriva denna typ av pysseldeckare också. 

Även persongalleriet var klart svagare än hur det varit i de starkaste böckerna. Detta med ett undantag i bokens hjältinna Emily Trefusis. Hon är underhållande och skriven med glimten i ögat känns det som. Som flera av Agathas spunky "go get it"-tjejer har Emily bra självförtroende och en obruten optimism. 

Bokens berättarröst förtäljer: 

    ”Emily had never yet acknowledged that any other person’s judgment was superior to her own.”. 

Samtidigt går det inte att ungå att se likheterna mellan tidigare unga frejdiga damer av samma skrot och korn i Tuppence, Anne Beddingfield och Katherine Grey. De var nog alla varianter Agathas idealbild av sig själv skulle jag gissa. 

Men alla de övriga karaktärerna flöt snabbt ihop för mig och det blev rörigt vem var vem. Det hjälpte inte att det var så fasligt många figuranter som rörde sig på brädet. Boken är också fylld av "red herrings" och oförlösta missvisande ledtrådar. Vad hände med Jennifers handikappade make som verkade ha en kärleksrelation med sin nurse Miss Davis? Varför kastar Agatha in att en släkting till Sylvias make Marting Dering med samma efternamn som en av de misstänkta (Rycroft)? Båda dessa trådar lämnas hängande.

Vi har också några ledtrådar som besvaras men som inte har med mordet att göra som paret mamma och dotter Willet. De var där för att hjälpa maken/pappan att fly från det ökanda fängelset mitt i Dartmoor. Hade inget med mordet att göra. För många tankar i huvudet på Agatha? Om man jämför med The Murder on the Links har vi två historier med i princip lika många karaktärer men i den boken kändes  det som att historien hängde ihop mycket tajtare.

Men som alltid i Agathas böcker finns det trots allt ljuvliga passager med underfundigt författade meningar och beskrivningar. Här i boken bjuds det till exempel på te stup i kvarten. Det var också mysigt när Emily jämförde med kortspelet bridge när hon kom på att hon skulle undersöka alla potentiella misstänkta som först hade alibin, som det verkade i alla fall. Spelföraren räknar sina förlorare medan försvaret räknar sina vinnare. Vänd ut och in på det, tänk utanför boxen...

Slutet av boken, efter mördaren hade avslöjats, var en favorit. Minst två figurer frågade Emily nyfiket vem hon skulle välja, James, hennes odugling till fästman, eller Charles, den lite framfusige journalisten som hjälpt henne under historien. Charles kändes som den rätte men hon valde tönten James. Detta belyser nog mest på Agathas syn på äktenskapet efter att "the old wretch Archie" varit otrogen och övergivit henne. 

Emily om valet och sin fästman: 

    "In some ways I really think that men are beasts. That’s why it’s so nice when one finds a man who one can really rely on." 

Det känns som att hon beskriver en man som hon lätt kan manipulera och hålla under kontroll, samt att hon hellre väljer ett liv utan överraskningar i utbyte mot säkerhet. Detta rimmar illa med hur Emily beskrivits i resten av boken. 

Vad tror ni om Emilys val och om boken i allmänhet?

Agatha har låg lägstanivå så den får en tvåa.

Originalutgåvan US 1931

Shinypodden - Season 16: Castlepodden

Idag startar vi en ny full säsong av Shinypodden. Denna gång är det Henke och Frans som nördar ner sig i den kära amerikanska tv-serien Castle som ursprungligen gick på tv i Amerika mellan 2009-2016.

Vi kommer inte gå igenom alla avsnitt i ordning, istället hoppar vi runt som ett par galningar. Det kommer bli elva avsnitt om vi har tur och vi kommer ha ett huvudnummer, teman, prologer och Firefly Corner. 

Första avsnittet har döpts till: Castle börjar hitta sin identitet

Hemläxan till episode 1 Castle börjar hitta sin identitet:

• Huvudavsnitt: 1.7, bonus 1.1
• Temaavsnitt: 2.2, 5.19
• Firefly Corner: 1.6, 1.7 (dublett huvudavsnittet)
• Prologer: 2.4, 2.10, 2.14, 2.19

Hemläxan episode 2 Gate down, train's coming:

• Huvudavsnitt: 4.11
• Temaavsnitt: 4.22, 5.20
• Firefly Corner: 3.14, 4.5 
• Prologer: 2.15, 2.16, 2.22, 3.3

Shinypodden hittas där poddar finns. Vi ses i podden!