"Peril at End House" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1973

Publicerad 1932
Agatha Christies bok #12
Poirot #6

Bokens dedikation: "To Eden Phillpotts. To whom I shall always be grateful for his friendship and the encouragement he gave me many years ago."

Location: Den fiktiva kuststaden St. Loo på Cornwalls sydkust.

Innehåll: en manic pixie dream girl som någon vill mörda, mysterier, mysigheter

Revy - varning för spoilers!

Jag gillade denna bok mycket, en av de bättre jag läst. Poirot är på semester i Cornwall och med sig har han sin gamla vän Captain Hastings som är på besök från the Argentine. De bor på Majestic Hotel i kuststaden St. Looe. Miljön är inspirerad av Imperial Hotel i Agathas födelsestad Torquay, Devon. Jag jublar lite inombords när vi åter får träffa de två gamla vännerna. Inspector Japp dyker också upp på ett hörn med en mycket lustig lite scen när herrarna blir berusade.

Eftersom historien berättas av Hastings och han hänger med Poirot mest hela tiden blir det mer intimt om man jämför med tex The Mystery of the Blue Train där Poirot kom in sent i historien och ibland försvann under lägre partier. I Peril at End House träffar vi Poirot och Hastings på sida 1.

Relationen mellan Poirot och Hastings är mysig trots att Poirot (Agatha) är extremt otrevlig mot Hastings av och till. Poirot misstänker Challenger så snart han hör att Hastings gillar honom och går i god för honom. Poirot säger att Hastings alltid har dåligt magkänsla för sådant. Men å andra sidan beskriver Poirot Hastings i mycket fina ord någonstans i mitten av boken. Jag tror att det är mer Agatha som har problem med herrarna än vad de har själva. I Suchets adaption tonas detta ner betänkligt.

Agathaa böcker har hittills handlat om unga frejdiga singelkvinnor som tar för sig av världen med stor aptit. Efter läst förra boken (The Sittaford Mystery) började jag fundera på hur ofta detta skulle upprepas. Och redan här i nästa bok får vi en Manic Pixie Dream Girl i "Nick" Buckley. Nick utsätts för upprepade mordförsök. Men som med många andra tidiga romaner testar Agatha lite nya tricks och allt är inte som det verkar! 

Persongalleriet är mycket intressant där Nick och hennes BFF Freddie (Frederica) står i fokus. De hänger med ett gäng yngre herrar i en liten grupp som Poirot försöker förstå. Vi har Jim Lazarus konsthandlaren, Commander Georges Challenger som imponerar på Hastings som en helyllepojk och  Charles Vyse advokaten och Nicks kusin som dessutom är förtjust i henne. Under inledningen känns det som att detta är ett mysigt och "tråkigt" gäng men allt eftersom historien berättas framkommer de som mer och mer dekadenta och vi slutar i en härva med kokain, onda uppsåt och cynism. Agatha Christie tar mig från Astrid Lindgren till Bret Easton Ellis! 

Det är otroligt svårt att lösa mysteriet som förstagångsläsare. Men det finns faktisk en hel del ledtrådar som gör det möjligt. Detta trots några sidospår som endast är där för att förvilla, till exempel det australiensiska paret Croft. Den största ledtråden är nog att Poirot hela tiden muttrar att det saknas en pusselbit. Till detta har vi:

• Freddie nämner tidigt och flera gånger att Nick ljuger hela tiden, vi förväntas bortse från detta, men...
• Svårt att hitta motiv för någon av de misstänkta, Nick är uppenbarligen den som har störst pengaproblem...
• Både Nick och Maggie är nicknames för Magdala, ett familjenamn...
• Superkonstigt att Nick inte berättat att hon är ihop med Michael Seton...
• med mera...

Detta var en bok där en stor del av behållningen kom från mysteriet och lösningen som på ett förnurligt sätt låg inom räckhåll för mig som läsare. Men jag sökte inte lösningen aktivt så jag missade chansen. Om man bara hade stannat upp och följt pengarna hade man kanske kunnat lösa det. Den fanns där just bortom dina utsträckta fingrar!

Boken är bra helt klart, tajt miljö ljuvliga Cornwall, persongalleriet  klart intressant och ett mysterium som lockar.

First edition book cover UK 1932