"Dead Man's Folly" by Agatha Christie

Tom Adams cover, 1978

Publicerad 1956    
Agatha Christies bok #48
Poirot #27

Location: Herrgården Nasse House i grevskapet Devon i södra England.

Innehåll: Ett mord, en försvunnen lady och en gammal man som drunknar efter en kväll på puben.

Trivia: Förebilden för Nasse House är Agathas eget sommarpalats Greenway House i Devon.

Revy

Jag läser och poddar om Agathas böcker parallelt och på grund av planering av podden hoppar jag nu fram till 1956 och Poirot-boken Dead Man's Folly.

Detta är också den tredje boken vi får träffa Agathas alter ego deckarförfattarinnan Ariadne Oliver. Det är alltid kul att träffa henne, en känsla jag har med mig från Suchets adaptioner. Hon är rolig och finuerlig och en härlig side kick till Poirot, eller om det nu är vice versa.

Ariadne kontaktar Hercule då hon anar oråd bland folket på Nasse House. Hon är själv inbjuden till gårdens sommarfest där hon ska köra ett murder mystery till allas stora förtjusning. 

Ariadne ber Hercule komma dit då hon anar ugglor i mossen. Hon är inte helt tydlig med varför hon vill att Poirot ska ansluta och han blir förgrymmad över det när han känner sig ditlurad. Men hennes näsa för oegentligheter har rätt, ett riktigt mord utförs under lekens gång. Dessutom försvinner husets värdinna och en massa andra skumma saker händer under dagen. Varken den lokala polisen Bland eller Hercule själv förstår vad som har hänt. Hercule blir mycket bekymrad över att inte förstå. Han som endast söker sanningen och sakernas ordning!

Vid sidan av mordmysteriet är bokens huvusakliga tema den förändring den gamla förnäma familjen Folliat har utsatts för. Detta är något som Frans pratat om mycket i podden, hur Agathas böcker mer och mer belyser, utan att döma, hur olika samhällsklasser situation förändras från och med mellankrisgtiden och långt in på andra halvan av 1900-talet.

Den gamla damen Amy Folliat är bokens mest intressanta karaktär tillsammans med Lady Hattie Stubbs. Bådas historia är av den tragiska sorten.

Agatha beskriver Nasse House som om hon hade bott där. Vilket har sin förklaring i det välkända huset som inspirerat dikten, hennes eget sommarparadis The Greenway House vid floden Dart i södra Devon.

Suchet insåg betydelsen av just detta faktum och boken i sig. Adaption sändes som det tredje sista avsnittet i den allra sista säsongen. Denna historia var dessutom det sista avsnittet som spelades in. Den allra sista scenen som Suchet spelade in i rollen som Poirot är då han går upp mot husets entré och in i huset. Suchet tar farväl av Hercule genom att gå in i Agathas sommarhus. Det är en vacker scen och jag blir lätt rörd när jag tänker på det.

Boken är lätt att läsa och den har många små lustigheter. Dialogen mellan Adriane och Hercule är fyndig och uppfriskande. Boken innehåller också en myriad av  små betraktelser på miljön och den brokiga skaran av karaktärer som ordnar festen. 

Men bokens botten är i grunden en tragisk och tämligen mörk historia. Intressant nog har boken ett öppet slut som tydligen diskuteras på forum. Jag är dock tämligen övertygad om att scenen ska tolkas på det met mörka men också enklaste sättet dvs att den gamla damen ber om att få vara själv när hon tar livet av sig. Hon kan inte förmå sig att se skandalen i vitögat. 

Suchets team valde att skriva om scenen lite lite, så att tanken med slutet hålls intakt men det blir lite mer komplett, som ett tydligt och definitvt slut. De två skotten är ett murder-suicide. Amy skjuter sonen sin och därefter sig själv. Hercule låter det ske. Ordningen var rubbad, kraftigt rubbad, men nu blev den återställd så gott det gick.

Hercule (Suchet): "Bon." 

UK original book cover, 1956

Agatha Christie-podden: The Mystery of the Blue Train

Agatha Christie 08. Vi har kommit till slutet av denna andra mini-säsong. 

Hercule åker på semester till den Franska Rivieran och blir involverad i ett mord! Vi möter den sköna Catherine Grey och mor och dotter Tamplin och en massa andra. Är det här vi för första gången hör om den lilla byn St. Mary Mead?

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Big Four

Agatha Christie 07. I den tredje boken för denna mini-säsong återförenas Hercule med både Captain Hastings och Inspector Japp.

Kan detta var den konstigaste och kanske den sämsta av Agathas alla böcker? Vi vet inte ännu...

Mycket nöje!

Agatha Christie-podden: The Murder of Roger Ackroyd

Agatha Christie 06. Andra avsnittet under denna mini-säsong och nu möter vi Hercule Poirot som just har pensionerat sig. 

Hercule oldar squash i sin trädgård!

Mycket nöje!

"Three Act Tragedy" by Agatha Christie

Tom Adams cover 60- och 70-tal

Publicerad 1934
Agatha Christies mysteriebok #16
Poirot #9

Location: The Crow's Nest i Cornwall, Melfort Abbey i Yorkshire, Monte Carlo och London.

Innehåll: Inte bara ett utan två mord medelst nikotinförgiftning, en trio hobbydetektiver tar på sig fallet och får lite hjälp av Poirot.

Revy

Three Act Tragedy gav en ganska trevlig och underhållande läsning. Som alltid är det mysigt att läsa Agatha. Hon är en mästare på lustiga karaktärsbeskrivningar och mustiga miljöbeskrivningar.

Detta är en Poirot-bok men för att vara just det är han med fasligt lite i handlingen. Han är inte ens närvarande under stora delar av boken. Poirot är en av gästerna på den första middagen då stackars Reverend Babbington mördas, men sedan är han ur bild tills slutet av boken då han äntrar scenen igen och återställer ordningen genom att avslöja mördaren och krattar manegen för de unga tu.

Detta med att Poirot knappt är med i vissa av "hans" böcker är något Frans har teasat om. Det är oklart varför det blev så. Kanske Agatha skrev boken som en fristående mysteriebok men tappade modet och kastade in Poirot i en sen revision? Eller kan det ha varit bokförlaget som krävde detta? Jag har uppfattad det som att Poirot-böckerna sålde väldigt bra. Men allt är högst oklart. Skriv i kommentarerna om ni vet varför, eller ge oss er bästa gissning.

I boken är det en dynamisk trio som utreder morden. Vi har Sir Charles Cartwright, den mycket kända skådespelaren som är större än livet självt, en livsnjutare. Där finns den svåråtkomliga Mr Satterthwaitte, som jag hade så svårt att inbilla mig hur hans namn stavades när jag lyssnade på talboken. Till sist men inte minst har vi den den unga damen Hermione "Egg" Lytton Gore, dotter till Lady Mary Lytton Gore, och Sir Charles kärleksintresse. Egg är också mycket sugen på Sir Charles, det är ömsesidigt lär vi oss boken igenom.

Trion utreder morden på ett hyfsat kompetent sätt. Det är Sir Charles som driver på mest. Han vill också uppvakta den unga "Egg" trots den stora ålderskillnaden. En ålderskillnad som han är lite bedrövad över. I kulisserna väntar den unge finansmannen och vänsterradikale Oliver Manders.

Sir Charles är den klart mest underhållande karaktären. Agatha beskriver honom med glimten i ögat. Han beskrivs som en "stor" man som många beundrar och han framställs i positiva dager, men det är också beskrivningar med glimten i ögat då han är pompös och fåfäng. Jag skulle kunna ta gift på att förlagan till Sir Charles fanns i Agathas bekantskapskrets.

Sir Charles är underhållande, till exempel när han omedvetet faller in i olika roller som tagna från hans liv på teaterscenen. När han ska anta detektivrollen haltar han omkring precis som när han spelade den halta detektiven i någon pjäs för länge sedan. När han antar andra roller ändras hans beteende osv. Mr Satterthwaite är den iaktagande berättaren, något av en ersättare för Captain Hastings. Egg är ytterligare en av Agathas unga hjältinnor som kastar sig in i olika situationer utan att tveka. Hon är charmig.

Det är lite apart att Poirot inte är med speciellt mycket och endast dyker upp på riktigt mot slutet och löser allt. Det känns lite oklart, avsnoppat, otillfredsställande. Som vi såg i förra boken Why Didn't They Ask Evans? kan det funka bra utan att någon av Agathas kändaste detektiver medverkar. Men, men...

Den andra svagheten är hur Agatha hanterar de romantiska aspekterna i denna historia. Under större delen av boken bygger hon upp hur Sir Charles och Egg får ihop det. Båda är lika mycket drivande i saken och de båda beskrivs som att var förälskade. Men, i sista kapitlet får vi en blixt från klar himmel och en switch-a-roo. Egg och Oliver får ihop det och dansar iväg mot horisonten i solnedgången. Vad hände där? Visst de är jämnåriga, och visst, Sir Charles är inte längre aktuell, jag förstår det. Men Eggs känslor för Oliver är inte underbyggt över huvud taget i boken. Jag köper det inte, boken hade kanske vunnit på att få ett olyckligt slut istället för Agatha som äktenskapsmäklare?  

UK original dust cover 1934

Agatha Christie-podden: The Murder on the Links

Avsnitt 03 av Agatha Christie-podden. Idag snackar vi om den andra boken i Poirot-serien: The Murder on the Links.

Det blir ett kärt återbesök av Captain Hastings. Dessutom är Hercule och John på semester i Frankrike.

Ni finner Shinypodden där poddar finns tex via Spotify.

Agatha Christie-podden: The Mysterious Affair at Styles

Avsnitt 01. Idag kör vi igång på riktigt med Shinypodden säsong 17, den vi kallar Agatha Christie-podden.

Första boken är Agathas debutroman, och äventyret där vi möter den lille belgaren Hercule Poirot för första gången.

Ägarinnan av Styles, den gamla och mycket förmögna damen Emily Inglethorp har blivit mördad med en dos stryknin. Hercule kommer till undsättning och utreder mordet tillsammans med sin vapendragare Captain Hastings.

Ni finner Shinypodden där poddar finns och via Spotify och sådana ställen.

"Murder on the Orient Express" by Agatha Christie

Tom Adams cover 1972

Publicerad 1934
Agatha Christies mysteriebok #14
Poirot #8

Location: På Orientexpressen fast i en snödriva någonstans i östeuropa på färd från Istanbul till Paris.

Innehåll: Ett mord på ett tåg som är avskuret från omvärlden utan möjlighet till kontakt med myndigheter eller annat.

Som brukligt är det full spoiler-varning för boken

Revy

Jag känner direkt att Agatha har skärpt till sin stil med denna bok. Redan från början känns boken tyngre, mer djup och mer seriös på något sätt. Komplex kanske till och med?

Boken är så känd att de flesta antagligen känner till lösningen på mordgåtan. Jag har sett de två stora filmerna flera gånger, och dessutom Suchets adaption för att säkerställa att inte en enda detalj från boken kan ha undgått mig. Den adaptionen tänker jag för övrigt se om inför poddning om boken. 

Att jag har god koll på upplösningen är därmed ingen överdrift. Agatha fokuserar mer eller mindre uteslutande på mordmysteriet och jag känner att läsupplevelsen förtas lite, lite. Jag önskar att jag läst boken före jag såg någon av alla adaptioner.

Eftersom Agatha vill förbereda scenen för Hercule i sista kapitlet där han pompöst ska berätta för alla hur det förhåller sig får vi knappt lära känna någon av de 13 misstänkta under resans gång. Om Agatha hade skrivit om deras bakgrunder, personligheter och livsöden skulle ridån fallit och motivet skulle blivit allt för uppenbart. Agatha valde att sopa banan för Hercule, hon brydde sig inte om människorna på tåget, trots att alla har så otroligt spännande och tragiska historier att berätta. 

Motivet till mordet är denna historias bästa del, men vi får bara ledtrådar och små skärvor av denna historia till oss. Men det är kanske helt enkelt så att det är just för att vi inte får läsa mer om motivet som gör att boken blir så bra?

Däremot är Agatha noggrann med att beskriva hur ond mordoffret är. I flera av hennes tidigare böcker har oftast mordoffren varit oskyldiga eller i alla fall inte rent ut sagt elaka. Det är en intressant utveckling. Jag gissar att Agatha var lite orolig över hur läsarna skulle ta emot upplösningen av mordfallet. Men hon gjorde det klart att offret var genomond, ett riktigt svin. 

Om de övriga får vi veta väldigt lite. Vi får lika lite som trion Poirot, Monsieur Bouc och Dr. Constantine får ut ur personerna via intervjuerna. Detta blir trots allt en svaghet hos boken i mina ögon. Det är en balansgång Agatha tar sig för, och det kanske inte gick att göra det på annat sätt. Som jag kommer ihåg det fixade Suchets adaption till det lite. Ska bli spännande att se om den filmen.

Däremot får vi hänga med Poirot och hans två hjälpredor i utredningen och det är en skön liten grupp och vi får ett överflöd av underhållande dialog och betraktelser. Det är ofta detta som roar mig mest med hennes böcker, dialogen, betraktelser och finurliga personlighetsbeskrivningar.

Agatha är suverän på miljöbeskrivningen av tåget. Det känns som att jag sitter vid ett bord i restaurangvagnen, som att jag står i gången utanför kupéerna och småpratar med någon medpassagerare för att sent om natten krypa in i min egna lilla kupé, i första klass förstås.  

En av de roligaste passagerna är när Poirot presenterar sig för McQueen och han trodde sig känna igen namnet som en känd designer. Stackars Hercule med hans fåfänga.

Boken är dock ett barn av sin tid och vår trio sprider stereotyper om olika folkslag runt sig... Mordet skedde med kniv, aha då måste det varit en italienare säger någon. Det kan inte varit en britt, "brits don't stab", säger någon. En dyr personlig sak måste tillhöra en amerikan då de inte bryr sig om vad saker kostar säger någon osv. 

Poirot kan inte verifiera något som de misstänkta säger. Han tvingas göra sin utredning i ett slutet rum, dvs tågvagnen där de alla befinner sig ute i vildmarken. Trots att han inte kan veta vem som ljuger och vem som säger sanningen måste han pussla ihop allt. Detta är en av bokens starkaste delar då jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen och funderar på vad jag tycker om boken.

Jag älskade också när Agatha låter Hercule uttala sanningar som: "Well, you know, breakfast isn't always a chatty meal." Det är så sant. Låt en karl läsa tidningen på morgonen i stillhet!

Och det går kalla kårar längs ryggraden och jag tycker mig höra historiens vingslag när tyska Hildegarde Schmidt uttalar sig om mordet på lilla Daisy Armstrong: "It was abominable, wicked. The good God should not allow such things. We are not so wicked as that in Germany." Endast fem år efter bokens publicering skulle Hildegardes ord bli motbevisade.

Bokens intressantaste karaktär måste vara Mrs. Caroline Hubbard. Agatha öser på i lustmordet av hennes karaktär endast för att i slutet avslöja att det var den briljanta Linda Arden som spelade över som Mrs. Hubbard. Linda Arden, mamma till Sonia och mormor till lilla Daisy. Jag skulle velat att vi fick spendera mer tid med denna magnifika kvinna. Hon tar naturligt nog på sig skulden för allt, och ställer därmed Hercule inför ett moraliskt dilemma. Han gör det mänskliga valet, om än kanske inte det rätta valet som han ser det. Jag har för mig att Suchets adaption briljant fångar just denna detalj. Jag hoppas att jag kommer ihåg det rätt...

First UK Edition cover 1934

"Lord Edgware Dies" by Agatha Christie

Tom Adams cover cirka 1978

Publicerad 1933
Agatha Christies mysteriebok #13
Poirot #7

Bokens dedikation: "To Dr. and Mrs. Campbell Thompson"

Location: Londons innerstad

Innehåll: Ett, två och tre mord i den lyxiga miljön där teater- och filmstjärnor beblandas med den engelska adeln

Revy

Det finns mycket att gilla med denna bok. Agathas språk, miljöbeskrivningar och dialoger skördar som vanligt triumfer. Handlingen utspelas nästan uteslutande inom en snäv radie i Londons inre och finare kvarter. Det är mycket njutbart att läsa om ett nästan hundra år gammalt London. Hon skrev boken redan 1931 under besöket hos sin Max nere på utgrävning vid den historiska staden Nineveh, men hon har såklart järnkoll på sitt London alldeles oavsett.

Hon utvecklar sig också när det gäller känsloregistren i boken. Jag upplever att Poirot för första gången känner sorg över ett av mordoffren (Carlotta) och i slutet av boken när han konfronterar mördaren är han arg på en nivå jag inte sett tidigare. Det är som att han i de tidigare böckerna har spelat spelet och vunnit. I denna bok är det mycket mer personligt för Poirot och Agatha får mig att känna likadant. Jag kände hjärtesorg över Carlottas öde, och även om jag personligen inte kände mig förorättad av mördaren sympatiserar jag starkt med Poirots vrede.

Agatha utforskar och testar ny modeller för sina "who dunnit". Även om detta mordmysterium inte är unikt i perspektiv med hennes tidigare böcker uppever jag att hon ändå adderat något nytt. Jag fann boken intressant och den gav mig nya upplevelser.

På den negativa sidan är att jag inte direkt fick några favoritkaraktärer. De var alla mer intressanta än fylliga, fullt utvecklade karaktärer med "kött och blod". Den enda som jag fattade extra intresse och tycke för var den ovan omnämnda Carlotta. Jag vet inte riktigt vad i porträttet av henne som gjorde mig så intresserad. Till skillnad från tidigare böcker var de flesta, förutom Hastings och Poirot, endast brickor i spelet. Jag saknade kära huvudpersoner såsom Tuppence och Anne. Jag gissar att Agatha i första hand fokuserade på mordmysterium i denna bok (också).

Trots avsaknade av favoritkaraktär har boken en mycket intressant mördare, en person som på ytan verkar vara charmerande om än lite spånig. Personen är omtyckt och framgångsrik. Men mördaren är också en psykopat, en egocentrisk galning som är allt annat än dum i huvudet då det kommer till att planera ett mord som till och med ska lura Poirot att delta som vittne på mördarens sida. Jag tror att Agatha lade ner stor fokus på att beskriva mördaren på exakt rätt nivå, för att göra morden svåra men inte omöjliga att lista ut för läsaren.  

Jag ser mycket emot den framtida böcker då jag gissar att Agatha mer och mer kommer gå in i huvudet på sina huvudpersoner. Att böckerna kommer bli mer psykologiska och karaktärsdrivna, inte begränsas till pusseldeckare med fokus på mekanismen runt mordgåtan.

Original UK cover 1933

"Peril at End House" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1973

Publicerad 1932
Agatha Christies bok #12
Poirot #6

Bokens dedikation: "To Eden Phillpotts. To whom I shall always be grateful for his friendship and the encouragement he gave me many years ago."

Location: Den fiktiva kuststaden St. Loo på Cornwalls sydkust.

Innehåll: en manic pixie dream girl som någon vill mörda, mysterier, mysigheter

Revy - varning för spoilers!

Jag gillade denna bok mycket, en av de bättre jag läst. Poirot är på semester i Cornwall och med sig har han sin gamla vän Captain Hastings som är på besök från the Argentine. De bor på Majestic Hotel i kuststaden St. Looe. Miljön är inspirerad av Imperial Hotel i Agathas födelsestad Torquay, Devon. Jag jublar lite inombords när vi åter får träffa de två gamla vännerna. Inspector Japp dyker också upp på ett hörn med en mycket lustig lite scen när herrarna blir berusade.

Eftersom historien berättas av Hastings och han hänger med Poirot mest hela tiden blir det mer intimt om man jämför med tex The Mystery of the Blue Train där Poirot kom in sent i historien och ibland försvann under lägre partier. I Peril at End House träffar vi Poirot och Hastings på sida 1.

Relationen mellan Poirot och Hastings är mysig trots att Poirot (Agatha) är extremt otrevlig mot Hastings av och till. Poirot misstänker Challenger så snart han hör att Hastings gillar honom och går i god för honom. Poirot säger att Hastings alltid har dåligt magkänsla för sådant. Men å andra sidan beskriver Poirot Hastings i mycket fina ord någonstans i mitten av boken. Jag tror att det är mer Agatha som har problem med herrarna än vad de har själva. I Suchets adaption tonas detta ner betänkligt.

Agathaa böcker har hittills handlat om unga frejdiga singelkvinnor som tar för sig av världen med stor aptit. Efter läst förra boken (The Sittaford Mystery) började jag fundera på hur ofta detta skulle upprepas. Och redan här i nästa bok får vi en Manic Pixie Dream Girl i "Nick" Buckley. Nick utsätts för upprepade mordförsök. Men som med många andra tidiga romaner testar Agatha lite nya tricks och allt är inte som det verkar! 

Persongalleriet är mycket intressant där Nick och hennes BFF Freddie (Frederica) står i fokus. De hänger med ett gäng yngre herrar i en liten grupp som Poirot försöker förstå. Vi har Jim Lazarus konsthandlaren, Commander Georges Challenger som imponerar på Hastings som en helyllepojk och  Charles Vyse advokaten och Nicks kusin som dessutom är förtjust i henne. Under inledningen känns det som att detta är ett mysigt och "tråkigt" gäng men allt eftersom historien berättas framkommer de som mer och mer dekadenta och vi slutar i en härva med kokain, onda uppsåt och cynism. Agatha Christie tar mig från Astrid Lindgren till Bret Easton Ellis! 

Det är otroligt svårt att lösa mysteriet som förstagångsläsare. Men det finns faktisk en hel del ledtrådar som gör det möjligt. Detta trots några sidospår som endast är där för att förvilla, till exempel det australiensiska paret Croft. Den största ledtråden är nog att Poirot hela tiden muttrar att det saknas en pusselbit. Till detta har vi:

• Freddie nämner tidigt och flera gånger att Nick ljuger hela tiden, vi förväntas bortse från detta, men...
• Svårt att hitta motiv för någon av de misstänkta, Nick är uppenbarligen den som har störst pengaproblem...
• Både Nick och Maggie är nicknames för Magdala, ett familjenamn...
• Superkonstigt att Nick inte berättat att hon är ihop med Michael Seton...
• med mera...

Detta var en bok där en stor del av behållningen kom från mysteriet och lösningen som på ett förnurligt sätt låg inom räckhåll för mig som läsare. Men jag sökte inte lösningen aktivt så jag missade chansen. Om man bara hade stannat upp och följt pengarna hade man kanske kunnat lösa det. Den fanns där just bortom dina utsträckta fingrar!

Boken är bra helt klart, tajt miljö ljuvliga Cornwall, persongalleriet  klart intressant och ett mysterium som lockar.

First edition book cover UK 1932

"The Mystery of the Blue Train" by Agatha Christie

Ian Robinson cover

Publicerad 1928
Agatha Christies bok #8
Poirot #5

Bokens dedikation: -

Location: London, The Blue Train mellan Calais och Nice, Nice, Cannes, Monte Carlo, Paris

Innehåll: en blandning av det klassiska mordmysteriet och äventyrsthriller med en internationell diamanttjuv

Trivia: 

The Mystery of the Blue Train var den första boken Agatha sammanställde efter hennes elva dagar långa försvinnande i december 1926. Hon kallade boken "that retched book".

Mot slutet av 1926 var Agatha under stor psykologisk press efter hennes mors bortgång samt Archies otrohet och hans begäran om skilsmässa. Agathas syn på "happily ever after" och livets oanade äventyr fick ett abrupt slut. Att anta att hon blev mer cynisk efter att hennes hjärta blivit krossat är nog ingen överdrift. Oavsett vad hennes försvinnande berodde på, jag tror att hon gjorde det för att stressa Archie, hade allt som hänt ändrat Agathas syn på på livet och jobbet som författare. 

 Agatha om boken: 

"To begin with, I had no joy in writing, no Elan. I had worked out the plot, a conventional plot, partly adapted from one of my other stories. I knew, as one might say, where I was going, but I could not see the scene in my mind's eye and the people would not come alive. I was driven desperately on by the desire, indeed the necessity, to write another book and make some money. That was the moment when I changed from an amateur to a professional. I assumed the burden of a profession, which is to write even when you don't want to, don't much like what you are writing and aren't writing particular well. I have always hated The Mystery of the Blue Train, but I got it written and sent off to the publishers. It sold just as well as my last book had done, so I had to content myself with that, though I cannot say I have ever been proud of it."

Precis som med The Big Four bygger The Mystery of the Blue Train på tidigare material, i detta fall novellen The Plymoth Express från 1923. Den publicerades för första gången i bokform i novellsamlingen Poirot's Early Cases som kom ut 1974.

'Le Train Bleu' var det franska lyxtåget som gick mellan Calais och Medelhavet mellan 1886 och 2003. Agatha beskriver tåget i sådan detalj att det är uppenbart att hon åkt det.

Revy

Boken är mycket bättre än vad Agatha själv gör sken av. Den är lite förvirrande nog en blandning av en äventyrsthriller à la The Man in the Brown Suit eller The Big Four och ett "closed room murder mystery" som vi förväntar oss från en Poirot-historia. Historien innehåller till och med en lite styvmoderligt behandlad internationell juveltjuv med namnet The Marquis. Denna del av historien är gravt underutvecklad och har ett svagt och otillfredställande slut. I mina ögon har den sidohistorien väldigt lite med bokens värde att göra. Suchets adaption tog följakligen helt bort det elementet från boken. Bra gjort, teamet bakom serien.

Med tanke på bokens titel kan man kanske ledas att tro att detta endast är ett genrep inför Murder on the Orient Express, men icke, den har så mycket mer än det att erbjuda. Istället har vi ett omtumlande och berörande mordmysterium där bokens egentliga huvudperson Katherine Grey tar rollen som Hercules vapendragare. Och i min läsning av texten skönjer jag att mycket av författarinnans eget liv har tagit sig in i bokens värld.

Katherine var en mycket trevlig bekantskap. Hon har humor och är äventyrlig till sinnet, precis som favoriter som Tuppence och inte minst Anne Beddingfield (från The Man in the Brown Suit). Hon är dock cirka tio år äldre än sina äventyrssystrar och har mer livserfarenhet, av den bittra sorten. Dessa unga äventyreskor är alla mer eller mindre Agathas alter egon, och Agatha skriver Katherine med ett rågat mått av vemod. 

Katherine ärver en hel del pengar och ska ge sig ut i världen från tryggheten i St Mary Mead. Innan hon beger sig ut besöker hon sin vän, den gamla damen Miss Viner. Ännu en proto-Miss Marple för övrigt. Agatha som just ställts inför faktum att hon ska skiljas beskriver Katherines situation med ett, för dessa tidiga romaner, oväntat mörker.

Katherine är hos miss Viner.

"And so you've come into a lot of money, I hear? Well, well. Take care of it. And you're going up to London to have a good time? Don't think you'll get married, though, my dear, because you won't. You're not the kind to attract the men. And, besides, you're getting on. How old are you now?"

"Thirty-three," Katherine told her.

"Well," remarked miss Viner doubtfully, "that's not so very bad. You've lost your first freshenss, of course."

"I'm afraid so," said Katherine, much entertained.

"But you're a very nice girl," said Miss Viner kindly. "And I'm sure there's many a man might do worse than take you for a wife instead of one of these flibbertigibbets running about nowadays showing more of their legs than the Creator ever intended them to. Good-bye, my dear, and I hope you'll enjoy yourself, but things are seldom what they seem in this life."

Archie hade blivit betuttad i en "flibbertigibbets" - vilken hjärtesorg Agatha måste ha haft. 

"things are seldom what they seem in this life" - övergiven av både sin mor och sin make. 

"you've lost your freshness, of course" -  herregud, Agatha! Hon var för övrigt fyra år ärldre än Katherine när hon skrev denna bok, fyra år mindre "freshness".

Persongalleriet i boken är ett rejält steg framåt jämfört med de två senaste. Förutom Katherine är Lenox Tamplin en favorit. Hon är dottern till Katherines kusins Lady Tamplins. Hela familjen Tamplin är lustfyllt skrivna för övrigt. Lady Rosalie Tamplin är en socitetsdam i bästa slag, pompös, syrlig och humoristiskt skriven, hennes make Chubby är en charmig men ofarlig playboy och så Lennox som påminde mig om Bundle, dottern till Lord Caterham i The Secret of Chimneys. Både Lenox och Bundle är frejdiga sanningssägare i samma stil som Cordelia Chase. Jag har ett gott öga till dem båda, eh, alla tre.

Jag gillar också den amerikanske miljonären Rufus Van Aldin. Han spelas av Elliot Gould i Suchets adaption och det är svårt att inte fatta tycke för honom efter det. Han är hård mot sin dotter Ruth när hon tvingats inse att hon måste skiljas från sin make...

Van Aldin till sin dotter: 

        "Just move on."

Åhhh, Agatha...

Bokens språk överraskade lite. Först och främst är det första boken om Poirot som är skriven i tredje person. Jag saknar Captain Hastings berättarröst inne i mitt huvud, men Katherine var en strålande stand-in för honom. Språket var underfundigt med oväntade och ibland svårtillgängliga meningar. Den tog lite mer av mig som läsare än vanligt, dvs den tog längre tid att läsa. Det ligger kanske något i att Agatha inte fann sina inre bilder lika tydliga när hon skrev den och att språket därmed blev onödigt komplext.

Inledningen är som en thriller. Varje kapitel följer en ny karaktär och all fokus ligger på den kända rubinen "Heart of Fire". Det är en stil som kändes mycket eljes för att vara en Agatha Christie-bok. Katherine introduceras inte förrän kapitel sju och Poirot kommer inte i fokus förrän i kapitel tio...

When the train started once more, and dinner was announced by a violent ringing of bells, Katherine went along to it much relieved in mind. Her 'vis-à-vis' to-night was of an entirely different kind - a small man, distinctly foreign in appearance, with a rigidly waxed moustache and an egg-shaped head which he carried rather on one side. Katherine had taken a book to dinner with her. She found the little man's eyes fixed upon it with a kind of twinkling amusement.

"I see, Madame, that you have a 'roman policier'. You are fond of such things?"

"They amuse me," Katherine admitted.

The little man nodded with the air of complete understanding.

 

Poirot och därmed Agatha behandlar Katherine med stor ömhet, och jag älskar dem för det. Agatha är skör och skriver kanske lite, lite om sig själv.

"She is a remarkable nice girl," said Van Aldin thoughtfully, "very nice. Did you happen to notice her eyes?"

"Any man," said Knighton, "would be bound to notice her eyes."

Jag avslutar med ännu ett citat från Agatha om The Mystery of the Blue Train:

"... was easily the worst book I ever wrote... I hate it. Many people, I am sorry to say, like it." 

Och jag är en av dem som gillar den! Jag håller den som en av de bättre bland de åtta första. 

Och att Agatha hatade tiden inför skilsmässan från Archie är nog efter denna bok mer eller mindre ett faktum.

Original UK cover 1928

Tom Adams cover 1965

Tom Adams cover 1979

"The Big Four" by Agatha Christie

Publicerad 1927

Agatha Christies bok #7
Poirot #4

Bokens dedikation: -

Location: London, Paris, Belgien, Italien...

Innehåll: Äventyr, mästerskurkar som vill kasta världen i anarki, villain lairs, en lönnmördare på jakt efter Hercule

Revy

Agatha Christie does James Bond och det funkar inte speciellt bra. 

Precis som andra tidigare böcker är detta en äventyrsroman med höga stakes. Men denna gång ser vi Poirot gravt malplacerad i en Robert Ludlum-värld. Världen hotas av fyra mästerskurkar som kallas The Big Four. 

Poirot och Captain Hastings flänger runt som om de vore James Bond, Ethan Hunt, Jason Bourne eller Modesty och Willie. Men detta funkar inte. Boken är episodisk med mordmysterium efter mordmysterium utan någon speciellt elegant sammankoppling. Det lilla vi får är den eklektiske Main Villan Number 4. 

Några mysterier som löses på vägen är lite intressanta men helheten känns fragmenterad. Poirot är som besatt av The Big Four men vi får aldrig riktigt grepp om fienden. Till skillnad från Sherlocks nemesis Moriarty som byggs upp under bok efter bok poppar dessa fyra mästerskurkar upp och försvinner i en enda bok. Något är lurt tänkte efter jag läst klart och var mycket nyfiken på att efterforska mer om boken. Och det visade sig att det fanns flera förklaringar tillvarför boken är som den är...

Trivia

Detta är boken som Agatha i en intervju långt senare i livet kallade: "That rotten book."

Boken släpptes 1927 precis efter hennes berömda försvinnande och samtidigt som hennes förste make Archie ville skiljas vilket Agatha stark motsatte sig. 

Enligt legenden var det hennes svåger Campbell Christie som föreslog att hon skulle använda ett gäng short stories som publicerats i tidskriften The Sketch under 1924 och sy ihop allt till en roman. Det spekuleras till och med om att Campbell hjälpte Agatha att skriva ihop ramhistorien som håller ihop novellerna. Detta förklarar både den episodiska känslan i boken samt det konstiga valet att ha Poirot som en superagent, när han är som klippt och skuren till att lösa mordmysterier i folks herrgårdar (ni vet vad jag menar...). Det passar helt enkelt inte in.

Det spekuleras till och med att boken färdigställdes redan 1924 av Agatha och/eller Campbell då hon fortfarande var under kontrakt med The Bodley Head. Agatha hade ett kontrakt om fem böcker som hon ville avsluta så snabbt som möjligt, men om hon lämnade in The Big Four redan före The Secret Of Chimneys blev den uppenbarligen refuserad.

The Big Four sålde i vilket fall mycket bra 1927, kanske pådriven av all publicitet om Agathas försvinnande i december 1926. 

Revy - fortsättning

Boken är antagligen en av Agathas svagare, men den gör några bra saker ändå. Den innehåller flera partier med innerlig ömhet mellan Hercule och John och inte minst lojalitet i massor. Framför allt Hercule förkunnar hur mycket han håller av John flera gånger om. 

Men ibland agerar han inte riktigt som han säger då han tyvärr behandlar sin vapendragare mycket dåligt vilket blir en smolk i bägaren. Det är inte endast att han flera gånger använder honom som lockbete eller skickar ut honom på uppdrag utan att han vet varför. Hercule är dessutom ofta nedlåtande mot John, som om han är det utan att tänka sig för. Jag misstänker att Agatha skriver det som vänskapligt gnabb, men jag tolkar det snanare som drygt och okänsligt. Det kan vara så att om man läser novellerna var för sig blir det inte lika påträngande som när de slagits samman till en roman.

Vissa av mysterierna var finurliga. Jag tänker framför allt på The Chess Problem och The Adventure of the Dartmoor Bungalow (den med "the frozen leg of mutton"). Båda dessa kom med i adaptionen om jag minns rätt.

Handlingen är överlagt utomordentligt dålig. Som trogna läsare av Agathas deckare måste vi vänja oss vid att Poirot gör saker utanför den skrivna sidan, men här gick det överstyr. Hur han i förväg har skyddat Cinderella, hur han har förberett sig med Contessa Rossakofs försvunne son... Också turerna med hans fejkade död och hans tvilling Achille är så "over the top" att jag skakar på huvudet. 

Hur många "villain lairs" kan det finnas i en bok? Här är det tre större diton i alla fall. Slutfajten inne i berget i de italienska alperna var som taget ut You Only Live Twice, men tar inte mer än tre-fyra sidor i boken. Känns som ett hafsverk (av Campbell...?).

I denna bok, som flera andra av dem jag hittills läst, beskrivs utlänningar ibland stereotypiskt, nedlåtande eller till och med rasistiskt. Podden "All About Agatha" lägger ner en hel del tid på att diskutera detta problem. Boken är ett barn av sin tid och både språk och vanor ändras över tiden. Det är bra att vi idag vet och förstår vad som var skevt under tidigare eror. Men om vi skulle bedöma all historiens konst efter dagens moral och "regler", skulle vi snart beröva oss själva på en stor del av vårt gemensamma kulturella arv. 

Man kan också se det som att Agatha gör som Quentin när hon låter sina karaktärer använda rasistiska tillmälen. Det är rimligen en skillnad om karaktärerna i boken, skriven på 1920-talet, uttalar sig rasistiskt i dialogen jämfört med om boken och därmed författarinnan uttalar samma saker. Vi tillåter utan allt för mycket tandagnisslande att Tarantinos karaktärer använder the N-word i masssor, även om jag personligen tycker att i hans fall kan det bli lite väl mycket av "det goda".

Jag vet inte jag, det är en komplex fråga och alla får ha sin syn på saken. Men jag kan fastlå att det är en extremt tråkig sak att skriva om i en revy så detta blir (antagligen) mitt sista inlägg i den frågan...

Med tanke på bokens struktur måste det ha varit en mardröm att göra adaptionen för Suchets serie av detta. The Big Four blev andra filmen av fem i sista säsongen, som en del av avslutningen på den långa långa tv-serien. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mitt minne säger mig att slutet kändes som en cop out och att den var den svagaste av filmerna från säsongen. 

Manusförfattare är självaste Mark Gatiss och han skrev om hela storyn vilket var ett måste tycker jag nu när jag läst boken. Gatiss fokuserar på Poirots död, han inför en vemodig känsla och erbjuder oss ett sätt att få återse och säga farväl till Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp. Nostalgi och vemod i första rummet.

Själva mysteriet var inte mycket att hänga i granen. Men jag börjar nu förstå varför de valde att lägga denna film i sista säsongen, då den understöder dynamiken av hela säsongen, och slutet och sånt. 

Jag måste tillstå att jag är sugen på att hälla upp ett stort glas sherry och sätta mig ner och se om filmen.

Cover of the first UK edition 1927

"The Murder of Roger Ackroyd" by Agatha Christie

Publicerad 1926
Agatha Christies bok #6
Poirot #3

Bokens dedikation: "TO PUNKIE who likes an orthodox detectice story, murder, inquest, and suspicion falling on everyone in turn!"

Location: byn King's Abbot, och herrgården Fernly Park

Innehåll: klassiskt murder case i låst rum med en massa misstänkta

Trivia: Agatha Christie är tillbaka med Poirot. Agathas agent Edmund Cork hade hjälpt henne att komma ur kontraktet med förlaget The Bodley Head. Från och med denna bok förblev Agatha hos HarperCollins livet ut. I och med detta byte kom också pocketböckerna få artwork av den fantastiske Tom Adams. Ovan omslag är det andra han gjorde för boken, och det omslag jag har på mitt exemplar.

Trivia nr 2: Boken är en av Christies topp tre eller fyra favoriter.

Revy

För maximal upplevelse av denna bok ska man inte vara spoilad. Och även om jag aldrig vill skriva vem mördaren är och andra delikata detaljer i mina revyer om böckerna går det inte att diskutera denna bok utan att spoila för mycket, så jag varna på detta sätt. Och den observante läsare inser med lite eftertanke att jag faktisk ger en grav antydan vem mördaren är i min text, trots min ambition ovan!!

Om du vill läsa denna bok ospoilad föreslår jag ödmjukt att du slutar läsa här och återkommer när du har klippt boken. Alla Agathas böcker är korta och kan läsas på en vecka eller mindre om du hänger i lite...

The Murder of Roger Ackroyd kallas av många för ett av Agatha Christies mästerverk, och boken utsågs 2013 till världens bästa "crime novel" av the British Crime Writers' Association. Anledningen till hyllningarna är också grunden till en vattendelare bland läsarna. Har Agatha lurat läsaren eller ej? 

Agathas förklarar i en intervju med Francis Wyndham, 1966:
"I have a certain amount of rules. No false words must be uttered by me. To write "Mrs Armstrong walked home wondering who had committed the murder" would be unfair if she had done it herself. But it's not unfair to leave things out. In Roger Ackroyd... there's a lack of explanation there, but no false statement. Whoever my villain is, it has to be someone I feel could do the murder."

Boken bygger dock på en gimmick med en "unreliable narrator". Jag ställer mig tveksam till hur kul detta grepp är men jag måste tillstå att bokens avslutning såklart är lite spektakulärt. 

Annars är mordmysteriet ganska ordinärt, boken följer de vanliga stegen känns det som, och under stora delar av boken tyckte jag den var ganksa ointressant. Jag saknar det lättsamma och humoristiska som jag fann i böker som The Secret Adversary och framför allt The Man In the Brown Suit eller kärleksrelationerna som i The Murder On the Links. Denna bok har iställer ett Slut Med Den Stora Twisten. De sista tio sidorna... oh la la.

Vi följer historien från Dr Shepheard "point of view". Poirot har gått i pension något år tidigare och flyttat till King's Abbot för att odla pumpor. Hastings har flyttat till "the Argentine" med sin fru Dulice ("Cinderella"). Det är lite vemodigt att läsa om hur mycket Poirot saknar Hastings.

Av övriga karaktärer är det endast Dr. Shephers syster Caroline som står ut i mina ögon. Hon är ljuvligt beskriven som en skvallertant som vet allt som försigår i byn. Inledningsvis gillade jag henne inte, men Agathas kärleksfulla beskrivning fick mig att gilla henne mer och mer. 

Nu när jag researchar boken finner jag ut att Caroline tydligen är något av en proto-"Miss Marple" och en favoritkaraktär hos författarinnan själv. Aha! Det var därför jag gillade henne. Författarinnans kärlek till sin karaktär överfördes till mig. 

Agathas sociala patos kommer fram i en kort scen på Fernly Park. Mr Ackroyds svägerska Mrs. Ackroyd är en dryg överklassdonna som beklagar sig över Ursula Bourne, the parlormaid:

Mrs. Ackroyd: "Gourgling sounds from the stomach when waiting table."

Vilket i mina öron pekar på en så dominant hunger så att hennes mage gör ljud... Hjärtesorg.

Jag lyssnade för övrig på delar av boken som ljudbok inläst av Hugh Fraser som spelar Captain Hastings i tv-serien. Han är suverän på att läsa Agathas böcker. För denna bok blev det en extra effekt då Hastings endast omtalades av Poirot men inte var med själv.

Slutet är spektakulärt av flera skäl, inte endast den stora twisten. Poirot övertalar också mördaren att ta sitt eget liv. Offret Roger Ackroyd får på sätt ingen rättvisa men en av mördarens närmaste familjemedlemmar slipper skammen. Det är som att Poirot vill återställa den sociala ordningen i byn och att han månar om en karaktär han uppenbarligen gillar...

Betyget pendlar mellan en tvåa och trea men med tanke på bokens förmåga att överraska känner jag att den förtjänar det högre betyget. Den är inte en "classic" för intet.

 

Cover av första brittiska utgåvan 1926

"The Murder on the Links" by Agatha Christie

Publicerad 1923
Agatha Christies bok #3
Poirot #2

Bokens dedikation: "To My Husband. A fellow enthusiast for detective stories and to whom I am indebted for much helpful advice and criticism."

Location: Merlinville-sur-Mer, France

Innehåll: förväxlade identiteter, flash backs, rödhåriga tvillingar, drama och en hel del romantik

Trivia: Agatha om boken flera år senare:

"I think Murder on the Links was moderately good example of its kind - though rather melodramatic. This time I provided a love affair for Hastings. If I had to have a love interest in the book I thought I might as well marry off Hastings. Truth to tell, I think I was getting a little tired of him. I might be stuck with Poirot, but no need to be stuck with Hastings too."

Trivia 2: 1922 åkte Agatha och Archie jorden runt med Major Belcher, en pompös brittisk gentleman och skojare. Major Belcher hade snackat till sig uppdraget att göra en promo-tour runt imperiets alla delar av världen inför "the British Empire Exhibition" 1924, och han bjöd med paret Christie. De lämnade England på skeppet "Kildonan Castle" och anlände efter mycket sjösjuka för den stackars Agatha till slut i Sydafrika. Därefter bar det av till ställen som Victoria Falls, Australien, Nya Zeeland, Hawai och Kanada. Major Belcher var mycket charmig i sociala sammanhang, men också mycket krävande, nedlåtande och elak mot sin duglige sekreterare, Mr Bates. Belcher beskrev honom som så:

"the appearance of a villain in a melodrama, with black hair, flashing eyes and an altogether sinister aspect."

Varken Major Belcher eller hans sekreterare insåg nog att Agatha noggrant suderade dem och deras relation... Mer om det i nästkommande bok-revy!

Revy

"Murder on the links" publicerades 1923. Poirot och Hastings är på den Franska atlantkusten och löser mordfall. Miljöerna är superbt beskrivna och läsaren blir som förflyttad till Frankrike. Denna miljö är distinkt annorlanda än när hon beskriver engelska miljöer.

Mordfallet är rejält komplicerat och det ska mycket till för att en läsare ska kunna lista ut allt även om det finns en hel del ledtrådar. För mig känns det som att Agatha gjort det lite väl för svårt för läsaren med för många rörliga delar i maskinen. Hon har gjort en fiktiv historia som bygger på ett verkligt äldre fall som hon läst om. Det utspelades också i Frankrike. 

Poirot drar sig således till minnes ett äldre fall (som är det verkliga fallet), och kopplar ihop det med mordfallet han ska lösa enligt devisen att människor sällan bryter sina vanor, speciellt då mördaren kom undan med det tidigare mordet.

En humoristisk aspekt är tävlingen mellan Poirot och den unge och berömde franske polisen Monsieur Giraud. Poirot går givetvis segrande ur den fajten. 

Men det jag tar med mig mest från boken är ändå Hastings romantiska eskapader. Han blir hals över huvud förälskad i "Cinderella", en av tvillingsystrarna som figurerar i historien. Enligt podden "All About Agatha" var Christie redan trött på Hastings (och Poirot också för den delen) och hon lät honom träffa sin blivande fru Dulcie i denna bok för att sedan skeppa iväg herr och fru Hastings till en ranch i Argentina. Jag blir lite ledsen när jag hör detta då jag finner Hastings vara mycket underhållande att läsa. Han kommer alltid upp med den ena fantasieggande lösningen efter den andra som Hercule slår ner. Arthur är en viktig del av böckerna här i början. Och nu blir han i alla fall med rödhårig fru, till viss del med Poirots hjälp till och med. Hercule är en obotlig romantiker. 

Det går dock inte bra hela vägen, det blir snårigt framåt slutet av boken. Ett tag tror Hastings, felaktigt givetvis, att Dulcie är skyldig till något och att Poirot kommer kasta henne till polisens blodhundar. Hastings blir så upprörd att han säger upp bekantskapen med Poirot och blir hans fiende! Quelle spectaculaire. 

Christie valde att lägga handlingen i Frankrike och detta gör att boken är överfylld av tal på franska. Det skapar en härlig stämning och jag som har läst lite franska hänger lätt med i handlingen. Allt som oftast är det självförklarande vad Poirot eller någon av fransmännen säger. Ett exempel efter att Hastings har ställt till det... Det är Dulcie som omtalas:

"Well, well," said the magistrate, softening. "It was most irregular, but the lady is without doubt young and beautiful, n'est-pas?" What is it to be young! O jeunesse, jeunesse!" And he sighed sentimentally.

Boken adapterades av David Succhet 1996 som den tredje filmen av fyra under Series 6. Jag kom återigen inte ihåg speciellt mycket från filmen, så jag såg om den efter jag läst klart boken. Det är en hög lägstanivå på filmerna i serien, njutbart, men jag tyckte att adaptionen kanske är en av de svagare på grund av ändringarna de gjort. 

En liten kul grej som ändrats är konkurrensen mellan Hercule och Giraud som ges en mer humoristisk ton och ett glitter i ögat. Det var såklart helt ok, ingen beklagan från mig om just den ändringen.

De lite mer bekymmersamma ändringarna gäller bland annat relationen mellan Hercule och Arthur. Poirot är generellt sett mer brysk och på gränsen till elak mot Hastings i boken, i filmen är de vänner hela vägen. Men den största och viktigaste skillnaden i adaptionen är att de har rationaliserat bort en av tvillingsystrarna vilket gör att den romantiska utvecklingen blir helt omkullkastad. 

Det är ett stort avsteg och avbräck tycker jag nu efter att ha läst boken. Sonen till mordoffret blir ihop med en syster och Hastings med den andra (i boken). I filmen saknas en syster och den syster som är kvar har två uppvaktande gentlemen. I slutet hon byter fot, hoppar från den unge sonens till Hastings famn, mer eller mindre oförklarat. Lite deus ex machina över det hela. Otillfredsställande! 

Succhet har uppenbarligen inte prioriterat de delar av boken som jag fann mest fascinerande såsom romantiken som Christie uppenbarligen är bra, på oavsett hur motvillig hon må ha varit, men också den vänskapskris som Hastings och Poirot genomgick, i alla fall i Hastings huvud.

Detta var en mycket stark bok. Nära top of the line!

Original Uk cover, 1923

"The Mysterious Affair at Styles" by Agatha Christie

Publicerad 1920
Agatha Christies bok #1
Poirot #1

Bokens dedikation: "To my Mother"

Location: Herrgården Styles Court och byn Styles St Mary, Essex

Innehåll: Mysterium, humor, familjerelationer och en gnutta kärlek

Trivia: I sin iver att få sin första bok publiserad skrev Agatha på ett slavkontrakt för förlaget The Bodley Head för sin första roman och de fem efterföljande, dvs till och med The Murder of Roger Ackroyd. 

Revy

The Mysterious Affair at Styles är Agatha Christies första roman och boken där Hecule Poirot introducerades. Boken skrevs under brinnande världskrig 1916 men publicerades inte förrän 1920. Kan måhända pappersransoneringen under kriget haft något med den fördröjda publiceringen? Nja, mest var det nog att Agatha inte hittade ett bokförlag som ville ge boken chansen trots flera försök. Sedan blev den liggande tills en personlig kontakt ledde till ett nytt försök, som lyckades.

Detta är en stark första bok om Poirot och hans vänner. Det är trevligt med introduktionen av den lille belgaren. Agatha skapade en detektiv som åtminstone rent fysiskt var som en motsats till Sherlock Holmes, som såklart var den stora kända litteraturdetektiven vid denna tid. Sherlock Holmes publiserades långt in till slutet av 1920-talet så de två överlappade varandra. Sista boken om Sherlock var The Case-Book of Sherlock Holmes som publicerades 1927. Poirot är lite drygt 160 cm lång och satt med ett äggformat huvud. Inte alls lik Sherlock. Båda är briljanta på att lösa mysterier dock.

Historien är berättad ur Hastings synvinkel och Christie spränger in en hel del sublim humor i texten, oftast på Hastings bekostnad. Precis som med Dr. Watson agerar Hastings som läsarens ögon och öron. Ibland inkluderar Hercule Hastings i utredningens och ger honom ledtrådar men allt som oftast hålls den något långsamme Hastings utanför för att undvika att han ska försäga sig. Det framkommer dock tydligt att Poirot tycker om och bryr sig om Hastings, lite som en mentor kanske.

Historien hanterades som första avsnittet i tredje säsongen av tv-serien vilken jag såg 2019 och jag hade glömt vem mördaren var vilket passade bra nu när jag läste boken. Mysteriet är invecklat, och vi får en elegant twist då Hercule avstyr att mördaren blir arresterad för tidigt (för att undgå "double jeopardy").

Detta är den första bok av Christie som jag läst! Tror jag i alla fall. Jag har nu börjat samla på Christies böcker. Jag älskar de gamla Fontana pocketböckerna från sexttio och sjuttiotalen med "cover art" av gentlemannen Tom Adams. De första sex böckerna hade dock Fontana inte licens för så jag inleder med omslagen från Pan Books, de så kallade "The New Photographic covers" 1966-1968.

Något jag inte kommer ihåg från tv-serien är fokus på Hastings kärleksliv. Eftersom vi läser Hastings tankar får vi på köpet hans funderingar och känslor om personerna i historien. Detta är ett välkommet perspektiv som inte framkommer lika tydligt i filmat format. Vi läser bland annat att han gillar rödhåriga damer, men vem gör inte det? Här blir han väldigt betuttad i Mrs Mary Cavendish. Hon är så innerligt beskriven att jag likt Hastings blir smått förälskad i henne. 

Hastings hinner också med att fria till den unga Cynthia Murdoch, rödhårig. Jag hade lite svårt att avgöra vilken ålder Hastings hade. Han var hemma i England för att vila upp sig från skada han ådragit sig på Västfronten. Men enligt internets var han 30 år 1916, och den gode Poirot verkar vara just pensionerad så runt eller lite drygt 65 år.

Klart bra bok som framför allt har en härlig känsla för både tiden den utspelas och folket i och runt herrgården Styles Court. Karaktärerna i dramat var dock något på den bleka sidan. Jag ger boken en något försiktig trea såhär i början av maratonprojektet att läsa alla Agathas böcker...

Original cover, UK 1920

Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table

 

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)

Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.

Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.

  

Betyg (hela säsongen): 2/5