The Naked Gun (2025)

En re-make av den gamla komedin Den nakna pistolen ramlade in under förra året. Var den verkligen nödvändig? Speciellt med tanke på att den gamla versionen sedan länge har passerat "bästa före"-datumet? Men, det kanske är just därför detta blev ett filmprojekt i och för sig...

Nåväl jag misstänkte att den skulle vara dålig men nyfikenheten dödade katten som de säger. 

Ska inte hålla er på sträckbänken. Detta var en riktigt usel film. Det var som jag befarat. Visst, jag drog på smilbanden några gånger men det var mest för att det var så urbota dumt. På det dåliga sättet.

Tyvärr har varken Liam Neeson eller Pamela Anderson den charm som behövs för att bära upp en komedi av detta slag, en avlägsen ättling till Airplane! och Jim Abrahams och bröderna Zuckers briljanta hjärnor.

Det är lätt att jämföra med re-maken av Fletch, det vill säga Confess, Fletch som kom ut 2022. Jag var mycket skeptisk till den också, men där lyckades Jon Hamm vinna mig över. Tricket var att inte kopiera Checy Chase och hans originalfilm från 1985. Nej, istället fick vi en annan Fletch, med annan energi och en film som var rolig och charmig på egna meriter, långt från ett försök att kopiera. En variation!

The Naked Gun kan knappast anklagas för att ha gjort något eget, än mindre något nytt. De öser på med referenser till originalfilmerna. De kör referenser för mycket, såklart. Det blir snart tråkigt och till slut nästan olidligt, när bristen på nya idéer blir som mest tydlig.

Men filmens största problem är ändock de två huvudpersonerna. Vem tusan kom på den idén? Liam Neeson funkar bättre när han hämnas på albaner för kidnappningen av dottern. Pamela Anderson? Ja, hon var med i Baywatch back in the day. Hon kanske behöver en nystart, men filmens regissör Akiva Schaffer är sannerligen ingen Quentin Tarantino...

Samtidigt är det kul med komedier trots allt. Det är lätt att ge dem chansen. Denna film kändes okeyish just när jag sett den men eftertankens kranka blekhet har fått mig att sänka betyget betänkligt. 

Betyg: 1+/5

Update:

Rolig dialog i filmen som bör lyftas.

Buffy-referensen: 

Frank Drebin Jr.: What is that?
Beth Davenport: What?
Frank Drebin Jr.: That. That's my TiVo that I lent you yesterday so that you could watch season 1 of "Buffy." So that you could start getting my references.
Beth Davenport: I know that, Frank.
Frank Drebin Jr.: And I specifically told you not to plug it into the Internet.
Beth Davenport: Oh.
Frank Drebin Jr.: "Oh"? That's an Ethernet cord going from my TiVo directly into your router, where the Internet comes from!
Beth Davenport: I was just trying to plug it into the electricity.
Frank Drebin Jr.: And now they might be expired. That means gone! No musical special. No Xander. No Spike. No Cordelia Chase. No Daniel "Oz" Osbourne. No Willow-meets-her-doppelganger episode. Nothing!

Broncos-referensen:

Frank Drebin Jr.: Excuse the mess. I, uh... I haven't had the heart to clean since my wife died.
Beth Davenport: My condolences. How did she pass?
Frank Drebin Jr.: Great, 50 yards easy. Arm like a cannon... and then, she died. So we'll never know if she'd go pro. She was the sweetest woman I've ever known.
Beth Davenport: She sounds like a saint.
Frank Drebin Jr.: Or maybe a Bronco or a 49er. We would have been happy with any team, really... anyone but the Browns.

The Ice Road (2021)

Så då slank denna igenom ändå. Det känns som att man har sett klart på actionrullar med den gamle Liam Neeson. Men låt gå, ett varv till på karusellen. Neeson spelar ofta gamla avdankade militärer eller andra våldsmän som på grund av någon oförrätt dammar av sina gamla skills och går till verket att göra våld. 

Det hans Bryan Mills väser fram i Taken brukar ligga till grund för alla hans actiondängare:

"I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills, skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you..."

Men i dagens film är han inte en pensionerad militär. Istället är han en veteran som långtradarchaffis. Han har också en brorsa med sig som de facto är en före detta militär, en stackare som lider av står PTSD.

The ice road syftar på de frusna sjöar som används för frakt av rung last, ofta till gruv- och oljebolagen, uppe i norra Nordamerika. Liam Neeson och hans bror tar tillsammans med två andra chaffisar ett uppdrag allt för sent om våren då isarna är förrädiskt tunna att frakta några svintunga borrar till en gruva med instängda arbetare. Men det ska inte gå för lätt så givetvis finns de elaka män som vill förstöra och därmed kunna tjäna mer pengar. En enkel gammal historia.

Tyvärr är filmen slappt genomförd. Det är ett svagt och osannolikt genomskinligt manus. Actioninnehållet är undermåligt och dialogen är som skriven av en PRAO från gymnasiet. Vid sidan av Lian Neeson har Laurence Fishbourne också kvitterat ut en snabb check från filmproduktionen. Predikterbart nog är mr Fishbourne inte med så länge. Han adderade mest ett känt namn till postern.

Inget i produktionen är speciellt bra och överlag var dög denna film inte ens som en förströelse en sömnig fredagskväll. Det hade varit bättre att se om Taken som startade om Neesons karriär på ålderns höst.

Amber Midthunder i rollen som Tantoo var bra och kul att se, men "too little, too late..."

Blir en stark etta!

Betyg: 1+/5

Honest Thief (2020)

Liam Neeson, mina vänner, Liam Neeson. Det är som att han har blivit en egen filmgenre nästan...

Här har vi ännu en actiondängare där han får kämpa mot "bad guys". Denna gång är han en hederlig tjuv som får några ohederliga poliser på halsen. Detta är lite som att äta snabblunch på McDonalds - långt från den bästa restaurangen, men man får precis vad man förväntat sig, inte bättre men framför allt inte hellre sämre.

Herregud vad "type casted" Neeson blivit på gamla dagar. Han spelar den där före detta militären som är bedrägligt kapabel, som verkar vara en loser men som när han slår på "switchen" blir en liten enmans-armé. Han är fåordig och stoisk. De onda gubbarna måste akta sig!

Jag gillar hans filmer även om de alla tenderar att glida in i varandra och det blir svårt att hålla isär dem. Vilka filmer har vi med Neeson där han i princip spelar samma man? Taken-serien, Non-stop, A walk among the tombstones, Run all night, Commuter och vem vet, kanske The ice road...

Men nja, Neeson är ändå inte min favorit i filmer likt denna. Flera manliga skådisar har ju försökt muta in denna plätt på filmkartan. Jag gillar de från Denzel Washington, Jason Statham, Tom Cruise och Keanu Reeves mer. Men trots det återkommer jag till den store irländaren om och om igen. Det är kanske något tryggt med att välja en actionthriller med Neeson i huvudrollen?

I Honest thief spelar han mot några b-skådisar med varierande talang. Robert Patrick som var lite stel i Terminator 2: Judgement Day spelar och utstrålar senioritet, han påminner om Ray Liotta på äldre dagar. Jeffrey Donovan är en favorit från Sicario-filmerna och han är cool. Däremot finner jag Jai Courtney mycket svag, mycket svag. Filmens kvinnliga behållning spelas av Kate Walsh som jag inte känner till sedan tidigare, åtminstone har hon inte gjort något intryck på mig.

Jaja, detta var som sagt inga större överraskningar. En underhållning för stunden men inget som man inte redan sett.

Betyg: 2/5

Battleship (2012)

 

Filmen dök upp på tv och som det händer ibland fastnade jag framför filmen. Var jättetrött men orkade inte gå och lägga mig. 

Detta är en film som jag tidigare har antagit är jättedålig. Dess rykte byggdes av elaka kommentarer av alla dess slag, om regin, skådespelarnas insatser, uselt manus och så vidare.

Och ja, detta är inte en bra film, nej, den är riktigt dålig. Detta trots att vi får aliens med fantasifull teknik som kickar ass med militära styrkor på Jorden. Jag kan gilla denna typ av film, det är sci-fi blandat med krigsfilm. Klassiker i genren är såklart "Aliens" med Filmitchs favorit Private Hudson och "Independence Day" med Will Smith, Bill Pullman, Jeff Goldblum och Randy Quaid. 

Ett nyare alster i genren som dessutom påminner jättemycket om handlingen i dagens film är "Battle: Los Angeles" från 2011 med Aaron Eckhart, Michael Peña, Michelle Rodriguez och Michelle Moynahan. Det är nästan så att vi har en duo "twin films" likt "Armageddon" och "Deep impact", "Tombstone" och "Wyatt Earp" eller varför inte "Dante's Peak" och "Volcano"!

"Battleship" ståtar med namn som Liam Neeson och vår egen Alexander Skarsgård. Men de egentliga huvudrollerna bärs av Taylor Kitsch och Jesse Plemons. Man anar ett samband när filmen regisseras av Peter Berg som gjorde den fantastiska tv-serien "Friday Night Lights" där de båda hade framträdande roller. I tv-serien ser vi att de två klarar dramatiska roller utan problem. Istället sänks skeppen i detta spel... eh, film av en absurd dialog och en mycket svag personregi från herr Berg. 

Inledningen av filmen, när Taylor Kitschs karaktär Alex introduceras tar jag fram skämskudden om och om igen. Han spelar en oansvarig pellejöns med fysiska och till slut mentala "skills" att besegra en överlägsen alien-motståndare. Men inledningsvis är det så pajigt att man bara kan skaka på huvudet och skratta så att popcornen sprutar ur munnen. 

Samspelet mellan Kitsch och Alexander Skarsgård är också svagt då det ser ut som att de spelar i olika filmer. Senare får vi mer av Jesse Plemons och han är som oftast bra. Här ska han spela en räddhågsen typ. I filmen dyker också sångerskan Rihanna upp i rollen som en bad assig och skjutglad soldat. Jag vet inte riktigt vad hon gör i filmen, hon är kanske kompis med Peter Berg? 

Men filmen är sablans underhållande ändå och i slutändan var jag ganska belåten. Det blev ju lite pang-pang vilket ofta piffar upp.

Betyg: 1/5

Wrath of the Titans (2012)

Var sugen på lite fantasy rent generellt och att studera Rosamund Pike i den miljön mer specifikt. Miss Pike spelar ju Moiraine i den kommande tv-serien "The Wheel of Time" på Amazon Prime. Här i "Wrath of the Titans" spelar hon drottningen Andromeda. Kanhända att Andromeda besitter samma styrka som en Aes Sedai?

Men tyvärr var inte Andromeda i närheten av vad en Aes Sedai är så detta test av Rosamund Pikes acting chops föll platt till marken. Inte för att hon var dålig, hon hade bara en väldigt anonym roll och hade inga scener där hon skulle osa av styrka och beslutsamhet, vilket hon kommer få bra träning i under tv-serien...

Filmen har ganska många kända manliga namn med thespianer som Ralph Fiennes, Bill Nighy, Danny Huston, Liam Neeson och Edgar Ramírez i casten. Tyvärr spelar tråkisen Sam Worthington huvudrollen vilket gör ingen glad.

Regissören Jonathan Liebesman gjorde tidigare "Battle Los Angeles" som är en ok sci-fi/krigsfilm. Han har dock inte fokus på karaktärer och dialog, utan det är mest action utan slut.

Efter filmen blev jag varse om att detta var en uppföljare av "Clash of the Titans" från 2010. Där ser man! Jag hade inte speciellt svårt att hänga med i vad som hände i Wrath, men jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur mycket filmmakarna räknade med att publiken hade koll på sin grekiska mytologi. Att det fanns en film före denna förklarar en hel del!

Betyg: 2-/5

Men in Black: International (2019)

Men in black: International är en sådan där perfekt film om man bara vill se något underhållande lättuggat actionkomedispektakel när man är trött och behöver en "pick me up". Perfekt för en fredagskväll med ett glas i handen och benen på fotpallen. Men filmen är inte uppseende bra på något sätt. Vilket ibland kan vara precis vad man vill ha, se ovan.

Jag förundras lite över castingen. Den bästa Chris återförenad med Valkyrie från MCU, spelad av Tessa Thompson. Inspirerat! De funkar ju bra ihop, med hennes hårdare yta mot hans komiska tajming. Det sprakar inte av romantiska gnistor om paret men de passar perfekt som kollegor och partners i Men/Women in Black.

Jag gillade den första MiB medan den andra var svag. Denna film tar serien i en delvis ny riktning. Filmen påminner mig mer om en blandning av MCU-filmerna Thor Ragnarok och Dr Strange än de tidigare MiB. Det finns till och med en hel del "Harry Potter"-vajb i denna film. Och en gnutta Episode IV. Jag har inget emot riktningen.

Filmens twist var helt uppenbar men dess big bad i de två farliga krigarna, "the Alien twins", vad helt klart inspirerat. Jag gillade dem skarpt. Mycket farliga, nästan lika farliga som Aiel-folket!

Chris Hemsworth gör som alltid bra ifrån sig även om hans insats i denna film hamnar långt under hans Thor. Tessa Thompson är cool, jag gillar henne i allt hon gör. Big Dickus är bara tröttsam att se nu för tiden. Emma Thompson likaså, trots det vita håret. Däremot var Rebecca Ferguson en frisk fläkt, åter igen. Hon verkade ha kul med sin karaktär Riza, vad hon nu än var för något .

Betyg 2,5/5

K-19: The Widowmaker (2002)

K-19: The Widowmaker är en seriös och mycket välgjord ubåtsthriller av Kathryn Bigelow. Filmen är en BOATS som bygger på verkliga händelser. Hur mycket av detaljerna som är exakt hur det gick till eller är lite svarvade här och där är svårt att avgöra, men den förefaller tämligen realistisk i mina ögon. Harrison Ford, Liam Neeson och Peter Sarsgaard spelar huvudpersonerna.

K-19 var den första av två sovjetiska ubåtar av ny sort, atomubåtar bärandes kärnvapen, som togs fram i början av sextiotalet i det kalla kriget mot USA och NATO. Båten togs i bruk 1961, ett bra tag innan den var färdigtestad och den råkade ut för ett flertal olyckor. Väl ute till havs höll den på att få härdsmälta i kärnreaktorn. Besättningen tvingades till uppoffrande aktiviteter inne vid reaktorn för att hindra katastrofen. Ubåten var så nära den amerikanska kusten att en olycka med explosioner av atomvapnen lätt skulle kunna starta det tredje världskriget. Det var riktigt allvarligt.

Jag kan tänka mig att den nya tv-serien Chernobyl behandlar flera liknande frågeställningar som tas upp i denna film. Jag har inte sett Chernobyl än, men det kan kanske bli av vid senare tillfälle.

Filmen är helt klart intressant och till skillnad från Bigelows tidigare filmer har denna nästan lika höga produktionsvärden som The hurt locker och Zero dark thirty. Skådespelarna klarar sig bra överlag. De två som sticker ut är Peter Sarsgaard och Harrison Ford. Neeson får spela den enklare rollen.

Klart sevärd för de som är intresserad av ämnet.

Betyg: 3/5

Widows (2018)

Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".

Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5

The Commuter (2018)

Joel förslog att vi skulle se The Commuter med Liam Neeson. Jaha, men det ska väl gå bra tänkte jag. Joel hoppades på bad ass action som taget från Renny Harlins nittiotalsfilmer. Det är lustigt att Liam Neeson i princip skapat sig en egen filmgenre eller filmpersona med filmer som Taken-serien, Run all night och Non-stop där han spelar en "air marshall". Ingen är bättre än Liam Neeson när det handlar om att skydda sin familj från bovarna!

I The commuter spelar han en före detta polis som jobbar som försäkringsmäklare. Han har pendlat in till Manhattan i tio år. En dag ändras allt och han blir involverad i en invecklad och politiskt het situation. På pendeltåget måste han hitta en person med en väska. Hitta personen på det fullsatta tåget som "inte passar in"... Inte så lätt uppgift, men heter man Liam Neeson är ingen uppgift för svår. Slagsmål och klättra under tåget och fundera, spela poker och ringa på mobiltelefoner. Han klarar allt, Liam "biggus dickus" Neeson.



Filmen inleds med snabba klipp som ska representera Liams vardag. Han går över tågcentralens golv med folk springandes runt honom som suddiga vålnader och hans kläder ändras och visar oss årstider och år som gått. Hans relation med frun och sonen klipps i ett collage som gör att i alla fall jag trodde att han hade två söner, fast det var bara en som visades i olika åldrar som det verkade i slumpmässig ordning. Till sist presenteras en medpendlare som han lärt känna under åren genom en sekvens med en kontinuerlig konversation trots att det klipps och konversatörerna sitter på olika platser och har olika kläder. Allt för att visa den monotona återupprepningen i ett pendlande.

Filmvisningen var mycket lyckad. Vi såg den i en mellanstor och nästan fullsatt salong på MoS. Joel skrockade gott åt Liams ibland absurda "one liners" och åt all Renny Harlin-action. Jag myste i stolen bredvid. Det är kul att se film med entusiastiska medtittare!

Jag ger The commuter tre skenande tåg av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Star Wars: Episode I - The Phantom Menace (1999)

Det börjar redan i första scenen ned ett tjutande rymdskepp som åker genom rymden. Jag måste ha sett Joss Whedons film Serenity minst tio gånger sedan jag såg en Star Wars-film senast och i Whedons värld är det tyst i rymden. Som de ska vara!

Episode 1... Damn, vad uselt detta var! Jag visste att den får mycket skit hos fansen men jag trodde att den var hyfsat duglig i alla fall. Men nej... detta var den sämsta film jag sett på mycket länge.

Var ska jag börja? Hela Star Wars-serien är en fantasy som utspelas i space. Filmer av detta slag är antingen charmiga eller fåniga. Gränsen däremellan är hårfin. Vi vet från serier som den om Harry Potter att även "barnsliga" historier kan vara nog så bra för vuxna. Men här i Episode 1 går det helt överstyr. Hela filmen har en fånig ton och det känns än mer tydligt nu 2015 att allt i filmen bara är en reklamkupp för att få sälja plastleksaker via hamburgerkedjor.

Det börjar med det extremt krystade handelskriget. What the fuck? Star Wars lever på en ganska simpel story. Det ska vara det goda mot det onda. Rymdimperiet mot rebellerna. Att konstra till det med en massa invecklade ointressanta sidokonflikter ger inget mervärde.
Edit som uppföljning av kommentarer nedan: Det jag inte gillar är Lucas fokus på institutionerna i konflikten, på bekostnad av huvudpersonernas karaktärsutveckling. De äldre filmerna fokuserar helt på ett fåtal karaktärer som "råkar" befinna sig i konflikten (oavsett om de har en hel del att göra med hur den får ett slut).  

Sen hade jag helt glömt hur uselt allt runt lilla Anakin var. Jake Lloyd, barnskådespelaren, är usel. Pernilla August som Anakins tärda mamma Shmi är kass och vad hur tänkte Lucas runt jungfrufödseln? Det om något var pretto, Fredrik. Midichloriner-biten var också totalt malplacerad.

Det känns som att filmen inte har någon handling och de som förordar The Machete Order och därmed säger att man inte behöver se Episode 1 alls har HELT RÄTT! Avsaknaden av stakes känns tydlig i denna film. Jag blir aldrig engagerad som åskådare.

Filmens största svaghet är dock Jar Jar Binks. Jag som hade för mig att han bara var med i inledningen. Men nej, han förstör filmen mest hela tiden. Även alla "häftiga" djurliknande karaktärer är på fel sida av fånighetslinjen. Jag gillar inte när påhittade arter pratar engelska (japp jag tittar på dig Star Wars och på dig Star Trek). Det funkade bättre i den gamla trilogin, mest för att de lustiga figurerna mest är i bakgrunden och endast fungerar som detaljer som hjälper till att bygga världen. I denna film kommer de i fokus och då blir det pannkaka. Dessutom är den nya figurerna väldigt dåligt gjorda trots "modern" cgi.

Den bästa av dessa karaktärer är nog Watto men det är mest för att han påminner mig lite om Badger i Firefly.

Jag fann inte en enda karaktär som "likeable" i denna film. Liam "Big dikkus" Neeson är torr och trist. Ewan McGregor är i bakgrunden och även om han försöker ge oss glimten i ögat är han ointressant. Natalie Portman är helt ok och kanske filmens lilla ljusglimt förutom skurkarna. Här i ettan ska vi luras att inte veta vem The Emperor är men det fungerar väl sisådär. Den nya Sith lorden Dart Maul var i alla fall bra. Det lilla han fick vara med.

Att R2-D2 och C-3PO har en så stor roll i denna film får ses som tröttsam "fan service". Jag finner deras deltagande mer belysande av avsaknaden av nya idéer än nostalgisk återblick.

Finns det då några bra scener i filmen? Jag måste lyfta tre bra saker... Jag gillade inledningsscenen med Qui-Gon och Obi-Wan och deras fajt på rymdstationen hos The Trade Federation, speciellt när Qui-Gon körde lasersvärdet igenom "the blast door". Sen tycker jag att pod racet var helt ok. Visst är scenen för lång men jag gillade den sekvensen, speciellt det coola ljudet som kom från Sebulbas pod. Till sist gillade jag de två scenerna med fajt mellan Darth Maul och Qui-Gon (och Obi-Wan i andra scenen). Lite klassisk light saber fight helt enkelt.

Som helhet var detta mycket sämre än jag kom ihåg det. Inget av det jag kom ihåg som bra fanns kvar och de svaga delarna har nu helt tagit överhanden. Även om man måste ge cred åt George Lucas för att han tänkte ut denna värld en gång i tiden så bevisar han än en gång att hans manus inte håller längre och att han är en ännu sämre regissör än manusförfattare.

Jag ger Star Wars: Episode 1 - The phantom menace en "the chosen one" av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Run All Night (2015)

Flygningar innebär förlorad sömn men också tillfälle att "catch up" på dåliga actiondängare och komedirökare. Lite spänning för stunden var vad jag väntat mig, men detta var till och mer tunnare än vad jag kunde tänka mig. Inget nytt under solen så att säga. Detta är ytterligare en svagare kopia av Taken med Liam "Big Dickus" Neeson i huvudrollen. Han spelar, som vanligt nu gör tiden, en gammal alkad bad ass. Denna gång är det hans son Michael (Joel Kinnaman) som Neeson ska skydda. Mot sig har han halva New Yorks undre värld med gangsterbossen Shawn (Ed Harris) i spetsen.

Filmen funkade bra som tidsfördriv på en lång flygning. Men egentligen var detta knappt godkänt. Väldigt lite var minnesvärt. Actionscenerna var inte speciellt bra, och jag tycker man kan ställa vissa krav på actionscenerna i en film som inte erbjuder speciellt mycket annat än action och en lång jakt. Karaktärsutveckling och mänskliga relationer checkas ut i dörren när filmmakarna gör en av dessa Neeson-actionfilmer. Trist, trist, för alla filmer, actionthrillers inklusive, blir bättre när man har med mer än bara action.

Neeson är ok i rollen och om du gillar honom i liknande filmer är kanske detta något dig. Kinnaman gör dock inte speciellt bra ifrån sig. Han spelar en ganska eländig och trist karaktär. Jag antar att manusförfattaren ville att publiken skulle känna med Kinnamans karaktär Michael och hans familj. Av någon anledning känner jag inte ett skvatt för denne Michael. Det kan mycket väl kan bero på att han spelar roller super-stiff och helt utan en gnutta charm. Jag hoppas till slut att någon ska ta kål på den sure och otacksamme jäveln. Men ack icke, såklart att han klarar sig. Liam Neesons gamle man dör dock. Alltid något. På tal om döden... Ed Harris såg utmärglad och sjuk ut.

Vincent D'Onofrio som den ärrade polisen Detective John Harding var filmens enda ljusglimt.

Till sist undrar jag bara var den albanska maffian tog vägen?

Jag ger Run all night två berusade jultomtar av fem. Med nöd och näppe.

Betyg: 2/5

Batman Begins (2005)

När jag satte mig ner tillsammans med Johan för att se "The Dark Knight"-trilogin trodde jag att utmaningen skulle handla om hur trean stod sig. Som jag kom ihåg det gillade jag "Batman begins" mycket, älskade "The Dark Knight" men hade blivit besviken av "The Dark Knight rises". Första filmen, "Batman begins", hade jag rankat som den näst bästa filmen från 2005 på min första version av topplista för året.

Jag gillade helt enkelt att de nya Batman-filmerna var allvarliga, mörka och i någon mening realistiska. De gamla Burton-filmerna med fånerier och pingvinmänniskor hatade jag. Alla bitar föll nu på sin plats. Gott så, men plats för humor fanns inte i de nya filmerna. Det var bombastiskt och episkt. En sober stämning gällde här, och en mycket allvarlig huvudperson gestaltad av Christian Bale satte tonen för hela serien. Teamet Nolan-Bale kommer nog aldrig kunna anklagas för att ha för mycket humor i sina filmer, om någon humor alls...

Christopher Nolan som gjort filmen är en sjuhelsikes filmskapare. Detta är en mycket välgjord film. Temat är ondska mot godhet, brott och straff samt skuld och rädslor. Det dröjer ett bra tag in i filmen innan Batman på allvar blandar sig i leken. Istället är det Bruce Waynes resa till Batman som beskrivs. Filmen lever därmed mycket på att vi kan köpa Christian Bales gestaltning av Wayne. Under denna återtitt drabbades jag av hur torr och allvarlig Bale är hela filmen igenom. Jag lekte med tanken om inte filmen hade vunnit på att Nolan eller Bale någon gång skulle kunna ge oss en liten glimt i ögat, men det passade sig förstås inte. De har båda gått "all in" för dramat och det riskerar därmed bli pretentiöst i ett nafs. Vid denna återtitt fann jag vissa scener i filmen vara farligt nära det patetiska.

Mitt sällskap under visningen Johan verkade dock vara mycket nöjd. Han gav tecken från sig om att han fått den wow-känsla som jag själv fick då jag såg filmen för första gången. Den känslan inföll sig inte för mig denna gång.

Filmen är fortfarande ganska bra. Framför allt den ett gott hantverk. Världen målas upp på ett suveränt sätt. Det är självklart viktigt att etablera denna världs logiska lagar, speciellt då det rör sig om en adaption från en seriebok.

1. The bad guys

The Scarecrow spelas av Cillian Murphy och han funkar väl sådär som vrickad läkare med en hemlig drog. Tyvärr är han inte speciellt hotfull och en tämligen dålig fiende till Batman.

Liam "Biggus dickus" Neeson spelar den stora skurken Nazgul, eller vad han nu hette. Funkade också sisådär. Blev aldrig upphetsad över valet av skurkar vid denna tittning.

2. The ladies

Bruce Wayne's barndomsvän och kärleksintresse Rachel Dawes castades obegripligt nog med Katie Holmes. Hon väger alldeles för lätt i denna roll. Uppspärrade stora mörka ögon räcker inte i en film av denna dignitet. Det behövs en skådespelerska som har något extra, en kvinnlig karaktär som man vill fråga fler frågor till. Det slår mig nu att Nolan gjorde en liknande fel-casting när han satte Ellen Page i rollen som Ariadne i "Inception". Han har ett systematisk fel där den gode Christopher.

3. Feelingen

Det är otroligt mycket fokus på origin-storyn. Mörker och elände genomsyrar Gotham City. Bruce är surmulen mest hela tiden. Filmen ger ett tungt intryck. Detta är inte festligt, det är dramatiskt och dystert. Vilket passar i det epos Nolan vill måla upp, men han balanserar farligt nära det patetiska också.

4. Something good
Roligaste och bästa (?) scenen i filmen är när Bruce Wayne avskedar Earle (Rutger Hauer) som VD för Wayne Enterprises efter att han i hemlighet köpt tillbaka en majoritet av aktierna. Egentligen är det nog alla scener när Bruce Wayne inte avslöjar vem han är som är det bästa med filmen. Hans scener som suput och playboy är festliga.

I slutet får vi en fin liten scen när Bruce avslöjar för Rachel att han är the Bat.

5. Something bad
Jag tycker nog att hotet som Batman måste avvärja är lite töntigt. Hela grejjen med knark i vattnet är inte jätteinspirerande. Och slutfajten mot Nazgul i ett tunnelbanetåg är också otillfredsställande.


Några avslutande ord....

Som helhet var detta en ganska stor besvikelse. Jag kom ihåg filmen som mycket bättre. Nu när wow-känslan lyste med sin frånvaro blev avsaknaden av densamma desto större. När sedan filmen inte erbjuder något annat att tugga på, som glimten i ögat eller en karaktär/bi-roll som sticker ut faller filmen mer platt än vad jag någonsin kunde ana. Det är fortfarande en bra film och jag ger den ett fördelaktigt betyg men den har dalat och det blir nu en trea istället för en fyra. Jag har också kastat ut filmen från min topplista för 2005. Japp.

Betyg: 3/5