Sentimental Value (2025)

Joahim Trier har i Sentimental Value gjort en riktig film-film. Den känns som film var förr. Ett manus, några skådespelare, en fotograf och en regissör gör bra film helt enkelt. Inga krusiduller. Här har det adderats ett hus också, en av filmens alltid närvarande karaktär.

Vilken skådespelargrupp! Alla fyra huvudpersonerna är nominerade till Oscars-galan för huvudroll eller biroller. Renate är kanske vassast ändå men Stellan är såklart sublim. Inga gör sitt jobb väl. Elle har nog på ett sätt den svåraste rollen då hon ska spela en skådespelerska som är ute på för djupt vatten. Hennes Rachel är bra men räcker inte till i Gustavs film på det sätt Nora kan. Svårt.

Filmen flyter på i ett makligt tempo med återkommande usla klipp mellan scener. Klippen är givetvis medvetna val av Trier, men jag vet inte om jag uppskattar dem som det nu blivt. Det blir ett oharmoniskt flyt i filmen. Detso mer jag tänker på det desto mer inser jag att det valet nog är utstuderat.

Ett av alla klipp ledde oss in i en scen i en av Gustavs tidigare filmer med unga Agnes och ett tåg. Det är filmens bästa scen tillsammans med filmens sista scen. Två magiska scener.

Detta är en väldigt nordisk film, det är vemod och en hel del diskbänksrealism. Ingmar Bergman känns alltid närvarande, om inte i karaktärernas liv så i regissör Triers medvetande. Och Henrik Ibsen såklart. Båda de gamla mästarna rörde sig bland de teman vi möter här. Arv och miljö, relationen till en förälder, barndomen, minnen och trauman ställs mot konstnärsrollen och skapandet. 

Trots dessa teman är filmen inte alls för tung eller för deprimerande. Den är så bra gjord att den slinker ner lätt som en plätt.

Varför ville Gustav gör filmen? Jag har redan diskuterat frågan två gånger om med vännerna Carl respektive Per. Det visar sig att jag tolkat filmen lite mer pessimistiskt jämfört med dem båda, som jag uppfattade dem i alla fall. Det är framför allt angående Gustavs motiv för sin film; att förstärka sin relation till Nora, eller att få till en ny filmsuccé. Båda tolkningarna funkar ungefär lika bra i filmen i vilket fall. Ingen fara.

Sentimental Value kommer inte upp i samma nivå som Verdens verste menneske, såklart, men det var inte förväntat heller. Den är ändock en av årets singulära filmer.

Betyg: 3+/5

Predator: Badlands (2025)

 

Dan Trachtenberg revitaliserade Predator-serien med Prey som kom ut 2022. Jag gillade den en hel del och har sett om den sedan dess. 

I somras kom han oannonserat ut med Predator: Killer of Killers vilket var en kuriosa för mig såsom animation och antalogi. I november kom så den emotsedda Predator: Badlands. Jag gjorde misstaget att tillåta mig ha ganska höga förhoppningar på filmen.

Tyvärr kan man nu konstatera att den har blivit "Disneyfierad". Den ursprungliga Predator från 1987 var barnförbjuden på alla sätt coh vis. Inte endast per våldet och allt blod, utan också avseende dialog, tonalitet och allmän ruffighet. Den senaste Predator-filmen har reducerats till en gullig barntillåten saga om vänskap. Besviken!

Tonalitet och sådant är en sak. En bra film ska funka oavsett rating, genre eller tonalitet. Tyvärr är detta inte en bra film. Jag köper miljöerna, fantasy, sci-fi och "horror"-inslagen. Men jag gillar inte att filmen om och om igen är så ologisk. Det är för slappt filmskapande. Även icke verkliga världar har sina egna logiska regler och filmer i dem måste förhålla sig till dessa regler. Annars raseras illusionen som filmen bjuder in till.

På plussidan har vi ett intressant filosofiskt drama mellan Thia och Tessa som taget från Isaac Asimovs böcker. Det är en typ av frågor som Alien-franchisen också berört flera gånger. Elle Fanning spelar de två robotsystrarna väl men vi har sett henne mycket bättre i andra filmer. Dessa roller passade inte henne så väl.

På filmens minussida kan den mest grova "Disneyfieringen" nämnas. Alla fiender var syntetiska humanoider vars innandöme var allt annat än röda. Trots allt grafiskt våld blev filmen som sagt barntillåten och det såg väldigt fånigt ut i mina ögon. 

Jag hade önskat att filmen antingen gått "all in" på sitt ursprung och gjort den brutal och R-rated, eller istället gjort om konceptet helt och hållet till ett intellektuellt science-fiction-drama om männsikans svagheter och värdet av samarbete och problematiseringen därom i filmens kontext. Men varken "hackat eller malet"...

Underhållning för stunden om tittaren checkar in sin hjärna vid entrédörren.

Betyg: 2/5

The Neon Demon (2016)

  

Tillit?

Nicholas Winding Refn är en filmskapare man inte kan lita på. Det står klart för mig efter att jag sett hans senaste film The neon demon. Det är kanske inte en aspekt av filmtittande som diskuteras ofta, men när jag ser en film och en bit in i filmen känner att regissören gör bra val om och om ingen kan jag känna en stor glädje och lycka över den trygghet som infinner sig. Ibland kallar jag sådana filmer för "riktiga film-filmer". Men när det omvända sker blir smärtan stor, Jag brukade gilla Kevin Smiths alster mer eller mindre utan förbehåll. Men det var före hans film Tusk. I den bevisade han att jag inte kunde lita på honom som filmskapare längre. Tilliten hade försvunnit i och med de katastrofala val han gjorde under andra halvan av den filmen. På samma sätt är det nu med Winding Refn...

Var ska jag börja? Detta är den värsta sortens pretto-smörja man kan se på bio. Filmen är yta, yta,yta och innehållet är spekulativt och uselt. Jag brukar bli förtjust över filmer som man får brottas lite med och som det tar ett tag innan man helt får greppet på och förstår. Men detta är inte en sådan film. Under titten satt jag och jämförde den med en psykedelisk film från 1970 av någon LSD-trippande filmmakare. Döm om min förvåning när Winding Refn tackar Alejandro Jodorowsky i eftertexterna till filmen. Spot on.

Filmen handlar om Jesse (Elle Fanning), en ung flicka på rymmen som försöker slå sig in som modell i drömmarnas stad Los Angeles. Hon möter där sliskiga modefotografer, gudalika designers, kyliga modellagenturfolk och andra flickor som hotas att ramla ner från toppen av de yngre och smalare sötnosarna som hela tiden utmanar nedifrån. Filmen ska väl visa vilket hårt liv modellerna har framför sig och vilka risker det för med sig. Vi får också veta av Winding Refn att det inte är bra att vara 13 år och rymma och ta in på sliskiga motell.

Filmens struktur och fokus på snygga bilder stämmer väl in med filmens tematik och budskap, men jag hade hoppats att filmen hade haft något mer intressant att säga. Det känns som att Winding Refn skrapar på ytan av någon intressant och spännande, men det är som att han inte vet hur han ska få ur sig det han vill säga. Den enda figuren i filmen som lockar till lite nyfikenhet är Ruby (Jenna Malone), men den karaktären krossas under Winding Refns absurda konstnärliga ambitioner i en scen i slutet som kan vara en av de mest groteska jag sett på år och dag. Och det, kära vänner, var inte en "bra" grotesk scen, den var bara grotesk för chockeffektens skull. Som om han vet att hans förmåga att skriva bra manus saknas och han känner att han måste göra något annat "over 9000" för att nå fram i mediebruset. Det är den scenen som slutgiltigen informerar mig om att filmen är "anus", och att jag inte kan lita på Winding Refn. Jag behöll tålamodet uppe efter hans tveksamma Only God forgives. Men efter detta är det slut mellan oss. Jag måste ha en gnutta självrespekt kvar! Damn it!

Spegel, spegel på väggen där - säg, vem som skönast i landet är? 

Jag ger The neon demon två speglar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

20th Century Women (2016)

Vad är detta då? Jo, det är en typisk American independent-film med fokus på relationer och mycket dialog. Det är en blandning av komedi och drama med mer tonvikt på dramat. Annette Benning, Greta Gerwig och Elle Fanning spelar de kvinnliga huvudrollerna och Billy Crudup och nykomlingen Lucas Jade Zuman spelar killarna. Filmen utspelas i och runt ett kollektiv i Santa Barbara i California i slutet av sjuttiotalet. Den kaliforniska drömmen är stark och solen lyser med sitt varma sken. Talking Heads, David Bowie och diverse obskyra punkband fajtas om herraväldet på den musikaliska fronten.

Filmen påminner mig lite i känslan av den där lite bortglömda pärlan The kids are alright från 2010, en annan film Annette Benning var med i. I båda filmerna samsas en massa folk ur olika generationer och det är mycket prata om livet och annat. De är typiska "slice of life"-filmer dvs filmer där det är som att vi åskådare tittar in på karaktärernas liv en liten stund. Det är som att man hänger med dem, följer deras dagliga bestyr och deltar runt bordet och i samtalen när familjen äter middag - "Menstruation?" nej, inte som en fråga!

Om man gillar känslan i filmen och dess huvudpersoner är denna film perfekt för en stund förströelse. Skådespeleriet är överlag starkt och Annette Bening var på tal inför oscarsnomineringen, men hon blev inte utvald bland de förhöjda till slut. Nåväl, jag gillar filmen mycket. Den var som bäst när den sågs. Vissa filmer växer efter titten, men denna film hade inte denna utveckling. Det kan kanske vara på grund den tämligen grunda handlingen och avsaknaden av djupare mening. Men man ska inte förakta upplevelsen "här och nu". Blir lite hur man ser på det.

Jag ger 20th Century women tre starka kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

PS, en annan film från 2016 som lyckats mycket bra med denna stil av "slice of life-American independents" är Paterson för dem av er som är intresserade.

PPS, 20th Century women fick det sällsamma namnet Alla tiders kvinnor på svenska. Så, en amerikansk titel som specificerar en speciell tid får ett namn som indikerar "alla tider". Curios!

Fler texter om All tiders kvinnor:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord