28 Years Later (2025)

Jag gillar filmer som får en att tänka och fundera på frågor om filmen efter den slutat rulla. Gärna om framtiden, moral och etik eller politik. Men det är trist när filmskapare trycker ner en daterad värdegrund i halsen på en, mycket trist.

Detta är en zombiefilm för tusan, en schysste post-apokalypsfilm. Det är verkligen trist att Danny Boyle klipper in en massa övertydliga klipp från vår verklighen där unga män tvingas ut i krig. 

En post-akopalytisk film vinner på att etablera filmens påhittade värld, och hålla oss fast i den. Jag vill bli omfamnad och försvinna in i ett bra världsbygge i en film som denna. När det klipps in nyhetsinslag plockas jag ut ur världen filmen försöker få mig att tro på.

Men i övrigt är det en fascinerande värld. De smittade har utvecklats till de feta långsamma, de snabba och de starka alfahanarna. Det är intressant att följa. Alex Garland är en bra författare helt enkelt, alldeles oavsett vad Boyle gör med hans manus.

Filmen inleds mycket bra. De första fem minuterna. Därefter blir den snabbt ganska seg och ryckig vilket håller i sig under resten av första akten. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Filmen misslyckas med en av dess mest basala saker. Här är det ett barn i fokus, vilket oftast är trist. Jag tror först att det kommer vara pappa Jamie som är filmens behållning men han försvinner snart och det visar sig att det är mamma Isla. Det är helt ok, och drar till och med lite i hjärtesnöret framåt slutet.

Men filmen lyfter sig i nacken när de lämnar ön och börjar utforska "fastlandet". Vi får följa krigsskeppen på horisonten, de svenska soldaterna dödskamp och till slut den gode dr Kelson, spelad av Ralph Fiennes. Han gör 

Trots att jag ldrig fann filmen superspännande eller ens speciellt engagerande var jag ändock nyfiken på vad som skulle hända hela filmen igenom. Vissa saker får man acceptera i en simpel zombiefilm som att våra hjältar ibland kunde röra sig hhelt obehindrat långa tider för att sedan, precis när det behövs för att det står så i manus, bli attackerade av monstren.

Jodie Comer och Aaron Taylor-Johnson är som alltid bra. Ralph Fiennes är kul. Resten har jag redan glömt...

Eller, inte riktigt. Vad var det där i slutet? Sir Jimmy Crystal och hans merry band of young guys. En uppenbar nidbild av Jimmy Savile. Ingen sörjer allt ont som kan komma hans eftermäle tillhands, men varför knö in den miserabla skandalen i en genrefilm som denna? Jaja, vi utanför England kan ju se honom som en festlig villain som tagen från en av de mer pajiga James Bond-filmerna eller något sådant.

Betyg: 2+/5

28 Days Later... (2002)

Låt oss starta med att ta en paus och begrunda vilken cool poster denna film har...

28 days later... är en intressant film. Den revitaliserade zombiegenren när den kom ut 2002 känns det som, men vad vet jag? Den största anledningen jag blev sugen på filmen är för att manus är skrivet av geniet Alex Garland. Filmen är dock regisserad av Danny Boyle som är en mycket kompetent regissör men en regissör som jag sällan blir speciellt övertygad av. Det är ofta något med hans filmer som stryker mig mothårs. De känns kalla på något sätt.

Med detta sagt kan jag sammanfatta att 28 days later... är en bra film där manus är dess svaga punkt och regin dess starka del. Haha, som det kan gå.

Filmen inleds otroligt bra och mer än halva filmen är bra skit. Inledningen med en ensam man som vaknar upp i ett övergivet sjukhus känner jag igen från första säsongen av The walking dead som kom ut åtta år efter denna film. Oavsett uppenbara efterapningar är detta i vilket fall ett bra koncept.

A hard rain's a-gonna fall

Under den inledande delen är stämningen och atmosfären i filmen lysande. Jag gillar scenerna med ett tomt London. Det är kusliga scener. När sedan vår hjälte Jim, spelad av den där fågelskrämman Cilian Murphy, träffar på två plus två andra överlevande är filmen i högform. Jag gillar Naomie Harris som bad assen Selena. Henne har vi sett i de senaste Bondfilmerna. Brendan Gleeson som Frank är alltid stabil. Glöm inte skyddsglasögonen för all del.

Filmens svaga del är från och med att vi får lära känna den käre doktorn (who?) och hans muntra pojkar. Här rämnar manus för mig totalt. Jag blir så less på denna trötta story med ett litet förband soldater som inom en månad efter att hela landet förintats har omvandlats till överkåta hormonstinna fotbollshuliganer. Det känns i alla fall fruktansvärt långsökt. Åter igen blir jämförelsen med The Walking dead lite relevant faktiskt. Där lever de överlevande i en tajt liten grupp som mer liknar en familj, om än med interna motsättningar. Att soldaterna här i 28 dagar later... helt skulle överkommit sina näras och käras död, hela landets sammanfall och rädslan för sin egen omedelbara säkerhet och istället bli dreglande kåtbockar som utan tanke tycker att det är en bra idé att våldta första bästa kvinna och flicka de ser. Suck. Uselt manus. Tyvärr Alex Garland, jag ger dig inte ett fripass denna gång. De som önskar sig en kamp mellan könen kan säkert tycka att denna stereotypiska skräckis som eldar på förutfattade meningar är bra dock.

Dessutom är sista biten av filmen helt orimlig då Jim får styrkor och förmågor som på inget sätt har förtjänats eller förklaras. Han går från att vara en ganska normal kille, typ ett cykelbud, till att bli en annan John McClane. Lite orimligt tyckte jag.

Jag är kluven som du hör, men filmen är ändå klart trivsam medan den rullar. Det är mest i eftertankens kranka blekhet som svagheterna med manus och slutet gör sig hörda.

Jag ger ändå 28 days later... tre korkade soldater av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Slumdog Millionaire (2008)

Slumdog millionaire var väldigt omtalad när den kom ut. Jag var inte speciellt sugen på filmen men kände nu när det kom till kritan med Decennier att det ändå vore kul att se den. What is all the fuss about? Filmen handlar som ni vet om en gatpojke som går långt i tv-programmet "Vem vill bli en miljonär". Under spelets gång får man i tillbakablickar se hans uppväxt. Då får vi också se hur han genom sina äventyr på olika sätt lärt sig de saker som frågorna av en slump behandlar. Filmen blir en episk berättelse om fattigdom, misär, kämpande och en episkt episk kärlekshistoria.

Filmen är vackert filmad. Danny Boyle är långt från en favorit hos mig men han kan hantverket väl. Att det var han och inte en inhemsk regissör som gjorde filmen känns lite underligt, men annars hade den givetvis inte blivit lika berömd. Skådespeleriet är det heller egentligen inget fel på. Ja, ni börjar nu inse att jag letar fel. Och det gör jag faktiskt. Inte för att det är kul att gnälla utan för att jag vill förstå varför jag känslomässigt inte gillar filmen. Det är mer en magkänsla än ett logiskt "beslut". Jag "röstar med hjärtat" som det heter nu för tiden.

En sak jag i alla fall inte gillar är samhället historien utspelas i. Jag ogillar människosynen, ojämlikheten, synen på kvinnor och samhället i stort (korruption, polisbrutalitet etc). Om filmens magiska realism får åskådare att se förbi detta samhälles vidrigheter är filmen ond. Så känner jag. Alla ni som nu kommer dragandes med kulturrelativistiska argument kan hoppa vidare till annan blogg.

Men det finns fler saker som jag känner är oharmonikst med denna film. Jag tycker filmen är rörig. Ologisk handling som rättfärdigas av "the destiny" (ett allt för enkelt "plot device" i mina ögon). Den upplevs som en feel good movie, men det jag ser i dess handling är allt annat än det. Mixade känslor är inte ett bra tecken. Är detta en ren saga, eller aspirerar den på att ha något med verkligheten att göra undrar jag. Är det någon slags efterföljare i Dickens fotspår om fattigt barn som växer upp...? Kan det vara en karaktärsstudie om en individ som övervinner svåra odds? Nja, karaktärerna i filmen är extremt tunna. Tycker att karaktärerna blir som pjäser på ett schackbräde. De blir inte levande i mina ögon. Konstigt nog då jag borde känna tvärtom om man ser på filmens idé på pappret.

Det mest underhållande i filmen är frågetävlingen! Eftersom filmen blir sönderryckt av alla tillbakablickar var det endast frågesporten som höll mig kvar under filmens första del. Det blir svårt att betygsätta denna soppa. Snygga scener eller rörig och hoppig handling? En episk kärlekshistoria om karma, ödet och äkta kärlek eller grunda karaktärer och en mycket ologisk handling? En bild av ett komplext och mångfacetterat samhälle eller som vi ser på duken, misär och vidrigheter? Vad är det folk i väst hyllar så när de ger denna film en hög med statyetter? Ser man ner på Indien och kritiserar landet? Eller ser man förbi problemen och köper sagan som ett rent påhitt? Hur ser man på filmen i Indien? Antar att de inte gillar den negativa bilden av deras land så värst mycket. Ok, man kan i alla fall ge Danny Boyle cred för att han gjort en film som jag känner mig helt förvirrad inför.

Filmens bästa scen var dansen under eftertexterna!

Jag ger Slumdog millionaire två överskattade filmregissörer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trance (2013)

Simon: I was really good, but not good enough. And not good enough really isn't very good.

På den senaste filmspanarträffen diskuterade vi en mycket spännande fråga. Kan man älska en film som inte har någon sympatisk karaktär? Självklart kan man inse att filmen är bra gjord, att ett gott hantverk ligger bakom produktionen, men kan man verkligen knyta an till filmen? Det visade sig svårt att hitta filmer som besvarar frågan med ett JA.

På träffen såg vi After Earth. Den var inte bra. Ett annan film som hade premiär samma helg var Danny Boyle's nya film Trance. I veckan som gick hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den. Jag är ganska sval inför Boyle, medan Fiffi gillar hans sätt att göra film.

Trance bygger på en mycket intressant filmidé. Jag skulle vilja påstå att den påminner om både Inception och Eternal sunshine of the spotless mind, men den är inte en sci-fi. I Trance manipuleras personers minnen och önskan att utföra handlingar genom suggestion och hypnosis. Det sägs i filmen att 5% av befolkningen är så lättsuggesterade att de kan fås att tro att de själva önskar utföra i princip vilken handling som helst. Var dessa lättsuggesterade personers fria vilja kommer in är en intressant filosofisk fråga som delvis behandlas i filmen.

James McAvoy (X-Men: First Class), Rosario Dawson (The Descent) och Vincent Cassel (Black Swan) spelar huvudrollerna och de gör alla ett gediget jobb. Men den starkaste känslan jag fick av denna film var inte skådespelarprestationerna utan Danny Boyle's regi, färgval och användning av filmmusik. Jag hade svårt att sympatisera med någon av huvudkaraktärerna. Under filmens gång flyttas sympatierna mellan de tre och därmed blir ingen i fokus. Boyle har kanske gjort en för smart film? Det är en thriller som är mer intressant än spännande. Den är ganska grafisk med flera brutalt blodiga scener. Samtidigt är den lite överraskande i och med en naket avslöjande scen.

Det är en suggestiv film där huvudkaraktärerna glider ut och in mellan verkligheten och inplanterade minnen, bortglömda minnen och suggesterade "önskemål". Jag var före visningen lite trött i huvudet och en bit in i filmen var jag totalt förvirrad. Ingenting i handlingen hängde ihop och inget verkade betyda något för det gick inte att avgöra om det var verkligt eller ej. Personer som dödas är med i nästa scen och filmens tempo stegras successivt högre och högre. Till slut får man en förklaring på hur allt hänger ihop och den är solid. Men resan till slutet är ju också målet och jag kan tycka att den är för komplicerad för full njutning. Filmen tillhör helt klart kategorin av filmer som verkar efter titten minst lika mycket som under.

Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ställer mig inför att en spännande thriller som Trance måste förklaras muntligen av en av karaktärerna. Och det är inte en kort förklaring. Nästan hela filmen återbesöks via "flash backs" för att vi ska förstå hur allt hänger ihop. Är inte detta lika illa, eller än mer illa än "voice overs" som används för förklaring av filmens handling?

Efter filmen jämförde jag den lite med Only God forgives i det att mycket av filmens värde kanske ligger i den mentala efterbehandlingen och "avkodningen". Men jag kände direkt också att Trance inte kommer upp i den filmens nivå. För även om handlingen i Trance givetvis är otroligt viktig för filmens karaktärer tycker jag att den för mig som åskådare är lite av en storm i ett vattenglas. Jag fick en känsla av besvikelse när allt förklarats färdigt. Tror jag. Filmen är fortfarande så färsk i mitt minne, "pun intended", att jag inte kan vara helt säker på hur väl den kommer lagras och förädlas över tiden.

Åter till den intressanta frågeställningen, hur är det med denna film, kan man älska Trance? Jag har svårt att sympatisera med någon av filmens karaktärer egentligen. Det är en stor svaghet med filmen. En liten del av svaret på den intressanta frågan från filmspanarträffen har kanske adderats i och med denna film. Men filmen har något. Det ligger där och pockar under ytan. Något i mig uppmanar mig att gilla den här filmen mer, om jag bara mindes detaljerna lite tydligare...

Jag ger Trance tre rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Blev Fiffi förförd av Danny Boyl's hantverk? Vem vet, men det låter som en rimlig gissning. Kolla hennes revy här.

Sunshine (2007)

We're only stardust.

Jag missade "Sunshine" när den var ny. Den har dock legat på min "att se"-lista då jag hört både bra och dåliga revyer om den. När jag häromdan var sugen på en sci-fi-action-rulle blev det så dags.

Danny Boyle som regissör är omtyckt av många ("Trainspotting", "28 days later") men jag är ganska ljummen inför honom. Hans manusförfattare Alex Garland är jag dock väldigt intresserad av. Han skrev en av mina favoritböcker "The Beach". Jaja, jag vet att "The Beach" också finns som film och den var en mycket stor besvikelse. Damn you, Leo!

"Shunshine" börjar ganska bra. En liten besättning på ett rymdskepp på väg mot solen. Huvudpersonen Capa spelas av den där killen som spelar fågelskrämman i "Batman begins". För övrigt känner jag igen tjejen från "Adam". Det är svårt att sätta fingret på vad för slags film det är i början. Den är lite högtravande och pretentiös. Humor lyser med sin frånvaro. Den påminner i sitt anslag om klassikers som "Solaris" eller "2001". Tyvärr hörs ljud i rymden, det dova ljudet från motorerna och det roterande rymdskeppet stör den moderne sci-fi-fantasten.

En liten bit in i filmen börjar dock logiken att vittra och filmen saknar till slut all vett och reson. De uppenbara referenserna till flertalet religiösa teman blir övertydliga och filmen blir inte en stjärna, endast damm.

Tyvärr falnar "Sunshine" som så många lovande sci-fi-filmer ofta gör. Dag blir natt. Jag fann den dock intressant i början så den får väl två brinnande solar av fem.

Betyg: 2/5