Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight" guy alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte vilka de är ens.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå i sig känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att tro att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5