Sentimental Value (2025)

Joahim Trier har i Sentimental Value gjort en riktig film-film. Den känns som film var förr. Ett manus, några skådespelare, en fotograf och en regissör gör bra film helt enkelt. Inga krusiduller. Här har det adderats ett hus också, en av filmens alltid närvarande karaktär.

Vilken skådespelargrupp! Alla fyra huvudpersonerna är nominerade till Oscars-galan för huvudroll eller biroller. Renate är kanske vassast ändå men Stellan är såklart sublim. Inga gör sitt jobb väl. Elle har nog på ett sätt den svåraste rollen då hon ska spela en skådespelerska som är ute på för djupt vatten. Hennes Rachel är bra men räcker inte till i Gustavs film på det sätt Nora kan. Svårt.

Filmen flyter på i ett makligt tempo med återkommande usla klipp mellan scener. Klippen är givetvis medvetna val av Trier, men jag vet inte om jag uppskattar dem som det nu blivt. Det blir ett oharmoniskt flyt i filmen. Detso mer jag tänker på det desto mer inser jag att det valet nog är utstuderat.

Ett av alla klipp ledde oss in i en scen i en av Gustavs tidigare filmer med unga Agnes och ett tåg. Det är filmens bästa scen tillsammans med filmens sista scen. Två magiska scener.

Detta är en väldigt nordisk film, det är vemod och en hel del diskbänksrealism. Ingmar Bergman känns alltid närvarande, om inte i karaktärernas liv så i regissör Triers medvetande. Och Henrik Ibsen såklart. Båda de gamla mästarna rörde sig bland de teman vi möter här. Arv och miljö, relationen till en förälder, barndomen, minnen och trauman ställs mot konstnärsrollen och skapandet. 

Trots dessa teman är filmen inte alls för tung eller för deprimerande. Den är så bra gjord att den slinker ner lätt som en plätt.

Varför ville Gustav gör filmen? Jag har redan diskuterat frågan två gånger om med vännerna Carl respektive Per. Det visar sig att jag tolkat filmen lite mer pessimistiskt jämfört med dem båda, som jag uppfattade dem i alla fall. Det är framför allt angående Gustavs motiv för sin film; att förstärka sin relation till Nora, eller att få till en ny filmsuccé. Båda tolkningarna funkar ungefär lika bra i filmen i vilket fall. Ingen fara.

Sentimental Value kommer inte upp i samma nivå som Verdens verste menneske, såklart, men det var inte förväntat heller. Den är ändock en av årets singulära filmer.

Betyg: 3+/5

More (1969)

More är ett stämningsdrivet drama från iranske regissören Barbet Schroeder och detta var hans debutfilm. Anledningen till att jag såg den var att Pink Floyd har skrivit filmmusiken.

Denna film skulle nog fallit i glömska långt tidigare om det inte vore just för att Floyd skrivit filmmusiken och gav ut den som sitt tredje studioalbum. Soundtracket innehåller både filmscore och musik som spelas i filmen, så kallad diegetisk musik (som karaktärerna i filmen hör).

Klaus Grünberg spelar tyske studenten Stefan som reser till Paris för att leva fritt och finna äventyr, och äventyr han finner. I Paris blir han förälskad i den svåråtkomliga amerikanskan Estelle (Mimsy Farmer). Hon bjuder in honom att träffa henne på partyön Ibiza och väl där tar deras relation dem ner i kaninhålet. Filmen är en bister betraktelse på hur inte roligt det är att bli beroende av heroin.

Jag såg filmen för filmmusikens skull men jag blev vagt positivt överraskad. Filmen är ganska engagerande och när våra huvudpersoner väl anlänt Ibiza känns det som att filmen tar fart på allvar. Där träffar de den mystiske ex-nazisten Dr Ernest Wolf (Heinz Engelmann). Turerna kring Dr Wolf var en bra ansats för en spännande utveckling men tyvärr missades chansen att dra storyn vidare i den riktningen. Filmen skrapar på ytan till en ännu bättre film men viker tyvärr undan.

Filmens styrka ligger istället i den allmänna känslan, det är ett tidsdokument för "flower power"-eran med överflöd av droger, sex och musik. De rider nakna barbacka i full fart mot stupet så att säga...

Klippningen är vansinnig i vissa delar. Regissören ville framstå som konstnärlig kan jag tänka. Via klippningen kastas vi framåt i i tiden på de mest konstiga ställen i historien.

Floyds musik gör vad den ska. Trots att de improviserade fram musiken och skrev texterna mellan tagningarna lyckades de i alla fall få fram fyra starka låtar. Jag gillar Main theme allra mest. Min uppskattning av LP stärktes efter att ha sett filmen och upplevt musiken med stöd av filmmediat.

Betyg: 3/5