Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi (2017)

Spoiler ALERT. Spoilers AHEAD. Spoiler BEWARE! 





Vems fel är det? Jag undrar stilla. Kanske är det Devindra Hardawars fel. Han twittrade:

"Think of your ideal Star Wars movie. The one you’ve always dreamed of. The Last Jedi is better than that."

Ehh, ok? Nja, det var väl ändå att ta i...

Eller är det Rian Johnson och Disneys fel? De som står för manus och produktion och den ack så viktiga tonaliteten i filmen...

Eller är det mitt eget fel? Trots att jag hållit mig borta från all möjlig information om filmen, framför allt trailers men också nyheter och spekulationer, misslyckades jag. Tyvärr råkade jag se Devindras tweet (se ovan). Förväntningarna steg upp i stratosfären. Dessutom såg jag om The Force Awakens på förmiddagen samma dag jag såg den nya filmen och då steg förväntningarna ännu mer. Vad är högre än stratosfären?

I vilket fall som helst blev jag ungefär lika besviken på denna film som jag blev positivt överraskad av The Force Awakens. Jag blev helt enkelt aldrig speciellt berörd av årets film, jag fick aldrig den där känslan av att resa tillbaka i tiden till när jag var ung och såg fantastisk sci-fi för första gången. Den känslan får jag fortfarande av vissa scener i The Force Awakens med tårfyllda ögon som resultat. Och då har jag ändå sett om den en fyra eller fem gånger vid det här laget. Om man jämför känslan jag fick vid respektive första titten står sig helt enkelt inte The Last Jedi. Jag håller det dock för rimligt att den kan växa vid en omtitt. Än är kanske inte det sista ordet sagt om denna film...



Vad är det då som saknas? En hel del skulle jag vilja påstå. Den övergripande handlingen till exempel. Vad var idén? Jag förstår fortfarande inte vad de ville med denna film. Filmen verkar mest ha bestått i att rebellerna försöker fly undan och att de måste köpa tid för att kunna göra nästa hopp i hyperspace. Filmen avslutas med att rebellerna i princip är helt utslagna, det återstår inte mer än en handfull rebeller som det verkar. Om detta var målet med filmen hade jag önskat att teamet bakom filmen målat upp detta tydligare under den första delen av filmen. Jag saknade stakes i filmen, att känna att faran är på riktigt. Det saknas kanske någon lite kort scen i inledningen där de onda smider sina hemska planer så att saker och ting verkligen ställs på sin spets? Vi i publiken skulle då kunna känna oro och skräck inför resten av filmen. Nu pratas det om att Luke är deras sista hopp, men jag känner det inte. Utmaningen med en film som denna är att få oss i publiken att börja tvivla och det lyckas inte The Last Jedi med.

Humorn är välkomnad och bra. Delvis i alla fall. Alla bra Star Wars-filmer har en fungerande humor. Jag älskade till exempel Poe och hans samtal till "General Hugs". Däremot blev jag innerligt trött på alla gulliga djur som kastades in. Inte riktigt lika eländigt som Jar Jar Binks, men inte långt därifrån, ta mig tusan. Visst fanns det en hel del Star Wars-figurer i The Force Awakens också, men jag har inget minne av denna typen av fånerier i den filmen. Det handlar om vilken tonalitet filmen har när de skojjiga elementen passerar revy. Jag hade hoppats att denna franchise vid det här laget hade lyft sig över att använda sina filmer som simpla reklamfilmer för leksaksförsäljning.



Jag vill hävda att tonaliteten i The Last Jedi känns helt fel under vissa sekvenser. Jag älskar det bombastiska i sagan, men nu blev det sentimentalt flera gånger. Ouch. Ett exempel var Roses tal om att rädda dem man älskar. Synd på en för övrigt frejdig karaktär. Filmen hade hoppat upp ett helt betyg om scenen med Finn och Rose där i slutet på saltplaneten Crait hade slutat annorlunda. Filmens sista scener var också illa, som en rutten fisk i en lyxmåltid. Förstör eftersmaken kan man säga...

Jag önskar mina Star Wars-filmer så tidlösa som möjligt och det fanns en ton och känsla av något kontemporärt i vissa delar av denna film. Det finns något som skaver...

Tydligen twittras det upprörda känslor om filmen. Jag har börjat läsa på nu när jag själv sett filmen. Filmen är en vattendelare förstår jag. En sak som diskuteras är karaktärsutvecklingen hos Luke. Jag gillar den, eller har i alla fall inga principiella problem med den. Luke har aldrig varit sagans stora hjälte för mig. Han har alltid varit gnällig och undflyende. Lika stark i kraften, lika svag som människa. Att han blivit en vresig, arrogant och egoistisk gubbstrutt och mjölkbonde kändes som en ganska naturlig utveckling i mina ögon. Move on, people.



Däremot håller jag med om kritiken att för många nya aspekter av The Force introduceras. Det är ändå åttonde delen av serien och det är rimligt att "spelreglerna", de fundamentala reglerna runt en så viktig sak som The Force borde, vara satta. Att Rey och Kylo Ren kunde kommunicera telepatiskt är inga problem. Inte heller astral projektion eller vad det kan kallas det som Luke gjorde i slutet. Det har för övrigt jedi-spökena gjort en variant av ända sedan första filmen (A New Hope).

Däremot att Leia inte dog ute i rymden var totalt onödigt. Det jag kommer ihåg från den scenen var att jag satt och undrade om det var det sista vi skulle se av henne. Jag visste inte exakt hur mycket hon skulle vara med i denna film (på grund av hennes tragiska bortgång). Jag önskar nu att scenen när hon flyter ut i rymden hade fått bli hennes sista scen, och gärna placerad i slutet av filmen. Passade in under flykten ner mot Crait till exempel. Jag kan inte erinra mig någon riktigt bra scen med henne efter dödsscenen som inte var en dödsscen i alla fall.



Laura Dern var fasansfull. Helt meningslös karaktär och ännu mer meningslöst att köra en twist på en twist på en twist. De skulle istället fokuserat mer på den mörka sidan. Snoke? Why? Varför introducera en sådan karaktär om man inte tänker använda sig av honom? Och varför etablerade de inte honom som stark i Kraften och ondare än ondskan själv. Nu pratas det om det, men det visas inte. Var jag förvånad över hur enkelt han gick att ta kål på? Njae, jag vet inte jag, vi hade ju aldrig fått veta vad han var för en typ.

Detta till trots var scenen i det röda Snoke-rummet en av filmens absoluta höjdpunkter. En fantastisk scen även om den inte var underbyggd för fem öre.

För övrigt var Daisy Ridley jättebra i denna film också. Nästan lika bra som hon var i The Force Awakens. Jag gillade Rey, Poe och Finn. Nya trion fungerar ganska bra.



Jag tänkte flera gånger att The Last Jedi speglade The Empire Strikes Back. Inte lika flagrant som The Force Awakens speglar A New Hope såklart, men bra mycket ändå. Sista scenen på saltplaneten Crait versus anfallet på isplaneten Hoth är ett exempel (fast de switchat var i filmen scenerna utspelas), men många andra saker också. Lukes resa till Yoda för träning speglas av Reys träning hos Master Luke, unge Lukes vandring in i drömmars rike för att möta sina egen fruktan matchas av Reys fall in i det slemmiga hålet i berget samt Lukes vansinniga beslut att åka till The Cloud City ovanför Bespin för att rädda sina vänner speglas av Reys likaledes vansinniga plan att besöka Snokes skepp för att rädda Ben. Vi får till och med dialog som tagen från The Empire Strikes Back... Det där om att "rule the Galaxy together".



Allt detta var helt ok för min del. Den andra filmen i trilogierna ska vara den film där de ondas sida gör framsteg. Däremot blev jag hoppfull och sedan missmodig när jag såg Lukes X-wing starfighter på botten av en havsvik vid hans ö. Jag trodde givetvis att Rian skulle ge oss gamla fans en liten julklapp i en spegling av Lukes misslyckade försök att lyfta sitt skepp ur träsket på Dagobah. Denna gång är Luke the Master och man hade kunnat göra en mäktig och nostalgisk scen, men icke.

På tal om missade chanser med nostalgiska scener. Var tusan tog den förväntade scenen med Captain Phasma i avfallskvarnen vägen? Istället tog de med The Casino Planet. Bra val... NOT!

Till sist sista scenen med The Broom Kid. WTF! WTF? WTF?

Vad sa Kylo Ren om Reys familj egentligen? Det verkar som att många, Joanna Robinson inklusive, tar denna information "straight up". Jag tror inte för en sekund att han talade sanning. Jag tror att eftersom de spelar den ikoniska Skywalker-musiken var gång man får se Rey göra något att det har betydelse. Jag tror inte att det är en slump. För mig är det högst osannolikt att Kylos uttalande är sant. Jag undrar fortfarande vad hennes back story är.



Star Wars som filmserie räddades av The Force Awakens. Serien räddades från att vara en nostalgisk gammal favorittrilogi som kladdats ner av en andra fasansfull trilogi som bevisade att George Lucas är sjuk i huvudet. The Force Awakens gav mig nytt hopp i en tid av nöd.

Att sätta betyg på denna nya Star Wars-film blir svårt. Den har ju så oändligt mycket högre krav på sig än en helt vanlig okänd film. Samtidigt har den som alla (bra) Star Wars-filmer så mycket att ge och är ljuvligt givande vid omtittar. Filmerna i denna serie har en otroligt hög lägstanivå (nej, inte de där filmerna...). Jag hoppas att jag kommer kunna ta åt mig The Last Jedi på ett helt annat sätt när jag ser om filmen. Att jag kommer kunna bortse från de besvikelser som jag kände instinktivt efter första titten, och att jag kommer uppskatta detaljer och bra saker på ett nytt eller förstärkt sätt.



Det är kanske så att min systerson David sammanfattade det hela allra bäst:

"Den hade så mycket stort och viktigt i sig att jag är förvånad över hur mycket mer jag gillade både The Force Awakens och Rogue One." 

Jag kan bara hålla med. David, en blivande filmbloggare i vardande månne?

Jag ger The Last Jedi tre avvaktande ljussablar av fem möjliga. Hoppas kunna revidera detta betyg efter nästa titt!

Betyg: 3/5

Looper (2012)

Abe: This time travel crap, just fries your brain like a egg... 

Den tredje medlemsvisningen på kort tid blev Rian Johnsons Looper. Jag gick och såg den med min gamle gode filmfestivalvän Josqen, samt killarna från Har du inte sett den? Ända sedan Rian Johnson berättade om sitt nästa projekt på face 2 face efter The Brother Bloom på filmfesten 2008 har jag väntat på denna film. Rian Johnson som både skriver och regisserar sina filmer har tidigare gjort high school noiren Brick och den romantiska con man komedin The Brothers Bloom. Nu har han bytt genre igen och kommit ut med en mind fuck sci-fi thriller om tidsresenärer och lönnmördare.

Allas älskling Joseph Gordon-Levitt spelar Joe en så kallad Looper. I en inte allt för avlägsen framtid, år 2044, är tidresor möjliga men också strängt förbjudna. Maffian i en 30 år mer avlägsen framtid gör sig av med fiender och andra som fallit i onåd genom att skicka tillbaka dem till 2044 där en Looper, en bödel  väntar på dem. Det är nämligen lätt att undanröja liken år 2044 medan teknikens framsteg gjort det näst intill omöjligt att göra sig av med döda kroppar år 2074.

Jobbet som en Looper är väl betalt och utan stora risker förutom en liten negativ detalj. När framtidens maffiabossar bestämmer sig för att du blivit överflödig skickas ditt 30 år äldre jag tillbaka till dig som ditt nästa offer. Du har då "closed the loop" och du har exakt 30 år kvar att leva. Leva i materiellt överflöd men ändå på lånad tid så att säga. Problemen hopar sig i de fall som Loopern inte klarar av att skjuta den äldre versionen av sig själv.

Detta är en typ av film som jag älskar och den levererar på flera plan. Filmer om tisdsresor kan bli hur invecklade som helst. Sker allt i en oändlig cykel eller ändras framtiden av tidsresan och i vilken ordning i så fall. Vad händer först och vad kommer ändras i framtiden. Är universum verkligen oändligt? Vad finns då utanför Universum??  Kända filmer om tidsresor från de senaste 11 åren är Donnie Darko och Primer, två filmer jag sett på filmfesten för övrigt. Författaren till Primer har till och med hjälpt Rian Johnson med logiken i tidsresorna här.

Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen som är lite mer än halva filmen är klart bäst. Då är filmen en renodlad sci-fi-thriller. Filmiskt påminner Looper ganska mycket om Johnsons första film Brick. Det är urvattnade färger i väldigt ordinära stadsmiljöer. Filmens andra del är tyvärr inte alls lika stark. När Joe träffar Emily Blunts karaktär Sarah ute i på hennes gård tappar filmen både tempo och fokus. Jag har dessutom aldrig varit en stor fan av Emily Blunt, hon är ganska ointressant som skådis tycker jag. Filmen får en mer flummig filosofisk ton och även om det kan vara bra, M Night Shyamalalalalan någon?, så funkar det inte lika bra här då det skapar en film av två separata delar.

En annan karaktär som jag normalt sätt har svårt med är Paul Dano. Här i Looper gör han en biroll som är nog så viktig. Han är för övrigt lika sliskig och vidrig som vanligt, men han gör den rollen perfekt! Tänk vad type castad han blivit... Hey, we want a creepy, slimy guy that the audience can feel a mix of pity and disgust for... Paul Dano!

Danos karaktär råkar ut för något av det mest brutala jag sett på bio på senare tid. Ett öde som är inte allt för långt från ett dito jag läste om i en bok för några år sedan. Mörkret i Looper var överraskande djupt. Rian Johnson har inte visat sådana sidor i sitt skapande tidigare.

Bruce Willis. Är han gammal eller? Han såg väldigt gammal ut i några scener. Han gör dock som alltid ett gediget jobb. Hans roll kräver en hel del nyans, även här finns ett mörker, och jag tycker han är filmens behållning. Joseph Gordon-Levitt sköter sig också bra. Han har inte den gravitas som Bruce har, men han gör ett bra och allt som oftast övertygande jobb. Här måste nämnas den absurda sminkningen av Gordon-Levitt för att få honom att se ut som en ung Bruce Willis, inklusive den böjda och sneda näsan. Det set inte bra ut, allt för överdrivet så att man som publik sitter och tänker på den istället för filmens handling. Dessutom ändrades hans sminkning under filmen. Jag undrar om det är så att han var osminkad före brottet i time and space continuum och hårt sminkad efter, för att skilja på de två versionerna av Joe?? Oklart.

Looper var väldigt bra. Den är dock lite åt det lättviktiga hållet. Den kan inte alls mäta sig med de tyngsta filmerna i denna genre, filmer som Blade runner eller Inception tex. Den kan kanske påminna lite om Twelve monkeys även om jag gillar den mer än Looper.

Det finns en scen i slutet av filmen som går i slow motion och som innehåller en hel del blod som redan nu är en het kandidat till årets coolaste scen.

Rian Johnson gjorde ett gott försök och nådde nästan ända fram, jag ger Looper tre kvinnor man gör allt för att rädda av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om ni vill veta vad Markus, Erik och Johan tyckte om filmen kan ni lyssna på deras snack här.