Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

Bad Moms (2016)

Bad moms är en ren komedi och som sådan bör den vara rolig. Det är inte Bad moms. Den misslyckas lite med det viktigaste, den verkar nästan vilja vara en pedagogiskt strängt pekfinger istället.

Det är inga problem med skådespelarna, det är fel på manus. Istället för att vara en film som skapar humor genom att vrida och vända och kanske till och med överraska oss åskådare om ett ämne, i detta fall hur det är att vara mamma, är detta en menlös medhårsstrykning vars enda budskap är att det är jobbigt att vara mamma och att de är himla bra det där mammor. Det känns som att filmen sparkar in öppna dörrar. För de som detta inte är öppna dörrar är inte filmens målgrupp.

Jag lockas att jämföra med en på riktigt rolig film, Bad Santa (2003). Där vrider och vänder filmmakarna på den så välkända och älskade jultomten. Det blev en kul film. Men filmmakarna stryker traditioner och förutfattade meningar mothårs och skapar det riviga och stickiga som humor lever av.

I Bad moms får vi en eller två "revolutionära" scener när mammorna festar loss och säger en massa könsord. Men det är lika andefattigt som ordvitsar i På spåret. Jag ser hellre komedier som upprör och får mig att fundera, lite i alla fall, och är roliga för att de upprör och får mig att fundera, lite i alla fall. Bad moms är så tillrättalagd och ofarlig att det får mig att förvånat skaka på huvudet. Men det sämsta med den är att den under långa partier är rent ut sagt tråkig.

Med det sagt finns det några bra scener och några sköna skådespelarinsatser i denna film. Mila Kunis spelar huvudrollen och hon är ganska ok, hon har sin charm, men detta var inte en av hennes starkaste filmer. Roligast men också enformigast var såklart Kathryn Hahn. Henne har vi sett i många amerikanska indie-filmer på Stockholms Filmfestival. Här fick hon en roll vars största utmaning var att säg "dick" och "cock" så många gånger som möjligt. Men ändå lite kul här och där. Kristen Bell är dock brottsligt underutnyttjad. Tyvärr för hon är en favorit i vanliga fall. Här spelar hon en potentiellt intressant karaktär men det lilla skaviga runt hennes karaktär och dennes man glöms snabbt av för att sedan hux flux bara försvinna i detta sällsamt lata manus. Christina Applegate har kanske filmens mest intressanta roll och hon gör allt hon kan i den. Även hennes karaktärs story arc tar oss på en färd som vi tror ska leda någon vart men den stannar av och störtar som en fyrverkeripjäs som tynar ut, tappar fart och sedan faller tyst mot marken.

Det är menlöst att skriva om någon manlig karaktär i denna film då de alla, onda som goda, är starkt förenklade stereotyper helt utan djup eller innehåll. Så tyvärr kan jag inget anat än konstatera att Bad moms är årets tristaste roliga komedi än så länge.

Några av filmens roligaste popkulturella referenser... När Mila Kunis karaktär ser 12 years a slave då hon är deppig. När Christina Applegates karaktär ska förklara att hennes liv suger och listar att hennes DVR slutat spela in Castle!

Det var också gulligt och underhållande att se skådespelerskorna och deras mammor under eftertexterna. Filmens höjdpunkt!

Jag ger Bad moms två orakade buskar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, se hellre Mean girls för snarlik story men med skoltjejer istället för mammor mitt i livet. Bättre huvudroll, bättre "queen bitch" och bättre biroller.

Jupiter Ascending (2015)

Fasen, jag litar inte på syskonen Wachowski. Visst de gjorde The Matrix men sen då? Litar inte på dem. Jupiter Ascending hade en intressant premiss. Den kunde vara bra, men enligt ryktet som föregick den skulle man inte ha allt för höga förhoppningar. Trots det hade jag alldeles för höga sådana...

De bygger världen bra. Det är inga fel på specialeffekterna i filmen. Men som jag sa i revyn om The Terminator så blir det inte en bra film endast på grund av bra specialeffekter. Om en films karaktärer och manus är så uselt som i denna film räcker det inte med snygga datoranimerade miljöer.

Channing Tatum är hjälten i filmen. Han påminner inte så lite om Chris Pratt i Jurrasic World förresten. Hans filmkaraktär är totalt ointressant. Och till råga på allt flyger han omkring på ett par antigravitationskängor. Det var fånigt. Men det kanske finns någon bra skurk? Hehe, nej sådan tur har vi inte. Eddie Redmayne spelar över något otroligt i rollen som ond ägare till Jorden. Jag började få John Carter-vibbar av filmen...

En av anledningarna till att jag ville se filmen var för att hetingen Mila Kunis spelar huvudrollen. Tyvärr är hon inte het i denna film. En gång för alla kan det nu bevisas att det inte är utseendet som gör någon het, det är karaktär och glimten i ögat. Här har Mila ingendera. Allt från när vi möter henne på knä skurandes toaletter till filmslutet då hon på knä skurar toaletter är hon mer eller mindre ointressant. Mycket trist och inte så lite överraskande. Dålig karaktär alltså!

Jag tycker filmen fokuserar på helt fel saker. Den töntige manlige hjälten räddar den stackars Kunis om och om igen. I en enda scen får hon stå upp för sig själv och då drämmer hon till sin fiende med ett järnrör. Snart  börjar dock byggnaden raseras och då kommer den flygande hjälten och plockar upp henne igen.

I filmens miljö och universum hade en mycket intressantare story varit att Kunis varit starkare, tagit kommando, fått vara bad ass lite mer och att hon hade besegrat sina fiender på ett mer intressant sätt. Jag hade velat se Kunis som drottning och ägare av Jorden. Inte på knä skurandes toaletter hela tiden. Bläh, detta var extremt tråkigt, trots snygga miljöer.

Träligt att denna film inte var bättre! Jag tvingas ge den det lägsta betyget. Syskonen kunde en gång, men de kan kanske inte mer? Jag ger den en stor besvikelse av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Oz The Great And Powerful (2013)

China doll: Someone needs to tuck me in.

Vissa filmer är som en skön åkattraktion på Liseberg; fantasifulla, lättsamma och mysiga, men samtidigt så flyktiga och utan innehåll att de snart faller i glömska. Oz the great and powerful är en sådan film. Jag gillade den och satt och njöt av den, men tyvärr rispar den bara på ytan. Jag blir inte så berörd jag skulle kunna bli, jag häpnas inte över handlingen, jag fascineras inte över karaktärerna. Och tyvärr har filmen en trist manlig huvudrollsinnehavare i James Franco.

Konceptet som filmen bygger på är spännande. Att göra en slags uppföljare till den klassiska Trollkarlen från Oz, fast ändå inte. När Oz flög upp med ballongen och hamnade i tromben satt jag och hoppades att vi skulle få se den flygande kon fladdra förbi. Det hade varit en så skön homage till den gamla filmen. Men tyvärr var det ingen i filmteamet som såg den idén lika ljus som jag.

Däremot får de in en koppling till originalfilmen som spe(g)lar en stor roll i slutet av filmen. Well done!

Oz the great and powerful är bra gjord och konstigt vore väl om annat. Det finns kompetenta människor bakom kameran och vid tangentborden. Inledningen av filmen i svartvitt är en jättekul detalj, även om de drar ut på det lite väl länge och missar övergången till färg som tyvärr inte blir till den häftiga omvandling som jag tror de ville ha. De första scenerna i Oz med Franco och Mila Kunis är filmens mest intressanta. Då lever filmen fortfarande på åskådarens förväntningar och förhoppningar. I början tror vi fullt ut på trollkarlen så att säga, för att skoja till det lite här i revyn. Men allt eftersom historien vecklas ut och filmen lider mot sitt slut känner jag att jag saknar överraskning eller en wow-känsla. Det är snyggt och glansigt men tämligen opersonligt.

Mila Kunis, Michelle Williams och Rachel Weisz är alla tre bra i sina roller. Kunis är ljuvlig som en mogen jordgubbe i de scener hon är sig själv i, och hennes öde står för filmens antydan till tragedi. Rachel Weisz är magnifik i någon scen i början för att sedan tyna bort, både som skådespelerska och som filmkaraktär. Michelle Williams är som alltid bra men här har hon fått en roll som är så sockersöt att jag nästan kräks av dess sliskighet. James Franco är trist och Zach Braff är kul men inte lika kul som flygande apa.

Humorn finns, extremt vackra människor finns, en sprudlande fantasifullhet finns och en kul snegling åt den gamla klassikern och dess historia finns där. Allt borde kunna bli hur bra som helst. Det räckte en bit, men inte ända fram till målet.

Det bästa i filmen blir för mig den lilla porslinsdockan! The China Doll. Som ett ensamt tomtebloss i vinternatten lyser hon på mig och jag försvann in i hennes öde. Hon har också en central del i att de goda krafterna kommer tillsammans och står upp mot de onda häxorna. Scenerna där hon inte kunde gå var mer hjärtskärande än förväntat i en film som i allt övrigt inte brydde sig. Denna lilla limmade docka fick mig på fall helt enkelt. Kalla mig blödig. Det kanske är så att även åkturer på Liseberg som inte ger mer än stundens nöje kan göra en lite vimmelkantig och den yrselkänslan stod den lilla dockan för.

Jag ger Oz the great and powerful tre rädslor av fem möjliga.

Betyg: 3/5   

Ted (2012)

Look what Jesus did! Look waht Jesus did! Look what Jesus did!

Av någon konstig anledning missade jag komedin Ted när den gick på bion. Nu har jag i alla fall äntligen fångat den på dvd. Seth MacFarlane, killen bakom komediserien The family guy har skrivit och regisserat filmen. Jag har inte sett så mycket av The family guy, men jag har sett MacFarlane på The Comedy Channel, bland annat i deras Roasts, där han briljerat med sin vassa tunga.

Ted är mycket, mycket rolig. Jag har inte skratta så här mycket på flera år. Jag skrattade så mycket att jag började hosta och hade svårt att få luft. Så det var kanske bra att jag inte såg den på bio! Jag hade väl skämt ut mig och mitt sällskap.

Mark Wahlberg är kul, speciellt det faktum att han spelar sin roll med en allvarlig min. Det hade varit mycket lätt att göra hans karaktär fånig vilket hade varit olyckligt. Mila Kunis är också jättebra. Inte så konstigt då hon mer eller mindre är uppfödd på komedi  från tv-serierna That '70s show och The family guy.

Allra bäst är dock Ted, och Seth MacFarlane som talar honom. Istället för att lägga på ljudet i efterhand befann sig MacFarlane i samma rum som skådespelarna och alla karaktärers repliker är inspelade samtidigt. Detta ledde dels till en bättre tajming, dels till att skådespelarna kunde improvisera en hel del av dialogen.

Jag började se "the unrated version", där man bland annat får en hysteriskt rolig extrascen i köket i Johns barndomshem, men jag bytte till bioversionen ganska snabbt. Jag ville se den versionen först helt enkelt. Och nu har jag ju anledning att se om filmen snart då jag vill se den förlängda versionen.

Humor är svår att beskriva i en revy. Men en scen som jag skrattade åt var då John skulle gissa på vilket namn Teds flickvän hade (det var ett white trash namn, och ett dubbelnamn). Namnen på de olika alternativ av majja Ted hade haft var också mycket lustiga. Vilka var det nu? "Gorilla panic", "Mind rape", "This is permanent" samt "They're coming, they're coming". LOL. Dessutom är filmen full av lustiga cameos och snack om Woody Harrelson's lilla penis. Ännu mer LOL.

Detta var en film helt i min smak. En massa 80-talsreferenser (Blixt Gordon någon?), en massa kul dialog, en kul talande liten nallebjörn, en småmysig "obligatorisk" kärlekshistoria, och en massa skratt. Mycket av humorn är banal och simpel, men det är gjort med smartness och hjärtat på rätt ställe. Detta är awesome och det måste premieras.

Jag ger Ted fem kompisar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Friends With Benefits (2011)

Bläh!

Detta är ännu en film som jag inte förstår mig på. Grundstenarna för något speciellt finns där, men de lyckas fumbla bollen. De kunde ha scorat stort, men istället blev det stolpe ut.

Den bedårande Mila Kunis spelar Jamie en framgångsrik head hunter i New York. Justin Timberlake spelar Dylan en framgångsrik art director från Los Angeles. De två möts då Dylan är en kandidat till ett jobb som Jamie hanterar. Båda har nyligen blivit dumpade och bestämt sig för att inte försätta sig i något smärtsamt förhållande på ett tag. Men ack, detta är en romantisk komedi så vi förstår ju alla varthän det barkar. Men först ska de unga tu ha lite kompis-sex, bli förtjusta i varandra, bryta upp för att sedan i det sokcersöta slutet bli ihop igen.

Filmen har resurser med inte mindre än tre fantastiska birollskaraktärer. Vi har independent-dottningen Patricia Clakson som Jamies hippie-mamma, Ricchard Jenkins från filmer som The cabin in the woods och Let me in i rollen Dylans alzheimersjuke far och så Woody Harrelson som en hysteriskt rolig homosexuell sportredaktör.

Men filmen fokusera med stor intresse på de två huvudrollerna. Justin Timberlake gör sin roll helt ok. Han är faktiskt adekvat i rollen som Dylan. En pretty boy, som hjälper till att ställa in fokus på den fantastiskt vackra Mila Kunis. Man har försökt att göra henne till en typisk manic pixie dream girl, men i denna film blir hon bara stressig. Hon pratar för fort, hon gör för många hysteriska saker, hon hastar igenom hela filmen. Det känns påklistrat, inte naturligt så långt ögat når. Attans, det kunde blivit en ny favorit, men bläh.

Filmens höjdpunkt är faktiskt den underbara Milas lustiga sätt att säga bläh. Jag kan inte göra hennes uttryck rättvisa i text, och jag vet inte om det är skrivet i manus eller om det är hennes egen tolkning av karaktären. Jag skulle tro att det är det senare och det är charmigt och lustigt. Ett så enkelt litet uttryck fick mig att se glimtar av en mycket bättre karaktär. Om de bara låtit Jamie och Dylan luftas lite så att de och deras relation kunde utvecklats bättre, som ett vin på dekantering!

Som film i Sommarklubben var detta en "perfekt" film. Ungefär så dålig som jag trodde, vilket var synd. Jag hoppas ju alltid att jag ska finna de gömda och glömda juvelerna i högen av filmer i klubben. Men sökandet går vidare.

Jag måste erkänna att inledningsscenen är briljant. Mycket underhållande, fast det verkar först som att det är världens sämst skriva scen...

Jag ger Friends with benefits två nakna rumpor av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

The Book Of Eli (2010)

"I want to see the book"

Denzel Washington verkar ha fångats i ett fack. Med undantag av den förträfflige "Training day" har jag bara sett honom som en god och vis "uber-mench". Karaktären är tämligen orealistisk. I "The book of Eli" ser vi honom i samma roll igen. Detta är en intressant film som misslyckas katastrofalt mot slutet.

Man kan se filmen som en renodlad postapokalyptisk actionfilm och då är den lik "The Road Warrior", fast mycket sämre. Man kan också se den som ett inlägg i religionsdebatten. I en framtid då nästan alla biblar försvunnit, vill man då bevara de biblar som är kvar? Och vad ska man då använda dem till? Detta är den intressanta frågeställningen. Filmen var så intressant att den kunde diskuteras en hel kväll över en flaska rött. Tack Frasse för inspirerande synpunkter!

Jag kommer nedan erbjuda ett alternativt slut, så jag spoiler-varnar redan här. Om du inte vill veta vad som händer i denna film sluta läsa nu och gå och ta en kaffe istället. Genial!

Filmen utspelar sig 30 år efter the big flash (världskrig). Detta är en film med starkt religiöst tema. Efter kriget har de få överlevande bränt alla biblar som finns utom en. De ansåg att kriget startades pga religionen (rimligt antagande). Eli har i sin besittning den sista bibeln på jorden. Han har fått ett uppdrag av en inre röst (guden?) att föra den:
"West"

På sin väg möter han rövare, kannibaler och en ond man (Oldman) som vill nyttja bibeln för att dupera, styra och förtrycka människorna. Där borta i väster, på Alcatraz av alla ställen, finns de goda människorna som vill bevara det fina och sköna med Bibeln. Använda den för det goda (orimligt, jag vet).


Hela filmen kunde varit en allegori för kampen som utspelades då Bibeln skrevs. Skulle boken användas för styrning och förtryck? Män som hade makt tänkte nog så, eller skulle den användas för individens glädje och bästa? Vem vann?

Nej filmen går inte den rätta vägen. Den beskriver hur Eli lyckas föra boken till de goda (i någon mening i alla fall). Detta trots att han själv är blind. Han har "the faith" och han är "protected". När den onde mannen får tag på boken visar det sig att den är i blindskrift och han har ingen som kan översätta den. Filmen slutar med att läckerbiten Milan Kunis går ut i den farliga världen beväpnad till tänderna, med coola pilot-solbrillor och med perfekt frisyr.


Filmen hade varit mycket mer intressant om de onda också fått en version av boken och att framtiden varit oviss. Skulle då historien upprepa sig? Lär vi oss av våra misstag? Skulle de som ville använda den för att styra och betvinga vinna över de som ville använda den för goda ting?

Istället blir filmen en ganska tråkig och blödig historia om att rädda "de goda orden" och den får okristligt nog bara två blinda huvudpersoner av fem av mig.

Betyg: 2/5