Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

No Time to Die (2021)

Fasen, jag var faktiskt ganska trött på Bond när jag gick in till biovisningen av den nya Bondfilmen. Jag hade ju just avslutat en hel poddsäsong om de kära gamla filmerna med Sean, George, Roger, Timothy, Pierce och Daniel och jag hade blivit mätt på fenomenet vi kallar James Bond.

Döm då av min förvåning när nya Bondfilmen var helt fantastiskt bra! Vicken överraskning och vad kul det känns. Filmen var lång men gick på ett kick. Den var dramatisk, sorglig, känslosam, rolig, fyndig och innehöll en hel del action, ibland lite tråkig (som vanligt). Slutet är magnifikt och som sista film av en skådespelare som spelat Bond är detta den överlägset bästa, endast i konkurrens med Georges film.

För den film som denna påminner mest om är ändå On her Majesty's Secret Service. De återanvände till och med central dialog från OHMSS och ledmotiven från filmen. Jag såg dessa kopplingar som helt integrerade i filmens manus och långt från tröttsamma "fan service". Istället adderar dessa blinkningar till den sedan tidigare mest känslosamma (sorgliga) och dramatiskt bästa filmen i serien djup och mening till denna.

Det fanns mycket att gilla i filmen. Bond och hans familj var en oväntad känslomässig höjdare. Paloma, den amerikanska agenten på Kuba spelas av favoriten Ana de Armas (Knives out, Blade runner 2049). Hon var filmens stora ljuspunkt och hon stal varje scen hon var med i. Jag gillade hennes tolkning av karaktären, hennes tajming, och hennes personkemi med Daniel Craig. 

Jag älskade scenerna med M, Miss Moneypenny och inte minst Q som bara blir bättre och bättre. En av de roligaste scenerna var den hemma hos Q, och en av de bästa rent dramatiskt var slutscenen när M, Q och gänget skålade farväl. Vilken känslomangel...

Bland villains var svenska David Dencik klart roligast att se in action, medan Rami Malek kändes svag, ja till och med malplacerad. Österrikaren är jag sedan länge lite trött på. 

Som vanligt tenderade vissa actionscener bli för långa. Jag vill hellre se prat-scener mellan karaktärerna!

Filmen var lång och det händer så mycket intressanta och upphetsande saker att jag ser mycket fram emot att se om denna film. Då kan den kanske ta sig upp till högsta betyget. Nu ger jag den en stark, stark fyra.

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag, Patrik och Joel diskuterar filmen i ett extrainsatt poddavsnitt i Säsong 8 - Bondpodden.

Filmitch om filmen.

Post scriptum: tyvärr var visningen inte speciellt bra. Det var kul som attans att gå och se den med Joel. Vi valde att se den på VIP på MoS. Där kan man beställa mat inifrån visningen vilket resulterade i att det strömmade in servitörer under en stor del av visningen och detta störde upplevelsen rejält. 

De startade dock inte sina leveranser under reklamen före filmen, utan de väntade infernaliskt nog till precis när filmen startade med en strid ström av leveranser in till olika kunder inne i salongen. Leveranserna höll på under hela filmen men mest under de första timmarna. Det var störande därför att jag drogs ut ur filmens värld när det kom in servitörer som stökade runt. Första gången stod det en servitris mitt framför mig och skymde duken under "mannen med masken"-scenen i inledningen... Inte idealiskt direkt.

Idén med Filmstadens VIP är usel. De hävdar att film är bäst på deras biografer, men i detta fall har de uppenbarligen prioriterat att få sälja mer produkter över filmupplevelsen för kunden. 

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.

Bond, James Bond: Casino Royale (2006)

Bond nr 21: Casino Royale

Utgivningsår: 2006
Regissör: Martin Campbell
Locations: Prag, Uganda, Madagaskar, London, Nassau, Miami, Montenegro, Lake Como, Venedig

Plot: Bond blir befordrad till 00-agent med licens att döda. Första uppdraget går ut på att jaga finansiärer av internationell terrorism. Bond får upp spåret efter Le Chiffre. Chansen att snärja honom uppstår och Bond beger sig in i en high stakes pokerturnering med mål att fälla Le Chiffre. Med sig har han kollegan Vesper Lynd. Detta var den första kvinna som fick Bonds hjärta att hoppa över några slag och Bond kastas in i ett dödligt spel där pengar, kärlek och lojalitet vinns, förloras och byts.

Cast
James Bond - Daniel Craig
Vesper Lynd - Eva Green
Le Chiffre - Mads Mikkelsen
Mr. White - Jesper Christensen
Alex Dimitrios - Simon Abkarian
Solange Dimitrios - Caterina Murino
Felix Leiter - Jeffrey Wright
René Mathis - Giancarlo Giannini
M - Judi Dench


Revy
Casino Royale var första filmen med Daniel Craig. Den var också första äventyret i hela bondhistorien då den bygger på första boken. Den hade inte kunnat filmats av EON Productions förrän nu på grund av problem med rättigheterna. I och med den nya filmen gjorde man någon form av re-boot. De nya filmerna är hypermoderna jämfört med alla tidigare upplagor och denna film är starkt influerad av Bourne-filmerna som revolutionerat actionfilmen några år tidigare. Och Daniel Craigs Bond är stenhård och iskall, något annat tillåts inte med så iskallt blå ögon!

Som av en händelse avslutar jag detta projekt med de två filmer som handlar om de två gånger Bond faller för en kvinna. Vesper var den första. Hon förrådde honom. Tracy var den andra och hon dog i hans armar. Bond vågade sig ut ur ensamhetens fängelse två gånger och började fantisera om en annan framtid men båda gångerna slogs han brutalt ner och kastades tillbaka in i sin isoleringscell. Muren blev hårdare och högre.

Prologen: 8

Inledningen är spektakulärt snygg. Hela prologen går i svartvitt men filmen är snygg som svartvita fotografier kan vara. De gör inga krusiduller med introduktionen av den nye skådespelaren. Inga zoomningar eller undvikande av Bonds ansikte. Han sitter bara där helt plötsligt i fåtöljen i hans nästa offers arbetsrum.

Scenerna från Bonds första "kill" på toaletten är utsökta, och mycket Bourne-lika. Filmen går från svartvitt till färg när prologen går över till titelsekvensen. Busen sträcker sig efter pistol och Bond svänger runt och skjuter. Den klassiska posen, pistolpipan, blodet som rinner, färg. Snyggt.

En liten Fripp Funderar: De blir befordrade till 00 status med licens att döda efter två "kills". 00 betyder kanske just två "kills"?

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Jag gillar Chris Cornell. Han är en av de bästa sångarna i vår generation och här har han och filmens kompositör David Arnold fått ihop en riktigt bra låt med namnet You know my name. Bond? Den ligger något snäpp under de bästa men den är bra. Titelsekvensen andas psykedeliskt sextiotal med fokus på spelkort och stilistiska agentfajter mellan siluettfigurer.

Storyn: 9

Storyn är givetvis bra för att originalhistorien från första bondboken äntligen filmats "på riktigt". Bonds första uppdrag är också ett renodlat agentuppdrag vilket är bra. Filmen lever mycket på actionscenerna vilka är top notch. Men jag gillar också samspelet mellan Bond och M. Personkemin mellan dem är lysande. Vid sidan av den högintressanta inblicken i en ung Bond och hans första uppdrag borde kanske historien mellan Bond och Vesper vara filmens behållning, men den kommer tyvärr inte upp i samma nivå som den i OHMSS.

Filmens svagheter ligger i hos skurkarna i filmen samt den onödigt långa pokersekvensen. För de som inte förstår poker och som likt Vesper vill tro att det har mest att göra med tur måste de spännande givarna inte varit så mycket att hurra för. Men för oss som förstår poker får tyvärr dessa scener istället löjets skimmer över sig. I sista given har tex Bond "the nuts" och ändå verkar det som att han inte vet om han ska våga syna eller ej. I boken tror jag att de spelar baccarat, men här har de fångat upp trenden med Texas hold'em vilket jag gillar, men det hade kunnat gjorts bättre.

Bondskurkarna: 6

Jag tycker att filmens mest intressanta skurk är Mr. White. Filmen hade blivit bättre om de lagt mer fokus på Quantum som organisation. Mads Mikkelsen i rollen som Le Chiffre är långt ifrån perfekt. Jag känner inte att han är en riktigt värdig motståndare till Bond. Han är bara ett mesigt schackgeni, i samma klass som Kronsteen i From Russia with love, dvs en andra klassens skurk som tror att han är smartare än vad han är. Det hade varit bättre om Bond kommit närmare MR White. Nu lämnas den tråden till nästkommande film Quantum of solace och där fumlar de lite med bollen.

Skurken Alex Dimitios är däremot riktigt slajmig och skön. Otrevlig typ. Han blir summariskt knivad av Bond inne på museet i Miami. Även honom hade de kunnat göra något bättre av.

Till sist får vi inte glömma den eldhärjade parkour-killen på Madagaskar. Djäklar vad han kunde springa.

Bondbruden: 6

Vesper. Jag har lite svårt för henne. Det är något som skaver hela filmen igenom. Visst, du säger att det kommer från manuset, att hon bär på sin mörka hemlighet, men jag tror inte att det bara är det. Jag vet inte ens om det är Vesper som karaktär eller skådespelerskan Eva Green som bär skulden.

Men jag gillar inte Vesper speciellt mycket i alla fall. Så är det bara. På pappret är hon en jättespännande egensinnig och stark motvikt till den burduse Bond. Hon är intelligent och rapp i käften vilket gör att dialogen mellan henne och Bond blir smått sensationell. Jag tänker självfallet på restaurangvagnsscenen. Dessutom får hon Bond nyfiken och då borde jag bli detsamma, men jag känner mig lika sval inför Vesper som jag kände mig het inför Tracy. Det är så konstigt.

Sista scenen med Vesper påverkar mig inte alls på samma sätt som sista med Tracy. Den är dock givetvis effektiv. Bilden då hon drar in vatten i lungorna är spektakulär och den förföljer mig, men det känns ändå inte ända in i hjärtat. Muren tar emot.

Medhjälparna: 5

Eftersom detta är den första historien om Bond får vi se hur han träffar Felix Leiter för första gången. Leiter som vanligt spelad av en ny skådespelare gestaltas denna gång av Jeffrey Wright. Felix Leiter, a brother from Langley. Han återkommer senare i Quantun of solace.

Annars är ju René Mathis den intressante medhjälparen. Jag gillar honom, men jag hade nog inte gjort det om han inte dykt upp igen i Quantum of solace. För även om det uttalas i filmen tycker jag att det förblir lite oklart om Mathis hade bytt sida eller ej. Jag misstänker att detta beror på ett slarvigt skrivet manus. Det känns som en sak som borde vara stor nog att försöka vara lite tydligare med. Eller kan det varit så att de ville ha kvar ett frågetecken runt honom inför efterföljande film? Jag vet inte.

Actionscenerna: 10

Casino Royale är seriens bästa actionfilm helt klart, utan diskussion. Prologen har två actionscener som många bondfilmer skulle dödat för att få. Inledningens parkour-scen är helt enkelt suverän. Den korta men våldsamma biljakten. Förgiftningen och Bond's hjärtstillestånd. Miami flygplats. Till och med tortyren av Bond och hans juveler ser jag som en riktigt svettig actionscen.

Avslutningsscenen är också maffig med det sjunkande huset. Den scenen är tyvärr lite rörig och svår att hänga med i, men bra ändå. Allt som allt är actioninnehållet i denna film och känslan runt de scenerna filmens styrka. Aldrig tidigare har en bondfilm känts så "på riktigt" och känslan av realism adderar en ny dimension till filmen. Daniel Craigs fysik och närvaro bidrar i högsta grad till denna känsla.

Gadgets: 5

Filmens mest notabla gadget måste vara den portabla akutavdelningen med serum mot diverse gifter och defibrillator som Bond har tillgång till i handskfacket i hans Aston Martin. Bra att ha om man är spion visar det sig.

Det är trist när det blir allt för uppenbar produktplacering i filmens värld. Och det är helt uppenbart att Sony och Sony Ericsson har produkter placerade överallt i filmen. De prylarna ser jag inte som bondgadgets.

Quotes: 6

Det finns många bra citat från filmen och de flesta är tuffa eller coola, men sällan humoristiska.

Från prologen kommer kanske hela filmens bästa utbyte:
Dryden: How did he die?
James Bond: Your contact? Not well.
Dryden: Made you feel it, did he? Well, you needn't worry. The second is...
[Bond shoots Dryden]
James Bond: Yes... considerably.

Bond och drinkar:
James Bond: Dry Martini.
Bartender: Oui, monsieur.
James Bond: Wait... three measures of Gordon's; one of vodka; half a measure of Kina Lillet. Shake it over ice, and add a thin slice of lemon peel.
Bartender: Yes, sir.

James Bond: [after Bond has just lost his 10 million in the game, to the bartender] Vodka-martini.
Bartender: Shaken or stirred?
James Bond: Do I look like I give a damn?

James Bond: I think I'll call it a Vesper.
Vesper Lynd: Because of the bitter aftertaste?
James Bond: No, because once you've tasted it, that's all you want to drink.

Bond och M har en massa intressant karaktärsbeskrivande dialog:
M: Christ, I miss the Cold War.

James Bond: I always thought M was a randomly assigned initial, I had no idea it stood for...
M: Utter one more syllable and I'll have you killed.

M: Arrogance and self-awareness seldom go hand in hand.

James Bond: So you want me to be half-monk, half-hitman.
M: Any thug can kill. I need you to take your ego out of the equation.

M: You don't trust anyone, do you?
James Bond: No.
M: Then you've learned your lesson.

Bond och Vesper:
Vesper Lynd: [introducing herself to Bond] I'm the money.
James Bond: Every penny of it.

James Bond: Why is it that people who can't take advice always insist on giving it?

Vesper Lynd: Am I going to have a problem with you, Mr. Bond?
James Bond: No, don't worry, you're not my type.
Vesper Lynd: Smart?
James Bond: Single.

Sista scenen: 7

Menar man sista scenen med Vesper, eller sista sista scenen? Jag tar sista sista scenen. Den är kort men grymt cool. Ni kommer ihåg? Mr. White anländer hem, telefonsamtalet, Bonds skott och till sist som sista replik i filmen: The name's Bond... James Bond.

Och där på trappan står Bond med det avancerade automatvapnen. Bilden som lätt redigerad används som poster till nästa film. En liten koppling mellan filmerna.

Jakt i udda fordon
Jag måste välja "antifordonet" människokroppen. Inledningsscenens parkourjakt var sensationell och den blir därmed filmens jakt i udda fordon.

Sammanfattning

Casino Royale är en riktigt bra actionfilm och en otroligt bra introduktion till den nye Bond, Daniel Craig. Scenerna mellan Bond och M är filmens bästa ur ett karaktärsperspektiv. Daniel Craig passar bra som Bond och han ger Bond ett mörker som jag välkomnar med öppna armar. Dessutom ger han Bond en fysisk närvaro som inte funnits sedan de två första skådisarnas tid. Djäklans vad vältränad han är, den gode Daniel.

Filmen är dock inte fulländad då historien om Vesper faller lite kort på grund av en okarismatisk skådespelerska, eller om det nu är manuset som gör henne sådan. Historien är ändå högst intressant. Det handlar trots allt om den ena av endast två gånger då Bond blir förälskad, sänker garden och börjar fundera på en framtid. Tyvärr köper jag inte personkemin mellan Bond och Vesper och deras historia gör inte lika ont som den om Bond och Tracy.

Totalsumma: 69
Betyg: 4/5

Trailer
Trailer (fan made)


Not: Puh, det var den sista av de 23 officiella bondfilmerna. Det gick! Det trodde jag aldrig... Nu återstår bara överkursen och sen tentamen, slutredovisningen. Håll utkik framåt helgen och under nästa vecka...