After Yang (2021)

 

Jag hade tur när jag såg After Yang. Det är en otroligt intressant men likaså en otroligt långsam film. Om jag råkat se den vid fel tillfälle hade jag kanske somnat eller tappat intresset. Men hade tur som sagt och jag gillade filmen mycket. Det är en film som ligger kvar och rumlar i huvudet efter titten. Den är har en skön långsam känsla och den besöker många filosofiska frågeställningar, mycket om vad det innebär att vara en människa.

I en nära framtid har föräldrarna Jake och Kyra skaffat en människolik robot, en "techno-sapien", för sin adopterade dotter Mika. Hon kommer från Kina och föräldrarna ville att Mika skulle få en bror och dessutom för en connection med sitt ursprungsland. När en dag Yang plötsligt kraschar och "dör" vill Jake återuppliva honom. Men det visar sig svårare sagt än gjort och i samband med detta hittar Jake ett minne där Yang sparat korta filmer som minnen ur hans liv.

Detta är teman som Isaac Asimov ofta besökte och Yang påminner mig starkt om Asimovs första "Techno-sapien", den människoliknande roboten R. Daneel Olivaw som introducerades i romanen The caves of steel. Filmen påminner också mycket om Alex Garlands Ex Machina, förutom att Kogonada är helt ointresserad av element av thriller, action eller konspirationer. Istället är det snarare en känsla av förundran som genomsyrar filmen. Människorna i framtiden agerar långsamt och lågmält. Låter weird men det känns naturligt i filmen. För övrigt verkar vi ha svårt att reproducera oss i framtiden, grannen har klonat sin äldsta dotter till två yngre tvillingar (trillingar?).

Frågans som genomsyrar filmen är hur mänsklig Yang var, om han hade en själ. Minnena han samlat på sig verkade vara utvalda efter hur viktiga de var för honom, som om känslor styrde och inte kodningen. Detta får mig också att fundera över vår tid där våra liva dokumenteras med bilder och filmer på sociala medier. Hur påverkas våra minnen av bruket av smart phones? 

Kogonaga tår för manus, regi och klippning. Han bollar med många teman samtidigt. Familjen sörjer Yang, saknad, döden och längtan. Kan ett AI bli kär och kan den har ambitioner med sitt liv? När går ett  AI från att vara programmerad till att ha en själ?

Mycket fin film, den är som en dröm men en dröm som dröjer sig kvar istället för att snabbt blekna.

Betyg: 4/5

Support the Girls (2018)

Support the girls var en film jag inte hade hört något om förrän årsbästalistorna började poppa upp i slutet av förra året. Här hade vi en American Independent-film om en kvinnlig restaurangchef på en sportbar där servitrisernas klädkod är av den mer lättklädda varianten. Men det kunde ju vara något tänkte jag. Och mycket riktigt, denna film hade passat perfekt i AI-sektionen på Stockholms Filmfestival.

Filmen domineras av två skådespelerskor; Regina Hall och Haley Lu Richardson. De är mycket bra båda två och de fyller filmen med hjärta och värme. Regina Hall har tidigare mestadels varit med i halvsunkiga komedier tror jag, men här gör hon ett innerligt porträtt av Lisa, en kvinna som verkligen ser om och kämpar för sina anställda. Det är inte den trevligaste branschen hon gett sig in i, och även om män inte svartmålas generellt i denna film utan det är ganska balanserat, så är ändå flertalet män svin här i filmen.

Haley Lu Richardson får vi hålla koll på. Hon har bara jobbat i branschen i cirka fem år men redan hunnit utmärka sig i filmer som Columbus och The edge of seventeen. Här är hon otroligt härlig i rollen som den charmiga och osannolikt positiva Maci. Richardson påminner mig lite om Brie Larson i stilen.

En tredje intressant skådis är Shayna McHayle. Hon är det verkliga livet en rapartist från New York med artistnamnet Junglepussy. Hon var cool och hade en stark utstrålning. Som tagen ur en Marvel-film.

Filmens regissör Andrew Bujalski gjorde tidigare Beeswax vilket är en film jag älskade på filmfestivalen 2009. Till sist vill jag nämna  John Elvis, en amerikansk skådis med asiatiskt ursprung som var mycket rolig i alla scener han var med i, denna films "scene stealer".

Support the girls är en trevlig och välmenande liten film för oss alla som gillar American Independents. Den blåste mig inte ur fåtöljen men var mycket njutbar när den sågs. Jag ger Support the girl tre Double Whammys av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Columbus (2017)

Columbus är något så fantastiskt annorlunda som en film där en stads arkitektur är en av huvudkaraktärerna. Columbus, Indiana, också kallad "Athens on the prairie" är en stad som är känd för dess arkitektur. Den lokale affärsmannen J. Irwin Miller betalade arkitektkostnaderna vid nya byggen och detta har lett till att staden är fylld av spännande byggnader. En massa kända arkitekter inklusive finske Eero Saarinen har blivit anlitade. Saarinen är också känd för den rockaliknande terminalen på John F. Kennedy International Airport i NYC och The Gateway Arch i St Louis.



Filmen är ett stillsamt relationsdrama skriven och regisserad av japanske Kogonada. Han har tagit sitt artistnamn från Kogo Noda, Yosujiro Ozus manusförfattare. Kogonada är inspirerad av Ozu, Ingmar Bergman, Wes Anderson, Robert Bresson och Richard Linklater. Han må ha ett långsamt tempo som Ozu, en fokus på relationen mellan vuxna barn och deras föräldrar som Bergman, en känsla för bildkomposition som Wes Anderson, en dragning mot öppna ytor och rymden som  Bresson eller likt Linklater förmögen till lysande dialogdrivna manus, men han har med Columbus lyckats skapa en helt egen och unik filmisk röst.

Filmens två huvudpersoner träffas av en slump. Den intelligenta Casey har valt att stanna i Columbus för att ta hand om sin fragila moder istället för att åka till college för studier. Hon spelas av Haley Lu Richardson, som tidigare spelat andrafiolen i filmer som The edge of seventeen och Split. John Cho spelar Jin, en amerikansk korean som besöker Columbus för att se efter sin fader som råkat ut för en infarkt och ligger på det lokala sjukhuset. Joh Cho har spelat allan som Harold och kvicktänkt pilot i de nya Star Trek-filmerna. Här får han chansen att verkligen skådespela på det där mest kreddiga sättet. Både Richardson och Cho gör mycket bra från sig.



Filmen är en tänkvärd meditativ betraktelse på frigörelse från den äldre generationen. Den är gripande och den sätter djupa spår för dem som låter sina sinnen öppnas. Detta är inte en actionfilm så den ska ses när hjärnan är pigg och mobilen avstängd.

Jag ger Columbus fyra hinder för att ta sig iväg av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

The Edge of Seventeen (2016)

The edge of seventeen är en typisk American independent-film. Vi får följa sjuttonåriga Nadines liv under slutet av high school. Hon känner sig utanför allt; familjen, skolan, kompisgäng. Den enda hon har i hela världen är kompisen Krista. De har varit bästisar sedan småskolan. När så en dag Krista går och kärar ner sig i Nadines dryge och vinnande storebror Darian rämnar Nadines liv.

Detta borde varit en film som passade mig som handen i handsken. Jag gillar genren och stilen. Pratiga filmer som fokuserar på karaktärer och relationer är mumma tycker jag. Tyvärr var detta dock inte en fullständig hit. Visst, den är bättre än ok men den har en del kvar till toppen. Det är manusförfattaren och regissören Kelly Fremon Craigs första film och som sådan är den överraskande bra och jag väntar med spänning på hennes andra film.

Filmens huvudperson Nadine spelas av Hailee Steinfeld. Hon är bra i denna roll. Om hon är en ny Meryl Streep vet jag dock inte. Det är en ganska svår roll då hon under stora delar av filmen är vrång och elak mot de flesta i sin omgivning. Nadine saknar sin döde far och hon tycker att mamman favoriserar storebror. Hon känner sig förrådd av sin bästis. Nadine är arg på allt och alla. Rimligt eller orimligt lämnas åt åskådaren att avgöra. Jag kan tycka att hennes ilska mot allt och alla är lite väl endimensionellt. Dessutom är det en oattraktiv egenskap hon visar upp. Eller är det ok att folk beter sig som ett svin hela tiden så fort han eller hon mår dåligt? Klart det kan vara förståeligt, men är det ok? Är det då förståeligt i denna film? Nja, vet inte jag. Det känns som att filmen saknar ett djup som hade gjort att jag kunnat tycka om Nadine bättre. Ska man ha en karaktär som under stora delar av filmen hatar allt och alla i sin omgivning, bör man också ge karaktären fler dimensioner som åskådaren kan fatta tycke för. Kan det vara så att jag finner denna film lite för endimensionell? Jag jämför med en film som Moonlight och då bleknar The edge of seventeen hastigt.

Filmen är bättre under första halvan än andra, eller specifikt slutet. Slutet är direkt dåligt. Den får ett tämligen hastigt avslut där Nadine över en natt (bokstavligen) ändrar personlighet helt och hållet. Det blev lite för välordnat för min smak. Filmen lämnade mig inte med en massa intressanta funderingar utan bara ett "jaha?". Var det inte mer än detta Fremon Craig ville med sin karaktär Nadine?

Filmens bästa relation var helt klart mellan Nadine och läraren Mr Bruner. Läraren spelas av veteranen Woody Harrelson och även om vi inte får en lika lysande insats av honom som när han spelade Marty Hart så är han ändå filmens stöttepelare. Jag gillar också kemin mellan Nadine och filmens oväntade "love interest" Erwin, spelad av Hong Kong-ättade kanadensaren Hayden Szeto. Kul med en asiatisk karaktär som får mer speltid än som en bifigur. David Chen borde bli glad också.

Mamman och brorsan då? Mamma Mona spelas av Kyra Sedgwick som är en stabil skådis. Brodern Darian spelas av Blake Jenner som nyligen spelade huvudrollen i Richard Linklaters Everybody wants some!! Han är riktigt bra i Linklaters film och det smittar av sig på mig när jag ser denna film. Jag har svårt att ogilla honom lika mycket som Nadine gör. Jag tror inte ens att det är Fremion Craigs ambition att publiken ska hata honom. Men vad vet jag? På något sätt känner jag det som att filmen har ett hjärta, just det som den hyllas för, men att den samtidigt saknar ett varmt hjärtat.

The edge of seventeen är lite som 20th century women som jag skrev om förra veckan. Den var mycket bra under titten, men så fort den var över kände jag att den falnade i mitt huvud oroväckande fort. När jag dessutom tyckte att slutet på dagens film inte riktigt höll måttet blir det som det blir. Jag reserverar mig inför eventuell omtitt då åsikten kan revideras!

Jag ger The edge of seventeen tre saknade fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5