Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight guy" alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte ens vilka de är.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att säga att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5  

You Hurt My Feelings (2023)

Nicole Holofcener både skrev och regisserade den otroligt varma, roliga och gripande Enough Said från 2013. I huvudrollerna såg vi den fantastiska Julia Louis-Dreyfus och likaledes fantastiske James Gandolfini. Holofcener är kanske en drottning inom genren slize-of-life dramakomedi?

Nja, efter en tv-film (The Land of Steady Habits från 2018) kom dagens film ut 2023. Jag såg filmen för snart ett år sedan men jag har inte riktigt funnit inspirationen att skriva om den förut. Filmen är otroligt blek och gav mig ingenting. Vilken besvikelse.

På pappret är den kanske inte så väsensskild från Enough Said men ändå en avgrund dem emellan. Det känns som att regissören inte har lagt ned sitt hjärta i filmen. Mycket udda.

Återigen spelar Julia Louis-Dreyfus den kvinnliga huvudrollen och hon är alltid bra. Men hon spelar en gnällig och småjobbig personlighet som inte är speciellt intressant att följa på film. Motspelare i denna film är Tobias Menzies och det är inte ett bra val alls. Ni kanske känner igen honom från Game of Thrones? Jag är inte ett stort fan av honom och i denna film var han blek, mycket blek.

Jag saknar ett intressant drama och jag saknar den varma känslan som Holofcener var så bra på att bygga i Enough Said. Istället är You Hurt My Feelings lite smårolig i vissa scener så det är humorn man får ta med sig från denna film.

Äkta makar som gnabbas och pratar av sig med parterna i ett annat par är såklart taget direkt ur Woody Allens playbook. Det handlar om vita lögner, självbild, avsaknaden av självkänsla och hur kommunikationen kan bryta ihop trots att ingen vill det egentligen. Allt från Allens värld, men lite sämre bara.

Jag var så besviken att jag inte ens kan med att ljuga för den och ge den en femma. Sparar mina vita lögner till någon situation där de gör nytta.

Betyg: 2/5

Black Widow (2021)

Mina helt färska tankar om Black Widow. Normalt sett brukar jag vilja sova på saken och låta filmen marinera lite men denna gång blundar jag och drar jag av plåstret med ett ryck.

Varnar för spoilers för er som inte sett filmen än... You have been warned!

Black Widow är den 24:e filmen i MCU och den första i Phase 4. Dels är den fruktansvärt försenad då Black Widow borde ha fått en egen film för länge sedan. Dels har filmen också den otacksamma uppgiften att kicka igång Phase 4 efter att MCU lyckats med sitt unikum med Phase 1-3. En bedrift som knappast någon studio kommer kunna replikera, inklusive Marvel Studios själva. En stor utmaning alltså. 

Jag hade på så när lyckats förbli helt ospoilad inför titten, men inte lyckats och jag gick in till filmen med en känsla att den nog inte skulle vara så bra. Jag trodde de skulle fokusera på Natasha Romanoffs bakgrund och hennes träning med aldrig sinande fysisk och psykisk misshandel. Jag spekulerade i en ganska mörk och dyster film. Men lyckligtvis och kanske på grund av att Red Sparrow redan gjort den grejen slapp vi det. Istället utspelades filmen under slutet av Civil War. Mycket lyckat drag må jag säga.

Det är svårt att göra en film som utspelas mitt i en existerande filmserie utan att i efterhand förstöra den serie den samsas med. Därför var det extra kul att de gjorde just detta och lyckades. Jag tycker att den på så sätt påminner om Rogue One: A Star Wars Story. Båda filmerna lyckas hållas sig i en egen story och undvika att skohorna in kopplingar till de övriga filmerna i serien förutom att de slutar med en scen som efterföljs av redan existerande filmer. Black Widow-filmen följs av sista kapitlet före eftertexterna i Civil War.

Black Widow hade en bra mix av action och lugnare partier. Den var helt ok med sitt actioninnehåll även om det var långt från banbrytande. Medan den hade mer och bättre humor än väntat. Jag trodde det skulle bli en mycket allvarligare film. Men hey, det är ändå MCU!

Jag gillade skämtet om Natashas "power pose"/"hero landing" och hur lillasyster Yelena tjatar om det. Kul metanivå på grund av kritiken MCU fått för att Scarlett Johansson är för sexig i filmerna. Roligt när Nat respektive Yelena utför dem. Men sedan tror jag mig se en mindre utstuderad pose från Nat när hon nästan obemärkt använder den i en fajtscen som skulle kunna bevisa att hennes pose är en del av hennes naturliga rörelsemönster. Så det kan vara så att MCU lyckades med att både äta kakan och behålla den!

Det var flera blinkningar till James Bond inklusive att Nat kollade på Moonraker och dessutom kastar sig ut från ett plan (typ) utan fallskärm! Efter det fick vi lite blinkningar till Mission: Impossible också och kanske några diton till Fast and the Furious-serien med alla kvaddade bilar. Varför dessa blinkningar? För att när man är störst på gården har man råd att bjuda lite på sig själv?

Jag älskade scenerna från Norge! Första gången vi fick se en fjord undrade jag i vilket land de lyckats få till de filmsnuttarna och så var det ju Norge hela tiden. Dejligt!

Filmen hade sina svagheter också, i alla fall känns det så nu direkt efter titten.

Rachel Weisz gjorde inget intryck förutom en horribel rysk accent som var helt onödig. 

På tal om accent så var Florence Pugh bra filmen igenom men jag hade mycket hellre önskat att de skippat hennes rysk accent också. Varför inte bara låta henne prata amerikanska som hon gjorde som liten i Ohio och därmed ta bort denna distraktion? I vilket fall var hon överlag bra och hon fyllde rollen som mini-Black Widow.

David Harbour var trots allt festlig mest hela tiden. Det enda felet med hans Alexei var att det kändes som att han var med i fel film. Han spelade som att han var med i en Deadpool-film.

En sak som jag saknade i Endgame var en seriös begravning för Natasha. Att hon skulle få hyllningar på samma nivå som Tony Stark. Men det blev inget med det. Därför hade jag hoppats att de skulle göra något fint för henne i denna film, och sedär det dök faktiskt upp en sådan scen i mitten av eftertexterna. Den var fin till en början med tills det blev pajjigt när Julia Louis-Dreyfus dök upp i rollen som Valentina (som vi såg i MCU-serien The Falcon and the Winter Soldier). Trist att de inte kunde hålla den scenen seriösare. Nu är frågan om yngre systern kommer spela på det elaka laget i kommande filmer?

Filmens kanske största svaghet var dock att den fokuserade för lite på Natasha. Jag hade velat se mer av hennes "bad assery" och lite mer om hennes bakgrund, hennes "lore". Det känns som att Yelena var huvudkaraktären mestadels vilket är rimligt för Marvel Studios om de nu ska ge henne en stor roll i Phase 4, men det var inte det jag längtat efter att få se.

Jag gav Rogue One en trea efter biotitten men den filmen har vuxit sig jättestark vid omtitt då jag ignorerat svagheter och omfamnat dess styrkor. Jag tror att denna film kan ha samma utveckling efter att den fått rumla runt lite i det undermedvetna och efter en given omtitt när den dyker upp på BR.

Mitt betyg "all fresh" blir någonstans mellan en stark trea. Något sådär ungefär.

Betyg: 3/5

Addendum: jag gillade användningen av den ryska visan Poljusjko-pole som systrarnas theme. Melodin kallas Röda kavalleriet på svenska. Den är för mig känd som nubbevisan Dryckesvisa från ett Chalmersspex från femtiotalet. Visan är i studentkretsar också känd som Livet är härligt eller Ta dig en vodka, tavaritj.

The Falcon and the Winter Soldier - miniseries (2021)

 

Vad var det bästa med MCU's tv-serie The Falcon and The Winter Soldier egentligen? 

Det måste varit att mina förväntningar på kommande serier togs ner ett rejält steg (bra!), samt insikten att jag inte gillar all de släpper ut helt okritiskt (skönt!). Men tyvärr var detta den sämsta tv-seriesäsongen alla kategorier jag sett på mycket länge.

Till att börja med handlar den om två av de minst intressanta från Avengers-gänget. Jag hade hoppats att serien skulle visa varför de kunde vara intressanta men icke, men det blev snarare tvärt om. 

Efter att WandaVision gjort mig förundrad, nyfiken och eggad av leken med formen och stilen blev The Falcon and The Winter Soldier en stor besvikelse. Istället för nya former blev det en ointressant, torr, blasé smörja där Feige och ekonomerna försöker tjäna pengar på de viktiga frågor som behandlas i samhället i vår samtid. Men de gjorde inte frågorna rättvisa genom att erbjuda något nytt, varken i format eller innehåll. 

Actioninnehållet var uselt mestadels. De flesta scener var dåligt genomförda där scenerna kändes mer kaosartade än snyggt filmade bad ass action. Orimligheter som att Sam Wilson slogs mot super soldiers som om han vore lika stark. Hur funkade det egentligen? Kontinuitetsproblem med vad skölden gör och inte gör. Skulle inte den absorbera all kraft som trycks in i den och "ge tillbaka"? Verkar funka olika i denna serie jämfört med filmerna i alla fall. Hur funkade det egentligen? 

En massa frågor om oväsentligheter rumlar runt i mitt huvud istället för att serien drar in mig i världen som spelas upp.

Men sämst av allt var ändå handlingen. Den ytterst trista och menlösa skurken Karlis syften och motiv var så grumliga att alla försök att skapa en dynamisk och komplex situation där Sam både besegrar och sympatiserar med henne blev till pannkaka. Vet inte om man ska skratta eller gråta men i efterbehandling om serien med ett annat fan visade det sig att vi hade uppfattat Karlis politiska mål helt olika. Det är uselt berättande, mina vänner. Sen fann jag Sams "fina" tal i sista avsnittet vara så smärtsamt övertydligt och patetiskt att skämskudden kom fram.

Serien var överhopad med ointressanta karaktärer. Lustigt nog fann jag endast några biroller vagt roande. Helmut Zemo i Daniel Brühs skepnad var ganska festlig i sin stora vinterrock. Han påminde om en överdriven main villain från Bondvärlden och jag gillade Brühls överspel. 

Julia Louis-Dreyfus som Valentina Allegra de Fontaine spelade på samma sätt över och gav mig några leenden i alla fall. Mer av henne vill jag ha. 

John Walker, som spelas av Wyatt Russell, var inte en favorit egentligen, men hans karaktär gav i alla fall något tuggmotstånd. Det fanns något intressant i en karaktär som vill göra rätt, men som inte klarar av det. 

Slutgiltigen kändes Emily VanCamp först bara som en cameo för att roa fansen, men den lilla post credit scenen efter sista avsnittet öppnade upp för något spännande. Vad vet jag inte.

Och till slut kokade säsongen ner till att The Winter Soldier gick i terapi, och Sam Wilson våndades i fem avsnitt över att ta på sig ansvaret som Captain America. Tyvärr var det inte speciellt intressant att se honom vela fram och tillbaka.

Kan inte undgå att tänka på hur kort tid det tog för Tony Stark att bestämma sig att "bli" Iron Man...

Men så är ju Robert Downey Jr liiiite mer karismatisk än Anthony Mackie också, eller hur va? 

Fan, bra film det där. Första Iron Man! Dags att se om filmserien än?

Betyg: 1/5

Seinfeld - Season 1 (1989-1990)

Efter debaclet med Community Season 6 samt det faktum att min gode vän Sir Per just avslutat en "re-watch" på Seinfeld blev jag otroligt sugen på att göra detsamma. Jag fick Seinfeld "cravings". Lyckligtvis fanns den stora "Complete Series Refrigerator Replica"-boxen stående hemma i filmhyllan.

Första säsongen är kort. Bara fem avsnitt. Först har vi pilotavsnittet som hade premiär sommaren 1989. Jag tittade på originalversionen av piloten, den med annan musik. Det finns också en version där de lagt på den riktiga Seinfeld-musiken. Elaine är inte ens med och Kramer heter Kessler. Piloten är ganska dålig om jag ska vara helt ärlig. Men det är en start, en start av något stort.

Konceptet med blandning av stand up och dramatiserad version av Jerrys (och Larry Davids) liv var tillräckligt starkt för att fyra nya episoder beställdes i alla fall.

Senvåren 1990 visades de fyra övriga avsnitten som utgör första säsongen. Lustigt nog ligger avsnitten i fel ordning på dvd-boxen. Efter en sökning på internet visar det sig att man har valt att lägga episoderna i produktionsordning och ej i ordning efter när de sändes och det skapar oreda ibland. Avsnitt 4 "Male Unbonding", för övrigt det enda avsnittet som inte heter "The" "någonting" i hela serier, ligger som nummer två men visades som nummer fyra. Detta leder till att Jerry och Larry säger i intervjun i extramaterialet att ett avsnitt är det första som Elaine är med i, men vi har redan sett Elaine i tidigare avsnitt (pga dvd-ordningen). Inte ett jättestort problem men lite eljest vilket fick mig att lyfta på ögonbrynen. Och för en show som spenderar en hel dialog på placeringen av den näst översta knappen på skjortan tycker jag att man kan prata om fel ordning av avsnitten på dvd'n!

Fel ordning jämför med visningsordning på TV

Karaktärerna i säsong 1 är mycket lika så som jag minns dem med ett undantag. Jerry spelar ju sig själv och är sig själv lik. Det roligaste med hans skådespeleri är de många gånger han inte kan hålla sig för skratt. Alltid lika glädjesmittande. Kramer sitter också som en smäck från början. Det är George som är en aningens annorlunda i början av serien jämfört med senare. Han är en mindre patetisk person här. Det känns som att det är han som är den erfarne jämfört med Jerry och den som Jerry ser upp till. Detta kommer ändras signifikant senare under showen.

Den klart bästa karaktären, och skådespelaren, är dock Julia Louis-Dreyfus som Elaine Benes. Hon skulle inte ens vara en av huvudpersonerna i serien. Servitrisen i piloten, hon som känner Jerry och George och serverar George kaffe med koffein, skulle vara den kvinnliga huvudrollen. Julia kom in i ett avsnitt som Jerrys före detta flickvän och showen såg direkt att de hade hittat guld. Resten är som man säger historia.

Bästa avsnittet är The robbery. Jerry får chansen på en läcker ny lägenhet som Jerry, Elaine och George åker och tittar på. Det slutar med att Jerry inte tar lägenheten då det visar sig att George också var sugen på den. Personkemin mellan Elaine och Jerry är på topp i detta avsnitt och en vibb av kommande komiskt guld visas upp redan här i S1. Första säsongen är helt ok, men kort, och det kommer enligt expertisen bli så mycket bättre.

Med endast fem avsnitt blir det en lite kortare topplista!

Topp-1 Säsong 1:
1. S01E03 The Robbery

Betyg: 3/5

Enough Said (2013)

Eva: I'm tired of being funny.

Tredje och sista filmen på filmfestens första söndag blev Nicole Holofcener's Enough said. Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq och Britta och det dröjde inte länge efter filmen startat innan jag märkte att detta var den starkaste filmen hittills på festivalen. Det var som att träffa några gamla kära vänner. En varm underbar känsla.

Julia Louis-Dreyfus spelar Eva en frånskild ensamstående mor till en tonårig dotter. Det var fantastiskt att få träffa henne igen. Det var ju Elaine tio år efter Seinfeld! Även om hon här heter Eva var det samma karaktär men lite mindre skruvad än vad Elaine var i tv-serien. Precis som tidigare är hon supercharmig och lever mycket på en underbar humor och snabbtänkta ibland ironiska kommentarer men alltid med hjärta och hjärna.

Eva (Julia Louis-Dreyfus)

I filmen dejtar hon en frånskild man med tonårig dotter. Albert spelas av James Gandolfini i hans näst sista filmroll. Det går inte att se filmen utan att tänka på att han tyvärr dog en kort tid efter filmen spelades in. Men, han ser ju ut att må helt ok. Visst lite mage och så, men ändå. Hur gammal var han då han gick bort? 52? Oroväckande. Gandolfini är i alla fall helt magiskt bra i rollen som Albert. Han spelar den sävlige och trygge men ändå lite sorgsne Albert till perfektion. Här erkänner jag direkt att jag älskar karaktärerna och mitt betyg blir kanske svajigt av detta, men samtidigt är betyg som sätts med magen och hjärtat oftast det mest rätta. Skillnaden mot filmen Drinking buddies där jag inte gillade karaktärerna är stor, där har magen gått i allians med hjärnan i kriget om rätt betyg.

Albert (James Gandolfini) och Eva

Storyn i Enough said är att Eva börjar dejta Albert ungefär samtidigt som hon får en ny kund, Marianne. Eva blir långsamt mer och mer vän med Marianne och de börjar umgås privat. De pratar om sina respektive ex-män och Marianne har inte mycket gott att säga om sitt ex. Det visar sig givetvis att hennes ex är just Albert.

Marianne (Catherine Keener)

Som i många bra American independent-filmer finns här en massa bra skådespelare i birollerna. Här sticker Toni Collette och Ben Falcone ut som Hilary och Will, goda vänner till Eva.

Toni Collette och Ben Falcone

En ung Michelle Williams?

Not: tjejen som spelar Eva's dotters kompis, Tavi Gevinson, ser ut som en blandning av en ung Michelle Williams och Carey Mulligan.

Enough said är en jättebra film. Värmen! Humorn! Välkommen tillbaka Elaine, R.I.P. James...

Jag ger Enough said fyra lökfria guacamole av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Om visningen. Filmen visades Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på det. Jag och Vanessa kom dit tidigt och det såg ut att bli halvfullt (blev nästan fullt till slut). Vi slog oss ner en bit ut till vänster så att Johan och Britta skulle kunna hitta oss lättare när de dök upp lite senare. Efter ett tag, men långt innan reklamen började, kom en lång, lång, kille in på raden framför och slår sig ner precis framför mig. Helt osannolikt! Det fanns en massa platser in mot mitten på både hans och vår rad. Jag vände mig mot Vanessa och hon höll på att skratta läppen av sig. Jag suckade menande och vi reste oss upp för att flytta in en fyra fem platser. Men då vi flyttade oss måste han framför blivit triggad av vår rörelse och.. "jaha man skulle kanske flytta in lite", så han flyttar in och sätter sig rakt framför mig igen!! Äh, va fan. Vanessa skrattar nu så att hon nästan gråter. Det slutade med att vi flyttade in ytterligare två steg, så långt det gick till platserna bredvid några som redan satt sig. Jag fick till slut fritt synfält. Men resultatet blev tyvärr att Johan fick sitta bakom den långe snubben. Ahh, Johan är nu lite längre än vad jag är (jag kände mig som om jag var kort som Magnus Uggla denna kväll), men han var ändå lite störd hörde jag efter filmen. Tänkte inte på den konsekvensen då vi flyttade in för andra gången... Sorry Johan.

Elaine

A Bug's Life (1998)

It's the same year after year, they come, they eat, they leave; that's our lot in life. It's not a lot, but it's our life.

Jag ska skriva lite kort om den andra Pixar-filmen "A bug's life" som kom ut 1998. Efter succén med "Toy story" antar jag att det var närmast omöjligt att leva upp till "hypen". I mina ögon gick det i alla fall inte. "A bug's life" är mycket svag. Allt som lyckades med "Toy story" har misslyckats här. Figurerna är tråkiga, humorn är banal och handlingen är trött. Filmen bevisar att karaktär, dialog och handling fortfarande behövs oavsett vilket format eller vilken teknik som filmen är gjord med. Ett annat bra exempel på detta faktum är "Avatar", se min bistra revy här.

Jag har svårt att se vilken målgrupp "A bug's life" vänder sig till. Den kanske funkar för små barn, men den misslyckas med det som Pixar ofta lyckas med - att göra film som kan uppskattas av barn i alla åldrar. I alla fall enligt vad jag tycker. Jag är inte intresserad av animation som teknik, och nu när de har gjort så många fler animerade filmer kan man inte säga att det är poängen med filmen. Men det kanske var det då för drygt tio år sedan.

Handlingen känns igen. Myrstacken är terroriserad av burdusa gräshoppor och en liten myra får i uppdrag att bege sig ut i världen för att finna hjälp. Han stöter på en kringresande circus, med lustiga insekter i olika roller. De följer med vår myra omedvetna om vad uppdraget egentligen innebär. Det är "Sju samurajer" och "Three amigos" om igen. Nej, detta var inte min kopp av te. Jag ser då hellre om "Tre amigos"!

Filmen gav mig intet och den får därmed intet.

Betyg: 1/5