A House of Dynamite (2025)

A House of Dymanite är Kathryn Bigelows senaste säkerhetspolitiska drama. Vi får följa flera aktörer i den amerikanska militära och politiska ledningen under ett anfall mot USA med kärnvapenbestyckad missil. 

Hon tog mig med storm med sin Zero Dark Thirty om sökandet efter Osama Bin Laden. Jessica Chastain är helt otrolig som Maya och filmen som sådan är ett modernt mästerverk. Därför var det givet att se denna film som rör sig i liknande vatten.

Tyvärr kommer filmen inte alls i närheten av Zero Dark Thirty. A House of Dynamite bygger på Rashomon-tekniken. Vi får se exakt samma händelse tre gånger i rad ur olika perspektiv. Det höjer spänningen i vissa avseenden. Till exempel får vi inte se POTUS i bild förrän den tredje och sista delen. Innan dess har han bara hörts på telefon med en svart skärm där videosamtal skulle kunnats visas. Jag fann detta mycket spännande.

Men det stora problemet med denna filmstruktur är att filmens karaktärer försvinner. Den fokuserar på det moraliska, politiska och militära dilemma som filmen vill lyfta. Gott så i och för sig, men då alla karaktärer tappas bort, tappar jag som tittare intresset lite. 

Vi får möta soldater i Alaska en stund, sedan glöms de bort. Vi börjar bli emotionellt investerade i Rebecca Fergusons Captain Walker, men sedan glöms hon bort. Och så blir det mest hela tiden. Den och den och den karaktären, hur gick det för dem?

Filmens budskap handlar om alla brickor i spelet och de få spelarna av spelet. Och i detta spel finns det inte några karaktärer bakom titlarna. De är endast där en kort stund och nästa dag, månad eller år är det andra individer som håller de posterna. Jag förstår det. Men detta gör att filmen inte blir så bra helt enkelt. Med den synen skulle kanske Bigelow gjort ett TED Talk istället? Eller en resonerande dokumentär.

Filmens budskap och struktur fäller krokben på densamma. Knappt en enda historia om någon av karaktärerna får sin upplösning. Kanske undantaget Försvarsminister Baker (Jared Harris) och till viss del POTUS (Idris Elba).

Filmens budskap är bistert. Kärnvapen som avskräckning räcker inte i alla situationer. I just denna situation vet man inte vem som skickat missilen och tiden för ett politiskt eller militärt svar är otroligt kort.

Filmen duckar skickligt att specifikt hänga ut nuvarande POTUS men det går inte att ungå att dra den uppenbara jämförelsen med honom. Man kan få stora darren för mindre.

Samtidigt är filmen såklart otroligt bra gjord. Bigelow är en mästare på denna typ av "prata i situation rooms och klippa till militärer som gör något". En mästare av rang.

Rekommenderas till fans av Bigelow och intresserade av säkerhetspolitik.

Betyg: 3/5

Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.

Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.

Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.

Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?

Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.

Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...

Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell  som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?

Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.

I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.

Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.

Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.

Betyg: 3/5

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

Men in Black: International (2019)

Men in black: International är en sådan där perfekt film om man bara vill se något underhållande lättuggat actionkomedispektakel när man är trött och behöver en "pick me up". Perfekt för en fredagskväll med ett glas i handen och benen på fotpallen. Men filmen är inte uppseende bra på något sätt. Vilket ibland kan vara precis vad man vill ha, se ovan.

Jag förundras lite över castingen. Den bästa Chris återförenad med Valkyrie från MCU, spelad av Tessa Thompson. Inspirerat! De funkar ju bra ihop, med hennes hårdare yta mot hans komiska tajming. Det sprakar inte av romantiska gnistor om paret men de passar perfekt som kollegor och partners i Men/Women in Black.

Jag gillade den första MiB medan den andra var svag. Denna film tar serien i en delvis ny riktning. Filmen påminner mig mer om en blandning av MCU-filmerna Thor Ragnarok och Dr Strange än de tidigare MiB. Det finns till och med en hel del "Harry Potter"-vajb i denna film. Och en gnutta Episode IV. Jag har inget emot riktningen.

Filmens twist var helt uppenbar men dess big bad i de två farliga krigarna, "the Alien twins", vad helt klart inspirerat. Jag gillade dem skarpt. Mycket farliga, nästan lika farliga som Aiel-folket!

Chris Hemsworth gör som alltid bra ifrån sig även om hans insats i denna film hamnar långt under hans Thor. Tessa Thompson är cool, jag gillar henne i allt hon gör. Big Dickus är bara tröttsam att se nu för tiden. Emma Thompson likaså, trots det vita håret. Däremot var Rebecca Ferguson en frisk fläkt, åter igen. Hon verkade ha kul med sin karaktär Riza, vad hon nu än var för något .

Betyg 2,5/5

Mission: Impossible - Fallout (2018)

Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 

Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.

Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

Life (2017)

Det var kul att råka se Life och The Andromeda strain från 1971 nära varandra. Båda handlar om hur människan kämpar mot en utomjordisk organism som hotar att ta över jorden. I The Andromeda strain sker det mesta i en underjordisk bunker och i Life tar det mesta plats på ISS. Båda filmerna har riktigt intressanta premisser men båda har också svagheter.

Life är svenske Daniel Espinosa tredje film i Hollywood. Trots några mycket kända skådespelare känns denna film dock inte helt solid. Det känns som en b-film, en av alla dessa sci-fi som slängts ihop utan genomarbetat manus och där man som åskådare förr eller senare tappar tron på historien efter något ologiskt klavertramp. Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds (som också var med i Espinosas Safe house) och Rebecca Ferguson är de kändaste namnen. Till dem har vi några för mig helt okända skådisar.



Filmen inleds spännande och själva grundkonceptet, filmens "elevator pitch" är helt ok. Javisst är det något av en upprepning av fröet som hela Alien-serien bygger på. Människor mot en mordisk liten krabat som växer sig snabb snabbt, snabbt. Sen blir det skrikande och springande i korridorer.

Tyvärr tappar filmen mig någonstans i mitten när manus blir allt för sloppigt. Det är scener där dessa experter är usla på sitt jobb vilket stör mig och gör så att jag kastas ut ur illusionen filmen byggt upp. Det finns också scener som är helt ologiska. Tänker på en scen där de hade satt ett rum i vakuum och sedan blir det rörigt; vakuum, läckage ut i rymden och blåst, allt på en gång.



Trots att jag försöker hålla uppe intresset bryts jag ner av dåligt genomförande. Några exempel på svag filmiskt berättande. Hela grundpremissen förmedlas via text i inledningen av filmen och den texten är lång och rörig. Vad som visade sig vara ett mycket enkelt upplägg kändes onödigt komplicerat. Två. En hel del exposition i dialogen från de stackars skådisarna... Efter att vi sett på en skärm hur de kan tracka monstret utbrister en av astronauterna "We can track it!" Kom igen, behandla oss inte som idioter. Senare en astronaut sitter och fryser väldigt tydlig. Ut i intet säger astronauten "I'm cold". Yeah right... Tredje exemplet är att filmen är så uselt klippt i vissa partier att det är svårt att se och få en känsla för vad som händer och när en stor twist händer känner man sig bara blåst på konfekten, allt på grund av den dåliga klippningen. Den scenen hade vunnit på att klippts ner ordentligt så hade kanske överraskningen fungerat bättre?

På tal om actionscenerna i filmen så är de ok för det mesta. Tyvärr bryts de allt som oftast av med långsamma scener där en eller annan av karaktärerna stirrar ut i rymden och uttalar några korta kvasifilosofiska funderingar. Ett försök att göra filmen djupare kanske. Resultatet blir en ryckig känsla och en film med dåligt tempo.

Jag ställer mig lite frågande till varför Gyllenhaal ställde upp på detta och ger Life två livsfarliga maneter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) (re-revy)

Den femte filmen sattes i händerna på Christopher McQuarrie. Han är känd för att ha skrivit manus till The Usual suspects. Efter det har han gjort Jack Reacher som var en bra film. Nästa film jag fastnar på i hans filmografi är ännu ett Tom Cruise-projekt, Edge of Tomorrow. Den filmen är också riktigt najs. Men den är också en blandning av genrer mellan sci-fi, action och komedi. Detta funkade bra i Edge, men är blandningen av action och komedi verkligen något för Mission: Impossible-serien? Jag tycker inte det. Denna film, som jag nyligen skrivit en revy på, har många bra delar och en stor dålig: att den har extremt fånig humor på fel ställen. Simon Peggs figur Benji drar ner betyget rejält. Han är en tönt och det kliar under huden på mig när de slänger in ännu en fånig min från Simon Pegg. För mig vinner Mission: Impossible-filmerna på att vara mörka, som trean och fyran, inte vara en glättig komedi med explosioner som en annan Fast and the Furios-kopia.

Omöjligt uppdrag?

Uppdraget denna gång ger dock för tredje filmen i rad mig Bond-vibbar då Ethan ska stoppa Spect... sorry, The Syndicate. Syndikatet är en hemlig "shadow organization" som gäckar IMF. Genom infiltration och svek har de till och med fått IMf på onåd. Ethan Hunt står ett tag helt ensam i kampen för att avslöja de uschliga och bringa ordning och ära till IMF.

Mission: Impossible moments

Är det bara en enda lur-scen i denna film? Ethan tar på sig en mask som föreställer den brittiske säkerhetschefen Attlee för att kunna lura premiärministern. Tror inte det var något mer denna gång.

Action utan slut?

Inledningsscenen med en Tom Cruise klängandes på utsidan av ett flygplan var spektakulär. Tyvärr förtas all spänning av Peggs jönserier. Scenen påminner mycket om introscenerna i Bond-serien. Denna gång hade scenen intet att göra med filmens övriga handling vilket var kul då den hade vevats till absurdum i alla trailers inför premiären. Man kunde kanske trott att den scen som syntes i trailern skulle ha en stor viktig plats mot slutet av filmen men där lurades vi i publiken av trailern för en gång skull.

Annars har filmen två stora action pieces. Den ena är scenen på Operan där Rebecka Fergusons Ilsa Faust dyker upp igen. Hon är en spännande och stark karaktär. Kul att filmserien tar in en kvinnlig agent som kan matcha Ethan mer eller mindre. Först räddar hon honom till och med. Så mycket med dagens macho-ideal. Ethan tycker sig också känna igen henne trots att det är första gången de möts. Är det sig själv han ser i henne? Scenen på Operan är mycket häftig. Ilsa får spela ut både sin kvinnlighet och att hon är ett bad ass. Bra kombination då det hade varit allt för tröttsamt tråkigt att ha en Michelle Yeoh-liknande kung fu-kvinna med i den rollen för femtioelfte gången.

Den andra stora actionscenen är då Ethan och gänget skulle bryta sig in i något hus och enda sättet är att simma in i en turbinliknande anordning. Tyvärr är scenen ologisk och det känns som att den finns där bara för att de ville visa strömmande vatten med cgi. För mig var det helt orimligt att Benji inte kunde vänta några minuter till Ethan bytt kort. Istället var det tvunget att bli tajmat på sekunden. Oklart varför.

Sen finns det någon motorcykeljakt också men som brukligt är med biljakter och dylikt är de ganska ointressanta.

Skurken

Varför blir jag inte överraskad när det är en elak europé med hornbågade glasögon som är skurken? Jaja, jänkarna har ett kluvet förhållande till européer i allmänhet och britter i synnerhet. Svenske Jens Hultén, han från reklamfilmen, spelar hench man nummer ett - The Bone doctor. Han gör bra ifrån sig men kommer ändå i skuggan av Ferguson med bred marginal.

Sammanfattning

Denna film har en hel del bra saker för sig. Tyvärr tycker jag att komediinslagen ger filmen helt fel ton. Denna serie fungerar bättre så länge den har samma ton som Bourne-filmerna eller Craigs Bond. Så tycker jag, helt klart. Den patetiska pellejönsen Benji i Simon Peggs skepnad förstör allt för mycket. Därmed blir intrycken kluvna. Jag ger Rouge Nation tre högklackade skor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015)

Det är kul att se svenskar lyckas i Hollywood. En av sommarens största popcornrullar hade inte bara en utan två svenskar i rollistan. Det verkade dock ett tag som uppdraget att se denna film var stört omöjligt för mig. Nu var det tredje gången gillt. Vid tidigare tillfällen hade jag inte kommit iväg trots "spontanbio" var i annalkande. Denna gång fick jag dock sällskap av Fiffi som ville se om filmen och då kan jag äntligen iväg. Jag var sugen på en härlig ride då denna film enligt ryktena skulle vara sommarens stora popcorn-rulle.

Men som alltid påverkar ens sinnesstämning hur man upplever en film ganska mycket. Före filmen visades flera trailers för kommande storfilmer. Först var det trailern till de nya Bondfilmen och jag blundade hela trailern igenom för att inte bli spoilad. Men sedan visade de trailern till Sicario, Denis villeneuves nya stenhårda dramathriller. Den filmen såg jag ner på Malmö filmdagar och filmen var färsk i minnet. Tyvärr satte trailern igång minnena och känslan från Sicario och den känslan skar sig rejält med inledningsscenen i Mission: Impossible - Rouge Nation. Filmen inleds ju med en häftig actionsekvens där Tom Cruise springer snabbt med korrekt armföring och hänger på utsidan av ett flygplan. Tyvärr spelas scenen som en komisk scen. Jeremy Renner, Ving Rhames och framför allt Simon Pegg fånar sig nåt otroligt. Jag inser där och då att Mission impossible-serien gått ytterligare några steg från allvarlighet och tuffhet till actionkomedins svårnavigerade gungfly.

Detta är inte en seriös actionfilm. Detta är långt från Bourne-filmer eller nyare Bondfilmer (de med Daniel Craig) och detta är sannerligen långt från Sicario. Så jag tvingades justera min sinnesstämning mitt under filmen. Den är fortfarande helt ok som pang-pang-film. Men den är inte så tung som jag kanske önskat.

Det finns några bra och några dåliga saker som jag vill nämna. För det första var det himla coolt att det pratades så mycket svenska i filmen. Det var kul. Rebecca Ferguson och Jens Hultén hade både tämligen stora roller. Rebeccas Ilsa var dessutom den första kvinnan som haft någon riktigt vettig roll i denna serie. Tidigare har det mest varit "damsels in distress".

Ferguson är helt ok. Jag trodde länge att det skulle sluta med att Ilsa skulle bli en i teamet men det verkade inte som att det slutade så. Fast det får vi kanske inte veta förrän i nästa film. Personkemin mellan henne och Tom Cruise's Ethan är bra. Det är coolt att hon är på samma nivå som honom och han verkar se sig själv i henne när han träffar henne första gången. Det är inte var dag man får se den kvinnliga birollskaraktären rädda livet på den manliga huvudpersonen både en och två gånger (om inte fler). En av filmens bästa scener utspelas på en opera och där gör folket bakom denna film en bra sak. Det handlar om högklackat. Ni vet den där detaljen som Jurassic Wolrd gick bort sig på så hårt. Ferguson har högklackat på sig vilket vi ser i en scen när hon stöder sitt vapen mot sitt knä. Senare i scenen låter hon Ethan ta av dem för henne innan de ska slänga sig ner längst en husvägg. Snabbt och snyggt hanterade de den lilla detaljen. In your face, Jurassic World.

Mission Impossible-filmerna är i mina ögon filmer d'är ett antal stora actionscener är staplade efter varandra och en ibland rörig historia där karaktärerna och publiken ska bli lurade ett antal gånger. Minst en gång ska Ethan ha på sig en mask och spela någon annan. Det signalerades på mils avstånd när det skedde i denna film. Jag antar att filmens recept är som det är och det är något man får leva med. I dagens film är set-uppen att motståndarna består av en massa gamla operatives, dvs agenter, från CIA, MIG, Mossad, KGB osv. Ethan och hans kumpaner har verkligen fått tufft motstånd. Jag gillar idén men tycker att de kunde spelat vidare på den lite mer. Jag hade hellre sett motståndarna mer kapabla. Nu föll de som furor mest hela tiden som vanligt. Ethan hade den största respekt för ledaren för Syndikatet men vi fick egentligen inte se honom vara bad ass. Det var bara för att Etan sa att han var farlig och oövervinnlig som vi skulle tro det. Typisk fall av "show, don't tell"-regeln.

Actionkomedier... Balansgången mellan pajjigt och glimten i ögat är svår. Jag hade svårt med Simon Pegg i denna film. Tycker helt enkelt att det skär sig mellan att han ska vara så duktig och professionell i sin roll och allt jönseri han håller på med.

Sen kan jag tycka att vissa av händelserna i filmen var helt ologiska. Det är kanske något man får leva med men när tanken kryper in i huvudet på en är det svårt att bli kvitt dem. Ta till exempel när de bröt sig in för att ladda ner den röda boxen. Varför var de tvungna att tajma Ethans byte av kort med Simon Peggs entré? Varför inte bara låta Pegg gå in några minuter efter Ethan bytt korten? Det kändes som att jag antagligen missade något där eller spelades scenen så bara för att konstruera spänning?

Filmens fånigaste detalj var dock att de i Ethans teckningar kunde läsa att han kände Ilsa väl och litade på henne. WTF?

Till sist var inte storskurken speciellt spännande i denna film. Även om vi inte får vänta oss skurkar i nivå med Alan Rickmans Hans Gruber, men de kan ju vara lite mer exalterande än detta i alla fall.

Som helhet var det helt ok. Ungefär lika bra som de övriga filmerna i serien. Jag ger Mission: Impossible - Rouge Nation tre popcorn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens Filmspanartema Svenskar i Hollywood. Låt oss se vad svenskar i Filmspanarna har att säga om detta tema:
Filmitch
Jojjenito
The Nerd Bird
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Fiffis Filmtajm