A Working Man (2025)

Actionthriller med en våldsam Jason Statham i huvudrollen har blivit en egen genre känns det som. Det är som actionthrillers med en våldsam Liam Neeson. Av dessa två väljer jag självklart Jason Statham varje dag i veckan.

De båda ligger dock i lä för Denzel i hans egen serie av samma slag, The Equalizer. Men jag digressar.

Dagens film är årets bjudning inom denna nya genre. Kan det komma fler i år? Hoppas!

Jason Statham inger förtrodende i sitt våldskapital och han har en skön aura. A Working Man har allt det jag har kommit att gilla med Stathams filmer. De är som en snuttefilt och det känns bara mysigt att sätt sig ner en fredagskväll med en öl i handen och kolla in den nya actionthrillern med den gode Jason.

Våldet är ofta av varierande kvalitet, och så i denna film. Det är som bäst när det kommer oväntat, sker mellan några få personer i närkamp. Det känns mer brutalt så. När det är smygande i skog eller mellan hus och skjutande kan det bli jättespänannde men det blir ofta lite överdrivet när scenerna dras ut på. Så också i denna film.

Just denna films största svaghet är att hela processen att rädda tjejen tar så lång tid att det känns helt osannolikt att hon skulle klara sig över huvud taget. Jag reagerade redan när hon blivit tagen på att Statham hade tid med att åka ut i skogen och ha ett filosofiskt samtal med sin vän från kriget. I en bister verklighet hade hon redan varit förbrukad sedan länge när han till slut började närma sig upplösningen på dramat.

Men detta är i sanning petitesser när det är en film som denna. Det är allt som oftast ganska små "stakes" i denna typ av film, och de gånger det finns riktigt saftiga "stakes" blir det alltid en chockerande och ofta en positiv överraskning (The Counselor, Man On Fire etc).

Filmen är av sin tid vilket den stora graffitin "Ukraine" som skymtade i bild några gånger vittnar om. Att det finns några i USA som inte vill överge Ukraina känns skönt att se.

Till sist en kul detalj med städfirman "Chicago Professional Cleaning Services" som dök upp då och då. Den ryska maffian hade mängdrabatt hos dem uppenbarligen. 

"What was that?"
"Bluetooth."

Betyg: 3/5

Tom Clancy's Jack Ryan - Season 4 (2023)

Sista och fjärde säsongen av Jack Ryan är bara sex avsnitt och det var givet att se klart showen efter att ha sett de tre första säsongerna i rask takt under ett regnigt augusti.

Denna gång måste Jack, Greer och Mike förhindra att en mexikansk drogkartell går ihop med internationella terrorister för att hota Amerika och världen med både knarket och bomberna.

Det visade sig lustigt nog att former director Miller faktiskt var en ful fisk (se min kommentar i texten om S3), och nu ska ms. Wright ta över som ny director of CIA. Först måste hon dock bli godkända av ett gäng sura senatorer i ett utskott. Därmed kan hon inte stötta Jack i jakten på de onda och han måste åter igen gå rogue! Det verkar nästan som att Jack vill arbeta ensam och fri...

Som alltid är det spännande med cliff hangers i slutet av var och varannat avsnitt. Tyvärr var manusskrivande kanske inte på topp denna gång (heller). Cathy Mueller (Abbie Cornish) skohornas in för att vi ska få lite mera love innan showen hängde upp passerkortet för gott och pensionerande sig.

När sedan säsongens main villain avslöjas blev jag rejält besviken. Det kändes som att världen krympte och jag undrar om writers room hade drabbats av svårmod. Heller en ond stor organisation som agerar i mörkret med sin illvilliga planer. Här hade de kunnat ge oss en rejäl Ludlum-konspiration! Att en av de redan introducerade karaktärerna låg bakom allt kändes fjuttigt.

Jag känner att showen gjort sitt när Jake, Mike och Chavez (Michael Peña) kunde storma ett extremt välbevakat kasino utan vidare förberedelser. Men alla ambitioner om att vara realistiskt försvann när Jack klara sig från att få hela ryggen översköljd av kokande vatten genom att bita ihop och några få timmar senare var han uppe på benen och sprang omkring igen. Nej, med den "superhjälte"-nivån på actioninnehållet faller premisserna med en spionserie för mig. Här närmade sig showen den olycklige Citadel i tafflighet.

Nu är det slut. Jack Ryan i tv-serien är mer operativ och mer av en bad ass soldat än vad han var i de böcker jag läst om honom. Tom Clancy var med som executive producer för showen så han måste väl ha godkänt det hela. Samtidigt var ju både Harriet och Brandon Sanderson executive producers för första säsongen av The Wheel of Time, så det är sannerligen inte en garanti att serien blir bra.

Betyg: 2/5

Moonfall (2022)

Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.

När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.

Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.

Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.

Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp knyter an till den övergripande handlingen i MCU extremt lite trots att det är den tredje sista filmen i Infinity-sagan. Det är väldigt trist tycker jag. Filmens höjdpunkt kommer i en "mid-credit scene" när Scott Lang åkt in i "the quantum realm" och Hope, Hank och Janet dödas av Thanos och vittrar till damm. Den scenen knyter ihop denna lilla komedi med den större sagan, men det är "too little, too late" om du frågar mig.

För övrigt är detta en komedi med fokus på familjerelationer och lite strössel av kärlek på toppen. Detta är "extremely minor" MCU i min bok. Om Spider-Man var "minor" måste ju detta bli "extremely minor". Spider-Man hade alla fall med Tony Stark i en någorlunda stor roll för tusan.

Filmen är ganska lustig i partier, men jag överraskades inte av filmens tonalitet lika mycket som vid första titten. Nyhetens behag har falnat lite och filmen växte inte som jag (såklart) hade hoppats. Filmens action kändes snarare lite mindre intressanta till och med. Kvar står de komiska kvaliteterna och en bra villain i Ghost. Om hon nu ens är en villain. Hon känns mer som en potentiell allierad till the Avengers. Jag har ju som jag tjatat om inte läst serierna men jag tror att Ant-Man faktiskt ingick i de ursprungliga Avengers. Kan ha fel. Storyn om Ghost var intressant. Den skulle lika gärna ha kunnat platsa i tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. Det var den typen av problem som behandlades i den serien.

Jag älskar FBI-agenten Jimmy Woo (Randall Park). Luis (Michael Peña), Kurt (David Dastmalchian) och så Scott Lang (Paul Rudd) är också underhållande. Humorn är denna films styrka men trots det är den helt klart en av de svagaste filmerna i MCU. Yup, jag gillar trots allt Rudd i rollen, men han balanserar på gränsen att vara för överdrivet klämkäck hela tiden. Jag tror att scenerna med hans dotter var bra för att det visar på en lite mer allvarlig Scott Lang. De behövs för att balansera upp hans mer goofiga sida.

Evangeline Lilly som the Wasp tycker jag inte är lika bra. Jag får inte en distinkt känsla från henne, hon förblir blek och undflyende i mitt huvud. Trist, speciellt om hon kommer få plats i sista filmen. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör inget extra av sina roller. Som de skådespelarveteraner de är, är de både självklara men också lite tråkiga val.

Stan Lee hade två cameos om jag inte missminner mig. Som alltid kul och lite rörande att se.

Ant-Man and the Wasp är en film som borde får en tvåa men som vid rätt humor kan vara underhållande nog för en svag trea. Men jag landar nog ändå i en stark tvåa efter denna omtitt.

Betyg: 2+/5 

The Mule (2018)

Stockholms Filmdagar gick av stapeln förra veckan och där visades idel förhandsvisningar på kommande biofilmer. Clint Eastwoods crime-drama The Mule har premiär idag. det var den film jag på förhand var mest säker på att jag skulle välja. det betyder inte att jag trodde att den skulle vara allra bäst, och så blev fallet också, men det var den jag helst inte missade.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen Earl Stone, en jättegammal man som smugglar knark mellan städer i USA för någon av de mexikanska kartellerna. Tydligen är denna film baserad på en sann historia, ett faktum jag inte visste om när jag såg filmen. Filmen kan ses oavsett.

Detta är en riktigt fin och trevlig film. Det är en slow burner som hänger sig kvar i huvudet lång tid efter jag såg den. Filmen är inte superspännande, men den håller mitt intresse hela vägen igenom. Jag älskar att se Clintan agera, speciellt nu på gamla dagar. Han är väldigt bra i denna film. I övrigt är skådespeleriet gediget, kompetent. Bradley Cooper, Michael Pena, Andy Garcis och Dianne Wiest gör alla bra rolltolkningar.

Framför allt två scener sticker ut, och båda är aktuella anno 2018. Den ena är en kort scen när Earl stannar vid vägkanten ute i öknen och hjälper en familj byta däck. De har fått punktering. Familjen är svarta och den gamle Earl kallar dem vid en benämning som kanske var gällande när han var ung. Scenen är sublim, den påvisar ett problem som finns men den gör inte en stor sak av det. Mycket fint spelad. earl var den enda som stannat för att hjälpa dem. Hade du stannat där ute i ingenmansland?

Den andra scenen som bara flöt förbi i handlingen utan större betydelse (för Earl) men som dröjde sig kvar hos mig som åskådare. En ensam man i en svart pickup blir stoppad av polisen. Mannen blir extremt orolig och förkunnar om och om igen att detta är den farligaste situation han någonsin varit i, att bli stoppad av polisen. Han vill inte bli skjuten av polisen men är orolig att han inte kan hävda sin oskyldighet.

The Mule är en film man självklart ska se om man gillar Clintan.

Jag ger The mule tre och en halv kilo kokain av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar tillsammans med:
Jojjenito
Movies-Noir

Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp är den tjugonde filmen i Marvel's Cinematic Universe. Grattis filmserien! Filmen avnjöts i goda vänners lag. Under efterföljande middag satt vi; jag, Johan och Markus, och myste över hur lättsam och kul filmen var. Vi kontemplerade också hur viktigt det var med filmseriens kontext och bakgrund för just denna film. Om den stått helt på egna ben hade jag kanske inte tyckt att den var mer än en kul underhållning för stunden, men nu har den inte bra kopplingar bakåt till den första Ant-Man, den knyter an till Civil War och Infinity War också. Som jag ser det blir alla filmer i serien starkare för att jag gillar serien som helhet.

Vi gick in till denna film med ett antal frågor. Vad hände med Scott efter Civil War och varför syntes han inte i Infinity War? När skulle denna film utspelas? Före, under eller efter Infinity War? Knappast inte efter för det är en för "liten" film för att kunna ta hand om allt som Infinity War lämnade efter sig. Men kanske parallellt? Och hur skulle det då påverka filmen att hela Jorden var i fara? Och mer specifikt, hur skulle de hantera det som sker i det absoluta slutet av Infinity War? Dessutom undrade jag om de på något sätt skulle blicka framåt mot Captain Marvel, nästa film som kommer ut mellan denna och nästa Avengers.



Vi får ju svar på det mesta av ovanstående frågor på ett eller annat sätt. Ant-Man-filmerna är de minsta av de små filmerna inom MCU och så är det fortfarande. Inga större trådar från serien avslutas eller ens behandlas i en film som denna. Istället bjuds vi på en lättsam familjekomedi med Scott, Hope, Hank, Luis och de andra. Filmen bättrar på det mest jämför med sin föregångare. MCU är en serie där flera av uppföljarna är bättre än de tidigare filmerna, men inte alla.

Hur ser det ut egentligen med den saken? Vilka är de bästa inom serierna inom Marvel's Cinematic Universe? Mina favoriter är; Iron Man 3, Thor 1 eller 3 beroende på humör, Captain America 3 (även om 2 är superb också), Guardians 1, Avengers 3 och 1 samt Ant-Man 2 nu då...



Här i Ant-Man and the Wasp umgås vi med flera kul karaktärer. Skönast är FBI-agenten Jimmy Woo, snacksalige Luis samt Scott och dottern Cassie (en barnskådis som funkade). Av någon konstig anledning tyckte jag att både Paul Rudd och Michael Peña var roligare i denna film än i den förra. De var kanske inte lika överdrivet "over-the-top"? En av de roligaste scenerna var när Scott blev förminskad till halv storlek på dotterns skola, scenen då han gömde sig i en blå hoodie. Jag skrattade utan att kunna hejda mig. Det är ovanligt.

Dessutom måste jag höja att detta är den första film i MCU som haft en kvinnlig hjältes namn i titeln. The wasp får flera bra actionsscener vilket är trevligt... När tusan får vi en film om Black Widow? Det är long over due... Dessutom #2 så har denna film en mycket spännande kvinnlig villain i Ghost. Hon slår skurken i första Ant-Man på fingrarna utan problem.

Detta var "minor MCU" för att göra travesti på Bernard Berkman men det duger ändå för en trevlig biokväll med vännerna.

Jag ger Ant-Man and the Wasp tre coola bilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

12 Strong (2018)

En mycket kort tid efter 9/11 skickade USA in små team av specialister för att styra flyganfall mot Al Qaida. Den bästa Chris, vår käre Thor, spelar ledaren i en 12 man liten grupp som opererade i norra Afghanistan under knappa förhållanden.

Operationer som denna var länge strikt hemliga och teamets bedrifter har inte varit kända för allmänheten tills nyligen. Journalisten Doug Stanton skrev boken The horse soldiers om operationen. De amerikanska soldaterna samarbetade med the Northern Alliance som stred mot talibanerna och deras mål var Mazar-i-Sharif, en viktig stad på som grund av sin strategiska position kontrollerade en hel region.



Vid sidan av Chris Hemsworth är Michael Shannon och Michael Pena de mest kändas namnen i rollistan. Filmen är regisserad av dansken Nicolai Fuglsig, känd för sin film Exfil. Regi och produktion är ok men inte lika bra som i de bästa krigsfilmerna, ”the motser of all war movies” är förstås Black hawk down av Ridley Scott. Personregin är bra men vissa specialeffekter som explosioner uppe i bergen som uppenbarligen var gjorda i post-production såg dåliga ut.

Chris är en fröjd att se. Han är en av mina favoriter nu för tiden. Han har en pondus och spelar ofta med en liten glimt i ögat. Jag har tröttnat mer och mer på de skådespelare som aldrig slappnar av utan alltid är sura och stela.



Historien är väldigt spännande och egentligen ska man nog läsa boken då filmen som det verkar bara hanterar hälften av händelserna. Teamet ställdes på fler prövningar än de som visas i filmen.

Som helhet är filmen spännande och intressant på grund av dess nutidshistoria. Den är inte överdrivet sentimental även om vi serveras de obligatoriska avskedsscenerna när soldaterna lämnar sina nära och kära inför avresan. Ibland känns de scenerna lite repetitiva och filmen skulle lika gärna kunnat starta direkt i Afghanistan.

Jag ger 12 strong tre veckor mot omöjliga odds av fem möjliga.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ant-Man (2015)

Det är klart man vill se alla filmer från Marvel Cinematic Universe och därmed var Ant-man ett givet val. Jag var inte jättepepp inför denna film, men den hade överraskat lite på bloggarna. Det verkade som att vissa gillade den mer än vad jag väntat mig. Men det som oroade mig mest var att den verkade vara en renodlad komedi.

Marvel-filmerna är ju inte alla helt lika i tonen. Några få är ganska torrt allvarliga och seriösa superhjältefilmer som till exempel den första om Captain America. De flesta Marvel-filmerna är lyckligtvis actionkomedier. En viktig sak att tänka på är dock att världen som beskrivs och dess karaktärer ändå tas på fullt allvar, mitt bland alla skämten. Exempel på dessa är Iron man- och The Avengers-filmerna. Sen har vi på senare tid fått filmer som är mer fokuserade på humor och galenskaper.

Först kom Guardians of the galaxy och nu då Ant-man. Av dessa två skämtfilmer som leker med publikens tålamod att acceptera töntiga och "orealistiska" koncept gillade jag Guardians klar mer. Visst är mycket i Marvels filmer orealistiskt om man jämför med vår verklighet. Det jag menar med "orealistiska" koncept  är inom Marvel universumets ramar och logiska lagar.

När inte ens skaparna bakom Ant-man tar sina karaktärer på allvar blir jag inte lika engagerad som jag kanske borde blivit. Paul Rudd var lite för klämkäck och obekymrad för att jag skulle ta hans karaktär på allvar. Och Evangeline Lilly var ännu sämre. Jag satt hela filmen och väntade på att hennes karaktär skulle ta av sig peruken i en stor reveal eftersom hon så uppenbart hade en peruk på sig. Men det hände aldrig, det var tydligen så de ville hon skulle se ut. Michael Douglas som brukar vara så stabil var ganska blek och den stora skurken (den skallige från House of cards S1) var inte det minsta karismatisk. När han försvann in i sin gula dräkt blev han helt ointressant.

Men ändå, det är något speciellt med denna värld som Marvel håller på att bygga på och det är svårt att inte bli åtminstone vagt underhållen. Den bästa scenen var typiskt nog den där den enda från The Avengers vi fick se i denna film dök upp. Och då var det till och med den minst intressante Avengern, Falcon. Att hans scen blev den bästa säger något om nivån på denna film jämfört med de övriga. Den andra scenen jag måste lyfta var givetvis när iPhonen började spela Plainsong från The Cure's album Disintegration. Mycket rolig scen. Suveränt album för övrigt också.

Jag ger Ant-man två små, små gubbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5