Sisu: Road to Revenge (2025)

Sisu: Road to Revenge är precis vad man förväntar sig, en extremt våldsam film som är så överdriven att det känns som att titta i en serietidning. I den första filmen Sisu från 2022 dödade Aatami nazister, här i uppföljaren har andra världskriget tagit slut och nu är det ryska soldater han massakerar.

Man kan inte annat än älska hur Jalmari Helmander spänner bågen med sina filmer. Der är genrefilm när det är som mest utstuderat och det är då det är som bäst. En film som denna ska inte vara som en föreläsning om moral, en analys av vår hjältes inre eller ett balanserat problematiserande där båda sidor ska belysas och förstås. Nej, här är finnarna de goda och ryssarna de elaka, grymma och onda. Speciellt Dragunov som är ondskan personifierad.

En Planes, Trains and Automobiles i Finska Karelen med våld, ond bråd död och en efterlängtad hämnd kommer man långt med i perspektivet verklighetsflykt. 

Jag uppskattar dessa genrefilmer som våra nordiska grannar verkar så bra på, i denna serie är det Rambo-våld, tidigare har vi sett naturkatastrofer i massor, zombie-splatter och stenhårda kriminalare. Sverige gnetar på med moraliserande diskbänksrealism, generiska polisfilmer och en och annan pajaskomedi.

Svagheten för en så extrem film som denna är dock att djupet i filmen är tunnare än smörlagret på mackan när smöret nästan tagit slut. Det blir inte så mycket karaktärstudie eller innerliga relationer. Vilket inte heller hade beställts. Men då blir ändock känslan efter titten lite: Jaha, det var det...

Respekten för att filmen, som är vad den är, finns där ändå. En trea!

Betyg: 3/5 

Sisu (2022)

Sisu är något så spännande som en finsk genrefilm. Här får vi följa en finsk elitsoldat som dödar en massa nazister under slutet av andra världskriget. Han har funnit guld uppe i Lappland och nazisterna vill ta guldet från honom. Det gillar han inte...

Filmen är extremt våldsam. Det är som en Tarantino-film på overdrive. Samtidigt är våldet så överdrivet att det inte känns speciellt skrämmande. Detta är som filmad serietidning i en värld där både John Wick-filmerna och allt MCU gjort är mer realistiskt än denna film. Men givet att man tar den för vad den är så är det underhållande.

Filmen är kort och det gillar jag. Dels för att långa filmer är så långa men också för att undvika att filmen skulle kännas enformig. Jag hann inte bli less på slaktandet av nazisterna trots att det snart stod klart att det inte finns några riktiga stakes i en film som denna.

Skådespelarna behövde inte göra så mycket då dialog och några komplexa känslor till stor del prioriterats ner, men norrmannen Aksel Hennie stod ut som den tyske befälhavaren Bruno. Filmens huvudperson, den odödlige finske kämpen spelades av Jorma Tommila och han funkade i rollen, men han gjorde inte mycket mer än såg bister ut.

Som avlastning från vårens Filmskolan var detta helt rätt medicin. Men den är för smal för mig egentligen, den är bra för stunden och den hade ett eget id, men det känns också som att den kommer bli lättglömd på något konstigt sätt.

Betyg: 3/5

Tackar Sofia för tipset om filmen, kolla in hennes förnämliga filmblogg Rörliga bilder och tryckta ord.