Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

Last Flag Flying (2017)

På något sätt hade jag missat Richard Linklaters film "Last flag flying" från 2017. Jag gillar Linklater och trodde mig se det mesta från honom vid detta laget. Filmen kallas en dramakomedi både på IMDB och Wikipedia. Och visst är den rolig på ett tvistat sätt, men den är framför allt otroligt sorglig i grunden. Antikrigsfilmer kommer i många skepnader.

Om du är en av alla som tror att Steve Carrell endast kan spela komedier så kan du med trygghet kolla in denna film. Carrell är otroligt bra i en lågmäld och rent dramatisk roll. De säger att komedi är det svåraste att spela så det är egentligen inte konstigt alls när man ser kända komiker briljera i dramer.

De komiska inslagen står framför allt karaktären som spelas av Bryan Cranston för. Tyvärr har jag svårt för den mannen men han gör sin frispråkige och cyniska krigsveteran med bravur. Den tredje mannen i trion spelas av giganten Laurence Fishburn och han står för allvaret, tyngden och en man som funnit stillhet via religionen.

Filmen är en "road trip" på ytan då Steve Carrells karaktär uppsöker sina gamla vapenbröder från Vietnamn för att få hjälp med en jobbig sak. Men den är lika mycket en inre resa, vilket givetvis är meningen med filmen. De tre måste rannsaka sig många gånger om för att reda ut vad de gjort och inte gjort och var de står idag. 

Filmen blandar fina och smärtsamt ömma scener med en vass och rivig dialog. Jag uppfattar en vrede under ytan som hela tiden hotar med att explodera, men samtidigt är filmen stramt hållen. Den är överraskande för att komma från Linklater. Jag förstår inte hur denna film passar in i hans övriga filmografi. Det är något jag får fundera på...

Filmen är riktigt bra, men den är också smygande sorglig och jag lämnas med en känsla av hopplöshet efter titten. Jag är inte helt säker på att det var det Linklater siktade på med filmen. Eller så var det just det, och i så fall lyckades han.

Betyg: 3/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Café Society (2016)

Woody Allen gör i princip en film per år och det är rimligen för mycket för att alla filmer ska ha högsta kvalité. Men trots att standarden på hans filmer går upp och ner dras jag alltid till dem. Det finns något i Woodys berättelser, hans sätt att berätta dem och hans ofta intressanta och omväxlande casting som känns hemma för mig. Café Society är en av Woodys bättre filmer från de senare åren och jag njöt i stora drag av filmen. Den utspelas under 1930-talet i Hollywood och New York. Jag älskar den gulaktiga tonen i scenerna från det torra och varma Hollywood.

Woody är en filmmakare som oftast gör filmer som handlar om sig själv i någon form. Allt som oftast är det en intellektuell neurotisk judisk man so står i fokus. Notabla avvikelser från denna mall på senare tid är Match Point, Blue Jasmine och Vicky Christina Barcelona. Men oftast handlar det om honom själv. Eftersom han blir äldre med åren har hans huvudperson glidit upp i åldrarna och filmernas oftast unga kvinnliga karaktärer har då hamnat med en äldre man vilket jag vet upprör många. Därför är det nu skönt med omväxling när Woody valt att inte spela huvudrollen och därmed kunnat skriva om en ung man som kavaljer till filmens kvinnliga huvudperson. Hans alter ego är den unge Bobby som försöker göra karriär i Hollywood. Bobby spelas av Jesse Eisenberg och han gör det bra även om det känns som att Jesse spelar en ung Woody som spelar Bobby. Det är helt ok i min bok. Han får till Woodys manér perfekt i flera scener.

Som så ofta finns här en ung dam i centrum av handlingen. I denna film cirklar allt runt Kristen Stewarts Vonnie. Hon spelar sekreteraren till Bobbys morbror Phil Stern som också råkar vara en Hollywood-mogul. Vonnie måste välja mellan den rike och berömde Phil eller den unge och oprövade Bobby. Låt dramat och komedin starta!

Kristen Stewart är mycket bra som Vonnie. Jag får kanske backa från mina hårda ord om hennes talang som kanske har uttalats när Twilight-filmerna diskuterats. De är så gräsligt dåliga och hon gör ingen glad i dem heller, med sin sura och korkade min mest hela tiden. Men här lever hon upp som jag inte trodde att hon kunde. Det bästa är att hon inte spelar över i de viktiga scenerna. Man ser tankarna och känslorna nätt och jämnt och hennes Vonnie är fortfarande något av en enigma för mig när filmen slutar. Härligt nog, och till skillnad från Woodys vanliga stil, har filmen ett öppet slut om man så vill.

På tal om casting ser vi "Laura Palmer" dvs Sheryl Lee i en liten roll i filmen. Steve Carell spelar Phil Stern och han gör det bravur. Som vanligt visar det sig att skådespelare som är bra på humor är lika bra på drama. Det sägs ju att humor är det svåraste att spela.

Café Society är en romantisk komedi, javisst. Men den har bra mycket mer svärta och drama än vad en romantisk komedi med Hugh Grant brukar ha, om ni förstår vad jag menar? Woody har utvecklats lite och ger oss en komplex historia i det lilla och ett slut som är annorlunda än vad jag väntade mig från honom. Jag gillar filmen mycket på grund av de små ändringar han fört in jämfört med hans vanliga mall. Skådespelarna är bra och filmen lämnar mig med fler tankar än svar. Det är bra i detta fall.

Jag ger Cafe Society fyra livsval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia

The Big Short (2015)

Det var Joel som föreslog filmen, jag var redan sugen på den och Johan hängde på för att testa VIP-salongen på nya SF Scandinavia (mer om den nederst i revyn). Jag hade hört att The big short var bra men jag hade lite svårt att placera den genremässigt. Jag skrev på FB efter filmen att det var som en blandning av The wolf of Wall Street, Moneyball och Spotlight. Filmen som bygger på en sann historia (BOATS) beskriver hur tre separata grupper inom finansvärlden i USA på ett tidigt skede insåg och predikterade den stora börskraschen 2008, en krasch som skapades av att den amerikanska bolånebubblan sprack.

Filmens synopsis låter kanske inte så aptitretande, den är långt från sexig, men addera Brad Pitt, Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Margot Robbie, Marisa Tomei, Melissa Leo och Selena Gomez så låter det kanske lite mer intressant? Låt sedan regissören Adam McKay göra filmen till en satirisk komedi över ett söndrigt finansiellt system som samtidigt uppvisar empati för de människor som kom i kläm av kraschen. McKay har med en fjäderlätt hand hanterat tunga teoretiska koncept med både en berättarröst (Ryan Gosling), kändisar som förklarar de ekonomiska koncepten plus att han låter den fjärde väggen brytas flera gånger.

Liknelsen med Moneyball är att filmen påvisar ett systemfel som kunde bevisas med enkla matematiska beräkningar. Jämförelsen med The Wolf of Wall Street berör hur hela systemet är ruttet och hur omoraliska och till och med olagliga aktiviteter får fortgå. Jämförelsen med Spotlight är det stora motståndet de som började prata om sanningen upplevde från hela systemet, både de som var skyldiga på riktig men också hela samhället i övrigt.

Jag älskade filmen. Den är rolig, underhållande, berikande och fruktansvärt hotfull. Alla skådespelare är bra och min favorit blev något överraskande Chrstian Bale som totalt äger filmen med sin tolkning av den asociala matematikern Dr Mickael Burry. Den är dock inte för alla då det kan vara svårt att hänga med i svängarna när filmen behandlar de koncept och finansiella verktyg som var orsaken till kraschen. Det är bra att ha koll på derivata-verktyg från finansbranschen bland annat. Jag misstänker att mina följeslagare Joel och Johan inte var riktigt lika förtjusta i filmen som jag. Personligen tror jag att denna film kommer bli något av en klassiker i framtiden tillsammans med The Wolf of Wall Street. Vem vet, de kommer båda kanske en dag ses som klassikers likt The Player?

Jag ger The big short fyra korthus av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Några ord om VIP-salongerna på Sf Scandinavia.

Vi valde att se filmen på en av VIP-salongerna (salong nr 15) på nya SF Scandinavia för att testa dem. Jag har endast varit på en VIP-salong på SF tidigare, på stora SF Bergakungen i Göteborg. Där funkar VIP-salongen annorlunda än på Sf Scandinavia vilket var en stor överraskning, och lika stor besvikelse, för mig. På Bergakungen finns en egen ingång och man kommer till en lounge där man kan beställa något att dricka i baren. Där finns gratis smågodis i skålar och varje gäst får en popcorn och dryck med in på bion (gratis). Salongen är liten med sköna separata fåtöljer. Mycket bra ordnat och jag som gäst kände att jag fick något extra för den dyrare biljetten. Jag valde alltid VIP-salongen så länge de visade den film jag ville se när jag bodde nere i Göteborg.

Här i Solna är det annorlunda. Ingen lounge utan istället en restaurang som heter Drama. Där kan man beställa mat att ta med in på bion! Jag kunde inte tro mina öron. Menar de att det är värt extra kostnad för mig som gäst att få grannar som sitter och slabbar med hamburgare och pommes under filmen? Ganska långsökt att det skulle vara bra för filmälskaren. Vi valde dock istället att äta lunch på restaurangen före filmen. Som ett kvalitetstest valde jag hamburgaren. Den var slabbig och våra fries var bland de sämsta jag någonsin ätit, för stora och knappt friterade, kvar var bara en mjölnig äcklig massa. De hade en majonnäsdip som var trist. Deras hamburgare får 2/10 av mig. För övrigt finns en annan grillrestaurang i Mall of Scandinavia som heter Egon. De har en riktigt bra burgare med en suverän dipsås och mycket bättre fries. Den burgaren skulle jag ge 7/10.

Det största problemet med VIP-salongen upptäckte jag dock inte förrän vi kom in i salongen. De har separata skinnfåtöljer med gott om benutrymme och brett mellan stolarna (små avställningsytor mellan stolarna). Vid okulärbesiktningen såg det sanslöst bra ut. Tills jag satt mig ner och reclinerfåtöljen gav vika och på ett sladdrigt sätt fällde sig bakåt så snart min rygg nuddade rygg-"stödet". Jag började famla efter spaken som spärrar stolen i det läge jag ville ha den i men kunde inte finna spaken. Efter ivrigt letande visade det sig att min stol inte hade någon spak! Två minuter senare efter jag frågat värdinnan hade jag fått klart för mig att idioterna på SF valt att ha stolar som inte gick att låsa. Jag som oftast vill sitta upprätt fann mig sittandes med en obekväm lutande ställning under hela filmen. Och hade jag inte spjärnat emot med låren hade jag legat ännu längre bakåtlutad under filmen. Det finns bara fyra rader i salongen men det är en normalstor duk. Att ligga i fåtöljen och titta på filmen längs näsryggen är obekvämt och kräkframkallande. Johan till höger satt till slut rakt upp utan att luta sig mot ryggstödet för att få en rimligare sittställning. Jag blir så trött. Total FAIL. Jag kommer givetvis inte kunna gå på VIP på SF Scandinavia tills detta är åtgärdat vilket är synd då jag gärna betalar lite extra för en bättre upplevelse. Jag betalar dock inte extra för att få en sämre upplevelse...

Minioner (2015)

Jag hade en liten tjuvstart på årets semester förra veckan då jag var nere på västkusten. En av kvällarna skulle jag gå på bio med systerbarn på 9 respektive 12 år. Vi valde noggrant ut filmen Minioner. Urvalet var filmen Minioner. Barnen var mycket förväntansfulla då vi anlände till bion på Folkets Hus i Hunnebostrand. Efter biljettköp satt vi i entrésalen och väntade på insläpp. Barnen fick i uppdrag att berätta handlingen i de tidigare filmerna. Minioner är ju en spin off från Dumma mej och Dumma mej 2.

Filmen visades i 3D och man fick låna glasögon av bion. Salen var hel ok med bra lutning mellan raderna. En stor en satt sig framför den lilla men vi kunde snabbt byta plats och alla blev glada. Filmen visades bara med svenska röster. Jag hade mycket hellre sett den med de amerikanska rösterna, men det alternativet fanns inte. Systerbarnen pratar amerikanska plus att de kan läsa så det hade inte varit något problem för dem heller. Det är lite synd att det ska vara så svårt att få se animerade filmer med originalröster.

Detta var dock en renodlad barnfilm så det där med "alla talar svenska" är lite mer rimligt då det gäller denna film än vissa andra animerade filmer som uppenbarligen vänder sig till en vuxen publik också. Filmen var gullig och på sina platser ganska underhållande. De små gula minionerna var ok, inte speciellt speciella om du frågar mig. Vi fick en snabbrepetition av människans historia i denna film. Största delen utspelades dock i slutet av sextiotalet och då fick vi en del "Forrest Gump"-scener med minioner som deltagare i viktiga händelser. De fick med både månlandningen, Queen Elizabeth II och the Beatles.

Handlingen var nog tunn. Jag har i alla fall glömt vad den handlade om Det var mer än en vecka sedan jag såg filmen! Efter en timme frågade första barnet om hur mycket som var kvar. Jag undrade om de behövde gå på toaletten men det var lugnt! Puh.

Efter filmen var alla tre miniatyrerna mycket nöjda, jo en kompis till den lilla följde med på filmen. Tolvåringen gav den betyg 4/5. Jag ljög och sa att jag skulle ge den en trea. Men nej, detta var helt ok för stunden. Det bästa med filmen var just att vi gick på bio ihop. DET var mycket trevligt och barnens mormor fick vila sig en stund också. Men det ges inga frisedlar på Fripps Filmrevyer så jag måste rösta med hjärtat. Jag ger Minioner två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Foxcatcher (2014)

Lediga dagar runt nyår innebar en biokväll med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi valde att se storfilmen Foxcatcher som antas figurera flitigt under "the awards season"... BOATS är ett sablans otyg om det inte handlar om sportfilm eller krigsfilm. Filmen för dagen bjuder på en historia som bygger på verkliga händelser (BOATS) och det är en sorts sportfilm.

Filmen utspelas på 80-talet och handlar om brottning! Bröderna Mark och Dave Schultz tog båda guld i OS 1984. Inför OS i Seoul får de hjälp av den rike och excentriske John du Pont som sponsrar dem och ger dem träningsfaciliteter. Han vill dock också delta som coach, mentor och inspirationskälla.

I huvudrollerna ser vi Steve Carell, Mark Ruffalo och Channing Tatum. Detta är en finkulturfilm där skådespeleriet står i första rummet. Steve Carells tolkning av John du Pont har i första hand handlat om hans lösnäsa. Den är väl synlig men den gör varken till eller från då det gäller skådespeleriet. Det är synd att folk är så utseendefixerade för Carell är nämligen lysande som den ensamme mannen med kraftiga vanföreställningar. Jag gillade hans sätt att dra ut på vissa ord. Han talar som överklassen gör. Hans John hade antagligen blivit retad för sin näsa om han haft några vänner som ung men som vuxen gör han inget för att dölja den. Istället står han ofta med huvudet bakåtböjt som för att framhäva sin ståtliga kran

Channing Tatum och Mark Ruffalo spelar brödraparet som växt upp på egen hand och det är en stark känsla av "vi mot världen" som spelas upp. Tatum gör sin Mark som på gränsen till förståndshandikappad vilket jag har lite svårt att köpa. Ruffalo är däremot supertrevlig i denna film. Han är så fin att det nästan gör ont.

Ofta när vi får se så bra skådespeleri som här brukar jag falla för filmen. Gör jag det denna gång? Nej, så blev det icke. Den är ju så fruktansvärt tråkig! Jag har noll, zero, intet intresse av dessa muskelnuttar och deras kämpande. Jag bryr mig inte ett dyft över John du Ponts längtan efter samhörighet, betydelse eller sex.

Den påminner lite, lite om Aronovsky's The Wrestler men den filmen är sjukt mycket bättre. Den tar sig under huden på mig medan Foxcatcher inte ens repar ytan.

Tyvärr inget jubel från mig. Jag ger Foxcatcher två BANG av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ska bli spännande vad Johan tycker om filmen. Är han en gyllene örn eller en olyckskorp?

Horton Hears A Who! (2008)

Horton: A person's a person, no matter how small.

Ända sedan Fredagsfemma #48 har jag varit lite nyfiken på den lilla gula saken i Horton hears a Who! Nu när det nalkas 2008-lista var filmen det givna förstavalet bland filmer som jag vill kolla upp för att se om de kunde slå sig in på topplistan.

Horton hears a Who! är en helt galen animerad film. Den handlar om elefanten Horton som försöker rädda lilleputtlandet Whoville och alla dess invånare. Horton har hittat en blomma med ett litet sandkorn på och på det lilla sandkornet lever the Whos.

The Mayor of Whoville

Norton kämpar mot en elak känguru och en illasinnad gam som försöker få alla djuren i djungeln att misstro Horton. Någon form av samhällskritik kommer här fram. Typ att man ska stå på sig om man tror på något viktigt. När kängurun säger att hennes som är "pouch-schooled" (syftar på home schooled) får man genast vibben att hon står för inskränkthet, rädslor samt religiösa och odynamiska åsikter.

Med sig har Horton råttan Morton och ett gäng sköna individer med side kicken Katie som den mest gula representanten.

Katie: In my world everyone is a pony, and they all eat rainbows, and poop butterflies.

Filmen bygger på en barnbok från 50-talet av Dr. Seuss, som jag dock inte läste när jag var liten. Filmens känsla är galen och då och då hysteriskt lustig. Samtidigt sackar den ibland. Höjdpunkterna är alla fyra (?) korta scener med Katie. Vilken kul liten tjej. Horton är också rolig som animerad elefant med ett tydligt kroppsspråk och ett lustigt sätt att använda öronen som olika välanpassade mössor. Hortons lilla blå kompis (råtta?) Morton var också underhållande, mest för att Seth Rogen gjorde rösten bra.

Jag såg givetvis filmen med amerikanska röster och det är en uppsjö av kändisar som talskådespelat; Jim Carrey, Steve Carell, Seth Rogen, Carol Burnett, Isla Fisher, Jonah Hill, Amy Poehler, Selena Gomez och Joey King för att nämna några.

Ond Vlad

Snäll Vlad

Vilka scener var bäst, de med Horton eller de från Whoville? Svårt att säga, men jag tycker nog att de med Horton var bättre.

Det är en kul film som som ändå är tämligen lättviktig. Vissa partier är komiskt guld men den håller inte samma höga klass rakt igenom.

Jag ger Horton hears a Who! tre Katies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

En hel värld på ett "speck"?

Anchorman 2: The Legend Continues (2013)

Brick Tamland: I can always guess how many jelly beans are in a jelly bean jar, even if I'm wrong.

Will Ferrell - herregud vilken dåre. Han kan vara otroligt rolig, men man kan också känna att han avnjutes bäst i biroller. Har är helt enkelt lysande i sin lilla roll i slutet av Wedding crashers till exempel.

Men låt mig inlda med att förkunna att jag älskade den första Anchorman-filmen. Detta var absolut inte den första filmen med Will Ferrell men det var hans genombrottsfilm i mina ögon. Jag fick upp ögonen om hela gänget runt honom som Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carrell och Paul Rudd. Nu har den första riktiga uppföljaren kommit och mina förhoppningar var ganska högt ställda.

Jag tycker att Anchorman 2 är helt ok. Den underhåller bra för stunden, men topparna är färre och lägstanivån är lägre. Den är lite mindre bra inom många områden jämfört med ettan och då blir slutresultatet klart sämre.

Alla huvudkaraktärer är åter och handlingen är än en gång en "uppgång och fall" historia. En av de scener som kunde blivit mycket rolig var den när Ron är på middag hemma hos sin flickvän föräldrar. Hon är färgad och Ron får ett frispel och gör bort sig på Basil Fawlty-vis. Den scenen var inte speciellt rolig.

Ron Burgundy: Which one of you pipe hittin bitches can pass the salt?

Den roligaste karaktären i filmen blir Steve Carrells Brick och hans uppvaktning av Chani spelad av den som alltid roliga Kristen Wiig. Greg Kinnear som Veronicas älskare/psykolog var mycket bra också.

Som helhet var detta lättglömt men inte speciellt förargligt heller. Den klockren tvåa helt enkelt.

Betyg: 2/5

The Way, Way Back (2013)

Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.

Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?

Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.

Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.

Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5