Reacher - Season 3 (2025)

Hur är det, visst är det oftast så att tv-serier blir sämre och sämre desto längre de pågår? Är det inte så med de flesta serier vi känner till? 

Det måste såklart finnas några undantag, men som en generell regel? Senaste Only Murders in the Building var ju otroligt svag om jämför med dess första säsong. Det är endast ett exempel från närtiden. Nu verkar det tyvärr som att Reacher gått samma öde till mötes. Det känns extremt trist för detta var en serie jag verkligen gillade...

Jag hade kanske trott att Reacher skulle hålla bra klass lite längre då serien bygger på en bokserie och att materialet som serien bygger på så att säga håller en konsistent nivå.

Och så är kanske fallet, jag har inte läst boken, men genomförandet av S3 är i vilket fall under all kritik. Har de bytt "show runner" eller folket i "writers room"? 

Det är framför allt en otrolig mängd exposition i dialogen som förstör. Jag la tyvärr märke till detta i något av de tidiga avsnitten och sedan var det kört då karaktärerna om och om igen berättar om vad som hänt, hur de kommer fram till saker och ting eller vad som behöver göras. Det är höjden av "sloppy writing" kombinerat med en inställning att åskådaren antagligen är så korkad att de inte förstår annars. Och detta handlar om Reacher... Det är inte James Joyce vi pratar om!

Det andra skälet att denna säsong kraschlandar innan den kommit upp är castingen av brittiskan Sonya Cassidy i rollen som "tough as nails" DEA agent Susan Duffy. Jag tror inte att jag skulle kunna nämna någon sämre skådespelare i stunden. Hennes karaktär ska ha en banter med Reacher som senare leder till en kärleksaffär men hon klarar inte av uppgiften. Usel leverans av dialogen, usel tyngd i rollbeskrivningen, hon är helt värdelös i denna serie. Hon är säkert en jättefin person men detta gjorde hon inte bra.

Alan Ritchson är som vanligt mycket bra, i alla fall som Reacher, vilket mest är att vara tyst och se svår ut. Tyvärr fick han inte mycket att göra med tanke på att Cassidy förstörde varje scen hon var med i. Dessutom har de skurit ner på scener där Reacher "tar hand om" onda människor. Ni vet de där små scenerna som uppvisar Reachers rättspatos och våldskapital.

Jag gillade också att återse "brat pack"-stjärnan Anthony Michael Hall. Såg om The Breakfast Club för några veckor sedan och funderade på vad det blev av dem. De som var "hetast" var de som försvann snabbast; Molly Ringwald och just Anthony Michael Hall. 

Reacher är något av en snuttefilt, men denna säsong kommer snabbt falla i glömska. Miserabelt.

Betyg: 1+/5

The Breakfast Club (1985)

Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.

Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.

Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?

Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.

Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!

Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut). 

Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...

The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Foxcatcher (2014)

Lediga dagar runt nyår innebar en biokväll med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi valde att se storfilmen Foxcatcher som antas figurera flitigt under "the awards season"... BOATS är ett sablans otyg om det inte handlar om sportfilm eller krigsfilm. Filmen för dagen bjuder på en historia som bygger på verkliga händelser (BOATS) och det är en sorts sportfilm.

Filmen utspelas på 80-talet och handlar om brottning! Bröderna Mark och Dave Schultz tog båda guld i OS 1984. Inför OS i Seoul får de hjälp av den rike och excentriske John du Pont som sponsrar dem och ger dem träningsfaciliteter. Han vill dock också delta som coach, mentor och inspirationskälla.

I huvudrollerna ser vi Steve Carell, Mark Ruffalo och Channing Tatum. Detta är en finkulturfilm där skådespeleriet står i första rummet. Steve Carells tolkning av John du Pont har i första hand handlat om hans lösnäsa. Den är väl synlig men den gör varken till eller från då det gäller skådespeleriet. Det är synd att folk är så utseendefixerade för Carell är nämligen lysande som den ensamme mannen med kraftiga vanföreställningar. Jag gillade hans sätt att dra ut på vissa ord. Han talar som överklassen gör. Hans John hade antagligen blivit retad för sin näsa om han haft några vänner som ung men som vuxen gör han inget för att dölja den. Istället står han ofta med huvudet bakåtböjt som för att framhäva sin ståtliga kran

Channing Tatum och Mark Ruffalo spelar brödraparet som växt upp på egen hand och det är en stark känsla av "vi mot världen" som spelas upp. Tatum gör sin Mark som på gränsen till förståndshandikappad vilket jag har lite svårt att köpa. Ruffalo är däremot supertrevlig i denna film. Han är så fin att det nästan gör ont.

Ofta när vi får se så bra skådespeleri som här brukar jag falla för filmen. Gör jag det denna gång? Nej, så blev det icke. Den är ju så fruktansvärt tråkig! Jag har noll, zero, intet intresse av dessa muskelnuttar och deras kämpande. Jag bryr mig inte ett dyft över John du Ponts längtan efter samhörighet, betydelse eller sex.

Den påminner lite, lite om Aronovsky's The Wrestler men den filmen är sjukt mycket bättre. Den tar sig under huden på mig medan Foxcatcher inte ens repar ytan.

Tyvärr inget jubel från mig. Jag ger Foxcatcher två BANG av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ska bli spännande vad Johan tycker om filmen. Är han en gyllene örn eller en olyckskorp?