Only Murders in the Building - Season 5 (2025)

Shown har nu kommit till femte säsongen och det innebär att mordeplottarna av naturliga skäl blivit mer och mer vrickade. Det är svårt att hålla nivån helt enkelt. Så på ett sätt suger showen, men å andra sidan är trion Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez så charmiga att den ändå funkar. Det är en mysig häng-serie helt enkelt.

Denna säsong erbjuder mer av Olivers narcissism, Charles nyfunna kåthet och Mabels förföriska basröst. Mabel är för övrigt som vanligt trions enda vuxna i rummet. 

Till våra tre hjältar återkommer Michael Cyril Creighton som Howard, och Meryl Streep som Loretta. Howard är en favorit, även om hans romans med serviceroboten inte var det roligaste spåret man kunde tänka sig. Vad Meryl Streep gör i showen känns mer luddigt.

Säsongens kända gästskådespelare är Téa Leoni, Bobby Cannavale, Dianne Wiest, Keegan-Michael Key, Christoph Waltz och Renée Zellweger bland andra. Av dessa är det Bobby Cannavale som död mafioso och Christoph Waltz som den vrickade mångmiljadären med oklar ålder, en travesti på AI-gurus som Elon Musk klart mest underhållande. När det kommer till gästskådisar föredrar jag nog de överdrivet galna inslagen. Dianne Wiests deprimerade och arga änka var inte lika roande, to say the least. Seriens drama får trion stå för, det räcker så.

Mordmysteriet är inte det roligaste, det är onödigt rörigt och ger inget extra bling. Behållningen av säsongen är däremot charmen, humorn och trions varma hjärtan. Sammanfattningsvis säger jag: inte så bra, men mysigt!

Betyg: 2/5

Only Murders in the Building - Season 4 (2024)

Only Murders in the Building är en mysig och kul serie med mycket humor. Nu inför den fjärde säsongen ville väl Steve Martin och de övriga i teamet förnya sig lite, vilket tyvärr ledde till att de gjorde serien sämre. Det känns som att S4 fokuserar allt för mycket på mordet och dess lösning. Detta element är ju endast kontexten så att vi får hänga de tre huvudpersonerna Mabel, Charles och Oliver och deras podd. Men nu är det istället fokus på att lösa mordet på Sazz. 

Säsongen känns som ett försök att skriva drama mer än komedi. Det är som en hyllning till stuntmän och kvinnor i branschen. Säkert jättebra men det blev så tråkigt ju. Det var så synd om Sazz!

Säsongen är också nedlusad med Hollywood-stjärnor som kommer in och gör halvdanna insatser och lyfter sin lönecheck. Något som kunde varit kul om de hanterat det rätt blev riktigt tråkigt. Enda roliga skämtet var nog Steve Martins kommentar när Ron Howard presenterades, ännu en stjärna som spelar sig själv. 

Vilka hade vi mer? Eva Longoria, Zack Galifianakis, Eugene Levy, Meryl Streep, Paul Rudd, Richard Kind, Kumail Nanjiani, Jane Lynch och Molly Shannon. Den sistnämnde drog ner säsongen några pinnhål på egen hand. Otroligt dålig insats av henne här.

Tänk så mycket roligare det var med alla kufiska grannar i huset under de tidigare säsongerna. Nu fick vi endast åter träffa Michael Cyril Creighton som Howard och den underbara Jackie Hoffman som Uma. Några ljusglimtar under säsongen.

Tyvärr ett rejält kliv ner från en annars tämligen hög "normalnivå".

Betyg: 2/5

Only Murders In The Building - Season 3 (2023)

Utmaningen för skaparna av Only Murders In The Building säsong 3 var att behålla sin mysighetsfaktor och ändå återskapa sig så att det inte blir allt för repetitivt. Jag tycker de lyckades alldeles utmärkt med denna säsong som jag håller som snäppet starkare än den andra säsongen. I båda uppföljarna har de vävt in lite mer av karaktärsdrama och det välkomnas så länge det inte får ta överhanden (se Lex Ted Lasso).

Denna säsong fokuserar mer på Oliver och Mabel än Charles. Kanske är Steve Martin lite trött på projektet eller så ville han bara lyfta fram hans medstjärnor. Fint i så fall. I vilket fall funkade det mycket bra. Dessutom förgyller storstjärnor som Meryl Streep och Paul Rudd säsongen med bravur.

Meryl Streeps Loretta får en briljant "origins story" i inledningen av första avsnittet. Den sekvensen var ljuvlig och indikerar att teamet bakom serien ändå har kompetensen och intresse av att berätta en stark historia.

Säsongen kommer trots allt detta inte upp i samma nivå som den första och det känns som att det är svårt att göra det med ett lite begränsat koncept som detta, men serien är extremt mysig att titta på så de får gärna göra en säsong till för min del.

Betyg: 3/5

Only Murders in the Building - Season 2 (2022)

Första säsongen av denna serie var en positiv överraskning och jag såg med glädje Steve Martin och Martin Short göra storstilad come-back på scenen. I alla fall i mina ögon. Selena Gomez var ett oväntat men lyckat komplement till de gamla gubbarna.

Den första säsongen hade ett härligt mysterium som trions "true crime" podd bevakade. Det hade lite av samma tonalitet som första säsongen av Veronica Mars. Men mordet som bevakades var sannerligen inte den största anledningen till att jag gillade serien. Det var snarare trions personkemi och allt om deras stapplande försök inom podderiet som var seriens styrka.

Tyvärr tycker jag att säsong 2 tog ett steg tillbaka då det gäller just det som var bäst i den först säsongen. Mindre om trions podderi och deras inbördes dynamik och mer fokus på mordet och mysteriet som säsongen handlade. Denna gång påmindes jag mer om något som Gillian Flynn kunde hittat på. 

Dessutom funkade inte den nya figuren Alice Banks (Cara Delevigne) alls för mig. Tyckte det blev en splittring i berättandet och desto mindre tid med trion, desto sämre som jag uppfattar det.

Däremot gillade jag grannen Uma Heller som spelas av Jackie Hoffman. Hon var säsongens roligaste karaktär. "Muuuuurderer...."

Bytet av fokus och splittringen av gruppen gjorde serien lite mindre intressant för mig. Men den är samtidigt fortfarande mysig. Jag gillar miljöerna och det känns hemtrevligt med Arconia och dess omgivning.

Sista avsnittet avhandlades i Poirots anda vilket var lite kul och sista scenen bjöd på några överraskningar. Klart man blir sugen att se säsong 3. 

Allt som allt var säsong 2 ett snäpp ner men den är fortfarande mysig att titta på. Dessutom korta avsnitt och inte allt för många heller, så valet att klippa denna torde vara enkelt.

Betyg: 2/5

Only Murders in the Building - Season 1 (2021)

Jag var ett stort fan av Steve Martin under uppväxten. Jag älskar hans humor och värme, men nu var det länge sedan jag hört något från honom. Döm om min förvåning då en ny serie av honom dök upp på Disney+. Klart jag var sugen att ge den chansen.

Detta är en komediserie om tre främlingar som slår sig samman och göra en podcast om ett mord som skett i det lägenhetskomplex på Manhattan de alla bor i. Det går inte att undvika att tänka på den allra första podden i den genren, Serial. Hur har det gått, vet man om Adnan var oskyldig eller ej??

Serien är som en blandning av Martins tidigare verk, Woody Allens Manhattan Murder Mystery och Agatha Christie. Men med ett hjärta. Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez spelar huvudpersonerna Charles-Haden Savage, Oliver Outnam och Mabel Mora. Vilken trio, vilka hjältar!

Det finns flera trevliga birollskaraktärer där Jane Lynch, Tina Fey, Sting och Michael Cyril Creighton sticker ut.

Mordet vår mysiga trio utreder är av sekundär betydelse och det gör inget. Givetvis finns det en massa trådar i historien som de försöker nysta upp. Det är mysigt att de gör en podd, vilket känns bekant och relevant på något sätt.

När jag sett klart serien kom det upp ett förslag på en annan serie jag skulle hoppa över till… Castle! Japp, den har jag redan sett allt av, och jag slogs av vilket bra förslag det var. Serierna har båda samma mysiga känsla med en mix av värme och humor. Som en gigantisk snuttefilt. Så för alla fana av Castle kan jag med varm hand rekommendera denna serie.

Säsong 2 är på gång och jag väntar ivrigt på fortsättningen.

Betyg: 3/5

10 tips på Steve Martin-filmer:
L. A. Story
Dirty rotten scoundrels (Rivierans guldgossar)
Three amigos!
Dead men don’t wear plaid
The Big Year
Planes, trains and automobiles 
HouseSitter
Father of the bride (Brudens far)
The Pink Panther
The Jerk

3 tips på Martin Short-filmer:
Three amigos!
Inner space (24-timmars jakten)
Father of the bride (Brudens far)

3 tips på Selena Gomes-filmer:
Spring breakers
The big short
The dead don’t die

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

The Big Short (2015)

Det var Joel som föreslog filmen, jag var redan sugen på den och Johan hängde på för att testa VIP-salongen på nya SF Scandinavia (mer om den nederst i revyn). Jag hade hört att The big short var bra men jag hade lite svårt att placera den genremässigt. Jag skrev på FB efter filmen att det var som en blandning av The wolf of Wall Street, Moneyball och Spotlight. Filmen som bygger på en sann historia (BOATS) beskriver hur tre separata grupper inom finansvärlden i USA på ett tidigt skede insåg och predikterade den stora börskraschen 2008, en krasch som skapades av att den amerikanska bolånebubblan sprack.

Filmens synopsis låter kanske inte så aptitretande, den är långt från sexig, men addera Brad Pitt, Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Margot Robbie, Marisa Tomei, Melissa Leo och Selena Gomez så låter det kanske lite mer intressant? Låt sedan regissören Adam McKay göra filmen till en satirisk komedi över ett söndrigt finansiellt system som samtidigt uppvisar empati för de människor som kom i kläm av kraschen. McKay har med en fjäderlätt hand hanterat tunga teoretiska koncept med både en berättarröst (Ryan Gosling), kändisar som förklarar de ekonomiska koncepten plus att han låter den fjärde väggen brytas flera gånger.

Liknelsen med Moneyball är att filmen påvisar ett systemfel som kunde bevisas med enkla matematiska beräkningar. Jämförelsen med The Wolf of Wall Street berör hur hela systemet är ruttet och hur omoraliska och till och med olagliga aktiviteter får fortgå. Jämförelsen med Spotlight är det stora motståndet de som började prata om sanningen upplevde från hela systemet, både de som var skyldiga på riktig men också hela samhället i övrigt.

Jag älskade filmen. Den är rolig, underhållande, berikande och fruktansvärt hotfull. Alla skådespelare är bra och min favorit blev något överraskande Chrstian Bale som totalt äger filmen med sin tolkning av den asociala matematikern Dr Mickael Burry. Den är dock inte för alla då det kan vara svårt att hänga med i svängarna när filmen behandlar de koncept och finansiella verktyg som var orsaken till kraschen. Det är bra att ha koll på derivata-verktyg från finansbranschen bland annat. Jag misstänker att mina följeslagare Joel och Johan inte var riktigt lika förtjusta i filmen som jag. Personligen tror jag att denna film kommer bli något av en klassiker i framtiden tillsammans med The Wolf of Wall Street. Vem vet, de kommer båda kanske en dag ses som klassikers likt The Player?

Jag ger The big short fyra korthus av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Några ord om VIP-salongerna på Sf Scandinavia.

Vi valde att se filmen på en av VIP-salongerna (salong nr 15) på nya SF Scandinavia för att testa dem. Jag har endast varit på en VIP-salong på SF tidigare, på stora SF Bergakungen i Göteborg. Där funkar VIP-salongen annorlunda än på Sf Scandinavia vilket var en stor överraskning, och lika stor besvikelse, för mig. På Bergakungen finns en egen ingång och man kommer till en lounge där man kan beställa något att dricka i baren. Där finns gratis smågodis i skålar och varje gäst får en popcorn och dryck med in på bion (gratis). Salongen är liten med sköna separata fåtöljer. Mycket bra ordnat och jag som gäst kände att jag fick något extra för den dyrare biljetten. Jag valde alltid VIP-salongen så länge de visade den film jag ville se när jag bodde nere i Göteborg.

Här i Solna är det annorlunda. Ingen lounge utan istället en restaurang som heter Drama. Där kan man beställa mat att ta med in på bion! Jag kunde inte tro mina öron. Menar de att det är värt extra kostnad för mig som gäst att få grannar som sitter och slabbar med hamburgare och pommes under filmen? Ganska långsökt att det skulle vara bra för filmälskaren. Vi valde dock istället att äta lunch på restaurangen före filmen. Som ett kvalitetstest valde jag hamburgaren. Den var slabbig och våra fries var bland de sämsta jag någonsin ätit, för stora och knappt friterade, kvar var bara en mjölnig äcklig massa. De hade en majonnäsdip som var trist. Deras hamburgare får 2/10 av mig. För övrigt finns en annan grillrestaurang i Mall of Scandinavia som heter Egon. De har en riktigt bra burgare med en suverän dipsås och mycket bättre fries. Den burgaren skulle jag ge 7/10.

Det största problemet med VIP-salongen upptäckte jag dock inte förrän vi kom in i salongen. De har separata skinnfåtöljer med gott om benutrymme och brett mellan stolarna (små avställningsytor mellan stolarna). Vid okulärbesiktningen såg det sanslöst bra ut. Tills jag satt mig ner och reclinerfåtöljen gav vika och på ett sladdrigt sätt fällde sig bakåt så snart min rygg nuddade rygg-"stödet". Jag började famla efter spaken som spärrar stolen i det läge jag ville ha den i men kunde inte finna spaken. Efter ivrigt letande visade det sig att min stol inte hade någon spak! Två minuter senare efter jag frågat värdinnan hade jag fått klart för mig att idioterna på SF valt att ha stolar som inte gick att låsa. Jag som oftast vill sitta upprätt fann mig sittandes med en obekväm lutande ställning under hela filmen. Och hade jag inte spjärnat emot med låren hade jag legat ännu längre bakåtlutad under filmen. Det finns bara fyra rader i salongen men det är en normalstor duk. Att ligga i fåtöljen och titta på filmen längs näsryggen är obekvämt och kräkframkallande. Johan till höger satt till slut rakt upp utan att luta sig mot ryggstödet för att få en rimligare sittställning. Jag blir så trött. Total FAIL. Jag kommer givetvis inte kunna gå på VIP på SF Scandinavia tills detta är åtgärdat vilket är synd då jag gärna betalar lite extra för en bättre upplevelse. Jag betalar dock inte extra för att få en sämre upplevelse...

Horton Hears A Who! (2008)

Horton: A person's a person, no matter how small.

Ända sedan Fredagsfemma #48 har jag varit lite nyfiken på den lilla gula saken i Horton hears a Who! Nu när det nalkas 2008-lista var filmen det givna förstavalet bland filmer som jag vill kolla upp för att se om de kunde slå sig in på topplistan.

Horton hears a Who! är en helt galen animerad film. Den handlar om elefanten Horton som försöker rädda lilleputtlandet Whoville och alla dess invånare. Horton har hittat en blomma med ett litet sandkorn på och på det lilla sandkornet lever the Whos.

The Mayor of Whoville

Norton kämpar mot en elak känguru och en illasinnad gam som försöker få alla djuren i djungeln att misstro Horton. Någon form av samhällskritik kommer här fram. Typ att man ska stå på sig om man tror på något viktigt. När kängurun säger att hennes som är "pouch-schooled" (syftar på home schooled) får man genast vibben att hon står för inskränkthet, rädslor samt religiösa och odynamiska åsikter.

Med sig har Horton råttan Morton och ett gäng sköna individer med side kicken Katie som den mest gula representanten.

Katie: In my world everyone is a pony, and they all eat rainbows, and poop butterflies.

Filmen bygger på en barnbok från 50-talet av Dr. Seuss, som jag dock inte läste när jag var liten. Filmens känsla är galen och då och då hysteriskt lustig. Samtidigt sackar den ibland. Höjdpunkterna är alla fyra (?) korta scener med Katie. Vilken kul liten tjej. Horton är också rolig som animerad elefant med ett tydligt kroppsspråk och ett lustigt sätt att använda öronen som olika välanpassade mössor. Hortons lilla blå kompis (råtta?) Morton var också underhållande, mest för att Seth Rogen gjorde rösten bra.

Jag såg givetvis filmen med amerikanska röster och det är en uppsjö av kändisar som talskådespelat; Jim Carrey, Steve Carell, Seth Rogen, Carol Burnett, Isla Fisher, Jonah Hill, Amy Poehler, Selena Gomez och Joey King för att nämna några.

Ond Vlad

Snäll Vlad

Vilka scener var bäst, de med Horton eller de från Whoville? Svårt att säga, men jag tycker nog att de med Horton var bättre.

Det är en kul film som som ändå är tämligen lättviktig. Vissa partier är komiskt guld men den håller inte samma höga klass rakt igenom.

Jag ger Horton hears a Who! tre Katies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

En hel värld på ett "speck"?

Spring Breakers (2012)

They act like they have demon blood. They're evil.

Ibland stöter man på filmer som omkullkastar alla förväntningar och förutfattade meningar. Filmer som är underliga, svårförståeliga, lockande, pockande, oroväckande, besvärliga, ja till och med irriterande, men som framför allt är omåttligt intressanta. Filmer som ger en något att tänka på, som är lite svårtuggade men desto mer givande när man väl tagit sig an dem och penetrerat deras yttre skal.

Denna revy läses bäst med följande låt som musikalisk bakgrund, Scary Monsters and Nice Sprites.

Spring breakers är filmen som är allt annat än vad jag förväntade mig när jag satt mig ner för att se den. Jag har nu sett den två gånger och jag funderar fortfarande på vad den är för något. Den är i alla fall inte en komedi. Och den är inte en "partyfilm" som glorifierar knarket och festande. Men den är lustigt nog inte heller en "varningsfilm" om hur farligt det är med knarket och festande. Före jag såg filmen lyssnade jag på en podcast där de pratade om Spring breakers i samma mening som partykomedin Project X. Jag finner den kopplingen mycket besynnerlig. Det var dock inte den enda missledande informationen jag hade om filmen. Det känns som att marknadsföringen för den varit knasig. På sf.se står det till exempel att det är en "Drama, komedi". Drama, javisst, komedi, nej. Men om filmen nu inte är en komedi och partyfilm, vad är den då?

De filmer jag påmindes om när jag såg den var Winding Refn's Only god forgives, Kevin Smith's Red State,  Lucile Hadzihalilovic's Innocence, Pacino's Scarface och Richard Kelly's Donnie Darko.

Jag ser Spring breakers som ett nutidsdrama, mörk tragedi och fantasi. Inte en "fantasi" som i killars våta sexdrömmar, utan de fyra tjejernas livstörstande fantasi. Eller mer specifikt en av tjejernas fantasi, närmare bestämt Faith's. Det är som att vi får se två filmer lagda ovanpå varandra, dels den bistra verkligheten med supande, svineri och testosteronstinna killar som kladdar och glor på de halvnakna och oskyddade tjejerna, dels en drömlik fantasi om att finna sig själv, se världen, möta intressanta människor och växa som personer. Faith's önskedröm är den om friheten i spring break, och bilden av sig själv på spring break.

Repeated line: Spring break. Spring break forever, bitches.

Spoilers!

Filmen är väl värd att begrunda och nedan kommer jag spekulera lite mer om saker som kan vara spoilers för er som inte sett filmen än. Om du inte vill veta något mer om filmen bör du sluta läsa nu, gå ut och se filmen själv, och komma tillbaka och läsa vidare senare.

Candy: You can't be scared. Just pretend like it's a fucking video game.

Vad är den då? Spring breakers... Jag kan bara ge er min än så länge vaga känsla om filmen. Men jag ser den som en fantasi i första hand för detta är nästan en mytisk berättelse. Filmen är otroligt vacker på gränsen till lyrisk i sitt bildspråk och klippning. Scener och dialog förekommer och återkommer filmen igenom. Handlingen tuffar på i kronologisk ordning, men vissa fraser från dialogen klipps in om och om igen. Vissa scener ges om igen ur nya perspektiv. Detta stilistiska grepp adderar till den mystiska känslan filmen har. Vad är det filmmakaren Harmony Korine vill säga oss? Och varför väljer han de sötaste och yngsta Disneyprinsessorna han kan för att spela dessa tjejer? Vad är budskapet?

Filmen är vacker och samtidigt är den konstant hotfull och olycksbådande på grund av en suggestiv ljudmatta av pistoler som "cockas" och avlossas mellan var och varannan scen. Ljud och musik ger oss en föraning om att mycket otrevliga saker kommer ske med tjejerna. Men inget av de saker vi förväntar oss sker i filmen. Detta är ytterligare en anledning till att jag tror att det vi får se är inifrån en fantasibubbla. Tjejerna är i fantasin eller önskedrömmen, men miljön och allt runt omkring tjejerna är som den verkliga världen är.

I en scen med Cotty (Rachel Korine) tror man att hon kommer bli våldtagen, men det händer inte som det verkar. Filmen överraskar med att inte utsätta våra fyra hjältinnor för någon av alla de uppenbara faror de utsätter sig för. Faith (Selena Gomez), som inte har en gnutta demon blood i sig, känner sig extremt pressad i en scen och hon vill åka hem. I en mycket intensiv och fantastisk bra scen med Alien (James Franco) är Faith uppenbarligen trängd. Även om Alien inte är renodlat hotfull är männen omkring henne i övrigt mycket nasty, de tittar på henne med rovdjursliknande blickar. Men Faith släpper sin dröm och hoppar ensam på bussen och åker hem. Trots att hon nog var den i gruppen som bar på den starkaste längtan att fly från sin vardag. Hon var den svaga i gruppen, men hon tvingades gå tillbaka till sin kristna bönegrupp. Amen på det.

Även Cotty beger sig hem till slut, när hon fått nog (skjuten i armen).

Kvar är Brit (Ashley Benson) och Candy (Vanessa Hudgens). Tjejerna med demon blood. I inledningen kunde jag knappt se skillnad på den. Båda är blondiner och har liknande utseende. Men de är framför allt samma person i mina ögon. De är nästan oskiljaktiga. De till och med pratar med Alien (James Franco) som om de vore en enhet.

Brit/Candy: We are in love with you...

Candy and Brit

Filmen är svår att förstå, och en anledning till det kan vara att i första halvan är Faith protagonisten, men i slutet flyttas fokus över på Brit/Candy. Det är som att hela filmen egentligen handlar om dessa två tjejer. De har båda en urkraft som fångats i allt för små liv. De lever sina tråkiga liv, instängda både i samhällets mall för dem som blonda bimbos och det fängelse som byggs av vardaglighetens tristess. Men deras inre demon vill ut och ut kommer den.

I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all!

Jag vet inte om filmens budskap är något om girl-power eller ej, det finns säkert de som kan se den så, men jag tror att den i alla fall beskriver en generations frustration över känslan av instängdhet och meningslösheten i allt. Faith, den oskuldsfulla, beskriver för sin mormor om resan till spring break men det hon beskriver är inte alls det vi ser. Men ljuger hon verkligen, eller var hennes längtan bort så stark att resan faktiskt betydde allt det?

Britney Spears möter Pussy Riot

Alla tjejerna uttrycker en önskan att bli bättre. Jag tror inte att de menar bättre jämfört med sina tidigare jag, och efter samhällets måttstock, utan att de vill bli sina riktiga jag, de de egentligen är. Brit och Candy vill inte gå tillbaka till sina gamla liv och spela de roller de blivit tilldelade. De väljer att inte bli de offer som de blivit om de åkt på spring break utan att vara tjejer med demon blood. Var det så att det var de som skyddade Faith så att hon inte blev det offer hon så lätt kunnat bli?

Men hur är det med de sexistiska inslagen i filmen? Svår fråga. Hela filmen igenom går de fyra tjejerna omkring i bikinis, vilket i de flesta scener känns naturligt (de är på stranden, vid poolen etc). Den scen deras klädsel känns mest konstig i är då de blir arresterade och ställs inför en domare. Det verkar orimligt att de inte skulle få andra kläder i den situationen. Är detta ett sexistiskt filmskapande där hela syftet med filmen är att få fota unga brudar toppless, som om den vore en Girls Gone Wild video? Eller är det bara slarvigt filmskapande, skulle scenen i rättssalen egentligen varit mer påklädd? Eller till sist, ville regissören Korine förstärka krocken mellan drömbilden om spring break med den bistra verkligheten?

Men om nakna bröst per definition betyder att en film är sexistisk måste filmen fällas. Det förekommer ju många halvnakna tjejer i filmen, och partykillarna i filmen behandlar tjejerna på ett sexistiskt sätt. Men å andra sidan behöver det ju inte betyda att filmen skulle vara sexistisk. Det vore som att anklaga Steven Spielberg's Schindler's List för att vara en fascistisk film. Jag finner istället att flera av de halvnakna tjejerna i filmen är framställda på ett ganska motbjudande sätt vilket talar emot att den bara är simpelt sexistisk. Till exempel tjejen i den första scenen som dansar toppless med öl eller slem i mungipan är inte det minsta sexig. Jag känner mig allt som oftast mer avtänd än motsatsen av partyscenerna i denna film. Scenen mellan Brit och Candy och Alien i poolen var något helt annat. Den kändes intim, om än drömlik, och då får vi heller inte se nakna bröst. För att inte tala om scenen mellan dem tre i Aliens säng där två halvautomatiska pistoler med ljuddämpare har en betydande roll. Den scenen var oroväckande het!

DTF

De viktigaste scenerna i filmen tror jag är scenen där de rånar restaurangen, Faith, Brit och Candy i poolen när Faith vill trycka på pausknappen och frysa livet, scenen mellan Brit/Candy och Alien i hans säng, alla scenerna när tjejerna ringde hem till sina mödrar/mormor samt den drömlika avslutningsscenen. Filmens bästa scen är kanske den när tjejerna sjunger Baby, one more time utanför kiosken.

Jag är fortfarande eggad av mystiken runt denna film. Jag fann mig själv sitta och fundera på en uppföljare till Spring breakers där vi får följa Brit och Candy och se vad de hittar på i livet efter Alien. De har nu Alien's bil, pengar och vapen. Och de har sitt demon blood.

James Franco, javisst, lysande insats. Aldrig sett honom bättre. Men detta är ändå tjejernas film, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Selena Gomez och Rachel Korine. Modiga alla fyra. Alien kallade dem för mermaids. Mycket passande, de lockade ner Alien i havet och han dog.

Brit/Candy: You're scared aren't you? Scaredy pants!

Spring breakers är poetisk och melankolisk. Den är brustna drömmarna som drunknar i spyor och sperma från gårdagsnattens party. Filmen kommer bli en av årets filmer och den kommer leva vidare långt efter sin samtid.

Jag ger Spring breakers fem sirener av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Jojjenito, Fiffis Filmtajm, Except Fear och Filmitch har också sett filmen. Killarna i Har du inte sett den? har poddat om filmen.