söndag 19 februari 2012

The Descendants (2011)


Goodbye. Goodbye.

Var det allt? Jag gick ut från biografen med en lätt känsla att jag saknade något. Lite mer.

"The descendants" är en film som levererade det jag hade förväntat mig, men jag blev ändå inte helt uppfylld. Det är så svårt att helt tömma sig på förutfattade meningar och förväntningar när man ser film nu för tiden. Jag undviker generellt sett trailers just av denna anledning, men samtidigt läser jag bloggar och lyssnar på podradio. Förbannelse. Nu var det inte så att filmen var sämre än förväntat, mer att den var annorlunda. Precis som med en annan storfilm från 2011, "The ides of March", gick jag ut från bion hungrig. Jag tror dock att jag kommer kunna gilla båda dessa filmer fullt ut när jag ser om dem. Då ska jag inte låta mig luras av förväntningarna!

Inledningen på denna revy låter kanske lite missmodig, men jag gillade "The descendants" väldigt mycket. Detta är en av de mest renodlat dramatiska roller jag sett George Clooney i och han sköter det mycket bra. Jag köpte hans porträtt av Matt King helt och hållet. Inte för en sekund tänkte jag på att han är den där snygga Hollywood-stjärnan. Tills han i en scen började springa som en byfåne, det vill säga. När han valde att springa på ett konstigt sätt, som för att visa att han inte är den där snygga Hollywood-stjärnan, blev jag plötsligt medveten om att han är just den mannen. Tokigt.

Trots ett i vissa delar blytungt dramainnehåll kändes filmen luftig och lätt. Samspelet mellan Clooney och döttrarna, spelade av Shailene Woodley och Amara Miller, är jättebra. Speciellt den tjugoåriga Shailene i rollen som den äldre dottern är lysande. Jag har hört att publik i moralpanikens USA har upprörts över att hon är för lättklädd i för många scener. I scener vid poolen och på stranden har hon ju på sig bikini. Jag tyckte inte att det var något problem alls.

Filmen har också många distinkta biroller med goda skådespelarinsatser från Robert Foster, Beau Bridges och Judy Greer. Den komiska lättnaden sköttes av Nick Krause i rollen som Sid, Alexs kompis. Han var riktigt rolig i vissa scener, inte minst på grund av kontrasterna mot Matt och Alexs morfar.

Till sists, Matt King pratar om att man kan ha lika mycket problem och brustna hjärtan på Hawaii som andra ställen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag skulle mycket hellre ha ett brustet hjärta på Hawaii än i ett vinterfruset Sverige. Utan tvekan, sju dagar i veckan! Miljöerna i filmen var fantastisk trevliga. Och jag vill ha mer.

Jag ger "The descendants" fyra campingplaster av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Clooney och Woodley

4 kommentarer:

  1. Jag håller med i det mesta du skriver. Men Sid tyckte jag till en början var jobbig, ungefär som Clooneys karaktär upplever honom. Man vill bara ge honom en smäll, vilket han också får, haha. Men sen blev han bättre, lite mer nedtonad.

    Filmen var inte så bra som jag trodde den skulle vara heller och till slut blev det bara en stark trea till filmen. Men jag tror inte det är omöjligt att jag gillar den lite mer vid omtitt.

    The Descendants

    SvaraRadera
  2. M-N: jag gillade Sid hela tiden, men jag kunde lika gärna stört mig på honom, det var ett gränsfall tror jag...

    SvaraRadera
  3. Ja, jag tycker Clooney lyckas rätt bra med att kliva ut ur Clooney-karaktären. Utom när han sprang. Vad sjutton handlade det om? Har för övrigt sett kommentarer från några som påstår att det fula springandet inte alls är avsiktligt för komiken utan att det är så han springer. Men det köper jag inte. Här skulle det göras statements om att Clooney inte är så perfekt minsann, tror jag. Men det är alldeles för grovkornigt för att vara trovärdigt.

    I övrigt gillade jag filmen. Bra story, bra skådespeleri, bra rättigenom, om än knappast en blivande klassiker.

    SvaraRadera
  4. Jessica: såvitt jag kommer ihåg sprang han konstigt i första spring-scenen (den på asfalten i bostadsområdet), men han sprang/joggade helt normalt på sandstranden senare i filmen (då han fick syn på sin nemesis). Jag tror att det galna springandet var Clooneys eller regissören Paynes försök att vara lite "quirky".

    SvaraRadera