Dog Days (2018)

Ken Marino är en komiker känd från Veronica Mars och i gänget runt David Wain med Wet hot American summer. Här har han skrivit och regisserat den supermysiga Dog days. Detta är en gullig film om en brokig samling människor med lite olika öden där allt knyts samman av människans bästa vän, våra fyrbenta vänner, hundkräken.

Filmen påminner mig om en light-variant av Garry Marhsalls underskattade Valentine's Day från 2010. Däremot har vi en aningens mindre stjärnsprakande cast i denna film, som sig bör i en light-variant.

Eva Longoria, Nina Dobrev och Vanessa Hudgens spelar de vackra kvinnliga huvudpersonerna. Bland de manliga dominerar Rob Corddry, han är satans stabil som alltid! Och finaste Finn Wolfhard från Stranger things var med. Honom gillar vi! Jon Bass var underhållande som den energiske nörden. Kul också att se att Marino tagit med polaren Ryan Hansen från Veronica Mars. Ni kommer väl ihåg Dick Casablancas?

Dog days är rolig på ett varmt sätt. Ingen syrlig ironi eller elaka sarkasmer. Man kan gissa att Ken Marino har ett stort hjärta döma av denna film. Den känns nästan för snäll i inledningen, något jag tror till stor del beror på Nina Dobrevs mesiga karaktär. Men allt eftersom filmen puttrar på tar den sig mer och mer. Tråden om Rob Corddry och Eva Longoria är fin, och Vanessa Hudgens trekant med snygge läkaren och nörden med hjärtat av guld är djup och meningsfull. Sedelärande! ;-)

En av de lustigaste sakerna med filmen är att vid närmare eftertanke hade hundarna i filmen egentligen inte så stor betydelse. Visst de hade del av handlingen, men allt i filmen handlade egentligen om relationer, längtan, motgångar, kärlek och vunna vänner. Good times.

Allt som allt är detta en film som balsam på värkande leder för stressade nutidsmänniskor. Se den när du vill få en "pick me up". Sparka av dig skorna, slå upp ett stort glas med väl kyld sauvignon blanc och kryp upp i soffan och starta rullen. Jag lovar att livet kommer kännas lite bättre efter filmen. I alla fall om du gillar den det vill säga. Snälla, var inte en sådan som hatar en film som denna. Bara va inte en sån.

Jag ger Dog days tre katter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär idag fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Andra texter om filmen kommer adderas när de finns:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito

Office Christmas Party (2016)

Office Christmas party är en ganska slarvigt gjord komedi som är roligare än vad den borde vara. Handlingen är krystad och filmen saknar några som helst djuplodande lärdomar eller känslosamma scener. De bästa komedierna är ju oftast både roliga och har något att säga eller i alla fall hjärtat "på rätt ställe".

Vad som räddar denna film är istället några riktigt roliga skådespelarinsatser. Trots ett vekt manus och en tafflig historia skiner flera av karaktärerna. Mest av alla gillar jag SNL-veteranen Kate McKinnon i rollen som den fyrkantiga HR-kvinnan Mary. Sedan har vi bra insatser från den som alltid stabile Jason Bateman, den automatiskt rolige Rob Corddry och Vanessa Bayer, ännu en SNL-veteran, är också ganska underhållande. Det för mig nya ansiktet T. J Miller som spelar en av huvudrollerna var också rolig lite då och då. Hans vansinniga bilkörning genom korsningar trots rödljus i Chicago fick mig att skratta:
- "It's only a suggestion!"

Andra kända ansikten är Jennifer Aniston (ganska tråkig roll här) och Olivia Munn (filmens love interest, funkar).

Office Christmas party är en perfekt film för de som bara vill ha lite humor för stunden men som väljer att lämna hjärnan hemma.

Jag ger Office Christmas party två kopieringsmaskiner av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rapture-Palooza (2013)

Anti-Christ: Marry me, Lindsey. Marry me and become the mother of my evil offspring.

Hahahahaha. Vilka dårar! Här har vi en superskön komedi om tiden efter "the Rapture". Vad är då "the Rapture" undrar mina obelästa läsare? Jo det är då alla rättrogna får åka upp till himlen och vi övriga lämnas kvar på Jorden och evig pina. Hälften av alla bowlare flyger alltså upp i luften och lämnar efter sig kläder som faller i slow motion ner på golvet.

Craig Robinson spelar The Beast som egentligen är Antikrist och som dessutom kommer återfödas som Djävulen om han dödas. Vilken villain! Vilken hjälte! Sällan har en så kåt och lustfylld Antikrist skådats. Han är verkligen en man, en helt okontrollerad och ocensurerad MAN. Han är ett "djur" eller vad var det nu vi kallades för i debatten för några år sedan... The Beast är också en mästare på "one liners" med perverst innehåll. Det är mycket snack om "shaved pussy", anal glädje och dödande av de goda och bombning av Chicago. Hahaha, inte helt politiskt korrekt vare sig man är på ett väckelsemöte med FI eller kyrkan.

Vår hjältinna Lindsey Lewis spelas av en fantastisk Anna Kednrick. Hon står också för den mycket torra berättarrösten som lite trött berättar om allt elände som händer henne och hennes familj efter "the Rapture". Hennes pojkvän Ben House spelas av den för mig helt okände John Frabcis Daley, och det med rätta, han var trist. Bens pappa Mr. House är däremot en av filmens bästa karaktärer. Pappa House har sålt sin själ till djävulen så att säga och ser mycket pragmatiskt på sin situation (It pays the bills...). Den extremt lustige Mr. House spelas av Rob Corddry, en underskattad humorist som syns lite då och då i filmvärlden. Thomas Lennon spelar Lindsey's granne zombien Mr Murphy med det stora suget efter... att klippa gräset. Till sist har vi en rolig prestation av Ana Gasteyer (från SNL) som Lindsey's mamma som först fick åka upp till himlen för att sedan bli nedkastad igen. Why? Why? Why? Whyyyyyyy?

Rapture-palooza är kort, ganska ojämn men i sina bästa stunder asgarvsbra liten komedi. Sådana har vi för få av. Det är också en film som antagligen kan ses hur många gånger som helst. Galenskapen, känslan av att "så där får man väl inte göra på film" samt dess småskaliga budget påminner mig faktiskt om en gammal film jag såg för länge, länge sedan... En film där Gudarna kastar ner en coca cola-flaska i öknen...

Jag såg filmen med Fiffi och vi skrattade högt och gott många gånger om. Ändå fick jag en känsla att hon kanske inte gillade filmen riktigt lika mycket som jag... Vem vet...

Jag kan i alla fall varmt rekommendera denna till alla som har samma humor som jag! Visst älskar vi hejdlös dialog! Är det sexism om Antikrist säger skämten? LOL.

Jag ger Rapture-palooza fyra sexistiska skämt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mr. House: There's no good reason to blow up Chicago. Except for the food, the weather and the people.

Fiffis revy kommer ikväll och du hittar den här.

In A World... (2013)

Eva Longoria: Is that what you think, you stupid slapper?

In a world... är skriven och regisserad av skådespelerskan Lake Bell. Första gången jag såg henne var som Sally Heep i tv-serien Boston Legal. Nu har hon då gjort sin första långfilm och det är ett inte helt oävet första försök. Filmen passar väl in i American Independent-facket som en ganska gullig dramakomedi.

Bell spelar själv huvudrollen som Carol en voice coach som tragglar sig fram i Hollywood. Hennes självupptagne pappa Sam är en av de mest kända rösterna för filmtrailers. Ni vet den där mörka rösten som med allvarlig ton mässar: In a world...where... Sam spelas av den lustige Fred Melamed och den uppmärksamme kommer ihåg honom som antagonisten i bröderna Coens A serious man.

Pappa Sam t.h., styvmor Jamie t.v.

Carols syster Dani spelas av den på årets filmfestival så ofta återkommande Michaela Watkins. Dani är gift med Moe spelad av Rob Corddry (han med det svårstavade efternamnet). Som en konkurrent om jobb och filmens charmör ses Ken Marino i rollen som Gustav. Till slut har vi Demetri Martin som den snälle ljudproducenten Louis.

Filmen tar fart då Carol mer eller mindre av en slump får chansen att göra rösten till en trailer och med den gör succé. Helt plötsligt kastas hon nu in i konkurrensen om de stora jobben som berättarröst för trailers. Hon ställs nu mot sin egen far och den uppåtgående stjärnan Gustav. I krig, kärlek och i Hollywood finns inga regler och allt är tillåtet!

Filmen är en bagatell, men den har en supertrevlig känsla och den är bara kul att se. Man tar absolut inte med sig allt för många funderingar efter den är slut. Men det är också okey ibland. Detta är en lagom film som kan ses som en avlastning bland lite mer komplexa filmer på festivalen.

Det är också kul med cameos av flertalet kända skådespelare. Vi ser Eva Longoria, Geena Davis, Cameron Diaz och den väldige Jeff Garlin flimra förbi. Jag gillade också den ironiska piken mot The hunger games. LOL, kanske öppet mål men kul ändå.

In a world where women ususally don't get the job, maybe she can set the score right? (Läs den raden med en basröst och med tonen från amerikanska trailers...)

Jag ger In a world... tre "kvinnor kan" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Johan Sq och det var som vanligt mycket trevligt. Vi har sett både sämre och bättre filmer ihop på festivalen jämfört med denna, men den ligger nog på övre halvan i alla fall. Filmen avnjöts på Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på den biografen. Till höger om mig satt en vuxen tjej / yngre kvinna som tittade på sin smart phone om och om igen. Den sablans mobilen lyste ju upp halva biografen kändes det som. Hon hängde dock med i alla skämten och skrattade gott åt dem på rätt ställe. Hon hade ett härligt smittande skratt så jag förlät henne snabbt för fipplandet med mobilen.

Syster Dani (Michaela Watkins) t.h.

The Way, Way Back (2013)

Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.

Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?

Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.

Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.

Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5

Warm Bodies (2013)

R: This girl's dead. That guy's dead... That guy in the corner is definitely dead.

Som innehavare av medlemskap hos Stockholms Filmfestival får man inte bara billigare biljetter på festivalen, man blir också inviterad till medlemsvisningar under de efterföljande tolv månaderna. På så sätt kom det sig att jag och Jojjenito gick och såg filmen Warm bodies i måndags.

Filmen är regissören Jonathan Levine's fjärde fullängdare. Jag hade sett hans förra film 50/50 på 2011 års festival och den älskade jag fullt ut, en helt suverän film. Därmed var jag mycket nyfiken på vad han kunde tänkas komma upp med som nästa projekt. En zombiefilm? Förvirring. En romantisk komedi och zombiefilm? Förvirring! Nåväl, vem är jag att döma på förhand?

Warm bodies utspelas i Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid efter någon odefinierad apokalyps, där stora delar av befolkningen förvandlats till "the undead", zombies. Vi får följa "R" en depprockartyp som går omkring och filosoferar. Som zombie har man tydligen inte någon som helst intellektuell kapacitet kvar, förutom om man smaskar i sig något stackars offers hjärna då man för en kortare stund får uppleva offrets minnen och känslor.

Resten av filmen är ett mish-mash av komedi, romantik och zombies. Säga vad man vill om idén. Den verkade inte helt solid, men om det hade funkat fullt ut hade filmen kunnat blir en oslipad diamant. Men tyvärr fick jag inte se en diamant slipas framför ögonen på mig. Det blir inte skarpt nog. Anrättningen blir lika sölig som hjärnan av Julies pojkvän som R mumsar i sig.

Filmen hade behövt bli mer goofy, eller mindre. Den hade behövt bli en spoof på zombiegenren fullt ut, eller inte alls. Eller så hade den behövt bli roligare, eller allvarligare. Eller så kunde den varit mycket mer romantisk.

Filmens huvudpersoner var för mig helt okända. R var utmärglad och hårt sminkad. Julie spelas av en australiensiska som säkert kan komma att dyka upp i fler filmer från Hollywood. Jag trodde mig känna igen henne som spelade Julies väninna, men jag misstog mig. Det var inte hon från The darkest hour, men jag hade faktiskt sett henne i Damsels in distress och Crazy, Stupid, Love. Däremot kände jag igen Rob Corddry från både Hot tub time machine och Cedar Rapids. Filmens dragplåster och kändis var John Malkovich som aldrig gör bort sig, men som samtidigt inte gjorde hem sig denna gång.

Jag anade flera gånger en mycket bättre film precis utom räckhåll. Den fanns där rent konceptuellt, men den realiserades inte. Nej tyvärr, oavsett om zommbiesarna sprang snabbt eller hasade sig fram i ett sömngångartempo, och ja de gjorde båda i denna film (oskärpa!), så var det varken spännande, roligt eller romantiskt nog. Däremot lyfter jag på hatten för det frejdiga försöket till något nytt.

Jag ger Warm bodies två dunkanden hjärtan av fem.

Betyg: 2/5


Kolla in vad zombieälskaren Jojjenito tyckte om filmen här.

Cedar Rapids (2011)

There's a separation between religion and insurance. It's in the constitution.

Tråkiga jobb = tråkiga människor? Vardagliga, lugna och ospektakulära jobb kanske lockar tråkiga och ospännande människor, men är det alltid så? I filmen Cedar Rapids får vi följa Tim Lippe (Ed Helms) en vardaglig försäkringssäljare på hans första resa till branschens årliga konferens i Cedar Rapids, Iowa. Det visar sig snart att under ytan bland de välkammade kostymnissarna finns en och annan ulv i fårakläder. Detta är en väldigt trevlig liten dramakomedi i american independent-anda.

Huvudrollerna bärs upp av Ed Helms, känd från The Hangover-filmerna, och den som alltid bufflige men godhjärtade John C Reilly i rollen som Dean Ziegler.

Tim Lippe's kollega och stora stjärna har hastigt avlidit och Tim ska för första gången få representera firman på den årliga konferensen. Tim är den perfekta säljaren. Skjorta med pull-over, välartad frisyr, inga tauteringar, väldigt mesig. Men trygg. Han har i själva verket inte vuxit upp helt. Filmen är en coming-of-age av en medelålders man.

Framme på konferensen utsätts Tim för sprit, knark, prostituerade, mutor, fusk och kollegor som har utomäktenskapligt sex. Det är ingen slump att filmmakarna valt försäkringsbranschen i denna film. För att kunna sälja försäkringar måste du vara en lugn och sansad, tråkig, medborgare som går i kyrkan varje söndag och som inte håller på med något fuffens. Tim lever sitt liv som han lärt, vad han inte fattar är att allt är en fasad och bakom denna fasad är det djungelns lag som gäller.

Ed Helms spelar i denna film rollen som töntarnas tönt. Den påminner en hel del om Steve Carells roll i The 40 year old virgin. Cedar Rapids är dock inte en lika renodlad komedi. Egentligen kan man undra varför Carell inte fick rollen, men antingen är han trött på att återupprepa sig eller så är Hollywood trött på det. Helms gör ett gediget jobb, även om han blir överspelad av John C Reilly. Där har vi ett fullblodsproffs och perfekt skådespelare för filmer som denna. Anne Heche gör ett oväntat inhopp som den roliga och underbara rödhåriga kollegan Joan Ostrowski-Fox som vill ha lite kul på konferensen. "What happens in Cedar Rapids, stay in Cedar Rapids."

Josh Larsen, en av killarna i podcasten Filmspotting, rankade Cedar Rapids som en av 2011 års bästa filmer. Jag ser vad han kommer från. Detta är en varm dramakomedi som är mycket underhållande trots sin lågmäldhet. Jag skulle väl inte säga att jag har fått i mig en massa livssanningar i och med denna film, men den har helt klart ett budskap. Och om man är svag för den typen av filmer kan man nog gilla denna skarpt.

Jag kan ge Cedar Rapids en mild rekommendation och jag ger den tre Two Diamonds Awards av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Hot Tub Time Machine (2010)

"Which colour is Michael Jackson?"

Här kommer den utlovade revyn av John Cusacks nya 80-talskomedi "Hot tub time machine". Trots en vedervärdig filmtittarmiljö med konstanta flugattacker och dånande tvättmaskin mitt i örat kunde jag skönja en galen historia om ett gäng 40-åringar i livskris. De åker tillbaka till 1986 och få chansen till upprättelse. Detta är något av en nostalgitripp för alla oss 40-åringar i livskris!

Historien är den vanligaste, resan till insikt att du bör göra det du brinner för och älskar här i livet. Men också sentimentet som Thomas Crown lever efter:

"Regret is a waste of time".

I filmen får vi också en cameo (?) av en av 80-talets giganter. Det är skoj, men usch vad gammal han är nu. En annan liten trevlig detalj är att Elways "The drive" spelar en central roll i handlingen. Den observante åskådaren ser dock ett fel i presentationen av matchen. En triviatävling! Vad är fel med The Drive i denna film? Svaret är inte det som berör den lilla ekorren...

Det är svårt att veta om filmen växer vid en andra titt. Den är full av potentiellt roliga popkulturella referenser och många skämt under bältet. Men ack, filmen var nog inte speciellt bra. John Cusack är dock alltid John Cusack, och han får den obligatoriska extrapoängen. Filmen får två därmed guppande kvinnobröst av fem möjliga.

Betyg: 2/5


PS, Om man kollar på alla fyra trailers nedan har man nog sett det mesta och det bästa ur denna komedi... Mycket nöje.