Only Murders in the Building - Season 2 (2022)

Första säsongen av denna serie var en positiv överraskning och jag såg med glädje Steve Martin och Martin Short göra storstilad come-back på scenen. I alla fall i mina ögon. Selena Gomez var ett oväntat men lyckat komplement till de gamla gubbarna.

Den första säsongen hade ett härligt mysterium som trions "true crime" podd bevakade. Det hade lite av samma tonalitet som första säsongen av Veronica Mars. Men mordet som bevakades var sannerligen inte den största anledningen till att jag gillade serien. Det var snarare trions personkemi och allt om deras stapplande försök inom podderiet som var seriens styrka.

Tyvärr tycker jag att säsong 2 tog ett steg tillbaka då det gäller just det som var bäst i den först säsongen. Mindre om trions podderi och deras inbördes dynamik och mer fokus på mordet och mysteriet som säsongen handlade. Denna gång påmindes jag mer om något som Gillian Flynn kunde hittat på. 

Dessutom funkade inte den nya figuren Alice Banks (Cara Delevigne) alls för mig. Tyckte det blev en splittring i berättandet och desto mindre tid med trion, desto sämre som jag uppfattar det.

Däremot gillade jag grannen Uma Heller som spelas av Jackie Hoffman. Hon var säsongens roligaste karaktär. "Muuuuurderer...."

Bytet av fokus och splittringen av gruppen gjorde serien lite mindre intressant för mig. Men den är samtidigt fortfarande mysig. Jag gillar miljöerna och det känns hemtrevligt med Arconia och dess omgivning.

Sista avsnittet avhandlades i Poirots anda vilket var lite kul och sista scenen bjöd på några överraskningar. Klart man blir sugen att se säsong 3. 

Allt som allt var säsong 2 ett snäpp ner men den är fortfarande mysig att titta på. Dessutom korta avsnitt och inte allt för många heller, så valet att klippa denna torde vara enkelt.

Betyg: 2/5

Only Murders in the Building - Season 1 (2021)

Jag var ett stort fan av Steve Martin under uppväxten. Jag älskar hans humor och värme, men nu var det länge sedan jag hört något från honom. Döm om min förvåning då en ny serie av honom dök upp på Disney+. Klart jag var sugen att ge den chansen.

Detta är en komediserie om tre främlingar som slår sig samman och göra en podcast om ett mord som skett i det lägenhetskomplex på Manhattan de alla bor i. Det går inte att undvika att tänka på den allra första podden i den genren, Serial. Hur har det gått, vet man om Adnan var oskyldig eller ej??

Serien är som en blandning av Martins tidigare verk, Woody Allens Manhattan Murder Mystery och Agatha Christie. Men med ett hjärta. Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez spelar huvudpersonerna Charles-Haden Savage, Oliver Outnam och Mabel Mora. Vilken trio, vilka hjältar!

Det finns flera trevliga birollskaraktärer där Jane Lynch, Tina Fey, Sting och Michael Cyril Creighton sticker ut.

Mordet vår mysiga trio utreder är av sekundär betydelse och det gör inget. Givetvis finns det en massa trådar i historien som de försöker nysta upp. Det är mysigt att de gör en podd, vilket känns bekant och relevant på något sätt.

När jag sett klart serien kom det upp ett förslag på en annan serie jag skulle hoppa över till… Castle! Japp, den har jag redan sett allt av, och jag slogs av vilket bra förslag det var. Serierna har båda samma mysiga känsla med en mix av värme och humor. Som en gigantisk snuttefilt. Så för alla fana av Castle kan jag med varm hand rekommendera denna serie.

Säsong 2 är på gång och jag väntar ivrigt på fortsättningen.

Betyg: 3/5

10 tips på Steve Martin-filmer:
L. A. Story
Dirty rotten scoundrels (Rivierans guldgossar)
Three amigos!
Dead men don’t wear plaid
The Big Year
Planes, trains and automobiles 
HouseSitter
Father of the bride (Brudens far)
The Pink Panther
The Jerk

3 tips på Martin Short-filmer:
Three amigos!
Inner space (24-timmars jakten)
Father of the bride (Brudens far)

3 tips på Selena Gomes-filmer:
Spring breakers
The big short
The dead don’t die

Role Models (2008)

Role models är en riktigt skön komedi. Jag har nu sett den många, många gånger. Är det fjärde titten tro? En enkel story om vänskap och rätten att få vara sig själv lyfts av en radda suveräna skådespelarinsatser. Jane Lynch, Seann William Scott, Christopher Mintz-Plasse, Matt Walsh och Ken Jeong står ut som lysande stjärnor.

Det är gänget bakom Wet hot American summer som gjort denna film, som också behandlar vuxna och ungdomar i union. Här är det stödverkssamhet för missanpassade barn. Både regissören David Wain och skådisarna Paul Rudd och Ken Marino har varit med och skrivit manus vilket är mycket bra.



Precis som i "The 40-year-old virgin" firar Jane Lynch triumfer med sin humor och tajming. Här är hon ännu bättre i rollen som ungdomscentrets ledare Sweeny. Hilarious! Det är extra roligt när man ser att övriga skådespelare håller på att tappa masken och bryta ihop av skratt när hon kör igång sin grej. Och vad är hennes fascination av hot dogs egentligen? Jag skrattar högt flera gånger under filmen.

Favoritdelarna är relationen mellan Rudds Danny och Elizabeth Banks Beth med fokus på incidenten på Starbucks (venti), samt på allt om Augie, pojken med de oförstående föräldrarna. Mintz-Plasses Augie som är intresserad av rollspel är den perfekta guiden in i den världen. Kan man var cool även om man är en tönt! Javisst är det så.

Jag gillar denna film mycket, den är otroligt rolig och den har ett stort hjärta, och den får fyra överspelade döddsscener av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Best in Show (2000)

Buck Laughlin: "Is there some process by which they physically miniaturize the dogs?"

Här i Komiska Söndagar kommer jag framför allt skriva om favoritfilmer, men jag kommer också ta chansen att se några filmer som jag inte sett tidigare. Best in show är den första av dessa "första gångs"-filmer. Christopher Guest är känd för humoristiska mockumentärer från olika subkulturer. I denna film är det hundägare och fenomenet hundutställningar som ligger under luppen.

Detta är en film som är långsam och lågmäld som ändå genererar högljudda skratt. Filmen inleds som en dokumentär och jag hinner precis undra hur detta kan bli roligt innan jag skrattar högt första gången (laktosintolerant). Sen puttrar det på. Filmen har ett underbart manus och den visar hur galna vissa hundägare kan vara. Javisst är det kanske lite skruvat här och där, men en hel del av humorn ligger i att filmen inte är för överdriven, den håller sig inom rimlighetens gräns. Jag tror att filmen ändå inte är speciellt långt från sanningen om hur vissa hundägare beter sig. Jag har sett liknande tendenser runt mig (inte min lillasyster, men andra i min närhet).



Typ av humor?
Satir! Detta är satir för hela pengen. Christopher Guest och medförfattare Eugene Levy måste ha en bra insyn i subkulturen de beskriver. Mycket av skämten känns äkta på ett kärleksfullt sätt, inte nedvärderande som det lätt skulle kunnat bli. Vi får följa ett antal hundägare på väg till och under hundutställningen. Mycket av humorn bygger på att ägarna och hundarna ofta påminner om varandra. 

Filmkvalité vs. humorkvalité
Svårt att separera dessa två. Som mockumentär komedi är filmkvalitén lika med dess humorkvalité. Inga andra aspekter finnes.

Manus vs. skådespelare
Enligt the interwebs är dialogen improviserad på plats. Så jag vill påstå att manus är viktigt som grund att stå på, men filmen är i detta fall ännu mer beroende av bra skådespelare och deras insatser. Och i denna film finns det massor av bra skådisar.



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Antar att det enda man kan säga efter denna film är att vi katt-människor vann, hund-människor är som alla vet helt galna i huvudet.

Två stereotyper: den första jag kommer att tänka på är Jennifer Coolidges blond bimbo och lycksökare som är gift med en extremt gammal "sugar daddy". Den andra är gay-paret med en fjolla och en lite mer straight. Kanske filmens bästa par porträtterade av Michael McKean och John Michael Higgins där den sistnämnde bara var för underbar!

Tre tropes:

A: en "goofy" tv-kommentator som inte kan ämnet alls med bisittande expert, Fred Willard och Jim Piddock. De är kanske filmens bästa duo och en fröjd för ögat. Fred Willard karaktär Buck Laughlin är enligt imdb's trivia baserad på basebolllegenden Joe Garagiola som har kommenterat en hundutställning/tävling i verkliga livet med liknande effekt.

B: Metaforen som är bokstavlig. Gerry skojjar om att han inte kunde dansa för att han har två vänsterfötter... Och så har han två vänsterfötter (bokstavligen).

C: Superälskaren som nu är gift. Cookie nämner i inledningsintervjun att hon hade många pojkvänner förr i tiden ("hundreds") och så träffar Cookie och Gerry på man efter man hela filmen igenom som hon tidigare haft sex med. Allt till Gerrys förtret. Men man måste hylla Cookies goda humör, charmiga hantering av alla före detta "uppvaktare" samt hennes till synes genuina kärlek till Gerry. Se bara deras sång tillsammans i slutet. De måste helt enkelt vara kära i varandra.



Favoritkarakärer?
Det finns så många. Gillar Cookie och Gerry, gayparet Scott och Stefan samt tävlingens kommentatorer Buck och Trevor. Meg och Hamilton Swan (Parker Posey och Michael Hitchcock) är mycket roliga i partier, men vissa av deras scener går överstyr och tappar i finess och därmed blir det inte lika roligt.

Omtittningspotential?
Jamenvisst. Detta skulle man kunna se om många gånger! Skulle gärna se den med min hundägande lillasyster Hanna! Inga jämförelser med någon i filmen för övrigt...

Slutomdöme
Jätterolig film som jag är otroligt nöjd med att jag gav chansen. Detta var så bra att jag till och med funderar på att se fler av Christopher Guests filmer inklusive The is Spinal tap som jag såg som ung och inte alls fattade (då).

Betyg: 4+/5

Afternoon Delight (2013)

Första söndagen på festivalen bjöd på tre filmer, tre American independents, tre kvinnliga regissörer. Först ut var Afternoon delight. Rachel (Kathryn Hahn) och Jeff (Josh Radnor) är drygt trettio och glöden har slocknat. De lever sitt förortsliv i utförsbacke. Rachels spralliga kompis Stephanie (en förtjusande Jessica St. Clair) föreslår att de ska ta med sig sina män och gå på "nudie bar". Väl där dricks det lika mycket som kinderna flammar på de ovana besökarna. Jeff bjuder sin fru på en lap dance och Rachel får tjugoåriga McKenna (Juno Temple) i knät. En gnista och något börjar glöda i Rachels ögon. Dagarna efter söker Rachel upp McKenna och en oväntad vänskap inleds. McKenna är "emellan boenden" och Rachel vill rädda henne från gatan och det onda livet. Nu startar filmen... McKenna bjuds in till hemmet under täckmantel som Rachels nya "nanny" till den lille sonen. Jeff som oroligt undrar vad strippan gör i deras gästrum. McKenna som frankt berättar för Rachel och Stephanie att hon inte bara dansar, hon är en "sex worker " också.  LOL. Tala om kulturkrock.

Juno Temple är en väldigt intressant skådespelerska. Hon är absolut inte ful, men jag finner henne heller inte speciellt attraktiv. Men hon har något som nästan är obeskrivbart, något häxartat. Och då tänker jag inte på att hon varit naken i två av de filmer jag sett henne i (Killer Joe och denna). Visst hon har visat sig vara modig i sina val. Men hon har något där bakom fasaden som jag skulle vilja lära känna mer.

Jag fann denna film bitvis mycket bra. Den hade en ton och stämning som var lite underlig. Mer hotfull än vad jag väntat mig. Var det ens meningen? Är detta en svart drama eller en komedi? Båda genrerna bubblar upp till ytan vid olika tillfällen. Komplext. Mycket av filmens humoristiska inslag ges av Rachels psykoterapeut Lenore, fantastiskt spelad av humoristen Jane Lynch.

Filmens bästa scen är då McKenna kommer hem och finner Rachel i säng. Hon kände sig lite vissen. Den unga amazonen övertalar den äldre att få ta hand om henne. Hon inleder med att smörja in fötterna i någon kräm och sedan går det över till en sensuell massage av mage och framsidan. Spänningen byggs upp i scenen tills den är så påtaglig att den skulle kunna skäras med kniv, tills Rachel med ett ryck kastar sig upp i sittande ställning och skjuter iväg McKenna som en projektil år sidan. Dunk, huvudet slår i väggen. Ingen av kvinnorna säger ett ord om vad som hänt. Vad hände? Inget och allt. Efter den scenen vill Rachel följa med och titta på när McKenna besöker en av sina reguljära kunder...

Filmens upplösning kommer efter ett ganska brutalt svek av Rachel mot McKenna som underspelas fantastiskt väl i filmen. En så viktig sekvens hade aldrig tillåtits göras så obemärkt i en film med större budget. Kudos.

Afternoon delight var sannerligen en intressant film, men den tände inte på alla cylindrar till slut. Mycket bra trots att en del saknades. Men den kan rekommenderas.

Jag ger Afternoon delight tre koscher-Amandas av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq, hans bror Henrik samt Johan. Visningen var inte slutsåld men ganska mycket folk var där. En lustig detalj var att en tjej bakom oss skrattade så att hon gjorde snarkljud, precis som filmens huvudperson. Blev lite extra krydda med den effekten.

Role Models (2008)

I miss your whispering eye!

Jag såg denna komedi för ett tag sedan då den gick på tv. Paul Rudd är som ofta bra. Han är en flitig skådis i komedier nu för tiden, eller hur? Men filmens huvudperson för mig är den oförglömlige Stifler Seann William Scott. Jag vet inte om han är så himla bra egentligen, men jag gillar honom helt enkelt.

Filmen handlar om Wheeler (Scott) och Danny (Rudd) som måste göra samhällstjänst efter en trafikföreteelse. De ska delta i ett program där ungdomar på glid får lära känna och umgås med vuxna, mogna och stabila medborgare. Eftersom det är en komedi uppstår en massa tokigheter och till slut vet man inte om det är de stora killarna som är förebilder för de yngre, eller tvärt om.

Filmen bygger på ett kvickt manus och starka skådespelare. Vid sidan av de två huvudkaraktärerna ser vi Red Mist från "Kick-Ass", Christopher Mintz-Plasse, i rollen som den "lajvande" Augie och den mycket roliga Jane Lynch som programmets chef Sweeney. Missa för all del inte hennes scener med en "hot dog" efter eftertexterna. Lynch's före detta kokainmissbrukande Sweeney genererar flera av filmens gapskratt...

Sweeney: You know what I used to have for brekfast? Cocain. Know what I had for lunch? Cocaine.

"Role models" ger mycket "skratt för pengarna" vilket är en raritet dessa dagar. Den är sliskigt tillrättalagd mot slutet men det skiter jag i och ger den frankt fyra chokladjordgubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Klicka mig