The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Inside Out (2015)

Malmö Filmdagar är ett välkommet litet avbrott från vardagen då vi åker på semester, kliver in i en filmbubbla och kommer ut på andra sidan omtumlade och med minus på sovkonto men med laddade batterier. Årets malmöresa har just avslutats. Invigningsfilmen var Pixars nya Inside out, som heter Insidan ut på svenska. Självaste Pete Docter var där och presenterade filmen i ett allt för kort Face 2 face. Jag har alltid gillat Pixar. Den första jag såg var Monter's Inc och länge trodde jag att alla deras filmer var superbra. Sen råkade jag se filmerna Cars och A bug's life och insåg då att även solen har sina fläckar.

Inside out är en smått genialisk film. Den handlar om den elvaåriga Riley som för första gången i sitt unga liv stöter på en större kris. Hennes föräldrar drar upp henne med rötterna och flyttar familjen från Minnesota, vännerna, hockeylaget och naturen till San Francisco och en ny värld. Vi får följa Rileys upplevelse genom de fem känslorna i huvudkontoret. Där får vi möta Joy, Sadness, Anger, Fear och Disgust.

Ahh, vilken berättarglädje! Vilket fantastiskt sätt att beskriva varför och hur vi människor känner om saker och ting. Pixar gör ofta filmer som också kan uppskattas av barn. Denna film är avancerad men koncepten är både intellektuella och självklara. Den passar precis lika bra för de unga som oss vuxna. Några av mina spanarvänner var inne på att yngre barn inte skulle kunna förstå denna film men det tror jag inte alls kommer vara ett problem. Menar ni att barn inte skulle förstå att Riley kan vara både glad och ledsen samtidigt? Nej, förutom språkbarriären är detta inte en film som är för svår, inte ens för barn under 11 år.

Det där med språkbarriären visade sig bli något av ett problem för mig där nere i Malmö. Filmen var som sagt inledningsfilm och som sådan visades den utan att andra filmer ur filmdagarnas tablå visades samtidigt. I vanliga fall visas fyra filmer parallellt per time slot under dagarna. Således fylldes den stora salen med folk. Inte ett enda barn var där. Det var en salong full av vuxna och ändå visade Disney filmen dubbad med svenska röster! Argh. Jag kunde inte tro mina ögon (öron). Detta var den första Pixar-film jag tvingats se med svenska röster någonsin. Jag hatar att inte få höra originalmanus. Dels saknar jag de oftast mycket bra skådespelarna som gör rösterna men ett mycket större problem är översättningen. Hur lätt är det att översätta ordvitsar? Inte enkelt alls. Hur blir det med alla metahumoristiska blinkningar till kända företeelser eller händelser? Ofta supersvårt att få ihop detta på svenska. Översättning till undertexter är svårt nog, att översätta för dubbning är ännu svårare. Jag kommer ihåg första gången jag såg den svenska översättningen "mammaknullare" i undertexterna till någon actionfilm. Det börjar klia under huden på mig.

Det är inte det att jag ser den svenska anpassningen med "alla pratar svenska" som en censur men det är inte långt därifrån. Det blir ju en annan person som får "äga" upplevelsen, och som sedan ska tolka vad som sägs/görs åt oss (den menlösa publiken). Jag hatar det. Jo.

När jag såg filmen med svenska röster satt jag bara stilla obekväm och väntade ut filmen. Anger och Disgust var aktiva i Henkes huvudkontor. Jag bestämde mig där och då att se om den odubbad innan jag skrev min revy på filmen. Gissa om min lycka när jag morgonen därpå fick höra att Disney hade trollat fram en odubbad kopia av filmen som adderats till tablån. Jag valde snabbt bort den film jag hade tänkt se och såg helt sonika om Inside out dagen efter den första titten. Äntligen kände jag...

Det första jag upptäckte var att de otroligt nog hade bytt namn på flickan i den svenska versionen. Hon hette ju Riley! Inte Jenny som i svenska versionen. What the fuck? Varför? Vad är det för fel på Riley? Jaja, det är inte hela världen. Jag såg filmen och njöt av den glimrande dialogen. Den irriterande svenska översättningen sågs ju i textremsan på duken men jag försökte att inte läsa den allt för mycket. Det var inte förrän efter filmen som jag funderade på det största felet med den svenska översättningen/dubbningen...

De idioterna har ju missuppfattat filmen helt och hållet. De har översatt Sadness till Vemod. Inte till Ledsamhet, till Vemod...

Big deal tänker du nu kanske? Nja, hold your horses. Hela filmen bygger ju på att visa att Riley (RILEY, inte Jenny) lär sig att hon kan vara BÅDE glad och ledsen samtidigt... Båda känslorna Glädje och Ledsamhet kan finns där samtidigt. Minnena behöver inte vara antingen guld eller blå, de kan vara blandade. En elvaåring kan ha ett och samma minne som både innehåller sorgen över en förlorad ishockeymatch och glädjen över att bli tröstad av familjen och kompisarna. Och det finns ett ord för den sammansatta känslan av ledsamhet, glädje, nostalgi och längtan i det svenska språket. Ja, just det: vemod.

Sen skiter jag i om Vemod passade bättre än Ledsamhet i de krystade ordvitsar som den svenska översättaren lagt in. Det är just på grund av denna typ av förändring av det konstverk som en film faktiskt är, som gör att jag vill se engelskspråkiga filmer odubbade.

Ok, nu fick jag i alla fall se en bra film två gånger på två dagar. Den andra gången jag såg filmen kunde jag ge mig tid att upptäcka alla detaljerna mer ingående. Jag var ju inte lika fokuserad på handlingen denna gång. Jag vet inte hur många briljanta scener med en sanning, en liknelse eller rolig detalj som jag tänkte att "detta måste jag ta med i min revy", men ack, jag hade inget anteckningsblock med mig (som vissa andra) och jag kan nu inte erinra mig dem. Jag "måste" väl se om filmen fler gånger...

För det är den värd. Jag kan lova att detta manus har gåtts igenom av Docter och hans team gång efter gång, en massa gånger. Det är ett underverk och antagligen Pixars mest komplexa och kompletta manus hittills. Eventuellt i konkurrens med Toy Story 3...

Jag ger Inside Out fyra starka känslor av fem möjliga. Bullet på denna.

Betyg: 4+/5

Glöm inte näsdukarna för all del...

Fler röster om filmen:

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

This Is The End (2013)

Danny McBride: Hermione just stole all of our shit. And Jay suggested that we rape her. I think the only reason he did that is because he knows he's about two minutes away from becoming the house bitch himself.

Här kommer en revy på en film som jag såg precis före filmfestivalen men som hamnade i bakvattnet till den tornado av filmtittande och revyskrivande som följde med sagda festival. Jag såg alltså denna komedi för cirka fyra veckor sedan och den är nu som bortblåst ur mitt sinne. Jag kommer nästan inte ihåg någonting från denna film. Och det är inte ett speciellt bra tecken. Den så bespottade The Internship såg jag för längre sedan men den kommer jag ihåg mycket mer från. Jag skulle nog kunna redogöra för dess handling scen för scen, i stora drag i alla fall.

Men icke så med This is the end. Det jag kommer ihåg är Michael Cera, att de var i James Francos hus mest hela tiden och att filmen avslutades som ett sämre Buffy The Vampire Slayer-avsnitt. Samt att den hade en rolig dialog, men att det blev lite för mycket efter ett tag.

This is the end är en komedi där skådespelarna spelar sig själva fast ändå inte. Den plaskar i grumliga vatten mellan skådespelarnas verkliga personligheter och en helt galen och crazy story. Jag förstår det som att mycket av dialogen ska vara improviserad. Jag kan helt klart bli nyfiken och intresserad av konceptet, men genomförande måste ändå vara bra oavsett vilken arbetsform filmen tagits fram i.

Filmens story är att Seth Rogen och hans gamle kompis på besök Jay Baruchel går på fest hos James Franco. På festen partas det rejält och en och annan drog konsumeras och ett och annat anus slickas. Senare under natten sker något konstigt med världen. I en droginducerad hallucination eller en parallell verklighet öppnas helvetets portar och djävlar och demoner kommer ner över syndens stad, Los Angeles.

Under resten av filmen försöker våra "hjältar" att överleva. Det är Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill (vilket as), Danny McBride och Craig Robinson som vill överleva. De försöker också undvika att våldta Emma Watson. Alla får inte sin önskan uppfylld, vilket är frächt och uppfriskande, men de som är osjälviska kommer upp till himlen och får där gå på konsert. Klipp på egen spoiler-risk.

Filmen är underhållande och skådespelarna bjuder en hel del på sig själva. Michael Cera är med en kort, kort stund och han är bäst i hela filmen. Man får hoppas att Jonah Hill inte är lika dryg som han framställs i filmen. Om skådisarna har bjudit på sig själva och de avigsidor i deras personligheter som vi ser är äkta, då är filmen bra. Om det mesta är manusskrivet är filmen meningslös och därmed ganska dålig.

Evil

Jag hade en rolig, delvis mycket rolig, stund med denna film, men en film som glöms så illa kvickt kan knappast få mer än "bara helt ok".

Jag ger This is the end två bakgatugrabbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Japp, Channing Tatum är med i filmen