The King of Staten Island (2020)

The King os Staten Island är som Boyhood med en förståndshandikappad huvudperson minus det långa tidsperspektivet. Filmen påminner också i stil med regissören Judd Apatows film Funny people. Båda filmerna är dramer med en stor portion humor med ett lika stort allvar i botten.

Huvudrollen spelas av komikerna Pete Davidson på manus av Davidson och Apatow med flera. Filmen bygger löst på Davidsons uppväxt på Staten Island. Detaljen med en död pappa kommer från Davidsons liv då hans far var en av alla de brandmän som dog i World Trace Center den 11:e september 2001.

Filmen har helt klart något, men jag blir ändå inte fullt engagerad. Det tar lång tid innan jag helt kommer in i den till att börja med. Det är inte superintressant att följa Scotts liv då han är stenkorkad. Japp, det blir ett problem för mig. Tyvärr kompenseras det inte av att han är extra charmig eller något sådant. Filmen är vrång på det sättet. Det är som att Davidson och Apatow har försökt göra Scott så unlikable som möjlig.

Marisa Tomei är bra, men när är hon inte bra?

Mot slutet av filmen när Scott och Bill Burrs Ray började bli sams blev filmen något bättre, men det var lite för lite, lite för sent kan jag tycka. Den känns också alldeles för lång.

Betyg: 2/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

The Big Sick (2017)

The big sick är Oscarsnominerad i kategorin originalmanus. Filmen är skriven av det äkta paret Emily Gordon och Kumail Nanjiani och bygger på historien om hur de träffades. Kumail spelar sig själv och Zoe Kazan spelar Emily. Jag hade hört mycket bra om filmen och var sugen på att se den. Visste inte riktigt om det "bara" var en romantisk komedi eller något mer. det visade sig vara det senare. Filmen är mer ett relationsdrama än en rom-com.

Filmen bygger löst på självbiografiska händelser från Kumail och Emilys liv. Kumail som är invandrad till USA från Pakistan är uppvuxen med en förväntning om att gifta sig med en pakistansk kvinna. Det blir kulturella krockar både mellan Kumail och Emilys föräldrar och inom Kumails egen familj. det är dessa relationer som filmen excellerar inom. den är välfunnen och balanserad. Filmen duckar inte från känsliga frågor och undviker att ge enkla, simpla, svar. Det ska den ha cred för.

Kumail som numera är en känd skådespelare och podcastare umgicks (i alla fall i filmen) i en klick stå uppare i Chicago. Det är en kul inblick i subkulturen även om varken Kumail eller hans kompisar verkar vara speciellt talangfulla för stå upp. Det är en svår konst det där. Däremot är Kumail bra i rollen som sig själv. Det känns inte stolpigt trots att det måste varit en avvägning under inspelningen. Jag tror inte att det är lätt att spela sig själv avspänt på film per definition. I övriga roller sticker Holly Hunter och Ray Romano ut. De spelar Emilys föräldrar och får mycket speltid.

The big sick är en härlig film som uppfyller en till bredden under titten och det är mysigt i slutet (som var känt på förhand). Jag blev glad och varm. Jag känner dock att den kanske inte har den tyngd som krävs för att bli en riktig favorit för mig. Glöden falnade tämligen snart i mitt huvud, men det är helt klart en trevlig liten film. Fin helt enkelt.

Jag ger The big sick "bara" tre principfasta mödrar av fem möjliga. Den rann ner från fyran under ett obevakat ögonblick som äggulan från toppen av Rydberg.

Betyg: 3/5

Trainwreck (2015)

Amy Schumer är en av de hetaste komikerna i USA just nu. Jag har sett några av hennes stand up och hon är otroligt fräck i munnen. Jag älskar henne, hon är förbaskat rolig. Dagens film heter Trainwreck och Amy spelar huvudrollen som karaktären "Amy". Den riktiga Amy har också skrivit manus till filmen och hur mycket som är påhitt respektive historier från Amys liv man man spekulera i. Jag tippar att det finns en hel del av det sistnämnda i denna film. Judd Apatow har regisserat filmen, det är första filmen han gjort på någon annans manus. Denna film påminner om flera av hans tidigare filmer då manus och regissör går helt klart hand i hand.

Filmens första halva är av den lite mer hejdlösa sorten. Men mitt i filmen ändrar den karaktär. Just som Amy blivit ihop med Aaron (Bill Hader) går filmen över från crazyhumor till mer dramahumor med en hel del mörker. Filmen delas av en scen som uppenbarligen blinkar till Woody Allen. Vi får ett collage med det lyckliga paret som påminner om Manhattan och till det hörs lite kort välkända toner från någon av Woodys filmer (kanske Manhattan det också). Den lilla sekvensen var mycket kul. Schumer-Apatow gör ingen hemlighet av blinkningen då Amy som kör en vocie over (på samma sätt som i Manhattan) refererar bokstavligen till Woody.

Andra halvan är samtidigt väldigt konventionell som lite överraskande. Det gamla vanliga blev överraskande då filmens första hälft antytt en annan typ av film. Jag gillar filmen, men älskar den inte. Vissa delar är jättebra men som helhet blev det lite konstigt med den slaka avslutningen. Det är ett överdrivet Hollywood-slut som jag antar ska ses som en satir, men samtidigt verkar den ärlig så jag vet inte riktigt hur jag ska läsa den...

Filmen är fylld med bra skådespelare, speciellt i birollerna. Eller OCKSÅ i birollerna. Amy Schumer och Bill Hader är jättebra i huvudrollerna! I biroller ser vi favoriterna som Brie Larson (lillasyster), Colin Quinn (vresig pappa), John Cena (absurd pojkvän) och en oigenkännlig Tilda Swinton som elak chef. Filmen har dessutom ett överflöd av cameos. LeBron James bjussar på sig själv och är oväntat bra. Tala om multitalang! Sen har vi Matthew Broderick, Daniel Radcliffe, Marisa Tomei, Tony Romo (fotball), Marv Albert (the voice of basketball), Chris Evert (tennis) och basketspelaren Amar'e Stoudemire.

Detta var en kul film. Många skratt. Hög omtittningsfaktor. Men som helhet var det lite tunt.

Jag bloggade om denna film som del av Filmspanarna Tema "Udda yrken". Hur gör jag kopplingen där då? Jo, jag måste nominera Amys kollega Nikkis (Vanessa Bayer) jobb då hon får i uppdrag av sin "snälla" chef att göra research på om mannens säd smakar olika om han äter vitlök eller ej...

Jag ger Trainwreck tre smakprov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vid sidan av det faktum att filmbloggning kan anses som udda, vilka andra udda yrken har mina filmspanarkollegor tittat på?
Filmitch
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5

Bridesmaids (2011)

You're like the maid of dishonor.

Jag är ett stort fan av Judd Apatow, producenten som ibland regisserar också. Han har gjort filmer som "Anchorman", "Superbad", "Knocked up", "Forgetting Sarah Marshall", "Funny people" och "Get him to the Greek". De flesta jag räknat upp är otroligt roliga och underhållande komedier. De kanske inte är världens bästa filmer, men de är roliga och de har hjärtat på rätt ställe. Humor är en svårt konstart, och för mig funkar det inte om det inte görs med hjärta och hjärna, och framför allt det förstnämnda.

Sommarens snackis då det gäller komedier har ju varit att "The Hangover Part II" var så dålig och att "Bridesmaids" var så bra. Det är en konkurrent Todd Phillips som ligger bakom "The Hangover"-filmerna. Phillips har också gjort gamla favoriter som "Old school" och "Road trip". "Bridesmaids" har beskrivits som "The Hangover" med och för (?) kvinnor och den är producerad av Mr. Apatow. Men han har inte gjort filmen ensam.

Medförfattare och huvudrollsinnehavare i filmen är Kristen Wiig. Hon är en comedienne från "Saturday Night Live"-gänget. Detta är hennes genombrottsfilm i mina ögon. Hon är mycket bra, hennes känsla och tajming är suverän. Adam och Matty säger ofta att den svåraste genren inom film för en skådespelare är komedier. Klarar man komedi klarar man allt, och om det stämmer klarar Kristen Wiig allt.

Filmen börjar mycket bra, sedan blir den bisarrt hysterisk och till slut avslutas den svagt där humorn får ge vika för gråtmildhet. Allt som allt var det ett bra försök till en ny fräsch komedi, men filmen fulländades inte. Scenen när Kristens Annie och Rosie Byrnes Helen tävlade om vem som skulle få sista ordet var alldeles för lång. Och den "där" scenen, den i bröllopsklänningsbutiken var av det bisarra slaget. Men som helhet funkade den mesta humorn. Det brittiska syskonparet Brynn och Gil var till exempel så roliga att jag vred mig av skratt i stolen.

Som väntat med en Apatow-produktion har filmen också partier som är varmt genomärliga och på gränsen till terapeutiska  Annie är ensam och hon lever sitt liv på ett sätt så att hon inte hittar någon vettig person att dela det med. När hon före filmens start förlorat både pojkvän och sitt älskade konditori tappar hon fotfästet och börjar falla. Vi får i filmen se henne nå botten, hårt med flera studsar, för att sedan i slutet se henne börja kravla sig upp igen.

Jämfört med mina högt ställda förväntningar var jag lätt besviken. Men jag kan utan problem tro på att "Bridesmaids" är långt bättre än "The Hangover Part II", även om jag inte sett den senare. Borde jag det? Som avslutning undrar jag om ni, mina kära läsare, gillar Apatow-produktioner, och vilken som är er favorit i så fall?

Jag ger "Bridesmaids" tre bröllopsbuketter av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffis filmtajm och Jessica på The Velvet Café har också sett filmen. Gå dit och läs för att få två kvinnliga perspektiv...