Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Hitchcock/Truffaut (2015)

Dokumentären Hitchcock/Truffaut är som hand i handsken för oss filmälskare. Den franske filmmakaren Francois Truffaut var ett stort fan av Alfred Hitchcock. Precis som alla friska filmälskare är. I mitten av sextiotalet inviterade han Hitchcock till en långintervju över en vecka. Det blev ett bra samtal och allt filmatiserades. Truffaut släppte också en stor magnifik intervjubok från sessionerna, en bok som anses ett måste för oss filmentusiaster.



2015 gjordes denna dokumentär av Kent Jones. Vi får se en massa klipp fån intervjuerna plus flera (väldigt) kända regissörer som uttalar sig om de två. Detta sker i det högst ordinära "talking heads"-formatet. Vi ser personen som talar sittandes i en stol eller på sin höjd en soffa. Ansikten som syns är Wes Anderson, David Fincher, Mr. Scorsese, Olivier Assayas, Richar Linklater med flera.

Dokumentären nämner flera av Truffauts filmer, som Jules and Jim och The 400 blows, men den fokuserar trots allt mest på Hitchs filmer. Dokumentären kan ses som en teaser av boken då vi inte får följa med på några närmare analyser av filmerna. Man skrapar lite på ytan och antyder att boken går in mer i detalj. Hela dokumentären skulle kunna ses som en reklamfilm för boken... Japp, jag har beställt ett ex av boken själv!



Vid kommande Hichcock-maraton kommer jag läsa om filmerna och följa herrarnas samtal om dem. Jag har sett en del Hitchcock förstås men det känns alltid som att man sett för lite. Jag behöver ta mig an hans viktigaste filmer på ett seriöst sätt känns det som och jag skönjer ett nytt bloggprojekt vid horisonten.

Allt som allt var det en intressant dokumentär om än icke spektakulär. Den gav mig mersmak av att se Hitchcock-filmer så jag antar att dess primära syfte uppfylldes i alla fall!

Betyg: 3/5

The Grand Budapest Hotel (2014) Nytt försök

Deputy Kovacs: Did he just throw my cat out of the window?

Första gången jag såg denna film på bio blev jag inte imponerad. Trots ett härligt galleri av karaktärer, och skådespelare, samt fler underbara scener blev jag inte riktigt berörd och jag kände mig som en betraktare på avstånd. Efter bion trodde jag då att denna känsla kanske kunde förklaras med att jag suttit och nickat till under filmens inledning och inte kommit in i historien på rätt sätt. Upp emot en halvtimme var jag mer eller mindre i en sömnens dimma. Då jag nästan utan undantag har älskat Wes Andersons filmer tidigare ville jag ge denna hans senaste alster en ny chans.

Så när jag hade två timma över att slå ihjäl runt lunch i fredags och då min filmspanarbroder Jojjenito dessutom hakade på gick vi och såg filmen. Jag var förväntansfull när vi slog oss ner i den sneda salongen i Saga nr 4.

Även under denna visning blev jag pumsig och nickade nästan till men likt en Harry Palmer gnuggade jag en spik i handflatan och lyckades hålla mig vaken. Jag fick för första gången se scenerna från filmens inledning.

När jag gick ut från filmen hade jag dock exakt samma känsla i kroppen som efter första titten. Filmen berörde mig nästan inte alls. Samtidigt hade jag suttit hela filmen igenom med ett stort och antagligen fånigt leende på läpparna. Men det är som ett antal snygga målningar som inbördes knappt hör ihop och än mindre berättar en engagerande historia. Jag har alltså råkat ut för det som så många andra upplever då det gäller den egensinnige Wes. Snygg yta och quirkiness, men inget innehåll (för åskådaren i fråga, denna gång jag själv). Jag som gav hans förra film Moonrise Kingdom en 5/5 kände inte alls samma rusning till magen och hjärtat av denna film.

Det är besynnerligt för alla elementen finns där men ändå funkar det inte fullt ut denna gång. Har jag tröttnat på Wes, eller är detta en "bump in the road", likt The life aquatic, en annan film av honom som jag inte fattade fullt ut?

Jag vet inte. Jag borde gilla The Grand Budapest Hotel mer känns det som, men den talade inte till mig på samma sätt. Nu har man ändå väldigt kul då man ser en film som denna. Många scener är snygga och underliga. Kastad katt, knogjärn, en duktig lobby boy, nazister.

Jag ger nu filmen ett betyg i alla fall. The Grand Budapest Hotel får fyra bakelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det blev en mycket trevlig filmeftermiddag med Jojjenito. Efter denna film tog vi en snabb lunch på Waynes Coffee och sedan bar det av mot premiär av A million ways to die in the West, en film som jag omfamnade med öppna armar och hade mycket trevligt med.

Vad tyckte då Jojjenito om The Grand Budapest Hotel? Checkade han in i lyxsviten eller valde han de trånga tjänstebostäderna?

The Grand Budapest Hotel (2014)

Årets Wes Anderson-film blev för mig som återinträdet för en månraket i jordens atmosfär. Åker den för brant ner brinner den upp, åker den för flackt studsar den bara på ytan och kastas ut i rymden igen. Det var det senare som hände mig. Jag kom aldrig in i filmen utan studsade på ytan och kastades ut i mörkret igen.

Varför hände då detta nesliga undrar vän av ordning? Allt var upplagt för en bra biokväll. Det var i torsdags, jag och Decennier-brodern Christian skulle se filmen nere på Grand. Problemet var att jag var svintrött och så fort vi satt oss i de sköna stolarna, den bra raden med oändligt mycket benutrymme, nickade jag till. Rejält. Jag sov mig i princip igenom de första tjugo minuterna eller vad det kan ha varit. Det första jag kommer ihåg var en begravning och en scen där ett testamente skulle läsas upp.

Efter den starten känns det inte rättvist att ge filmen ett betyg. Jag måste snarast se om filmen, så snart den kommit ut på dvd. Normalt sett älskar jag Anderson's stämningsfyllda filmer, hans underfundiga berättelser med lika starka karaktärer som färgglada miljöer. Hans senaste film Moonrise Kingdom är hans bästa film hittills, den första som slagit till och med Rushmore på fingrarna.

Av det jag såg i mitt sömndruckna tillstånd verkar det som att Ralph Fiennes var mycket underhållande, en blandning av stilar i filmen (var där motion capture också?), samt att handlingen var mycket mer invecklad än normalt i en Anderson-film. Men är det verkligen bra? Den förra filmen med en rejäl story var väl Life aquatic och den kommer jag ihåg som hans svagaste film.

Nej, för att göra denna film rättvisa måste jag se om den. Nu tror jag att den skulle hamna på ett positivt betyg, kanske en trea, kanske en fyra eller kanske till och med en femma. Allt beror på hur man absorberas av filmens känsla, story och karaktärerna.

Kvällen som sådan blev dock lyckad. Efter lite välbehövlig vila under filmen gick vi vidare och tog oss en bit KÖTT på Broncos Bar. Där tittade vi storögt på klientelet som i hög grad bestod i michelingubbenliknande muskelbyggare. Under måltid och efter snackade vi film, Decennier och topplistor. En trevlig kväll helt enkelt.

Betyget väntar jag med till jag sett om filmen.

Om vi har tur har Christian något mer vettigt att skriva om filmen.

Moonrise Kingdom (2012)

Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. I pretend it's my magic power.

Det är väl dokumenterat att vissa regissörer har en polariserande effekt på oss filmälskare. Att vissa filmmakare blir som en mänsklig vattendelare, där vissa inte gillar dem alls, medan vi konnässörer älskar dem. Wes Anderson är en sådan regissör. Jag gillar honom skarpt, men det finns fler av er där ute som är kallsinniga inför den manschesterkavajprydde akademikern från Houston, Texas (visst hade man önskat att han var från New England? Eller i alla fall från Austin, Texas?)

Den kritik som jag har hört om den gode Wes är att hans filmer skulle sätta stil över innehåll, men där håller jag inte med. Hans filmer har förvisso en särpräglad stil, men det är inte den som binder ihop kakan för mig. Jag anser att hans största förtjänst är att han sätter känsla över innehåll. För mig är Wes Anderson's filmer så sköna just på grund av den stämning de försätter mig i. Ok, jag är den förste att erkänna att alla hans filmer kanske inte är tipp topp, men hans totala kropp av kreativitet måste ändå göra honom till en av de främsta visionärerna inom film i dagens samhälle.

Jag såg hans senaste film Moonrise Kingdom i helgen och jag blev totalt paff av filmen. Vilken maxad filmupplevelse! Fantastisk. Jag satt med ett brett leende i ansiktet under hela filmen, det var säkerligen fånigt också. Jag älskade historien om Sam och Suzy. Filmen är bättre än Rushmore till och med. Wes Anderson's bästa film till dags dato. Ingen tvekan. Ah, med liten tvekan då.

Skådespelarna som backade upp de unga tu var perfekta för en Wes Anderson-film. Ed Norton, Bruce Willis, Bill Murray och Frances McDormand var lika bra, allihop. Karaktärerna var mer eller mindre vrickade men de alla fyra spelade dem helt straight up. Suveränt. Tilda Swinton gjorde den lilla rollen som Social Services over the top vilket funkade för mig. Wes kompis Jason Schwartzman tilläts också ta ut svängarna litet men det har han på något sätt arbetat ihop till, så många filmer han varit med i  nu.

Jag tycker det är lika meningslöst att dissekera eller ens diskutera handlingen i denna film som det är att göra detsamma på en dröm man haft. Och lika lite som jag kan beskriva en dröm jag haft, eller få någon annan att gilla en dröm jag upplevt, lika lite kan man diskutera sig fram till om Moonrise Kingdom är bra eller inte. Antingen gillar man känslan i filmen. Och alla dess färger. Eller så gillar man inte filmen. Men jag hoppas att du antingen gillar den eller ogillar den, var bara för guds skull inte likgiltig inför den!

Oftast när jag vaknar mitt i en bra dröm förstörs allt av att jag vaknar. Drömmen glider iväg som Joel Barish's minnen, och den grå vardagen tränger sig på. Men ibland, om jag har tur, och jag snabbt sjunker tillbaka in i drömlandskapet, kan jag återvända till den underbara filmen. Jag längtar redan till det är dags att se Moonrise Kingdom igen.

Jag ger Moonrise Kingdom fem miniature kayaks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Rushmore (1998)

Max Fischer: My top schools where I want to apply to are Oxford and the Sorbonne. My safety's Harvard. 

I min genomgång av Wes Andersons filmer har jag nu kommit till hans andra film Rushmore från 1998. Manus är skrivet av Wes Anderson och Owen Wilson.

Denna film är 100% känsla. Känslan i filmen är allt. Och det är en skön känsla. Men det betyder inte att den 18-årige Jason Schwartzman i sin debutfilm inte gjorde ett imponerande jobb som den pompöse 15-årige Max Fischer som i alla givna ögonblick överskattar sig själv. Det betyder inte heller att den 48-årige Bill Murray i sin första film med Wes inte gör den kanske första seriösa men samtidigt roliga rollen i sin karriär som den stenrike Herman Blume med det förvirrade kärlekslivet. Bill Murray skulle senare i sin karriär briljera i denna typ av dramatiska roller som bygger på svart humor mer än gapflabbshumor, så som i Lost in translation, Broken flowers och alla andra Wes Anderson-filmer. Och det betyder heller inte att den 30-åriga Olivia Williams inte gjorde ett ljuvligt porträtt av Rosemary Cross, den unga lärarinnan som Max Fischer och Herman Blume konkurrerar om.

Filmen gav mig en känsla, en skön känsla. Jag gillar den känslan. Det är universitetsmiljö-känslan jag tänker på. Filmen utspelas i skolmiljö, där Wes Anderson-liknande akademiker går omkring i sina manchesterkavajer med läderlappar på armbågarna. Jag är förtvivlat svag för filmer i denna miljö. Det är kanske på grund av en nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala? Eller så skapades detta sug av den känslan som så starkt förmedlades i Donna Tartt's bok The secret history (sv. Den hemliga historien) från 1992. Det är för övrigt en bok som jag skulle vilja se filmatiserad. Med ett gäng unga karismatiska och okända skådespelare skulle man kunna skapa en nervig och dramatisk thriller med mycket svärta. Jag skulle gå och se den.

Wes Andersons andra film är ett stort steg framåt. Rushmore har en obeskrivbar handling men den är ändock enkel nog. Filmen bygger på några starka karaktärer, en mycket medvetet vald scenografi och foto samt ett grymt bra soundtrack. Låtarna är mer eller mindre perfekt valda för filmen och det är en typ av indie-musik som jag gillar.

Max Fischer: Maybe I'm spending too much of my time starting up clubs and putting on plays. I should probably be trying harder to score chicks. 

I slutändan må Max Fischer ha något för höga tankar om sig själv, men som vi ser i slutet av filmen är han mycket lyckad som författare och regissör av teaterpjäser.  Är detta måhända en spegling av Wes Anderson själv? Är detta Wes mest personliga film? Är Wes Max?

Herman Blume: What's the secret, Max? 
Max Fischer: The secret? 
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out. 
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. 

Jag ger Rushmore fyra röda hattar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Max Fischer: I saved Latin. What did you ever do? 

Bottle Rocket (1996)

Let's get lucky.

Alla filmälskare har vi våra favoriter. Det kan vara regissörer, skådespelare eller genrer. Jag har några favoritregissörer och en av dem är Wes Anderson. Det känns som jag "alltid" har gillat Wes Anderson, men så är det ju inte. Jag har i och för sig sett alla hans filmer men jag kände för ett tag sedan att jag borde se om dem i rätt ordning och samla tankarna. Jag startar då friskt ett nytt projekt och därför ska jag nu försöka revya en film per vecka, med avbrott för semestern. Hur gick det då till när jag upptäckte den egensinnige Wes Anderson?

Jo, det var min filmälskande kompis Johan som introducerade mig för Wes Anderson för cirka tio år sedan. Några kompisar hade samlats i Uppsala för att se film och Johan tog med sig Wes Andersons debutfilm Bottle rocket. Anderson har skrivit manus tillsammans med Owen Wilson (en favorit) och Owen spelar en av två huvudroller. Den andra spelas av Owens bror Luke Wilson (en annan favorit). Bröderna Wilson och Anderson har skapat en härlig liten dramakomedi som också passar väl in i kategorin: American Independent.

Det första jag tänkte på när jag nu ser om filmen är hur unga Owen och Luke ser ut. Det är väl tyvärr ett tecken på hur tiden går, men lyckligtvis hade jag ingen spegel till hands när jag såg filmen...

Luke och Owen Wilson

Filmen handlar om bröderna Anthony (Luke) och Dignan (Owen). Efter en mindre livskris har Anthony lagt in sig på psyket. Väl ute från hispan finner han att den alltid drömmande Dignan har stora planer. Dignan vill att de ska starta en rånarliga! Han har tagit fram en plan, en detaljerad plan, för de närmaste tjugo åren. Anthony kan inte annat än sucka tungt och sedan hänga på sin förvirrade bror. Deras äventyr tar dem till ett ödsligt motell ute på landsbygden men där tar det stopp då Anthony blir hopplöst förälskad i av motellets städerskor Inez (Lumi Cavazos). Nu ställs allt på sin spets, Anthony måste välja kärleken till Inez eller kärleken till sin bror.

Som så vanligt med bra dramakomedier är handlingen av underordnad betydelse. Redan i första filmen kan man ana Wes Andersons stil. Denna film, som så många av Anderson's filmer, bygger på ett störtskönt persongalleri, en underbart vrickad dialog och en allmänt goofy stämning i filmen. Detta är en film som vinner på att man ser den flera gånger. Den har en guldgruva av citat som kan och bör användas i det vardagliga livet. Humorn i filmen passar kanske inte alla, men jag älskar den lite sofistikerade akademiska humorn som Anderson kör med. Detta är långt från buskis eller komedier som bara bygger på "slag under bältet"-skämt.

Som första film är detta ett gott hantverk. Men den är inte fulländad. Jag saknar lite mer djup i huvudkaraktärerna för att helt falla för filmen. Det finns flera bra biroller i filmen, bland annat dyker James Caan upp i en liten men viktig roll. Jag gillar Robert Musgrave som Bob likväl hans pennalistiska bröder. I slutändan är detta en film som lovar gott inför fortsättningen.

Jag ger Bottle rocket tre stabila planer av fem möjliga.

Betyg: 3/5