Barbie (2023)

Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga (2020)

 

Här har vi den andra filmen med Dan Stevens!

Detta är en varm och rolig romantisk komedi som blir bättre och bättre ju längre filmen rullar. Det blev både gåshud och lite dammigt i rummet under slutscenerna. Blödiga jag! 

Den inleds dock ganska svagt då humorn inte riktigt funkar. Men desto längre filmen pågår desto bättre blir den. Jag tycker att den tar fart när Fire Saga anländer till Edinburgh. Mot slutet är den varm och mysig och härlig.

Det är lätt att tro att filmen skulle vara en typisk Will Ferrell-komedi med "crazy" humor, men icke så, detta är en varmare och mer dramatisk komedi i samma anda som till exempel Wedding crashers eller Forgetting Sarah Marshall. Båda de exemplen är dock ännu starkare (såklart).

Faktum är att filmen hade kunnat blivit ännu bättre om Will Ferrell hållit sig borta från huvudrollen. Han borde nöjt sig att skriva manus och producera. Ferrell är filmens klart svagaste länk, och jag misstänker att han kanske funkar bäst i små portioner som i den ovan nämnda Wedding crashers.

 Rachel McAdams är som alltid lysande och Dan Stevens är otroligt rolig som den ryske schlagerstjärnan som vill ha en tiger som husdjur. Tyvärr slår det knappast gnistor mellan McAdams och Ferrell. De skulle haft någon som Owen Wilson i huvudrollen, men då skulle det blivit för likt Wedding crashers kanske. Men varför inte en Adam Driver istället?

Filmen tar sig an fenomenet Eurovision med ett stort hjärta och de flesta skämten kommer från en snäll och sympatisk plats. Filmen kryllar av både internationella och svenska schlagerstjärnor som John Lundvik, Loreen, Alexander Ryback och Conchita Wurst. Molly Sandén sjunger Sigrits delar.

I en av birollerna ser vi vår egen björn, Mikael Persbrandt, och Will Ferrell talar engelska med svensk brytning. Något han plockat upp från besöken i Sverige med sin svenska fru Viveca kanske?

Roligaste skämten? Lars Ericksongs multipla utfall mot de amerikanska turisterna var mycket roliga. En hel del av dialogen var kul också; "Brother and sister? No. Probably not.", "I he, him.", "Semen and Garfunkel.":)

Betyg: 3+/5

Veckans låt

Bättre än alla låtar från i lördags? 

Firar helgens begivenhet med dagens låt. Allsång!

Håll utkik på bloggen på fredag, då det blir mer Jaja ding dong.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)

Det var i kommentarerna till Shinypoddens avsnitt om bondfilmen You only live twice som Austin Powers kom upp då Carl spekulerade i hur synen på den gamla filmen påverkas av Mike Myers spoof-film.

Och jag ville slänga mig in i diskussionen med fyndiga och salta kommentarer, men jag hade ju inte sett den rackaren och då är det ju svårt att delta i det roliga. 

Men nu är denna blind spot utsuddad. Jag har sett min första (och sista ?) Austin Powers-film! Vilken lättnad! Jag kan dö med en sak färre på min bucket list.

Ok, men var den bra då? Nja, det kan man knappast säga men den var trivsam att titta på. Den bjuder på en uppsjö av härliga referenser till världen runt James Bond, men också om The Beatles Mania, Modesty Blaise, Blade runner samt en massa annat från sextiotalet och tidigt sjuttiotal.

Mike Myers gör en modig insats i dubbla roller som Austin Powers och hans nemesis Dr. Evil. Jag gillade också Michael York, Robert Wagner och Seth Green. Samt Will Ferrell såklart som stod för den bästa scenen i hela filmen. De kvinnliga skådisarna var inte lika övertygande tyvärr. Där slår de riktiga bondfilmerna denna på fingrarna alla dagar i veckan.

Tyvärr blev filmen ganska snabbt lite långtråkig då den, som jag uppfattade det, repeterade sig om och om igen. Hur många gånger är det kul att se Mike Myers göra samma min igen och igen och igen och igen... Inte så roligt.

Som summering tycker jag att det var kul att ha sett filmen, för dess plats i populärkulturen, för referensernas skull och inte minst för att jag ska kunna vara med och gnabbas om filmen nästa gång det ges tillfälle!

Betyg: 2/5

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

Zoolander (2001)

Tror det var min lillasyster som tipsade mig om Ben Stillers Zoolander för länge, länge sedan. Passade bra att se den nu för komiska Söndagar. För att det är en komedi. Sagt och gjort, nu har jag sett denna galna komedi från 2001. Om hans mål var att få med så många kända skådespelare och vanliga celebriteter som möjligt kan man tycka att han lyckades ganska bra. Listan av cast på imdb är imponerande 146 stycken lång. Passande nog har till och med David Bowie en roll i filmen, något som hade gått mig förbi så det blev en positiv överraskning. Bowie spelar MoC för en "walkoff" mellan Derek och Hansel mitt i filmen. Bowie är alltid skön.

Filmen som sådan påminner mig lite om Wet hot American summer som jag nyligen såg i och med en tunn handling med scener staplade på varandra som om det vore en episodfilm. Idén i denna film är att fånigt snygga manliga modeller är ointelligenta och att de är så korkade att de lätt kan duperas till att begå mord på världsledare. Enligt filmen har alla kända attentat, från Lincoln till Kennedy och alla andra utförts av unga manliga modeller. idén är jättekul men blir lätt uttjatat också. den skulle kanske passat som en sketch på SNL lika bra?

Istället ligger mycket av humorn och underhållningen i alla kända ansikten som poppar upp i cameos eller små, små biroller. Jag roas lätt av sådana tilltag och jag satt hela filmen igenom och smålog. Men som fullfjättrad komedi var den trots allt ganska svag.

Typ av humor?

Detta är ännu en ren komedi som inte har något annat att erbjuda. Komedi är flamsig och simpel. Skämtet att Derek bara har en min är kul men den dras om och om igen till förbannelse. Den numera så välanvända "duck face" körs av Derek redan här 2001. den lilla kärlekshistorien kan vara en av filmhistoriens tunnaste. 

I och med att det mesta är överdrivet och fånigt träffar inte humorn lika bra som om filmen gjort på lite större allvar. Det finns flera ämnen som Stiller hade kunnat fira stora satiriska triumfer med om han valt att göra filmen i en annan ton. Grundtemat om missriktad utseendefixering, hela modeindustrins absurditet, konkurrens mellan snygga män istället för verklighetens dito mellan snygga kvinnliga modeller hade kunnat dras längre och vassare.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Zoolander är en rolig film som är ganska dålig om ni förstår vad jag menar. Filmen är inte speciellt bra... Men samtidigt kan man inte undvika att skratta åt några roliga scener. En lättviktare inom komedifacket helt enkelt.

Manus vs. skådespelare

Dialogen är bitvis mycket fyndig, men om man räknar in handlingen i filmens manus måste den få underkänt. Filmen är inte speciellt engagerande och dess värde består av de scener där den simpla humorn funkar. resten av filmen blir som små transportsträckor mellan de roliga bitarna. 

Däremot är många av skådespelarna roliga att se i filmen. Flera skådisar i små biroller stack ut som Natalie Portman i en cameo som försöker dölja att hon vill bli ihop med Derek, David Duchovny som ex-modellen som lyckas slita sig från modellagenturens järngrepp, Alexander Skarsgård som snygg men stendum rumskompis till Derek (förs bensinolyckan) och Winona Ryder i cameo.

Bland de större rollerna finns både ris och ros. Denna films visar med tydlighet att Owen Wilson är en klart bättre skådespelare än Ben Stiller. Jag gillar ändå Stiller, han är en av "the good guys", men Owen är bättre. 

A family affair! Filmens kvinnliga huvudroll Matilda spelas av Christine Taylor som senare kommer ses i Dodgeball. Hon är riktigt tunn och helt färglös i denna film. Att Stiller valde henne var dock kanske inte så konstigt då Christine och han var gifta. De gifte sig år 2000, imdb antyder dock att de håller på att skiljas. En bättre kvinnlig lead hade kunnat lyfta denna film ordentligt. Däremot spelas Dereks manager Maury Ballstein av Bens pappa Jerry Stiller. Vi känner igen honom som Georges skrikande far i Seinfeld och här spelar han en liknande karaktär. Mycket underhållande som alltid!

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: kan vara att man blir älskad av sin far och lycklig på köpet om man öppnar en skola för barn som inte kan läsa bra.

Två stereotyper: Jon Voight i rollen som Dereks far är den stereotypiska arbetarklassen som inte accepterar sin sons val, men som egentligen älskar honom ändå (speciellt när sonen blir hjälte). Kul också att se Vince Vaughn i en liten roll som en av Dereks svarte bröder. 

Den andra stereotypen är den demoniska gruppen av onda industrimagnater som styr världen (The Omniscient Council of Vagueness), som tagna från en Bondfilm eller Captain America. 

Tre tropes

a. Big Damn Heroes: när anti-hjältar räddar dagen och blir hjältar ändå. Här är det Hansel och maury som tillsammans med Derek "räddar dagen"

b. Answer cut: Mugato undrar hur de ska kunna hitta någon korkad nog... scenen klipps till en fotosession med Derek.

c. En massa shout outs till kända filmer; hjärntvättsscenen i A clockwok orange, inledningsscenen från 2001: A space oddyssey inklusive Also sprach Zarathustra och en scen från  Gudfadern 2 (I know it was you, FREDO -- you broke my heart -- you broke my heart!)

Favoritkarakärer?

Hansel är favoriten. Maury är kul. De tre rumskompisarna i inledningen är mycket roliga, kanske därför att de bara fick en kort tid i filmen och inte hann bli uttjatade. Duchovnys handmodell J.P. Prewitt hade en större tyngd än någon annan i hela filmen. Milla Jovovich spelade Katinka, den bästa dominatrixen sedan Madame Vandersexxx i Eurotrip.  

Trivia

Några övriga kända namn som syns i filmen; Donald Trump, Melania Trump, Paris Hilton, Billy Zane, Will Ferrell, Christian Slater, James Marsden, Jennifer Coolidge, Justin Theroux, Fabio, Cuba Gooding Jr., Lenny Kravitz, Gwen Stefani, Tom Ford, Heidi Klum, Victoria Beckham, Emma Bunton, Sandra Bernhard, Karl Lagerfeld, Donatella Versace, Lil' Kim, Fred Durst...

Omtittningspotential?

Njae, vet inte jag. Kan kanske ses om i goda vänners lag med stor mängd alkohol?

Slutomdöme

Bitvis ganska kul men tunn historia och något repetitiv gör att detta bara blir "helt ok".

Betyg: 2/5

Get Hard (2015)

Är du sugen på en risig komedi som är himla rolig? Gillar du sexskämt, kiss- och bajshumor, drift med rasstereotyper och homofobskämt? Då är kanske Get hard något för dig.

Will Ferrell spelar James King, en extremt rik aktiemäklare som har hela världen vid sina fötter. Han ska snart befodras till partner i firman, han är förlovad med chefens dotter och han och fästmön planerar att bygga ett gigantiskt hus som är så stort att gästhuset har ett eget gästhus! Därför kommer det inte som en överraskning (för oss) att FBI stormar in och arresterar honom för oegentligheter. James King blir helt enkelt en mini-Madoff. Randoms på gatan skriker "You stole ALL my money!". James King ska in i finkan. Han är dock inte en buse, långt ifrån en så råbarkad kriminell som skulle klara av fängelset utan problem. Han är en vekling och livrädd för all maskulint sex han ska få under sin vistelse där. King behöver ta hjälp av en riktig buse för att lära sig hur man beter sig för att överleva i finkan. Lyckligtvis känner han en svart kille på biltvätten - Darnell (Kevin Hart). Problemet, och räddningen, är att Darnell är en laglydig helt vanlig citizen, trots att han är svart...

Ja, du börjar kanske nu ana vilken typ av film detta kan vara. Den är rolig, jätterolig, men också galet dålig ibland. Den är överdriven och många slag under bältet delas ut. Will Ferrell ska lära sig att snaska kotte och kotten visas i närbild, inte som GoT här inte... Antagligen gillar jag filmen för att den känns så uppkäftig och för att den inte bryr sig om vad som är politiskt korrekt i de finare salongerna. Sånt kan vara lite kul ibland, jovisst.

En av filmens bästa scener var den med musikern John Mayer. Lyfter på hatten för kändisar som bjuder på sig själv på det viset.

Vad tar jag med mig från filmen? Jo, att Alison Brie är hysteriskt rolig i de få scener hon är med i, att Kevin Hart överraskar positivt och att Will Ferrell är ojämn, blandar högt och lågt. Filmen är egentligen inte värd mer än en tvåa men jag skrattade högt flera gånger och det måste premieras.

Jag ger Get hard tre biljetter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, filmens regissör heter Etan Cohen... ett sällsamt namn i filmvärlden.

The Lego Movie (2014)

Benny: Please disable the shield systems.
Computer: Of course. There are no movies in your area with that title.

The lego movie är riktigt kul. Det kändes som att den hade ett skämt i varje bildruta. Minst! Den var så full av popkulturella referenser att jag inte hann med. När jag kopplat ett skämt hade nästa skämt redan avhandlats. Det kändes som att jag låg efter mest hela filmen. Ibland är klockfrekvensen lite lägre...

Detta är helt klart en film som måste ses om. Den är en satir över konsumtionssamhället. Glöm inte instruktionsboken! Den driver också hejdlöst, men kärleksfullt, med en massa film- och seriehjältar med Batman själv i spetsen (rösten!). Filmen är full av superlustiga sånger... Everything is awesome!

Men jag blev så trött. Total over load i hjärnan. Filmens twist var dock helt klart kul och lite gullig. Jag älskade sista scenen.

Duplo: We are from the planet Duplo, and we're here to destroy you.
Emmet: Oh, man.

Jag ger The lego movie tre Dubbledores av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Elf (2003)

Detta var en glad film. Kombinationen att ligga hemma sjuk och Steffos inspirerande jultema på bloggen och tillika tips om julfilmer som Elf gjorde att jag plockade ner filmen från bokhyllan där den samlat damm allt för länge. Juletider är här. Snart kommer tomten och besöker alla snälla barn.

Jag har sannerligen inget emot Will Ferrell. Han är stor, högljudd och allt som oftast rolig. Jon Favreau är en underskattade filmmakare som blåste iväg mig med Chef tidigare i höstas. Till slut måste Zooey Deschanel lyftas fram - denna varelse som är så häli.

Filmen inleds underbart med back story om hur människan Buddy hamnade uppe på Nordpolen hos Jultomten och alla nissarna. Den delen var en klar favorit. Sedan kommer den långa biten när Buddy lär känna New York och sin biologiska pappa spelad av träbocken James Caan. Han, Caan, har aldrig varit en favorit hos mig men här är det just det träiga som behövs. Bra casting ändå! Mary Steenburgen flimrar förbi som Walters fru. Hon är bra men underutnyttjad rent generellt.

Filmen puttrar på. Allas ansikten ser glada ut i biosalongen. Slutet blir som vanligt i komedier som denna både överdrivet och sockersött. Jag förväntar mig och bejakar lyckliga slut i filmer som denna, men det får vara måtta på hur konstlat det får vara.  Jaja, ingen fara, mitt leende frodas, det blir inte stelt en enda gång. Tyrion Lannister dök upp i en mycket underhållande scen och att få se Zooey i elf-mundering i sista scenen gjorde min kväll både mysigare och roligare. Nu åter till sjuksängen...

Jag ger Elf tre väckarklockor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, hon sjunger bra också...

Anchorman 2: The Legend Continues (2013)

Brick Tamland: I can always guess how many jelly beans are in a jelly bean jar, even if I'm wrong.

Will Ferrell - herregud vilken dåre. Han kan vara otroligt rolig, men man kan också känna att han avnjutes bäst i biroller. Har är helt enkelt lysande i sin lilla roll i slutet av Wedding crashers till exempel.

Men låt mig inlda med att förkunna att jag älskade den första Anchorman-filmen. Detta var absolut inte den första filmen med Will Ferrell men det var hans genombrottsfilm i mina ögon. Jag fick upp ögonen om hela gänget runt honom som Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carrell och Paul Rudd. Nu har den första riktiga uppföljaren kommit och mina förhoppningar var ganska högt ställda.

Jag tycker att Anchorman 2 är helt ok. Den underhåller bra för stunden, men topparna är färre och lägstanivån är lägre. Den är lite mindre bra inom många områden jämfört med ettan och då blir slutresultatet klart sämre.

Alla huvudkaraktärer är åter och handlingen är än en gång en "uppgång och fall" historia. En av de scener som kunde blivit mycket rolig var den när Ron är på middag hemma hos sin flickvän föräldrar. Hon är färgad och Ron får ett frispel och gör bort sig på Basil Fawlty-vis. Den scenen var inte speciellt rolig.

Ron Burgundy: Which one of you pipe hittin bitches can pass the salt?

Den roligaste karaktären i filmen blir Steve Carrells Brick och hans uppvaktning av Chani spelad av den som alltid roliga Kristen Wiig. Greg Kinnear som Veronicas älskare/psykolog var mycket bra också.

Som helhet var detta lättglömt men inte speciellt förargligt heller. Den klockren tvåa helt enkelt.

Betyg: 2/5

The Internship (2013)

Googliness!

Varje år genomför Sveriges Ingenjörer en undersökning om den mest attraktiva arbetsgivaren. I år fann de en överlägsen vinnare... Google. Varför är Google en så populär arbetsgivare? Kan vi kanske få svaret i komedin The internship?

En sådan skulle jag vila att de hade på mitt jobb också!

Billy McMahon och Nick Campbell är två sköna dudes. De är säljare av den gamla skolan. De åker runt till butiksägare, bjuder på middag och kör sitt säljsnack. Tills de en dag abrupt förlorar sina jobb. De har sålt exklusiva klockor till återförsäljare men ingen bär ju klocka längre! Jag gör det i alla fall inte. Det svettas och kliar under armbandet och tiden kan man ju ändå kolla på sin mobil...

Jag älskade Wedding crashers från 2005. Owen Wilson och Vince Vaughn, vilka hjältar! The internship känns som en uppföljare till The wedding crashers. Wilson, Vaughn och vapendragaren Will Ferrell spelar alla samma karaktärer som de gjorde i den förra filmen även om de har andra namn i denna film.

HQ

Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man. Billy kommer upp med en plan. De ansöker om praktikplats på Google's huvudkontor utanför San Fransisco.

Olika scener i denna film fick mig att tänka på filmer som Office space, Spring breakers och Old school. Men först och främst fick den mig att tro att Google kan vara det bästa ställer att jobba på i hela världen. Filmen är delvis filmad på Google's huvudkontor i Mountain View. Kan den vara sponsrad av Google också? Kanske inte, men en av grundarna är med i en cameo i slutet så den hade uppenbarligen stöd hos de högsta cheferna.

Nattklubben med hela laget

Mycket av humorn bygger på de äldre gubbarnas oförståelse för ungdomars teknik och sociala medier. Jag gillade Quiddich-matchen, nattklubbsbesöket och scenerna från Google's högkvarter.

Billy: Put the photo on the line.
Lyle: Online?

Vaughn är sitt vanliga jag, en ledare av människor och inspiratör. Owen Wilson är den mjuke killen som blir involverad i romantiska ting med Rose Byrne's Dana. Billys och Nicks team fylls ut av några för mig okända ungdomar där Tiya Sircar i rollen som Neha sticker ut mest.

Lagbild inför quiddich-matchen

Humorn är lik den i flera av Vaughns tidigare komedier och jag har inte tröttnat på den än. Du som har det ska kanske hålla dig borta från denna film, men annars kan jag varmt rekommendera denna lilla parentes.

Jag ger The internship fyra utmaningar av fem omöjliga.

Betyg: 4/5

Nooglers

The Other Guys (2010)

I'm like a peacock, you gotta let me fly!

"The other guys" är en ojämn komedi som med nöd och näppe klarar ett godkänt betyg. Will Ferrell och Mark Wahlberg spelar två misslyckade poliser, ni vet de där poliserna som står längst bak av beundrarskaran till de hjältepoliser som löser alla högprofilerade brott. De är som Jeffrey Friedman till Axel Foley, eller Sgt. Al Powell till Officer John McClane.

Filmen är mycket svag i början. Otroligt fånig till och med. Trots Will Ferrell beslöt jag efter 27 minuter att ge den bara några minuter till och sedan skulle jag stänga av. Just då, runt en halvtimme in i filmen, kom scenen när Allen och Terry åker hem till Allens fru Sheila (Eva Mendez) på middag. Pay off. Hela inledningen är en set up med komisk pay off under resten av filmen. Totalt sett är denna film otillfredställande, men den har några riktigt sköna scener och det blir en hel del leenden och till och med ett och annat skratt på vägen.

Detta var sannerligen inte en av Will Ferrells starkare filmer, han måste gaska upp sig nu. Men den passade till slut ganska bra som underhållning på nyårsdagen lite lätt bakfull och med kraftig sömnbrist.

"The other guys" får två flygande poliser av fem möjliga.

Betyg 2/5