Cha Cha Real Smooth (2022)

Lika delar apokalypsen och det faktum att Filmfestivalen tappat så mycket i värme och charm har gjort att jag inte varit på filmfesten sedan 2019. Det jag saknar mest från festivalen är att överraskas av okända American Independent-filmer i massor. Men jag har givetvis chansen att se dem hemma när de kommit på streaming och precis så är det med dagens film. Jag blev varse om filmen då den dök upp på någons topplista över 2022 års filmer som jag lyssnat på.

Cha cha real smooth är andra filmen av 26-årige Cooper Raiff. Han skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i filmen. Han har lyckats få med sig Dakota Johnson som producent och hon spelar också den andra huvudrollen. Annan känd skådis är Leslie Mann.

Filmen är helt underbar och den visar upp "American Independent"-film från dess bästa sida. Det är en komedi, men inte fånig eller flabbig. Det är ett drama men inget är givet på förhand. Den är varm men också lite sorglig, den berör för sitt personliga innehåll men är ändå allmängiltig på ett underligt sätt.

Raiff spelar en ung man som inte riktigt vet vad han ska göra efter collegestudier inom kommunikation. Han jobbar på en snabbmatsrestaurang men bor hemma med sin mor (Leslie Mann) och lillebror David (Evan Assante) samt styvpappan Greg (Brad Garrett). På fritiden jobbar han som "party starter" på Bar Mitzvah fester och där träffar han den autistiska tonårstjejen Lola (Vanessa Burghardt) och hennes mamma Domino (Dakota Johnson). Det är hela filmen. 

Filmen är mysig och trevlig, ja man kan kalla den snäll. Den har ett manus som om och om igen överraskar mig lite. Jag väntar mig att filmen ska ta en väg men den gör ofta de lite oväntade valen. Detta är otroligt fräscht. Jag blir spirituellt upphetsad av filmer som överraskar. Den ger också karaktärerna tid att utvecklas och blomma ut. Varken för stressat eller för långsamt. Tajmingen är superviktig. Det är en svår balans i hur mycket tid man ska lägga för att bygga grunden i en film som denna.

Skådespeleriet är överlag jättebra. De två tonåringarna gör det suveränt för deras ålder. Och Raiff som Andrew är något av en upptäckt. Han är förbaskat lik allas vår Doctor - David Tennant, både till utseendet och auran. Det är stora skor att fylla men Raiff klarar det helt ok.

Filmens domineras dock av Dakota Johnson. Hon är magnetisk och enigmatisk. Precis så svår att förstå att hennes karaktär kan vara nästan vad som helst, och ändå känns hon igen som om jag själv känt henne i ett tidigare liv. Det är en upplevelse att se Dakota i denna film och jag blir ett stort fan utav bara farten!

Betyg: 4/5

Blithe Spirit (2020)

 

Nu blir det "Dan Stevens"-festival två dagar i rad. Vad har vi här då? En komedi och kostymdrama med Isla Fischer? Okey då. Let's go.

Men nej, detta blev inte bra. Isla Fischer är bra och det är den manlige huvudrollsinnehavaren Dan Stevens också. Däremot är jag inte ett stort fan av Leslie Mann har jag insett. Dame Judi Dench är med i rollistan och jag trodde hennes rolls kulle vara pytteliten men hon är med en hel del vilket alltid är ett plus.

Charles Condomine (Stevens) är en författare med skrivkramp. Det är brittiskt 40-tal. Han och hans fru Ruth (Fisher) ställer till med bjudning där de på skoj bjudit in ett medium, Madame Arcati (Dench). Under seansen råkar olyckligtvis Charles döda exfru Elvira (Mann) återuppstå. And so it begins.

Detta är en komedi som inte är speciellt roligt. Ett stort fail för en komedi! Det kunde varit ett romantisk drama om odödlig kärlek eller lika gärna en rysare om spöket som hemsöker de levande, men nej nu ska detta föreställa en komedi. Men då måste det vara roligt! Istället försöker de skohorna in någon slags sense moral i slutet, som inte känns förtjänad över huvud taget.

Dessutom tycker jag att de skulle bytt roller. Isla Fisher skulle spelat Elvira och Leslie Mann Ruth istället. Det kändes som att deras energier, eller auror, hade använts bättre så. Dessutom var den sista delen av filmen extremt svag. Framför allt Ruths karaktär ändrade skepnad hux flux men också till viss del Elviras. Det slarviga manuset hjälpte inte till att höja filmen.

Jag var uttråkad mest hela tiden. 

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att morgondagens film med Dan Stevens i en stor biroll bjuder på lite bättre "utdelning".

Blockers (2018)

En kvinnlig American pie? Tre tonårstjejer som går i pakt om att förlora sin oskuld på "prom night". Hinder på vägen! Tja, detta kan ses som en variant på American pie, fast inte lika rolig och en lägre ambitionsnivå.

Blockers är ändock en komedi som bjuder på överraskande mycket hjärta. Alla filmer som handlar om tonåringar och deras eventuella sexliv riskerar att falla i diverse fällor. De kan vara för pryda och få en uppfostrande ton. Men de kan å andra sidan också bli för extrema åt andra hållet och gå över gränsen till dålig smak och rena fånerier vilket humorn inte heller hjälps av.

Jag tycker att denna film på ett bra sätt balanserar mellan fallgroparna med något enstaka undantag. Scenen med "butt chugging" var kanske filmens svagaste. För orealistisk och för uppenbart effektsökande. Den var inte upprörande, bara tråkig.

Resten var roligare. Vi fick en kul variant av den klassiska konflikten mellan mor dotter och huruvida dottern kommer förstöra sitt liv genom att ha sex en gång... Vi har pappan som är överbeskyddande och bufflar sig mot dotterns pojkvän. Och så till slut pappan som försöker vara cool och smälta in bland ungdomarna.

Leslie Mann spelar mamamn vars handlingar eskalerar och till sist går över styr. Hon är bra i denna typ av komedi, en sub-genre som hon nästa mutat in som sin egen. Hon bjuder på sig själv till hög grad vilket är en förutsättning för att det ska kännas som att filmen har hjärtat på rätt ställe. Scenen i slutet när hon försöker torka läppen från tårar med sin tunga är hysterisk.

På tal om skådespelare som verkligen bjuder på sig själv har vi John Cena. Ni vet han som var det roligaste med Trainwreck? Här juder han på sig själv hela filmen igenom, via flertalet gråtattacker och en ölenema.

Sen har vi Ike Barinholtz. Mycket lik Mark Wahlberg!

En positiv överraskning var att alla tre tonårskillarna var schyssta mot sina dejter. Går tvärt emot det man förväntar sig... vilket är absurt egentligen. I vilket fall var kanske filmens höjdpunkt Gary Cole och Gina Gershon som Austins sexgalna föräldrar?

De unga damerna spelas av Kathryn Newton, Geraldine Viswanathan och Gideon Adlon vars mamma Pamela Adlon spelade Marcy Runkle i Californication. Filmen är regisserad av Kay Cannon som skrivit manus för Pitch Perfect-filmerna. Detta är hennes regidebut. Seth Rogen är en av filmens producenter.

Popkulturella referenser. Julie vill ha en perfekt natt då hon ska förlora oskulden och hon jämför med den "romantiska komedin" American beauty. LOL. Austin svarar: "You watched the whole thing?" LOL again.

Leslie Mann och John Cenas scen när hon peppar honom inför inbrotten. "Bottom of the third. Not much left of the game." ??? Han börjar opponera sig. "FOCUS!" "YES coach! One Hail mary pass..." LOL.

(Tupp) Blockers är helt klart en ganska underhållande komedi som funkar bra. Extra kul att så många stör sig på filmen på imdb's "user comments". Trångsinta idioter.

Jag ger Blockers tre aubergine-emojis av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Vacation (2015)

Vad är ett skratt värt? Vad har en film som gör så att du skrattar så att du tappar luften för värde? Det är svårt att jämföra komedier med andra filmer då de första kan vara fåniga men bra och de senare kan vara seriösa och bra. Det kanske är svårt att jämföra fler genrer med varandra men komedier är extra svårt.

Vacation eller Ett päron till farsa: Nästa generation är en otroligt rolig film. det var både en av de de filmer jag såg mest fram emot att se i Malmö, men också en av dem som jag hade lägst förväntningar på. Därmed blev jag mycket överraskad av att den var så bra. Jag ville ju egentligen se den mest på grund av nostalgiska skäl efter ha vuxit upp med och gillat Vacation-serien sedan 80-talet. Att den nu stod på egna ben och var bra ser jag bara som en bonus.

Detta kunde nämligen gått fel på så många sätt. Den kunde varit en blek kopia som bara försökte efterapa originalet. Den kunde ha gått överstyr med referenser och homage till de äldre filmerna. Den kunde tagit sig på för stort allvar, eller för litet. Den kunde ha fel sorts humor, eller ingen humor alls. Den kunde ha dåliga skådespelare och den kunde ha ruttet manus.

Lyckligtvis var alla dessa farhågor helt ogrundade skulle jag vilja säga. Humorn är balanserad mellan blinkningar till de gamla filmer och en fräck uppdatering av serien. Den driver med sig själv och är samtidigt skönt ärlig mot sina karaktärer. Den har hjärtat på rätt ställe, vilket är så viktigt, inte minst i komedier.

I filmen får vi följa Rusty Gringwald då han ta med sig sin familj på en ny road trip till Walley World i Kalifornien. Han vill återuppleva resan trettio år efter han åkte på resan med Clark och familjen. Rusty vill också ge sin egen familj liknande minnen. Om att han lyckas. Som Rusty ser vi Ed Helms. Han är solid, inte för crazy utan håller filmen på rätt köl. Som hans fru ser vi Christina Applegate som inte gör bort sig men jag kan kanske tycka att hon är lite tråkig som skådespelare. Sönerna var lustiga och dynamiken dem emellan var lite oväntad.

På vägen händer en uppsjö av dråpliga situationer. En av de roligaste är när Rust med familj besöker syrran hans och hennes läckre man (spelade av Leslie Mann och en generös Chris Hemsworth). Undvik för all del att titta på trailern då den spoilar några av de roligaste scenerna ur filmen...

... och av dem finns det en massa. Jag älskade också när filmmakarna driver med sig själva och det faktum att de gör en re-boot på Vacation. Metahumor när den är som bäst.

Självklart får vi träffa Clark och Ellen också, spoiler alert, men de är inte med så mycket vilket bara är bra då Chevy Chase inte är så rolig längre.

Jag är fantastiskt glad över att denna film var så rolig och jag längtar efter att se om den när den släpps på skiva. Jag tvekar heller inte en sekund att ge den fyra godnattpussar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mera?
Fiffi

The Other Woman (2014)

Kate King: Can we keep her?

Här har vi ett ypperligt exempel på när en perfekt castad film blir så mycket bättre än en slött castad dito. Detta är egentligen en tretton på dussinet komedi. Tre bedragna kvinnor i centrum cirkulerande en het kille i sina bästa år som inte kan regla sin Petter Niklasson i kallingen. Med fel skådespelare hade filmen kunnat bli ett magplask. Men plasket blir till ett svanhopp med hjälp av fyra mycket lyckade skådisar. Plasket kommer först precis i slutet av filmen men då har jag redan skrattat så mycket att kinderna är stela av träningsvärk.

Cameron Diaz spelar Carly (välansad), en smart advokat i storstan som börjat tröttna på datingkarusellen och som tror sig hittat sin drömman i Mark (Nikolaj Coster-Waldau här med båda händerna i behåll). Leslie Mann spelar Kate (vildvuxen buske) ,hemmafrun som tappat stinget och sig själv i skuggan av sin man. Till sist har vi godingen Kate Upton som spelar Amber (sköndoftande som svettig), den nyaste flickvännen av många. Det lär inte kunna vara någon större spoiler att tjejerna till slut kommer på den pilske Mark och därefter har vi en hämndfilm att vänta.

Filmen är mycket rolig i vissa delar. Inledningen är bäst som så ofta i filmer som denna. Men den håller faktiskt måtten ovanligt länge. Det skadar inte att Upton gör entré under andra halvan och piggar upp anrättningen. Endast allra sista slutet av filmen blir over the top och därmed pajjigt.

Caeron Diaz är perfekt som den cyniska och luttrade Manhattan-bruden. Hon vet hur en rakhyvel ska dras och vilka kläder som gäller. Hennes behandling av Leslie Manns karaktär är lika elak som uppfriskande. Mann i sin tur har fått den otacksamma rollen att spela "losern". Hemmafrun som blivit bedragen och "vaknar" upp till en ny värld med en hotfull framtid fylld av dejting. Hennes humörsvängningar får mig att tänka på... en tjej. Men hon är rolig och gör rollen med bravur! It was only a blurp!

Dansken Nikolaj Coster-Waldau har nått framgångar efter hans framfart i Game of Thrones. Här är han tillräckligt härlig i inledningen för att funka som den slemmige casanovan. Han är inte lika lysande som tjejerna men han funkar som katalysator som får igång roligheterna. Filmens stiligaste man är istället den gamle och goe Donne Johnson.

Till sist har vi Kate Upton som Amber. Holy baloney! Vilken underbar varelse! Jag har inga som helst problem att tro på att hennes svett doftar gott. Scenerna mellan henne och Mann är top notch. Yes sir!

Det hela blir en rolig film. Ordinär handling men en hel massa sköna scener, bra skådespelare och en bitvis mycket underhållande och "raunchy" dialog. Jag ger The other woman tre scornade kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Spring breakers??

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5