Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

Greyhound (2020)

 

Jo, men jag kan gilla en bra krigsfilm lite då och då. Och jag har nu sett en sådan.

Idag ska vi prata om "Greyhound", en film med manus av Tom Hanks som också spelar huvudrollen. Jag valde filmen efter att ha insett att Hanks inträtt i en ny fas i karriären där han inte känns lika sablans tråkig längre. Filmer som "Sully", och "News of the world" har fått mig att börja gilla karln igen.

Filmen utspelas under WWII och handlar om Commander Ernest Krause, kapten på jagaren USS Keeling med kodnamnet Greyhound. Skeppet ansvarar för att skydda en konvoj mot tyska ubåtar under färden över Atlanten tidigt 1942. 

Det skeppades ofattbara mängder med soldater och material över Atlanten under kriget. Den första och sista delen av färden var mindre farlig då skeppen hade hjälp av flygövervakning. Den farliga delen av Atlanten, dit flygen inte kunde nå, kallades "the black pit". Det var där de tyska "Wolf packs" skördade många offer. 

Tyskarna sänkte cirka 3.500 fraktfartyg under The battle of the Atlantic. Det är en ofattbar siffra av antalet sjunkna skepp med över 72.000 döda på de allierades sida.

Så storyn är sannerligen väl värd att uppmärksammas. Filmen är kort och supereffektivt berättad. Efter någon minuts tillbakablick kastas vi ut på havet och där är det spännande hur man än väljer att se på kriget i övrigt. Filmen bygger på C. S. Foresters bok "The good shepherd" från 1955, en historisk fiction.

Tom Hanks dominerar filmen som är som en karaktärsstudie av den nytillträdda kaptenen. Hela filmen utspelas under drygt två dygn och vi får följa med- och motgångar. Den är otroligt spännande och ganska jobbig mentalt. The sea was angry that day, my friends.  

Det är en intressant men smal film. Den handlar endast om en överfart, man får mycket liten bakgrundstory och inget alls från efter de nått fram. Jag gillar filmens fokus, men det kräver att man som åskådare är intresserad av andra världskriget och en så smal fråga som kriget på Atlanten. Problem som kyla och saltvatten, för lite bränsle och ammunition, kommunikation mellan fartygen och amiraliteten i land, samt kryptering av fiendens kommunikation kommer i spel. Jag gillade den. 

Betyg: 3+/5

Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

Re-Watch: Toy Story 2 (1999)

Ja men dessa Toy Story-filmer är ju förbaskat charmiga ändå! Jag gillar det lilla universat som byggs upp. Jag gillar de flesta karaktärerna och deras vänskap. Gillar Woodys lojalitet mot Andy och sina vänner. Gillar dynamiken i gruppen.

Men med det sagt tycker jag ändå att detta är ett steg ner från ettan. Är det till och med inte så att andra filmen i serier ofta är ett steg ner? Jo, det finns flera serier som exemplifierar detta. Se Bruces Die Hard, Tompas Mission Impossible, Harry Potter och till och med Marvel Cinematic Universe där tvåan är en av de klart sämsta i hela den serien. Notabla undantag till denna "regel" är Alien-serien och såklart Bond, James Bond, där tvåan kan vara bästa filmen i hela serien! Så det är en regel som endast är tillämpbar då den passar in. En perfekt regel således.

Vad är det då som är svagare i denna film jämfört med ettan? Jo, först och främst är den för mycket en jaga efter någon-film, för mycket fokus på action som tar tid från relationerna. Det andra felet är att några av de nya karaktärerna inte är bland mina favoriter. Jag tänker framför allt på Jessie med hennes skrikiga röst (den jobbiga Joan Cusack) och den tämligen ointressante Prospector (annrs den så stabile Kelsey Grammer).

Men alla nya karaktärer är inte lika svaga. Jag gillade både Mrs Potato Head och filmens skurk Al McWhiggin. Rösterna till dem ges av Seinfeld-veteranerna Estelle Harris (Georges mamma) och Wayne Knight (Jerrys granne Newman). Sen gillar jag ju självklart Wheezy som fått sin röst från Joe Ranft som var en av männen bakom Toy Story.  

Men överlag är filmen såklart bra Missförstå mig icke! Jag gillade framför allt hur de använder första filmens suveräna låt "You've got a friend in me" under några viktiga sekvenser i filmen. 

På tal om sånger fann jag den lilla filmen inom filmen om Jessies historia som spelas upp under sången "When She Loved Me" som en höjdpunkt. Den sekvensen är så tajt och bra berättad.

Av de gamla gardet var det bra överlag. Vid denna titt la jag märke till hur man kunde se hur Slinky Dog andas i vissa scener. Kul liten detalj.  

Overall ett litet snäpp ner men som vi alla vet kommer det bara gå uppåt härifrån.

Betyg: 3/5

Jojjenito 2? Yup, Jojjenito skriver också om filmen idag. Giddy-up.

News of the World (2020)

Helt plötsligt blev jag varse om att den underbara boken "News of the world" hade blivit film. Det gick fort. Boken kom ut 2016, jag läste den 2018 och nu är den redan här. 

Paul Greengrass står för regin och han är mycket kapabel och antagligen ett bra val med tanke på innehållet i denna historia. Vi ser den gamle Tom Hanks i huvudrollen som Captain Kidd. Ett tag kände jag lite fatigue över Tom Hanks, men nu på gamla dagar börjar han bli superstabil på samma sätt som både Clintan och den gode Kevin Costner blev.

Av känd anledning är jag fokuserad på adaption från böckernas värld till film (eller tv-serie). Frågan blir aktuell för denna film. Jag bryr mig inte om alla scener blir identiska som jag "såg" dem i mitt huvud. Nope, alla scener blev inte identiska. Men det gör intet, det är känslan samt karaktärens känslomässiga resa som är avgörande för hur bra adaptionen blir. Och i detta fall lyckas Greengrass otroligt väl. Bokens två mest känslosamma scener behandlas superbt, en utspelas i början av historien och en i slutet.

Tom Hanks gör Captain Kidd jättebra. Hans ålder och därmed utsattheten för honom och Johanna har en mycket viktig del i historien, och Hanks lyckades väl med att spela en erfaren och kapabel men numera halvt nedbruten och i vissa lägen bräcklig man.

Men historien hade inte varit något alls utan Johanna. Hon spelas av nykomlingen Helena Zengel som gör ett starkt porträtt av den lilla flickan som blev föräldralös två gånger om. Johanna är ännu starkare i boken, men Zengel gör det ändå väldigt bra här i filmen. Det är i alla fall hennes skådespeleri som är det avgjort mest intressanta. Greengrass lyckas bra med att få fram mycket av det hon tänker. 

För att vara en western är denna film av den långsamma sorten, tänk "Meek's cutoff" inte "The Wild Bunch". Istället tar "News of the world" fasta på den road trip som de två huvudpersonerna gör. Deras resor innebär mer än den rent fysiska; minnen, insikter, drömmar och förmågan att ta emot framtiden. 

Mycket av berättelsen finner man i de två skådespelarnas ansikten, helt utan dialog. Detta är en poetisk film som man måste låta sig genomsyras av med öppna sinnen. Den funkar inte om åskådaren inte engagerar sig i huvudpersonerna. Känslorna är sorg, melankoli och saknad. Ingenting i denna film är speciellt coolt.

Filmen är lyriskt berättad även om det finns några riktigt spännande sekvenser. Filmen visar med nästan onödig tydlighet den extremt hårda och skoningslösa värld de nya territorierna var i slutet av 1860-talet. Usch, i en sådan värld ska ingen Johanna tvingas bli föräldralös. Det skär i mitt hjärta att tänka på att de flesta Johanna inte hade någon Captain Kidd...

Betyg: 5/5

Filmbloggaren och oraklet Jojjenito skriver om exakt samma film idag. Hoppa över och kolla om han fann samma saker som jag i filmen?

Re-Watch: Toy Story (1995)

 

Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.

Sully (2016)

Clintan är förbaskat tajt som regissör ändå. "Sully" är en överraskande bra film. Den beskriver miraklet på Hudson 2009 när kapten Chesley "Sully" Sullenberger landade en Airbus A320 på floden efter att båda motorerna slagits ut. 155 människor ombord och alla 155 överlevde nödlandningen.

Direkt efter att planet startat, under uppstigningen, flög de igen en skock kanadagäss vilket slog ut båda motorerna. Detta hade aldrig hänt förut och efterföljande utredning misstänkliggjorde Sully och hans andrekapten Jeffrey Skiles.

Men det de gjorde efter motorerna stannat är så osannolikt att ingen hade trott det möjligt innan han gjorde det. Det är en av dessa "första gången i historien"-historierna och det är bra att det gjorts på film. En häftig händelse, minst sagt.

Min väg till att vilja se denna film just nu är dock också något av första gången i historien... Jag kollar med glädje på "American pickers" på någon av de mindre nogräknade kanalerna. Där åker Mike Wolf och Frank Fritz omkring i USA och köper "rusty gold" som de säljer i sin antikhandel.

I ett avsnitt besöker de ett flygmuseum vars föreståndare är Jeffrey Skiles, andrepiloten på US Airways flight 1549 den 15 januari 2009. När jag såg detta kom jag på att jag missat att kolla in filmen som beskriver händelsen "Sully".

Sagt och gjort och nu är den sedd, och nu måste jag uppdatera min topp 10-lista för bästa filmerna 2016. Damn, detta var bra! Det är en tajt film-film, helt enkelt. En film-film är en film som är rejält gjord inom alla discipliner inom filmmediat. Filmen bygger på en mycket välkänd händelse så spänningen ligger inte i hur det gick utan hur de återskapar miraklet på film.

Och det är sannerligen hantverket och känslan i filmen som fångar mig. Det är en film med ett antal "Joel moments". Scenen som mest fångade mig var när alla båtarna och polishelikoptern kom till undsättning efter landningen. Snyggt foto, en kamera som likt en nyhetshelikopter cirklar runt planet och båtarna, musiken, klippningen. Mycket bra utfört.

Scenen är också mycket fin till sitt innehåll. Jag blev förbaskat rörd het enkelt. Iskallt vatten, ett sjunkande flygplan, "New York finest". Mycket fina scener vilket var värmande.

Jag kom att tänka på alla idioter som springer omkring i USA (och här hemma) och skriker om "defund the police". Korkade barnungar. Någon borde dra in deras veckopeng.

"Sully" var en överraskning. Jag vill ge den en hyfsat stark fyra!

Betyg: 4/5

Intressant "History vs Hollywood"-artikeln om filmen.

The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

Toy Story 4 (2019)

Woody har arbetat hela sitt långa liv för barns bästa. Men hur blir det när "hans barn" hittar nya leksaker och går Woody förbi? Efter ett liv i barnens tjänst, vad återstår när barnet, "guden", kastat dig åt sidan?

Sällan har Toy Story-serien så tydligt signalerat konceptet att barnet är Gud och de levande leksakerna är Gudens tjänare, som när barnet Bonnie de facto skapar ett nytt liv i inledningen av Toy Story 4.

Man kunde kanske tro att serien var klar i och med trean, men så var icke fallet. Den fjärde filmen behandlar efterspelet på ett briljant sätt. Jag ångrar bara att jag inte såg om de tre första filmerna före jag såg denna då vi återbesöker en hel del karaktärer och teman som etablerats och behandlats i de tidigare filmerna.

I fyran förbyts ett religiöst blint troende på sitt barn mot något nytt, kan det vara kärlek, kan det vara vänskap, kan det vara ett eget liv som något annat än en slav?

Som vanligt med de bästa Pixar-filmerna har denna film flera lager. Vi får humor och kul karaktärer på flera nivåer. Filmen fortsätter att ge en intressanta saker att fundera på efter den är slut. Jag finner mig konsumera den långt efter själva titten är slut. Den lilla figuren Forky hänger sig kvar. Lustig figur det där.

Den roligaste nya karaktären är dock den kanadensiska Duke Kaboom som har så svårt att leva upp till sin egen reklamfilm. Han pratas av de senaste årens guldgosse Keanu Reeves. Yes We Canada!

En annan mycket kul detalj är skämten runt karaktärernas inre röster där Buzz löser frågan på ett förträffligt och mycket underhållande sätt.

Filmens "bad guy" är mycket bra, en komplex figur med en hustlers röst. Ja, hon pratas av Christina Hendricks känd som Saffron från Firefly. Hennes henchmen är nästan lika creepy som dockan i Buffy-avsnittet "The puppet show".

För övrigt gillar jag fåret Billy, Goat och Gruff. Det är roliga tjejer det.

Ett stort tips de de som inte sett så mycket Pixar-filmer, looking at you Jojjenito. Se alla fyra Toy Story-filmerna ihop, som den serie de är. Det blir filmerna bättre av totalt sett då alla uppföljare refererar till de tidigare hej vilt. Jag ser fram emot att se om alla fyra vid tillfälle och då låta blommorna i denna bukett öppna sig fullständigt.

Det blir en stark trea efter första titten, men jag kan tänka mig att filmen växer vid omtitt.

Betyg: 3/5