Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.

Horton Hears A Who! (2008)

Horton: A person's a person, no matter how small.

Ända sedan Fredagsfemma #48 har jag varit lite nyfiken på den lilla gula saken i Horton hears a Who! Nu när det nalkas 2008-lista var filmen det givna förstavalet bland filmer som jag vill kolla upp för att se om de kunde slå sig in på topplistan.

Horton hears a Who! är en helt galen animerad film. Den handlar om elefanten Horton som försöker rädda lilleputtlandet Whoville och alla dess invånare. Horton har hittat en blomma med ett litet sandkorn på och på det lilla sandkornet lever the Whos.

The Mayor of Whoville

Norton kämpar mot en elak känguru och en illasinnad gam som försöker få alla djuren i djungeln att misstro Horton. Någon form av samhällskritik kommer här fram. Typ att man ska stå på sig om man tror på något viktigt. När kängurun säger att hennes som är "pouch-schooled" (syftar på home schooled) får man genast vibben att hon står för inskränkthet, rädslor samt religiösa och odynamiska åsikter.

Med sig har Horton råttan Morton och ett gäng sköna individer med side kicken Katie som den mest gula representanten.

Katie: In my world everyone is a pony, and they all eat rainbows, and poop butterflies.

Filmen bygger på en barnbok från 50-talet av Dr. Seuss, som jag dock inte läste när jag var liten. Filmens känsla är galen och då och då hysteriskt lustig. Samtidigt sackar den ibland. Höjdpunkterna är alla fyra (?) korta scener med Katie. Vilken kul liten tjej. Horton är också rolig som animerad elefant med ett tydligt kroppsspråk och ett lustigt sätt att använda öronen som olika välanpassade mössor. Hortons lilla blå kompis (råtta?) Morton var också underhållande, mest för att Seth Rogen gjorde rösten bra.

Jag såg givetvis filmen med amerikanska röster och det är en uppsjö av kändisar som talskådespelat; Jim Carrey, Steve Carell, Seth Rogen, Carol Burnett, Isla Fisher, Jonah Hill, Amy Poehler, Selena Gomez och Joey King för att nämna några.

Ond Vlad

Snäll Vlad

Vilka scener var bäst, de med Horton eller de från Whoville? Svårt att säga, men jag tycker nog att de med Horton var bättre.

Det är en kul film som som ändå är tämligen lättviktig. Vissa partier är komiskt guld men den håller inte samma höga klass rakt igenom.

Jag ger Horton hears a Who! tre Katies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

En hel värld på ett "speck"?

White House Down (2013)

President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.

Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5