She Came to Me (2023)

She came to me är en romantisk komedi med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei i huvudrollerna. Dinklage spelar Steven en kompositör med "writer's block". Han är gift med Patricia (Hathaway), en iskall och totalt oromantisk psykiater. Under en stärkande promenad för att finna inspiration finner Steven en sjaskig bar nere i hamnområdet och där finnar han sin musa, bogserbåtskaptenen Katrina, spelad av Tomei. Steven får inspiration av mötet med Katrina och kommer igång med sin nästa opera som handlar om en kvinnlig bogserbåtskapten som också är en massmördare... Hilarity ensues.

Filmen är skriven och regisserad av den för mig tämligen okända regissören och skådespelerskan Rebecca Miller. Det är en mysig liten film i samma genre som Woody Allen, Noah Baumbach och Nicole Holofcener verkar inom.

Vid sidan av en som vanligt fantastik miljö från Brooklyn och roliga karaktärer där Anne Hathaways psykiater är extra välfunnen, har filmen en mer allvarlig och mörk sida. Det är sidohistorian om Patricias färgade son Julian och hans förhållande med städerskans dotter Tereza som tar större och större plats under filmens gång och för mig känns det som att det är den historien Miller egentligen ville berätta. Stakes! Liv riskerar att slås i spillror. Problematiken som filmen lyfter upp känns för oss åskådare som enkel att hantera men det är också uppenbart att en situation som beskrivs kan gå helt åt helskotta utan större problem.

Denna film är bra, men hon har en liten bit till för att nå de riktiga höjderna. Det räcker till en trea i alla fall.

Betyg: 3/5

The King of Staten Island (2020)

The King os Staten Island är som Boyhood med en förståndshandikappad huvudperson minus det långa tidsperspektivet. Filmen påminner också i stil med regissören Judd Apatows film Funny people. Båda filmerna är dramer med en stor portion humor med ett lika stort allvar i botten.

Huvudrollen spelas av komikerna Pete Davidson på manus av Davidson och Apatow med flera. Filmen bygger löst på Davidsons uppväxt på Staten Island. Detaljen med en död pappa kommer från Davidsons liv då hans far var en av alla de brandmän som dog i World Trace Center den 11:e september 2001.

Filmen har helt klart något, men jag blir ändå inte fullt engagerad. Det tar lång tid innan jag helt kommer in i den till att börja med. Det är inte superintressant att följa Scotts liv då han är stenkorkad. Japp, det blir ett problem för mig. Tyvärr kompenseras det inte av att han är extra charmig eller något sådant. Filmen är vrång på det sättet. Det är som att Davidson och Apatow har försökt göra Scott så unlikable som möjlig.

Marisa Tomei är bra, men när är hon inte bra?

Mot slutet av filmen när Scott och Bill Burrs Ray började bli sams blev filmen något bättre, men det var lite för lite, lite för sent kan jag tycka. Den känns också alldeles för lång.

Betyg: 2/5

Spider-Man: Far from Home (2019)

Sådärja, DÅ var Phase 3 slut och med den har vi fått den sista installationen av Infinitysagan. Sista filmen är en liten avrundning och en touch av "vad hände sen". Och liten är också denna film, i alla fall om man jämför med Infinity War och Endgame.  Men det är ok och vad man förväntar sig.

Det finns en hel del bra saker i denna film, men också delar som inte funkar fullt ut i mina ögon. Men låt oss börja med det som är bra!

Jag älskar humorn i filmen. Den lever väldigt mycket på en varm och ibland nostalgisk humor. Ned och Bettys kärlekssaga var den mest lysande subplotten. Men allra bäst var hur filmen knöt ihop Infinitysagan och visade efterspelet. Vilken hjälte Tony Stark blivit! Stora leenden från mig. Såg ni alla målningar och planscher som hyllade honom? Inledningsscenen med skolelevernas hyllning till de fallna hjältarna var underbar, både rolig och känslofull. Jag gillade skarpt att de faktiskt adresserade "the blip"-problematiken. Det var ju något vi nördar funderat över några varv sedan Endgame. Sen gillade jag Happy och aunt May, roliga saker mest hela tiden.

Tom Holland är charmig som Peter Parker, jag gillar honom. Jon Favreau gör mig alltid glad. Marisa Tomei, Cobie Smulders och Samuel L. Jackson var härligt att återse. Jake Gyllenhaal var riktigt bra som Quentin Beck. De lyckades sälja in att han skulle kunnat bli den nye Tony Stark. Men så blev det nu inte riktigt. Det var också riktigt bra att de skalade ner hotet från Endgame till att "bara" bli en galen veetenskapsman. Ett tag var jag orolig att alla big bads skulle vara fantasymonster "over 9000".

Filmen är dock riktigt svag då det gäller actioninnehållet. Dessutom är hela Mysterio-grejen direkt svag. Illusionstricket är ungefär lika dåligt som Bonds osynliga bil i "Die another day". Det kändes inte det minsta rimligt, ens i den värld vi lärt känna i MCU-serien. Detta med att Spider-Man fajtas mot vattenmonster, eldmonster och till sist en stark vind, en bris(?) med sina små klibbiga trådar och sin vighet var smått skrattretande. De actionscenerna funkade inte alls på mig. Jag fick aldrig känslan att det fanns några riktiga stakes, inte ens på en liten eller personlig nivå.

Men karaktärsutvecklingen, relationerna, när Peter fick Tonys glasögon. Det var riktigt najs! Kul manick. Jag undrade länge hur Peter skulle lyckas återfå kontrollen över EDITH efter att han lämnat iväg den (kontrollen). Men det gick ju väldigt enkelt. Så kan det vara ibland.

Filmen har två extrascener, en mid credits och en post credits. Mid credits var en liten charmig scen med Peter och MJ som slutade i en ren cliff hanger inför tredje filmen, av tre får man väl anta? Post credits-scenen hade gärna fått vara en störtskön tease inför nästa Asguardians of the Galaxy, kanske med en staring contest mellan Peter Quill och Thor? Men nej, istället ryckte de undan mattan från under publiken och sköt sin egen film i sank med att vsia att Fury och Hill hela tiden varit några gröna marisaner. Dålig tease inför nästa Captain Marvel och extremt trist slut på denna film.

Som helhet är filmen en mindre "viktig" del av hela Infinitysagan om 23 filmer. Jag kommer se om den med glädje för humorn, nostalgin och karaktärerna, men som helhet var den inte tillräckligt bra för att komma på övre halvan av serien.

Jag ger filmen en stark trea.

Betyg: 3+/5

 

Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

MCU rewatch: Spider-Man: Homecoming (2017)

Inför den kommande Avengers: Endgame fortsätter jag att se om de två senaste årens MCU-filmer, och nu har turen kommit till Spider-Man: Homecoming. Detta är den första filmen om Spider-Man själv, men han var ju som vi alla vet med redan i Captain America: Civil War. Jag gillade filmen för dess humor när jag såg den första gången, då på bio. Hur skulle filmen stå sig för en omtitt, växa eller krympa?

Filmen har stått helt stilla! Jag gillar den lika mycket som efter första titten. Det känns inte som ett jättebra betyg. De lite mer givande filmerna i MCU växer vid omtitt. Jag har redan gått igenom styrkor och svagheter i min första revy så jag repeterar dem inte här.

Filmen känns som en "minor MCU". Den lever på humorn men jag finner den inte så jätterolig egentligen. Och även om jag gillar Tom Holland som Spider-Man blir det tröttsamt upprepande med hans önskan att få ta del i ett ny "mission" och hans trånande efter att bli accepterad av Tony.

Jag fann vid denna titt att jag satt och var lite uttråkad i vissa partier och det är om något en dödssynd när det gäller MCU. Filmen är ju seriens variant på "high school comedy" och även som en sådan är filmen blek. Jag hade väntat mig bra mycket mer utveckling av eller kärleksfull drift med genren för att denna film skulle få högre betyg. Årets Spider-Man: Into the spiderverse är klart bättre i det avseendet.

Det jag fortfarande gillar skarpt är dess bidrag till den större sagan. Jag gillar Iron Mans deltagande och finner Happys delar smått roande trots allt. Filmens höjdpunkt kommer redan i inledningen då vi ser Peters hemmavideo från fajten i Civil War. Där och då levde filmen upp och gjorde något som inte var förväntat eller redan gjort...

Filmens skurk Vulture (Michael Keaton) är en annan av filmens styrkor. Han ger tyngd åt rollen och hans historia är komplex och intressant. Jag känner helt klart en viss sympati för honom. Han kommer kanske över till de godas sida vad det lider? Vad vet jag, men han avhöll sig från att ange Spider-Mans identitet där i slutet i alla fall.

Jag hade kanske väntat mig att Spider-Man: Homecoming skulle vuxit till sig lite med en omtitt men så blev det nu inte. Filmen är dock underhållande om än oförarglig. Tom Holland är charmig som Peter Parker. Och i vilket fall så ser jag fram emot att se vad Peter kommer göra i Endgame, om han nu är med däri. Annars har vi andra filmen om Spider-Man att se fram emot i sommar.

Betyg: 3/5

Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming är en underhållande film med stor fokus på humorn. MCU prövade sina vingar inom konspirationsthrillergenren i Captain America: The Winter Soldier och inom heistgenren i Ant-Man. Nu har de här provat på "High school comedy". Som så vanligt när MCU fokuserar på humorn i första hand blir jag dock inte helt såld. Detta är en bättre film än Ant-Man, men den har långt upp till de bästa filmerna i MCU som balanserar det dramatiska med glimten i ögat på ett bättre sätt.



Jag har ingen relation till spindelmannen sedan tidigare och egentligen tycker jag att han är ganska ointressant som superhjälte. Skjuta trådar från armband... Jahaja? Av de tidigare filmerna har jag sett en och en halv film med Tobey Maguire och den första med Andrew Garfield. Nu är det Tom Hollands tur att iklä sig rollen och han är ganska klart den bästa av de tre. Han tillför en ungdomlig kaxighet som jag saknat. Det är kul med filmens perspektiv från Peter Parkers position, allt från hans hemmavideo från Civil War till hans vardagliga liv i Queens med cykeltjuvar som största problem. Det blir en stark (!) kontrast till de bombastiska Avengers och Captain America-filmerna.

Även om Tom Holland snabbt blivit min favorit bland de som spelat grannskapets vänliga spindelman är han inte en jättetung skådespelare. Varje gång Robert Downey Jr är med i bild suger han åt sig all energi som ett svart hål. Det går inte att komma ifrån att jag gärna sett fler scener med Tony Stark, och att jag satt och längtade efter fler avengers, tex Natasha R. Hade man kunnat önska sig en starkare skådespelare i huvudrollen? Ja kanske det. Unge Holland som ändå är äldre än vad han spelar är inte så sprakande som en Jake Gyllenhaal i Donnie Darko eller en Chloë Grace Moretz i Kick-Ass.



Vad kan vi säga om skurkarna då? Michael Keaton som Adrian Toomes/Vulture är ett kul val av skådespelare med tanke på hans bakgrund som Batman och Birdman. En av filmens bästa scener var den mellan Toomes och Parker i bilen efter de släppt av dottern vid skolbalen. Intressant val för övrigt att ha en skurk som man sympatiserar med! Är det lite Loki över Vulture? Han blev blåst av myndigheterna och jag tyckte att det var mer eller mindre ok att han körde en egen verkstad under radarn. Likheterna med hur Howard och Tony Stark byggde upp sin förmögenhet är uppenbara.

Den där organisationen som svepte in och tog över upprensande av alienteknologin skulle mycket väl kunnat vara en underavdelning inom S.H.I.E.L.D., men av oklar anledning kallades de inte så. Kan ha varit på grund av rättighetsproblem mellan filmbolagen?

För detta med olika filmbolags rättigheter till de påhittade figurerna blir uppenbart i denna film. Detta är första filmen i MCU som inte gjort av Marvel Studios ensamma. Loggorna för Colombia och Sony visas mycket tydligt i starten av filmen. Det är som om de vill köra upp Colombia-loggan i ansiktet på oss åskådare. Först en stund senare kommer den uppdaterade moderna animerade Marvel-loggan. Det är vad det är. Rättigheter har sålts och nu får Marvel leva med konsekvenserna.



En annan sak som är lite konstigt är att det står att det gått åtta år mellan slaget om New York i The Avengers till denna film. Jag förstår inte riktigt varför de valt att låta det gått fler år än i verkligheten då Avengers kom ut 2012 dvs cirka fem år sedan.

Som ni säkert vet har vi poddat om Marvel Cinematic Universe i Shinypodden. Jag undrar om jag blivit lite skadad av poddningen och nu har för höga krav på MCU-filmerna? Ser jag på dessa filmer för kritiskt efter att ha dissekerat alla filmerna i minsta detalj? För även om den var rolig för stunden så finns det en hel del saker som jag fann konstiga. Man kan strunta i logik, kontinuitet och sånt... Men man kan också bry sig om dem!

Det där med kontinuitet till exempel är nämligen inte denna films starka sida. I inledningen ser vi delar av Peter Parkers videodagbok han spelar in under Civil War. Videon avslutas med att Tony lämnar av honom hemma i Queens. Det känns helt orimligt hur Tony är i den lilla scenen. Scenen utspelas kort tid efter han fått reda på sina föräldrars öde samt slagits med och förlora mot Captain America? Det känns som att Tony skulle varit mycket mer skakad eller påverkad än vad han nu verkade.

Hur de hanterat Steve Rogers! Crazy. Visst var det jättekul att Chris Evans dök upp som en cameo i reklamfilmerna. Detta görs för att få till den mycket roliga scenen efter eftertexterna. Det var trist nog kanske filmens roligaste scen! Men tonaliteten hur de använder Cap var helt fel. Han är vid detta laget en rymling. Slutscenerna i Civil War gav oss en eftertänksam och sorgsen Steve Rogers. Här behandlas han pajasaktigt. Visst, det är en set-up för den sista extrascenen, men det är för slarvigt för att jag ska tycka att skämtet är värt det. Jag står upp för Cap i detta fall.

Sen kan man undra lite var och när Peter parker glömde alla sina skills han visade upp i Civil War... I denna film är han som en novis med dräkten och dess funktioner medan han mästrade den så väl när han fajtades med fullvuxna och krigstränade Avengers. Trasig kontinuitet.



Hur mycket stryk ska spindelmannen tåla egentligen? Det lilla jag visste om honom är att han är en vanlig dude med vissa skills som han fått av spindelbettet. Att han är vig och stark, men oförstörbar och stark som Captain America? Att han kunde lyfta upp några ton av betong som störtat över honom? Att han kan bli slagen av busen med "shockern" så att en hel buss går sönder utan att han blir nämnvärt påverkad?

Tyvärr saknar jag stakes i filmen då det inte verkar som att något är farligt för hjälten. Den enda gången det kändes som att han var illa ute på riktigt var när han hamnade i sjön insvept i en fallskärm. Det verkade som att han riskerade att drunkna där. Jag hade uppskattat om filmen på något sätt visat att det var en farlig sekvens. Istället var Peter Parker mer eller mindre oberörd efter han blivit räddad av Iron Man. Han drog bara några one-liners. Trist att de inte hade mer stakes i denna film. Om man jämför med de bättre MCU-filmerna är det som dag och natt.

Actionscenerna var generellt sett tama och utan kreativitet. The Winter Soldier är fortfarande bäst i klassen och denna film ligger och skvalpar i botten av listan då det gäller actioninnehållet. Det blir tråkigt när han kör samma om och om igen. Skjuter trådar och lyckas med vad han än tar sig för. Scenen i Washington DC var bra, scenen med färjan i New York var otroligt dålig på grund av att den var så överdriven.



Jodå, det finns helt klart en hel del skavanker med filmen. Men som popcornfilm med underhållningsvåld för stunden räcker den ganska långt. Jag hoppas att Peter Parker och Tom Holland växer in i dräkten i kommande filmer och att jag får anledning att omvärdera honom som jag faktiskt gjorde med Steve Rogers och Chris Evans efter hans första film. Men just nu tror jag nog att Spider-Man kan fungera som bäst som en sekundär figur i någon av de större filmerna. Lite som jag känner om Ant-Man/Scott Lang/Paul Rudd alltså.

Vid sidan av Robert Downey Jr, Tom Holland och Michael Keaton såg vi Jon Favreau som Happy Hogan och han var milt underhållande, Gwyneth kom med som Pepper Potts i en trött scen och den så ofta stabila Marisa Tomei som Aunt May var inte lika bra som jag hoppats. Parkers kompis och filmens "comic releif" Ned spelades av Jacob Batalon. Han var sådär. Donald Glover var brottsligt underutnyttjad.



Summa summarum. Kul med ännu en bit i det stora MCU-pusslet. Det är en lättsam och rolig film som inte är bäst på något men är långt från sämst heller. Den underhåller för stunden och hamnar som kompis med gruppen treor bland MCU-filmer som Iron Man, Iron Man 2 och Thor:The Dark World.

Jag ger Spider-Man: Homecoming tre uppgraderingar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs också mitt biosällskaps revyer:
Jojjenito
Har du inte sett den? Carl

The Big Short (2015)

Det var Joel som föreslog filmen, jag var redan sugen på den och Johan hängde på för att testa VIP-salongen på nya SF Scandinavia (mer om den nederst i revyn). Jag hade hört att The big short var bra men jag hade lite svårt att placera den genremässigt. Jag skrev på FB efter filmen att det var som en blandning av The wolf of Wall Street, Moneyball och Spotlight. Filmen som bygger på en sann historia (BOATS) beskriver hur tre separata grupper inom finansvärlden i USA på ett tidigt skede insåg och predikterade den stora börskraschen 2008, en krasch som skapades av att den amerikanska bolånebubblan sprack.

Filmens synopsis låter kanske inte så aptitretande, den är långt från sexig, men addera Brad Pitt, Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Margot Robbie, Marisa Tomei, Melissa Leo och Selena Gomez så låter det kanske lite mer intressant? Låt sedan regissören Adam McKay göra filmen till en satirisk komedi över ett söndrigt finansiellt system som samtidigt uppvisar empati för de människor som kom i kläm av kraschen. McKay har med en fjäderlätt hand hanterat tunga teoretiska koncept med både en berättarröst (Ryan Gosling), kändisar som förklarar de ekonomiska koncepten plus att han låter den fjärde väggen brytas flera gånger.

Liknelsen med Moneyball är att filmen påvisar ett systemfel som kunde bevisas med enkla matematiska beräkningar. Jämförelsen med The Wolf of Wall Street berör hur hela systemet är ruttet och hur omoraliska och till och med olagliga aktiviteter får fortgå. Jämförelsen med Spotlight är det stora motståndet de som började prata om sanningen upplevde från hela systemet, både de som var skyldiga på riktig men också hela samhället i övrigt.

Jag älskade filmen. Den är rolig, underhållande, berikande och fruktansvärt hotfull. Alla skådespelare är bra och min favorit blev något överraskande Chrstian Bale som totalt äger filmen med sin tolkning av den asociala matematikern Dr Mickael Burry. Den är dock inte för alla då det kan vara svårt att hänga med i svängarna när filmen behandlar de koncept och finansiella verktyg som var orsaken till kraschen. Det är bra att ha koll på derivata-verktyg från finansbranschen bland annat. Jag misstänker att mina följeslagare Joel och Johan inte var riktigt lika förtjusta i filmen som jag. Personligen tror jag att denna film kommer bli något av en klassiker i framtiden tillsammans med The Wolf of Wall Street. Vem vet, de kommer båda kanske en dag ses som klassikers likt The Player?

Jag ger The big short fyra korthus av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Några ord om VIP-salongerna på Sf Scandinavia.

Vi valde att se filmen på en av VIP-salongerna (salong nr 15) på nya SF Scandinavia för att testa dem. Jag har endast varit på en VIP-salong på SF tidigare, på stora SF Bergakungen i Göteborg. Där funkar VIP-salongen annorlunda än på Sf Scandinavia vilket var en stor överraskning, och lika stor besvikelse, för mig. På Bergakungen finns en egen ingång och man kommer till en lounge där man kan beställa något att dricka i baren. Där finns gratis smågodis i skålar och varje gäst får en popcorn och dryck med in på bion (gratis). Salongen är liten med sköna separata fåtöljer. Mycket bra ordnat och jag som gäst kände att jag fick något extra för den dyrare biljetten. Jag valde alltid VIP-salongen så länge de visade den film jag ville se när jag bodde nere i Göteborg.

Här i Solna är det annorlunda. Ingen lounge utan istället en restaurang som heter Drama. Där kan man beställa mat att ta med in på bion! Jag kunde inte tro mina öron. Menar de att det är värt extra kostnad för mig som gäst att få grannar som sitter och slabbar med hamburgare och pommes under filmen? Ganska långsökt att det skulle vara bra för filmälskaren. Vi valde dock istället att äta lunch på restaurangen före filmen. Som ett kvalitetstest valde jag hamburgaren. Den var slabbig och våra fries var bland de sämsta jag någonsin ätit, för stora och knappt friterade, kvar var bara en mjölnig äcklig massa. De hade en majonnäsdip som var trist. Deras hamburgare får 2/10 av mig. För övrigt finns en annan grillrestaurang i Mall of Scandinavia som heter Egon. De har en riktigt bra burgare med en suverän dipsås och mycket bättre fries. Den burgaren skulle jag ge 7/10.

Det största problemet med VIP-salongen upptäckte jag dock inte förrän vi kom in i salongen. De har separata skinnfåtöljer med gott om benutrymme och brett mellan stolarna (små avställningsytor mellan stolarna). Vid okulärbesiktningen såg det sanslöst bra ut. Tills jag satt mig ner och reclinerfåtöljen gav vika och på ett sladdrigt sätt fällde sig bakåt så snart min rygg nuddade rygg-"stödet". Jag började famla efter spaken som spärrar stolen i det läge jag ville ha den i men kunde inte finna spaken. Efter ivrigt letande visade det sig att min stol inte hade någon spak! Två minuter senare efter jag frågat värdinnan hade jag fått klart för mig att idioterna på SF valt att ha stolar som inte gick att låsa. Jag som oftast vill sitta upprätt fann mig sittandes med en obekväm lutande ställning under hela filmen. Och hade jag inte spjärnat emot med låren hade jag legat ännu längre bakåtlutad under filmen. Det finns bara fyra rader i salongen men det är en normalstor duk. Att ligga i fåtöljen och titta på filmen längs näsryggen är obekvämt och kräkframkallande. Johan till höger satt till slut rakt upp utan att luta sig mot ryggstödet för att få en rimligare sittställning. Jag blir så trött. Total FAIL. Jag kommer givetvis inte kunna gå på VIP på SF Scandinavia tills detta är åtgärdat vilket är synd då jag gärna betalar lite extra för en bättre upplevelse. Jag betalar dock inte extra för att få en sämre upplevelse...

Grace Is Gone (2007)

Stanley Phillips: Mission accomplished.

En av de filmer jag var allra mest sugen på inför mitt minimaraton över 2007:or var detta delikata drama med John Cusack i huvudrollen. Grace is gone behandlar vad som händer när mamman i en helt vanlig familj dödas i tjänstgöring i Irak. Mycket starka känslor förväntades och jag var nyfiken på skådespelarprestationer, både hos Cusack och hos de två flickorna. Det är ju mer vanligt att papporna åker iväg och potentiellt dödas så filmen är lite intressant med avseende på de ombytta könsrollerna. Hey, pk! Eller?

Min kompis Frasse hade för några år sedan en John Cusack-månad då han såg en Cusackfilm per dag i en dryg månad och detta var Cusack's bästa skådespelarinsats av alla, japp ALLA. Med min gamla man crush på Cusack i bagaget var jag givetvis mycket sugen.

Cusack's Stanley Phillips har två döttrar på 8 och 12 år. Filmen utspelas de två-tre efterföljande dagarna efter Stanley fått det så fruktade besöket till familjens lilla villa. Två stränga militärer ringer på dörren och framför budskapet och tackar å presidenten och nationens vägnar. Scenen när Cusack sätter sig i fåtöljen direkt efter han fått budskapet var nog det starkaste jag sett med den gode John. Filmljudet låter som i en tunnel och jag har för mig att man får känslan av att han får svindel. Frasse har helt rätt, detta var en mycket bra film om man ser till Cusack's skådespeleri.

Stan klarar inte av att berätta för döttrarna om vad som hänt deras mor så istället tar han med dem på en road trip till yngsta dotterns favoritnöjespark ända borta i Florida. Till slut faller dock fasaden och det oundvikliga måste ske. Filmen är känslosam, to say the least. Men jag hade hellre sett mer fördjupning. Nu blir det lite för lite av de känslostormar som jag förväntat mig. Hur reagerade döttrarna på lite längre sikt och hur klarade han av hela situationen? Jag hade önskat en lite längre film. Nu tog det slut efter ca 85 minuter precis efter han berättat för döttrarna. Det var bra men ofullständigt.

Barnskådespelarna är helt ok. Den äldre dottern är orolig och inlyssnande, den yngre är sprallig och lyckligt ovetande av den konstiga stämningen i bilen. På resan stannar de på ett motell och vid motellets swimming pool ligger en kvinna på en solstol med ryggen åt kameran. Hon är med i mindre än fem sekunder, kameran sveper bara förbi. Kvinnan spelades av Marisa Tomei såg jag i eftertexterna och på imdb... Konstigt tyckte jag, så känd men att man inte fick se henne. Bortklippta scener undrar man då.

Allt som allt en stark om än kort film. Jag ger Grace is gone tre starka känslor av sorg av fem möjliga.

Betyg: 3+/5