The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5