Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021)

Hörde på en Filmspotting att Matt Singer hade rankat denna film som den bästa filmen från 2021. Det lät lite osannolikt, men den minsta lilla chans att en komedi är bra gör mig intresserad. Komedi är en notoriskt underskattad genre och jag letar ständigt efter nya guldkorn. Utmaningen är dock att just komedi är kanske den mest subjektiva av genrer. Vilken annan genre kan vara så hit or miss oavsett vad andra tycker? Humorn är mycket personlig. Men, jag ville givetvis kolla in vad detta handlade om. Vad hade Matt sett i filmen?

Humorn i filmen passar er som älskar sketcher från Saturday Night Live. Detta är en slags spoof film med en evil villain och två charmiga damer som sätter käppar i hjulet. Det påminner lite om Austin Powers-filmerna plus en del musikalinslag.

Kristen Wiig spelar Star och Shannon och hon är alltid kul att se. Däremot var jag inte jättebekant med Annie Mumolo i rollen som Barb. Jag har docks ett henne i tre filmer tidigare. Filmens överraskning blev däremot Jamie Dornan som var riktigt rolig som det visade sig. Jag hade fått för mig att han var ganska stiff i vanliga fall. Här stal han närmast varje scen han var med i och han har en stor roll i filmen. Kul.

Filmen roade mig lite av och till, jag log eller skrattade men den passade tyvärr inte in på min humor. Som komedi var den helt ok, inte mer. Men det är alltid något!

Betyg: 2/5

Wonder Woman 1984 (2020)

 

Vad tusan hände här? Jag gillade den första Wonder Woman-filmen jättemycket och den har för närvarande plats 10 på min topplista över 2017 års filmer (en lista som borde uppdateras i och för sig). Jag såg filmen på bio med min 11-åriga systerdotter Greta och det var en höjdarupplevelse att delvis se filmen via hennes ögon.

Nu har vi Gal Gadot tillbaka i den efterlängtade uppföljaren och Patty Jenkins står för regin åter igen. Vad har ändrats? Jo hela teamet bakom story och manuskript har bytts ut. Nu är det Patty Jenkins själv som verkar styrt tillsammans med någon som heter Geoff Johns. Resultatet har blivit katastrofalt.

Första filmen utspelas under första världskriget. Jag älskade den nästan naiva tonen om fred på jorden och miljöbeskrivningarna var riktigt bra. Dianas "fish out of water" rutin var kul. Ja den var bra trots en horribelt tråkig sista fajt mellan två fajters som båda var OP.

I denna film går det överstyr med smöriga budskap om fred och sånt. Det naiva har bytts till absurt överdrivet, nästan som om det vore en grundskoleelev som skrivit manus. Slutet av filmen är obegripligt dålig. Fanns det ingen i hela produktionen som kunde stäckt upp handen och ifrågasatt vad tusan de höll på med?

Jag gillar flera saker i filmen. Första scenerna med Steve när han testade kläder och skulle lära sig om 80-talet var ganska kul även om motsvarande scener i fösta filmen var oändligt mycket bättre. 

Filmens enda riktigt bra scen för mig var när Diana tog farväl till Steve. Den smärtan kände jag i hjärtat.

Men i övrigt var det mesta uselt. Vi fick inte bara en dålig Main Villain utan två där Kirsten Wiigs kreatur kan ta priset som sämsta skurken i mannaminne. Pedro Pascal går från lysande porträtt av Mando till en vedervärdig och totalt ointressant figur i denna film. 

Dessutom var i princip all action dålig, utdragen, ointressant, sövande. Ridå.

Filmen inleds med en flash back till Dianas barndom. Den var också ganska dålig och ledde enkom till en övertydligt levererad lektion om vad som är viktigt i livet. Ytterligare en halvdan idé med uselt genomförande. 

En liten not, var det inte Gal Gadot som stod bredvid den lilla Diana i startledet inför racet?

Denna film var så dålig under andra halvan att jag knappt kunde tro vad jag såg. Helt orimligt dålig. Finns bara ett betyg att ge ut här.

Betyg: 1/5

How to Train Your Dragon (2010)

Podcasten /Filmcast firade nyligen sitt 500:e avsnitt. I det långa och mycket trevliga avsnittet listade alla fyra deltagarna sina topp-5 bästa filmer sedan podcasten startade, dvs de senaste tio åren ungefär. Listorna blev mycket personliga där upplevelser under diverse filmvisningar eller andra personliga aspekter fick väga tungt. Trots detta hade jag sett alla filmer utom en som nämndes på de fyra listorna. Filmen jag inte sett? How to train your dragon som David Chen av någon anledning är så otroligt fäst vid. De har bland annat samplat delar av filmens theme song i poddens signaturmelodi.

Jag blev sugen på att se filmen för att få reda på "what's the fuzz is all about"...

How to train your dragon är en gullig liten barnfilm. Den har hjärtat på rätt ställe, "the moral of the story is a positive one", men som vuxen åskådare ger den mig inga insikter eller fördjupade känslor som de bästa animerade filmerna från Pixar eller Studio Ghibli kan göra. Den är inte heller överdrivet gullig som vissa Pixar kan vara. Jag har ingen som helst förståelse för vad David Chen ser i denna film. Han säger att den får tittaren att uppleva hur det är att flyga. Det gällde när filmen sågs i 3D, vilket jag inte sett filmen i. Jag måste efterforska lite mer om vad det var som gjorde att han känner så starkt för filmen.

Jag roades lite av filmen men ser den inte som den superfilm David vill hävda att den är.

Jag ger den två små vikingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

För den som är nyfiken listar jag nedan Peters, Jeffs, Devindras och Davids topp 5-listor från den 28:e maj 2008 till nu.

Peter Sciretta
1. The Dark Knight
2. Star Wars: The Force Awakens
3. Exit through the gift shop
4. Boyhood
5. Gravity

Jeff Cannata
1. Mad Max: Fury Road
2. Her
3. Arrival
4. Captain Fantastic
5. The Avengers

Devindra Hardawar
1. Mad Max: Fury Road
2. Star Wars: The Last Jedi
3. Blade Runner 2049
4. Logan
5. Scott Pilgrim vs The world

David Chen
1. Mad Max: Fury Road
2. Gravity
3. Whiplash
4. How to train your dragon
5. Inception

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Downsizing (2017)

Alexander Payne är en filmmakare som ibland verkar hata sina karaktärer. Det är min slutsats efter att jag sett ett antal av hans filmer och sett karaktärerna i dem. Ibland är de helt ok, men de kan lika gärna vara stora ass holes. I Downsizing är Payne elak mot Matt Damons karaktär. Han tvingar honom gå med på att genomgå en "downsizing", från normal människostorlek till en liten variant av sig själv på en sådär 12,5 cm hög.

I en alternativ värld har norska vetenskapsmän forskat fram hur man kan förminska levande varelser, människor och djur. Detta blir på modet, delvis för att spara på jordens resurser, men än mer för att ens pengar räcker 50 ggr längre i den lilla världen. Eller något sådant.



Ok, så detta är en komedi som blandar ett allvarligt ämne (jordens undergång) med en massa eskalerande fånerier. Det är ju en riktigt kul idé. Problemet är bara att genomförandet är under all kritik. Istället för att ta fasta på alla dråpliga situationer och utforska människors förutfattade meningar, begränsningar eller fördomar i en värld där normalstora samexisterar med de ny-små, tar han historien in i bubblan och sedan vidare till utsidan av bubblan och till sist till ett läger för en galen dödssekt inne i en fjord i Norge.

Filmen inleddes ganska frejdigt, men den dog i princip när Kristen Wiigs karaktär försvann ut ur handlingen. Sedan blev filmen bara sämre och sämre och jag led mer och mer i den till slut hårda stolen på Skandia. Precis som inför The shape of water förkunnade festivalchefen Git att detta var... "the best!!". Precis som förra gången var det ljug, denna gången grovt. Sällan har jag skådat något sämre än sista akten i denna utförsbacke. Den halkade utförs hela vägen mot friheten utanför portarna. Trots novemberregn i Stockholm var det en frihetskänsla att komma ut i kylan.



Matt Damon är för bra för denna typ av dritt. Wiig var bara med en kort tid och fick inget att göra. Christoph Waltz har blivit en travesti på sig själv. Nu kan man knappt se honom utan att han gör till sig i ett desperat försök att kunna återskapa magin från Hans Landa. Han har blivit som Jack Nicholson som fastnat i sin joker och Sir Anthony Hopkins som fastnat i något gammalt geggigt.

Kan detta verkligen vara samma regissör som för The Descendants. Den var ju bra. Denna film är helt värdelös. Jag ger Downsizing en Rolf av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Om visningen: Filmen skulle bli kronan på verket på filmspanardagen. Jag hade valt filmerna och hade förhoppningar att mina bloggande vänner skulle få se en intressant film. Och visst, den var ju intressant på många sätt och vis, men kanske inte på det sätt jag hade hoppats.

Hoppa över och kolla vad de andra tyckte om den vetja:
Sofia
Johan
Fiffi

The Diary of a Teenage Girl (2015)

The diary of a teenage girl är en förtjusande liten American Independent-film. En stark inledning följs av en svagare mittenparti och avrundas med ett starkt slut. Vi får följa den femtonåriga Minne som upptäcker sex, tänker på sex, pratar om sex och fantiserar om kärlek. Till skillnad från alla andra filmer på temat är Minnie inte ett offer eller en ond person. Hon är en stark liten personlighet som bara tar för sig lite mer som tjej än vad man är van att se på film. Det är fräscht och otroligt kul att se filmen just för att det är en så frejdig tjej i huvudrollen. Detta är en roll som man nästan uteslutande ser killar i. Bra med omvända könsroller på detta viset!

Filmen utspelas i San Francisco under mitten av sjuttiotalet. Minnie spelas av nykomlingen Bel Powley. Hennes mamma Charlotte spelas av stjärnan Kristen Wiig och hennes mammas pojkvän Monroe spelas av Alexander Skarsgård, men jag ser bara Stellan i Alexander så att det nästan blir otäckt. Filmen tar fart när Monroe och Minnie har sex. Hur de hamnar där beskrivs ganska realistiskt. Det är varken han eller hon som förför den andre, det bara sker. Självklart fanns det ett frö, någon spänning dem emellan och man kan ju tycka att Monroe borde veta bättre då hon är så ung. Men detta är till syvende och sist en film om en ung flickas resa in i de vuxnas värld, åtminstone då det gäller sex. Och droger. Och hjärtsmärta.

Sjuttiotalet målas upp otroligt bra och tidsandan och miljöerna är en av filmens styrkor. Musiken är också fantastiskt härlig. Damn, jag gillar mycket av musiken från sjuttiotalet. Konstigt nog kände jag inte igen så mycket. Satte och väntade lite på mer kända låtar men de var kanske för dyra att ta in? Nu var det kanske Iggy Pops låt som var bäst. Sen måste jag säga att jag gillade Monroes mustasch.

Filmen existerar till stora delar i huvudet på Minnie och vi får en hel del voice over och kassettbandsinspelningar (det är där titelns diary kommer in - intalad på kassettband, den tidens podcasts). Filmen leker också med tecknade illustrationer, tänk Scott Pilgrim men ändå inte, vilket passade in i handlingen då huvudpersonen är en aspirerande tecknare. En av filmens bästa scener är när Minnie och Monroe tar acid (LSD) i hans hem. Minnies reaktion när drogen börjar verka var härlig, hur hennes ögon spärras upp. Sedan illustreras deras respektive trippar bra, en glad och uppåt, den andre mörker och ångest. Kristen Wiig är som alltid bra men jag tyckte aldrig att henne karaktär blev speciellt vältecknad i denna film. Wasted talent säger jag.

Detta var en av de filmer som jag såg mest fram emot på hela festivalen. Den levererade delvis. Tyvärr var den för ojämn med sitt svaga mittenparti, men efter filmen var jag varm och go inombords, jag gillade Minnie och önskade henne väl. Filmen kommer dock inte upp i nivå med de starkaste ur årets AI-sektion.

Jag ger Minnie tre sexuella erfarenheter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har svensk premiär den 4:e december.

The Martian (2015)

Ridley Scott kommer alltid vara en stor regissör på grund hans sci-fi klassikers Alien och Blade runner. Nu har han en ny storfilm inom sci-fi genren ute, The Martian. Även om den gode Mr. Scott är fasligt ojämn nu för tiden är han en sjuhelsikes filmmakare. Med rätt material kan han sno ihop en riktigt snygg film, det står utom tvivel. The Martian är otroligt snygg. Den är vacker. Den är förförisk. Jag helt underbar. Den är likt Gravity en sci-fi som inte är långt från vår verklighet eller tidsera. Bemannade rymdresor till Mars är i princip möjligt redan idag och jag hoppas verkligen att vi, människan, snart tar oss i kragen och fortsätter utforska rymden. All forskning, speciellt ute i rymden, är framsteg och framåtanda. Står vi stilla går vi baklänges och det har aldrig fungerat för oss människor.

I denna film hade Mr Scott ett bra underlag och slutresultatet har därmed blivit mycket lyckat. Filmen bygger på Andy Weirs bok med samma namn. Jag gillade boken en hel del, se min revy här. När jag läste den tipsade jag om boken för en kollega som tipsade en annan som tipsade en annan. Vi var snart fyra kollegor som läst och gillat den tekniknördiga boken om astronauten Mark Watney som av olyckliga omständigheter blir lämnad ensam på Mars. Vi hade följt honom genom hans kämpande och sett hur hans sinnrika problemlösningsförmåga tagit honom ur svåra situationer. Hans humor lyste också upp berättelsen och gjorde den lättillgänglig för alla. Mr Scott har iscensatt rymdresan på ett ypperligt sätt. Scenerna på Mars och i rymden matchar lätt scenerna i både Gravity och Interstellar. Och ändå var scenerna nere på Jorden kanske de bästa i hela filmen. Vi hade både spänning och humor inom NASA. Skämtet om tekniknördar som gillar Sagan om ringen fick mig att skratta gott.

Oavsett hur snygg en film som detta är lever den, som alla filmer, till stor del på dess karaktärer och skådespelarna som spelar karaktärerna. I The Martian har Mr Scott haft ett överflöd av suveräna skådespelare. Och inte bara i de stora huvudrollerna, där vi ser skådespelare som Matt Damon (Mark), Jessica Chastain (Commander Lewis) och Jeff Daniels (NASA Director Teddy Sanders). Även mindre roller har besatts av glimrande skådespelare vilket gör att filmen känns tyngre då det finns ett överflöd av bra skådisar att titta på. Några av birollerna som jag gillade mest hölls av Kristen Wiig (NASA PR-kvinnan Annie Montrose), Chiwetel Ejiofor (NASA-chef Vincent Kapoor) samt Donald Glover (astrofysikern Rich Purnell).

Filmen hade premiär förra fredagen. Det gick dock inte att samordna oss fyra kollegor för helgen så filmen sågs i måndags efter jobbet. Vi åkte in till Råsunda och tog en hastig middag på den lokala kinesen Ho Wah. Sedan bar det av till SF Råsunda. Filmen visades bara i 3D så det var bara att bita i det sura äpplet och ta på sig glasögonen. Jag tycker inte att 3D gav något extra till filmen, förutom ett dyrare pris och en aningens suddighet i vissa scener. 3D'n var i alla fall inte så spektakulär som den var i filmen Gravity. Filmvisningen gick utan problem. Jonas hann till och med äta upp alla popcornen i asken. Inga problem, han matade på som om det inte fanns någon morgondag! Efter filmen myllrade vi ut i natten med stora leenden på läpparna. Det var en skön stämning och alla var mer eller mindre uppåt. Visst, vi var eniga över att boken kanske var lite mer spännande i partier men att det var svårt att få med allt från boken i en rimligt kort film. Denna film var ju två timmar och tjugo minuter ändå. Kändes som en mycket kortare film men den hade redan närmat sig övre gränsen.

Det jag saknade mest från boken var kanske den stora sandstormen som Mark stötte på i slutet av boken. Dessutom var känslan att vara helt isolerad starkare i boken. Speciellt när han förlorade möjligheten att kommunicera med NASA i slutet. Båda dessa sekvenser hoppade de över i filmen för att få ett tajtare manus. Vi gillade också den intensiva slutscenen även om Watneys "iron man"-fasoner var på gränsen att ta mig ut ur spänningen...

Summa summarum var ett otroligt snyggt och fantasieggande rymdepos med idel starka skådespelarinsatser. Det var också mycket trevligt att gå på bio med Henrik, Magnus och Jonas. Tack för det killar.

Jag ger The Martian fyra rymdpirater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Är du sugen på mer? Kolla in Jojjenitos revy. Blev han begeistrad av filmen?

The Secret Life Of Walter Mitty (2013)

Jag blev tipsad om denna film från den store Frans. Jag fick uppfattningen att detta skulle vara en mysig och "snäll" film och det var precis vad den är. Ben Stiller spelar huvudrollen och han har regisserat också. Han är en bra regissör tycker jag. Hans bästa film är kanske Reality bites. Fast då har jag faktiskt inte sett Zoolander än.

Filmen handlar om drömmaren Walter Mitty som arbetar som ansvarig för hanteringen av negativ på den gamla välkända tidningen Life. Precis som i verkligheten upphörde dock tidningen att komma ut i vanligt format och inför sista numret får Walter problem med ett försvunnet negativ. Sedan får vi följa Walter på en Forrest Gump-liknande resa som tar honom till Grönland, Island, Nepal och Cheryls hjärta.

Bra scen

En mysig film. Det känns bra efteråt, man skulle kunna kalla det feel so good movie. Ben är mysig i rollen som Walter. Sean Penn är majestätisk som den mytiske fotografen Sean. Men bäst av alla i filmen är Kristen Wiig som Cheryl. Hon är fan en stjärna den bruden. Otroligt bra tycker jag. Andra noterbara skådespelare var Shirley MacLaine, Ólafur Darri Ólafsson (som vi kommer ihåg från Reykjavik Rotterdam), Adrian Martinez, Kathryn Hahn och en "Bob Slydell"-liknande Adam Scott.

Jag ger The Secret Life of Walter Mitty tre "quintessence of life" av fem.

Betyg: 3/5

The Skeleton Twins (2014)

Om en vecka släpps programmet till Stockholms Filmfestival och om en månad kommer festivalen vara i full gång. Den kommer tidigt i år. Den sektion jag älskar allra mest i festivalen heter American Independent och nu har en film premiär på svensk biografer som skulle passat mycket väl från just den sektionen. För alla er som likt jag älskar American Independent har vi The skeleton twins. För er som inte fallit för genren än kan den kanske vara en film värd att testa?

Min kompis Plymschen som jag varit bundis med ändå från Skövde-tiden hänger ibland med på festivalen och vi brukar gilla AI-sektionen. Efter några år på festivalen kunde vi sammanfatta tre grundelement som vi tyckte återkom ofta. Det är självmord medelst rakblad, homosexualitet och knarkande. Hehe, det är mest på skämt då vi säger att "alla " AI innehåller dessa tre element, men ofta är det faktiskt bara två av dessa som täcks in! Anledningen till att jag kommer att tänka på detta nu är att The skeleton twins har alla tre elementen! Genial!

Varför går då denna varma, mörka, sorgliga, förhoppningsfulla dramakomedi upp på bio kan man undra. Varför vågar det pengahungrande distributionsbolaget skicka ut just denna AI på turné? De brukar ju inte alltid gå upp på biograferna så att säga. Det kan vara på grund av kända skådespelare. Kristen Wiig från Bridesmaids och Bill Hader från Forgetting Sarah Marshall spelar tvillingarna och Luke Wilson från Home fries spelar en av de största birollerna. Alla AI-älskare ser också genast att filmen är producerad av bröderna Duplass. Tunga namn inom AI...

Nåväl, filmen handlar om två tvillingar, Milo och Maggie,som inte sett varandra på många år efter en incident när de var unga. Samma dag, dagen då filmen startar, funderar de båda på att ta livet av sig. Detta leder till att Milo flyttar hem till Maggie och hennes fästman som bor kvar i barndomsstaden. Sedan sker en massa härliga möten, dialoger och underfundiga situationer i god AI-anda. För oss åskådare blir det en resa med smärtsamt påträngande ingenkänningskänslor, leenden åt livets tokigheter, gapflabb åt huvudpersonernas underbara personkemi och komiska tajming samt en välkomnad tagg i hjärtat där det så erbjuds.

The skeleton twins är en mycket bra American Independent. Om du vet att du gillar genren ska du söka upp denna film. Om inte får du fan skärpa dig och tänka om.

Jag ger The skeleton twins fyra förväntningar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Jag listar en bra AI från varje år jag besökt SFF:
The anniversary party (2001)
Love Liza (2002)
The shape of things (2003)
The beautiful country (2004)
Thumbsucker (2005)
Little miss Sunshine (2006)
Waitress (2007)
The brothers Bloom (2008)
Adam (2009)
happythankyoumoreplease (2010)
50/50 (2011)
Hello I must be going (2012)
Enough said (2013)


Jag kommer inte ihåg om någon av mina medresenärer såg denna film nere i Malmö, men om det dyker upp revyer på filmen länkar jag till dem här:

Anchorman 2: The Legend Continues (2013)

Brick Tamland: I can always guess how many jelly beans are in a jelly bean jar, even if I'm wrong.

Will Ferrell - herregud vilken dåre. Han kan vara otroligt rolig, men man kan också känna att han avnjutes bäst i biroller. Har är helt enkelt lysande i sin lilla roll i slutet av Wedding crashers till exempel.

Men låt mig inlda med att förkunna att jag älskade den första Anchorman-filmen. Detta var absolut inte den första filmen med Will Ferrell men det var hans genombrottsfilm i mina ögon. Jag fick upp ögonen om hela gänget runt honom som Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carrell och Paul Rudd. Nu har den första riktiga uppföljaren kommit och mina förhoppningar var ganska högt ställda.

Jag tycker att Anchorman 2 är helt ok. Den underhåller bra för stunden, men topparna är färre och lägstanivån är lägre. Den är lite mindre bra inom många områden jämfört med ettan och då blir slutresultatet klart sämre.

Alla huvudkaraktärer är åter och handlingen är än en gång en "uppgång och fall" historia. En av de scener som kunde blivit mycket rolig var den när Ron är på middag hemma hos sin flickvän föräldrar. Hon är färgad och Ron får ett frispel och gör bort sig på Basil Fawlty-vis. Den scenen var inte speciellt rolig.

Ron Burgundy: Which one of you pipe hittin bitches can pass the salt?

Den roligaste karaktären i filmen blir Steve Carrells Brick och hans uppvaktning av Chani spelad av den som alltid roliga Kristen Wiig. Greg Kinnear som Veronicas älskare/psykolog var mycket bra också.

Som helhet var detta lättglömt men inte speciellt förargligt heller. Den klockren tvåa helt enkelt.

Betyg: 2/5

Bridesmaids (2011)

You're like the maid of dishonor.

Jag är ett stort fan av Judd Apatow, producenten som ibland regisserar också. Han har gjort filmer som "Anchorman", "Superbad", "Knocked up", "Forgetting Sarah Marshall", "Funny people" och "Get him to the Greek". De flesta jag räknat upp är otroligt roliga och underhållande komedier. De kanske inte är världens bästa filmer, men de är roliga och de har hjärtat på rätt ställe. Humor är en svårt konstart, och för mig funkar det inte om det inte görs med hjärta och hjärna, och framför allt det förstnämnda.

Sommarens snackis då det gäller komedier har ju varit att "The Hangover Part II" var så dålig och att "Bridesmaids" var så bra. Det är en konkurrent Todd Phillips som ligger bakom "The Hangover"-filmerna. Phillips har också gjort gamla favoriter som "Old school" och "Road trip". "Bridesmaids" har beskrivits som "The Hangover" med och för (?) kvinnor och den är producerad av Mr. Apatow. Men han har inte gjort filmen ensam.

Medförfattare och huvudrollsinnehavare i filmen är Kristen Wiig. Hon är en comedienne från "Saturday Night Live"-gänget. Detta är hennes genombrottsfilm i mina ögon. Hon är mycket bra, hennes känsla och tajming är suverän. Adam och Matty säger ofta att den svåraste genren inom film för en skådespelare är komedier. Klarar man komedi klarar man allt, och om det stämmer klarar Kristen Wiig allt.

Filmen börjar mycket bra, sedan blir den bisarrt hysterisk och till slut avslutas den svagt där humorn får ge vika för gråtmildhet. Allt som allt var det ett bra försök till en ny fräsch komedi, men filmen fulländades inte. Scenen när Kristens Annie och Rosie Byrnes Helen tävlade om vem som skulle få sista ordet var alldeles för lång. Och den "där" scenen, den i bröllopsklänningsbutiken var av det bisarra slaget. Men som helhet funkade den mesta humorn. Det brittiska syskonparet Brynn och Gil var till exempel så roliga att jag vred mig av skratt i stolen.

Som väntat med en Apatow-produktion har filmen också partier som är varmt genomärliga och på gränsen till terapeutiska  Annie är ensam och hon lever sitt liv på ett sätt så att hon inte hittar någon vettig person att dela det med. När hon före filmens start förlorat både pojkvän och sitt älskade konditori tappar hon fotfästet och börjar falla. Vi får i filmen se henne nå botten, hårt med flera studsar, för att sedan i slutet se henne börja kravla sig upp igen.

Jämfört med mina högt ställda förväntningar var jag lätt besviken. Men jag kan utan problem tro på att "Bridesmaids" är långt bättre än "The Hangover Part II", även om jag inte sett den senare. Borde jag det? Som avslutning undrar jag om ni, mina kära läsare, gillar Apatow-produktioner, och vilken som är er favorit i så fall?

Jag ger "Bridesmaids" tre bröllopsbuketter av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Fiffis filmtajm och Jessica på The Velvet Café har också sett filmen. Gå dit och läs för att få två kvinnliga perspektiv...