Denna film var ändå en stor hit för mig "back in the days". Den tog en av de mest uttjatade stereotyperna i form av den svartsjuke fadern som laddar hagelbössan och jagar iväg alla pojkvänner, och gör en film som helt och hållet fokuserar på denna fader-pojkvänrelation.
Robert De Niro som fadern kändes kanske fräscht år 2000. Nu för tiden har han gjort allt för många liknande roller och det börjar kännas som gårdagens news. Men här fungerar han ganska bra. Ben Stiller som Greg är den andra huvudfiguren och han är också bra i en roll som liknar hans roll i There's something about Mary (1998).
Typ av humor?
Här är det en del igenkänningshumor, en del awkward och pinsam humor, en del kiss och bajshumor samt en del karaktärsdriven humor. En salig blandning med varierande resultat. Jag skrattar högt flera gånger men jag slår mig också för pannan när de drar skämten för långt.
Ta till exempel scenen vid middagen. Greg snärjer in sig i lögner mest hela tiden och i denna scen har han tidigare hävdat att han är intresserad av mjölkpumpar och det slutar med att Jack frågar om han mjölkat en katt. Stillers reaktion när han frenetiskt äter på sockerärtan är suverän men sedan går scenen snart in en totalt överdriven skämskudde-scen. Synd att de inte stannar på rätt nivå lite oftare. Det kommer en film senare i Komiska Söndagar som klarar denna balans mycket bättre...
Filmkvalité vs. humorkvalité
Nja, filmen är inte speciellt stark. Trots att det handlar om relationer och kärlek minns man ingen av karaktärerna speciellt väl. I varje fall inte på grund av dramat. Detta är en renodlad komedi och man ska inte förvänta sig några andra aspekter av filmen.
Manus vs. skådespelare
Manuset är bra genomarbetat. Filmen har en bra balans mellan fysisk "dratta på ändan", dialogdriven och karaktärsdriven humor. Alla karaktärerna känns väldigt bra etablerade och tydliga. Bra manus för en komedi helt enkelt.
I slutändan lever dock en film som denna på sina skådespelare och här finns det flera bra. Stiller och De Niro är solida, men de hamnar i skuggan av filmens gigant Owen Wilson i rollen som Pams före detta fästman. Han är ljuvlig i sitt övertygade porträtt av den dryge, stroppiga men samtidigt varmhjärtade snickrande Kevin.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: Måste väl vara att kärleken övervinner allt, eller rättare sagt även om killen är en "male nurse" övervinner kärleken allt!
Två stereotyper: för det första har vi som sagt den svartsjuke fadern Jack som här når fram till men precis undviker att gå över gränsen till ett incestiöst förhållande mellan far och vuxna dottern. Den andra är såklart den "oövervinnlige" före detta pojkvännen Kevin.
Tre tropes:
A: hela filmtrilogin bygger på skämt om olyckliga namnkombinationer. Greg Focker som egentligen heter Gaylord Focker! "Your name is Gay Focker!"
Här i första filmen kommer Jack på vad Pams namn kommer bli som gift med Greg: Pamela Martha Focker. LOL.
B: Väskan som Greg tvingas checka in på flygresan blir såklart försenad. Murphys lag. Istället för att åka och handla kläder måste han sedan låna kläder av Pams bror Denny, pyjamas av Jack, morgonrock av Pam, och speedo-badbyxor av Kevin (den älskvärde men också sluge värden av "the pool and BBQ party")
C: Störig och processtyrd officiell personal: flygvärdinnan vid check in släpper inte in Greg på planet trots att det inte finns någon annan i kön...
Favoritkarakärer?
Favoriten är helt klart Kevin i Owen Wilsons underbara tappning. Sen finns det nog ingen mer jag egentligen gillar.
Greg är jag neutral inför. Han är lite för korkad för min smak. Visst man kan se det som att han råkar ut för Murphys lag men han kunde ju också varit lite smartare själv.
Hans käresta Pam är jag snarare negativ till. Hon är en otrevlig typ som överger Greg på ett mycket osjysst och illojalt sätt. Hennes vita lögner och "glömde nämna" om sitt ex Kevin sätter Greg i dålig dager mest hela tiden.
Scenen med vattenvolleybollen och hennes och Kevins samkörda "Iceman and Maverick" var en effektiv scen, med resultatet att jag vände mig emot henne där och då om inte förr.
Ett annat exempel var när Kevin nedvärderande kallar Greg för Glenn och Pam rättar honom:
Kevin: Glenn, Glenn, you gotta rush the net on defense. Don't be afraid of the ball.
Pam: It's Greg. Greg, not Glenn. GREG is afraid of the ball.
Ok, tack Pam för supporten!
Trivia
Skådespelaren och regissören Tom McCarthy som bland annat regisserat The station agent (2003) och Spotlight (2015) spelar Pams svåger Doctor Bob.
Omtittningspotential?
Inte lika hög som jag hade förutspått. Jag tänkte att om denna film fick högt betyg skulle jag se de efterföljande två men så blir det inte nu. Visst är "Focker"-skämten kul men bara i lagom dos. Kommer dröja länge innan jag ser om denna.
Slutomdöme
Helt ok komedi som stått sig hyfsat bra. Något svagare än vad jag kom ihåg den. Men den har sina stunder och kan med rätta kallas en klassiker.
Betyg: 3/5
Kul, jag såg själv om denna runt nyår och även om jag sett den ett par gånger nu tycker jag den funkar. Visst tar de det lite för långt ibland, det håller jag fullständigt med om. Men samtidigt gillar jag att den håller en ganska jämn nivå och inte blir klart svagare i någon del (särskilt mot slutet) som lätt blir fallet med moderna komedier.
SvaraRaderaHåller med om att Owen Wilsons inhopp är klockrent och man önskar att han fått vara med mer.
Du nämner inte katten så mycket som ju får en viktig roll och många gånger blir orsaken till varför Greg hamnar i problem. Fast det är som du säger, han gräver sin egen grav gång på gång med sina små lögner som till slut får honom att verka vara en patologisk lögnare ;)
En svag fyra blir det till filmen.
http://moviesnoir.blogspot.com/2018/01/meet-the-parents.html
Visst är det härligt med favoritkomedier som man kan se om gång på gång utan att tröttna på! Det kommer fler kandidater till detta senare under året. Denna kom inte helt upp till den nivån för mig men jag är helt klart nöjd med valet att se om den i alla fall.
RaderaPS, tyckte inte alla turer kring katten var speciellt roliga... Men jag har med den på en av bilderna i alla fall! ;-)
RaderaFinns många komedier jag hellre ser om före denna, men de flesta av dem är äldre. Inte så många komedier från 2000-talet jag ser om lite då och då.
RaderaJa, scenerna med katten var väl inte de roligaste direkt, men den spelade en viktig roll och var ju en "allierad" med De Niros karaktär.
Jag håller många moderna komedier högt. Vi får väl se hur utfallet blir nu när jag ser om en massa från 2000-talet. Får återkomma med "facit" senare! ;-)
RaderaJag, som har väldigt svårt för pinsamhetshumor OCH Owen Wilson, var inte särskilt förtjust i denna ens när den kom. Allt för mycket i filmen bygger på oförmåga till kommunikation samt att Greg och Pam inte är ett team (som man kan tycka att de borde vara).
SvaraRaderaDet du lyfter om oförmåga till kommunikation och att Pam är lite b och teamar upp med sin far och sitt ex och därmed jävlas i onödan med Greg är helt klart filmens svagheter. Ett bättre manus hade kunnat komma fram till roliga scener utan en så uppenbar illojalitet...
RaderaPinsamhetshumor är så svårt. Oftast är jag nog på ditt lag här, men Owen Wilson däremot, honom älskar jag. :-)
Själv är jag svag för pinsamhetshumor och följaktligen är detta en film som trots vissa svagheter som du påpekar - osympatisk Pam - har hög omtittningspotential.
SvaraRaderaDet är en svår balansgång det där med pinsamhetshumorn. Största svagheten är Pam och deras relation som sagt. Kul att du gillar'n! :)
Radera