The Ballad of Buster Scruggs (2018)

"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".

Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5