The Hitman's Wife's Bodyguard (2021)

The Hitman's Bodyguard från 2017 med Ryan Reynolds och Samuel L Jackson var en frisk fläkt till actionkomedi, en positiv överraskning som bara har vuxit sedan jag såg den. Nu har uppföljaren kommit och nu får vi se, och höra, mycket mer av Salma Hayek. Uppföljaren heter till och med The hitman's wife's bodyguard. Kul lek med titeln.

Vi fick alltså endast en liten dos av den ljuvliga Salma Hayek i förra filmen, denna gång får vi en överdos. Hon dominerar med ett frenetiskt porträtt av Sonia Kincaid. Jag gillar hennes burdusa stil. Det är kul helt enkelt. 

För det är vad denna film är: kul. Detta är inte sofistikerat eller finkultur. De som söker allvar och viktiga politiska poänger gör sig icke besväret. Detta är en typisk Ryan Reynolds-film så som det blivit. Mycket skämt under bältet, snabb och oftast underhållande dialog och en massa våld och splatter. Precis vad doktorn ordinerat i en era av ångest, apokalyps och PK. 

Personkemin mellan Reynolds och Jackson sitter som en smäck. Hayek är kul och hennes scener med Antonio Banderas, hennes vän och motspelare i den fantastiska Desperado från 1995, var extra kryddstarka på grund av metanivån från verkliga livet. 

Det är kul med alla kändisar som gör mindre roller, vilka ibland är förvillande likt cameos... Muskelmannen Frank Grillo (Rumlow!) är kul som agent, Gary Oldman flimrar förbi à la "blink and you'll miss him", "Dickon Tarly" spelar svenska bodyguarden Magnusson, Aviation Gin och nestorn Morgan Freeman gör ett kul inhopp. Men av alla biroller lyser Richard E Grant starkast. Vilken hjälte. Jag älskar Richard E Grant!

Detta var otroligt festligt. Roligt som attans, det är bra underhållning men inte så mycket djup, men om du har kompatibel humor är den klart värd en titt.

Betyg: 3+/5

Lucy (2014)

Trots att Luc Bessons senaste långfilm är under 90 minuter lyckas han trycka in en massa influenser i sin film. Lucy är som en blandning av hans egen Nikita, science fictionfilmen Morgan, koreanska actionrullen The raid, Wachowski-syskonens The Matrix och Terrence  Maliks The tree of life.

Visst är Lucy är jädrans film, som blandar hejvilt med action, sci-fi och bilder från National Geographics, men den funkar! Jag gillar den skarpt. Och det för att den är bra punkt slut, inte för att den är så dålig att det blir bra.

Scarlett Johansson verkar ha hamnat i sci-fi-facket nu efter filmer som Her, Under the skin, Lucy och nya filmen Ghost in the shell. Det gillar jag henne för. Bästa genren och Scarlett passar i denna miljö. Jovisst, hon är bra i det mesta men extra kul när det är sci-fi.

Här i Lucy spelar hon en vanlig tjej som efter några missöden råkar få i sig stora mängder av en ny syntetisk drog som har den lilla sidoeffekten att hon får access till sin hjärnas kapacitet till mycket högre grad än vad vi normalt sett har. Lite samma som i den där filmen med Bradley Cooper, Limitless. Vid sidan av Scarlett har vi också Morgan Freeman som spelar en hjärnforskare och Min-sik Choi, ni vet han i Oldboy, spelar the big bad.

Jag blev sugen på att se Lucy efter Ghost in the shell, fick väl någon form av Scarlett Johansson craving, och den levererade ordentligt. Spännande, intressanta idéer, en massa action en en hel del naturbilder!

Jag ger Lucy fyra tidsenheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

London Has Fallen (2016)

Olympus has fallen var en ganska hjärndöd men frejdig actionrulle från 2013. Nu har Gerard Butler och Aaron Eckhart återvänt i sina roller som livvakten Mike Banning och president Ben Asher i den hjärndöda actionrullen London has fallen.

Detta är en renodlad actionrulle som inte spenderar någon onödig tid för djuplodande karaktärsutveckling eller balanserad analys av problematiken med islamistisk terrorism. Det är bara pang-pang. Och som sådan är den helt ok.

Filmen inleds med en liten set-up där en ökänd vapenhandlares familj blir dödad i en drönarattack och sedan kastas vi in i händelsernas centrum. Som denna gång är centrala London. Västvärldens ledare samlas där för att delta på begravningen av den brittiske premiärministern som hastigt gått bort. Attackerna sker snabbt och skoningslöst och snart är Mike och Ben separerade från de amerikanska säkerhetsfolket och på flykt undan motorcykelburna terrorister. Mycket pang-pang blir det.

Om man tar filmen för vad den är så är den helt ok. Det finns en hel del bra actionscener där anfallet mot terroristernas tillhåll längst en smal gata var höjdpunkten. Den kom kanske inte upp i samma nivå som shoot out-scenen i Heat, men det är inte många scener som gör det. Den påminde lite om vissa scener i Black hawk down istället. En annan bra scen som också påminde om BHD var när helikoptrarna jagades och sköts ner.

I en mer djuplodande film hade jakten på de skyldiga tagit längre tid och man hade valt att problematisera förhållandet mellan väst och terroristerna och våldsbejakande islamister lite mer. Men det var aldrig en sådan film och det var inte det jag väntade mig heller. Haha, som rent tidsfördriv var ju detta inte helt fel. Trodde den skulle vara värre med tanken på alla glåpord den fått. Den slår flera andra rena actionfilmer tycker jag...

Jag ger London has fallen två förstörda landmärken av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Unforgiven (1992)

Bill Munny: It's a hell of a thing, killin' a man. Take away all he's got, and all he's ever gonna have.

Jag antar frankt att alla som läser min blogg redan har sett "Unforgiven". Eller hur, va? En modern klassiker. Om du inte sett den kan jag bara å det varmaste rekommendera filmen. Filmen är rent ut sagt rå. Jag kände ett fantastiskt stort stresspåslag under denna omtitt som inte släppte förrän långt efter filmen tog slut. Den har en tyngd som heter duga.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen som William Munny. Detta är en långsamt, men aldrig tråkig, berättad historia om hur våld föder våld. Munny, hans gamle vapendragare Ned och den unge hetsporren "The Schofield Kid" beger sig norrut för att mörda två kofösare och hämta ersättningen om 1000 dollars för utfört smutsjobb.

Bakgrunden till uppdraget är en misshandel av en ung prostituerad som den ena kofösaren gjort sig skyldig till. Sheriffen utmäter böter till barägaren, "ägaren" av den skadade "egendomen" (!!), och den unga kvinnan får ingen rätt. Hela historien om kvinnorna och deras ställning i samhället är det som berör hårdast. Brutaliteten i misshandeln är exceptionell, men det som sticker till mest i hjärtat är scenen när den yngre kofösaren erbjuder henne en egen ponny för att sona för brottet som begåtts. Hennes minspel när hon först tror att hon ska få en helt egen ponny och hur hennes min går tillbaka till den oändliga sorgsenheten när bordellmamman spottar kofösaren i ansiktet är otroligt smärtsam.

Morgan Freeman kan mycket väl vara den bästa birollsskådisen vi har. Här spelar han andrafiolen till Clintan. Han är Ned och med honom får filmen en balans från att bara vara eländig. Han livar upp på något sätt. Tills slutet, då frånvaron av hans trygga person gör oss än mer ledsna över Little Bills agerande.

Sen har vi hela biten om hur nedbruten och ärrad Munny är efter ett liv med mördandet. Hans bagage är sannerligen stort och Clintan gör sin bästa skådespelarinsats i karriären då han förmedlar allt vad det innebär. Detta är en god antivåldsfilm om någon. Fruktansvärt pressande hur eländigt det är. Att ta någons hela historia och allt han hade framför sig. Filmen är också mycket bra på att visa hans "teknik", en blandning av kopiösa mängder alkohol och en kyla i de avgörande ögonblicken. Jag tror helt klart att rent historiskt ligger denna film bra till när det gäller hur en pistolfajt gick till. Det var den som tog tid på sig att sikta och behöll lugnet som hade störst chans. I de lägena underlättade det säkert om man inte brydde sig om man dog eller ej. Jag får känslan att William Munny levt hela sitt liv utan att bry sig.

Och däri ligger lite av en annan nerv i filmen. Munny beger sig iväg från hemmet och hans två små barn medveten om risken att han kanske inte kommer tillbaka. Pengabehov och gammal vana driver honom iväg på uppdraget antar jag. Det hjälper ju inte att svinen har fått sjukdom heller.

Gene Hackman är suverän som Little Bill Daggett. Hans scen mot Richard Harris i filmens första hälft sätter nivå och skapar en spännings om hela filmen lever på. Little Bill's sista scen. Där på golvet är mycket stark. Lägg märke till hans förvåning när han ska dö. "Jag som just bygger en veranda" Han tycker inte att han förtjänade ett sådant slut. Självklart känns det bra att han får sota sina brott, speciellt på grund av vad han gjorde mot Ned men också mot tjejerna. Men någonstans i mitt inre tror jag att sådana som han klarade sig undan i verkligheten...

Ojojoj. Detta är en sjuhelsikes bra film. Den håller alla dagar i veckan. Den kom ut 1992 men den skulle precis lika gärna kunnat komma ut idag och gått lika bra. Någon däremot?

Jag älskar mörkret som en kontrast till de flesta westernfilmer som jag sett och som diskuterats på bloggarna de senaste dagarna. Detta är riktig hard core, gott folk. Se den!

Jag ger "Unforgiven" fem kulor av fem möjliga. Basta!

Betyg: 5/5

The Dark Knight Rises (2012) (Re-revy)

 

Jag har redan skrivit en utförlig revy på denna film efter jag såg den på bio 2012. Jag kommer därför fatta mig lite kort här.

Ok, vad har vi här då? Detta är en film med vissa mycket starka sekvenser blandade med svagare. Filmen är ojämn och min känsla är att den är lite slarvigt skriven. Produktionsvärdet är fortfarande där. Nolan är en mästare på denna typ av storfilm. Svagheterna rör istället känslan i filmen och att Nolan gått ifrån det "realistiska" i världen som presenteras. Denna film liknar Tim Burtons filmer mer än de tidigare två i trilogin.

Även denna film har två skurkar, Bane och Banes "master". Tyvärr kommer ingen av dem alls upp till samma nivå som Jokern i förra filmen. Och eftersom man inte direkt hejjar ihjäl sig för Batman/Bruce/Christian Bale lever dessa filmer mycket på karismatiska skurkar.

Jag gillar också Tom Hardy och enligt ryktet ska han vara med i denna film. Han ska till och med spela en av de viktigaste karaktärerna. Jag ser dock inte till honom i filmen alls. Trist när Nolan misslyckas att utnyttja en så bra skådespelare som Hardy! Den där satans masken tar bort en av filmens starka kort. Smart move, dumb ass.

Däremot har Nolan lyckats med karaktärer och casting på filmens två kvinnliga huvudpersoner. Jag älskar Anne Hathaway i rollen som Selina/Catwoman. Även Marion Cotillard i rollen som Miranda är lite spännande, även om hon är lite mer i dunkel än Selina.

Vad har vi på den lille lappen då? Joseph Gordon-Levitt spelar Robin. Jag gillar JGL i vissa roller. Han var ju helt magisk i "(500) days of Summer", men han väger lite lätt i filmer som denna och "Inception". Tyvärr verkar Nolan återanvända samma skådespelare om och om igen (hejsan Michael Caine). Nolan skulle kunna vara lite vassare på casting tycker jag.

Filmens actionscener är mycket ojämna. Den inledande scenen med kapning av flygplanet är otroligt häftigt. Man kan här påminna alla  GoT-fans att Littlefinger har en liten roll här!

Men sedan finns också töntiga actionscener. Det är som att Nolan helt plötsligt har blivit jättefokuserad på anti-skjutvapen. Det blir lite patetiskt när poliser och skurkar fajtas i ett större "slag". Alla har skjutvapen men ändå slutar det med att alla står och boxas. Inte trovärdigt.

1. The bad guys

Bane är långt från den stora motståndaren till Batman som jag hade hoppats på. Istället är Bane en intressant figur med en sorglig historia. För tusan, jag finner mig sittandes och hejja på Bane och Nazgulens dotter i slutet av filmen. Deras gemensamma historia är stark! Jag hade velat ha en bättre och ondare skurk som motståndare i sista filmen.

Nazgulens dotter ska kanske inte avslöjas pga spoilerage? Men tusan. Har du läst så här långt har du väl redan blivit sönderspoilad? Nåväl, jag gillar den lilla skärva av en intressant resa hon gjort från helvetet till storfinansen. Jag hade velat veta mer. Som skurk mot Batman, Robin och Catwoman var hon med han dock för svaga.

På tal om "helvetet"... Var inte fängelset med den svårklättrade väggen inte ett lite väl tamt ställe för att kallas helvetet på jorden?

2. The ladies

Wow, äntligen en kvinnlig karaktär i denna serie som är intressant. Anne Hathaways Selina introduceras med en bang. Glimten i ögat! Är det verkligen sant? I varje scen hon är med i sedan förhöjs pulsen och filmen lever upp litet. Jag önskar bara att hon varit med mer.

3. Feelingen

Detta är den film av de tre som känns mest konstgjord. Helt plötsligt gör Nolan en filmatiserad serietidning. Filmen känns inte realistisk på något sätt alls. Den är istället som ett collage av sjyssta scener. Jag får inte ihop någon röd tråd i filmen. Vissa scener är allvarliga, andra roliga, vissa är realistiska, andra helt osannolika, vissa dramatiska, andra lite sexiga. Jag tror helt enkelt att Nolan tröttnat på serien och att han gjort denna film med "vänsterhanden".

4. Something good
Selina. Inledningsscenen. En gripande bakgrundsstory om Bane och Miranda.

Bästa scenen är nog introscenen mellan Selina och Bruce.

5. Something bad
Den sämsta scenen är den när poliskåren marscherar mot skurkar med automatvapen och det slutar med att alla boxas i en stor ring.

Jag tycker hela grejjen med Blake och de föräldralösa pojkarna är svintrist.

En annan oförlåtlig sak är hur de tar död på Bane. Efter att sålt in honom som världens bad ass får han ett nesligt och väldigt plötsligt slut. Tog inspirationen slut så snabbt Christopher?

Hur kommer Wayne hem från andra sidan jordklotet utan en endaste dollar på fickan? På mindre än 24 timmar? Nolan skiter totalt i logiken i denna film, inte ens den logik som filmens karaktärer borde leva under...

En cool scen

Några avslutande ord för bövelen...

Jag förstår mig inte på denna film. Någon övergripande handling skönjer jag inte. Vad är hela poängen som skurkarna vill uppnå. Är det en vendetta mot Batman? Känns inte helt grundat. Som hämnd för att Batman dödade Nazgul? Hehe, om det är syftet måste sättet som Bane och Miranda går till väga gå till filmhistorien som den mest långsökta plan för att förgöra en man. Den djävulska planen är för tusan mer långsökt än vissa "ta över världen" schemes i Bond-världen.

Slutet? Tolkar du det som att Bruce överlevde och blev ihop med Selina? Eller var allt bara en dröm som Alfred närde. Jag vet att de planterade den lilla godbiten om att Bruce fixat autopiloten, men det gör det bara möjligt, det betyder inte att det hände. Såklart att vi fick se Alfreds dröm, eller hur va? Det var ju mörkret denna serie vilade i...

Jaja. Den är ändå maffig att titta på och det finns bra scener. Den har inte tappat all cred. Men den ramlar ner till en stark trea!

Betyg: 3/5

The Dark Knight (2008)

Jag säger bara wow! Vilket astuff och superunderhållande film! Från allra första bildrutan är man fångad. Den har ett högt tempo, inte en lugn sekund, vilket är ett klart fall framåt jämfört med den första filmen. Filmens fokus blir direkt den bångstyrigt galna Jokern. Insatsen av Heath Ledger är grym. Vilken kille! Vi får ju också en stor portion Batman i denna film. Till skillnad från "Batman begins" handlar denna film mer om den maskerade riddaren och mindre om miljardären Bruce Wayne.

Men ack. Filmen tar ju aldrig slut. Just när den borde tagit slut så börjar fanskapet om. Långt in i filmen slängs ytterligare en ikonisk Batman-skurk in. Han med två fejjor. Varför denna filmiska övervikt? Även om jag inte direkt kan se vilka delar som skulle klippts bort känns filmen fel i och med att den pågår i en 40-50 minuter "över tiden". Damn, kill your darlings, man.

Mitt filmsällskap Johan fick en liknande wow-känsla som jag fick första gången jag såg denna film Det ger verkligen en extra krydda att se en bra film med någon som ser den för första gången. För mig var upplevelsen i övrigt lite mer mogen. Jag gillar filmen skarpt forfarande, mest för Ledgers insats, men den är inte samma extrema topp som tidigare.


1. The bad guys

Hela filmseriens lysande stjärna och kanske en av filmhistoriens fem bästa skurkar är Heath Ledgers The Joker. Karaktären måste ha skapats i framställningen, knappast i manus. Jag tror inte att det var den figuren Nolan hade i sitt huvud när han plitade ner scriptet. Nolan har nog inte en sådan karismatisk figur i sin arsenal.

Filmens andra stora skurk är Harvey Dent, aka Two Faces. Han är inte en lika tung skurk, även om ingen skugga ska falla på Aaron Eckhart som gör det som krävs för rollen. Felet är ju att Two Faces delar tid med The Joker, och det är klasskillnad på hur bra de är som skurkar. Filmen skulle som sagt vunnit på om de fokuserade på en enda skurk.

2. The ladies

Nolan hade tydligen insett sitt misstag med att casta Katie Holmes som Rachel. Nu sattes indiefilmsdrottningen Maggie Gyllenhaal in och hon har en större tyngd. Och därmed funkar relationen mellan Bruce och Rachel mycket bättre. Jag har alltid varit ett fan av Maggie. Se henne som storasyster i "Donnie Darko" eller komplex sekreterare i "Secretary". I denna film får jag dock inte den rätta vajben av henne. Hon är ok och fasiken så mycket bättre än vad Holmes var i förra filmen, men till slut är Maggie bara en kuriosa i denna film.

3. Feelingen

I denna andra instans av trilogin får Nolan till en perfekt stämning. Det är en mörk framtid som både känns realistisk och orealistisk. De har fått till miljön perfekt som ger The Joker en perfekt lekplats. Bankrånet och maffian är tillräckligt nära vår värld för att det som händer ska kännas på riktigt. Samtidigt är det en tillspetsad och ytterst genomkorrupt värld Batman lever i. Det blir en bra mix.

Trots temat med korruptionen som genomsyrar stan och till det en deprimerad Batman har filmen en mer lekfull ton än ettan och anledningen till det stavas The Joker. Hans galna nuna, hans sanslösa förklaringar till sitt vanställda ansikte och hans oväntade och kaotiska agerande lyfter filmen och ger den en positiv feeling.

4. Something good
Filmen har ett antal favoritscener. Bankrånet, Joker som sjuksköterska, Jokern åker polisbil med huvudet ut genom fönstret, anfallet mot Bruce Wayne's lägenhet och många fler. Jokerns galenskap räddar oss i publiken från att bli sinnesstörda över allt mörker!

5. Something bad
Filmens längd är ett stort problem. Kanske inte samma monumentala problem som i "The return of the king" men stort nog för att dra ner totalintrycket. Ta till exempel hela sekvensen med de två färjorna och det moraliska dilemmat som spelas upp. Ska någon av båtarna spränga den andra för att rädda sig? Den känns så överflödig. Varför var den med ens? Vad adderades i historien om Batman? Intet. Scenen adderade inte ens något i mysteriet The Joker eftersom han ändå körde samma trick med sin gisslan (Rachel och Dent). Min tanke är att detonatorerna var kopplade till den egna båten i vilket fall, dvs de som tryckt på knappen hade sprängt sig själv. Det var passande Jokerns humor. Vet dock inte om det är så man ska tolka scenen, det framkom inte tydligt i filmen.

Några avslutande ord

"The dark knight" är ändå en riktigt najs comic book movie adaptation. It's up there. Men är den fortfarande en femma i min bok? Nej, jag har svårt att ge den högsta betyget denna gång. Jag älskade den mer vid första titten. Den har Jokern, men det räcker inte för att göra filmen till den där speciella favoriten. Den har tappat lite av sin Henke-ness. Jag ge den en stark fyra efter denna titt.

Betyg: 4/5

Batman Begins (2005)

När jag satte mig ner tillsammans med Johan för att se "The Dark Knight"-trilogin trodde jag att utmaningen skulle handla om hur trean stod sig. Som jag kom ihåg det gillade jag "Batman begins" mycket, älskade "The Dark Knight" men hade blivit besviken av "The Dark Knight rises". Första filmen, "Batman begins", hade jag rankat som den näst bästa filmen från 2005 på min första version av topplista för året.

Jag gillade helt enkelt att de nya Batman-filmerna var allvarliga, mörka och i någon mening realistiska. De gamla Burton-filmerna med fånerier och pingvinmänniskor hatade jag. Alla bitar föll nu på sin plats. Gott så, men plats för humor fanns inte i de nya filmerna. Det var bombastiskt och episkt. En sober stämning gällde här, och en mycket allvarlig huvudperson gestaltad av Christian Bale satte tonen för hela serien. Teamet Nolan-Bale kommer nog aldrig kunna anklagas för att ha för mycket humor i sina filmer, om någon humor alls...

Christopher Nolan som gjort filmen är en sjuhelsikes filmskapare. Detta är en mycket välgjord film. Temat är ondska mot godhet, brott och straff samt skuld och rädslor. Det dröjer ett bra tag in i filmen innan Batman på allvar blandar sig i leken. Istället är det Bruce Waynes resa till Batman som beskrivs. Filmen lever därmed mycket på att vi kan köpa Christian Bales gestaltning av Wayne. Under denna återtitt drabbades jag av hur torr och allvarlig Bale är hela filmen igenom. Jag lekte med tanken om inte filmen hade vunnit på att Nolan eller Bale någon gång skulle kunna ge oss en liten glimt i ögat, men det passade sig förstås inte. De har båda gått "all in" för dramat och det riskerar därmed bli pretentiöst i ett nafs. Vid denna återtitt fann jag vissa scener i filmen vara farligt nära det patetiska.

Mitt sällskap under visningen Johan verkade dock vara mycket nöjd. Han gav tecken från sig om att han fått den wow-känsla som jag själv fick då jag såg filmen för första gången. Den känslan inföll sig inte för mig denna gång.

Filmen är fortfarande ganska bra. Framför allt den ett gott hantverk. Världen målas upp på ett suveränt sätt. Det är självklart viktigt att etablera denna världs logiska lagar, speciellt då det rör sig om en adaption från en seriebok.

1. The bad guys

The Scarecrow spelas av Cillian Murphy och han funkar väl sådär som vrickad läkare med en hemlig drog. Tyvärr är han inte speciellt hotfull och en tämligen dålig fiende till Batman.

Liam "Biggus dickus" Neeson spelar den stora skurken Nazgul, eller vad han nu hette. Funkade också sisådär. Blev aldrig upphetsad över valet av skurkar vid denna tittning.

2. The ladies

Bruce Wayne's barndomsvän och kärleksintresse Rachel Dawes castades obegripligt nog med Katie Holmes. Hon väger alldeles för lätt i denna roll. Uppspärrade stora mörka ögon räcker inte i en film av denna dignitet. Det behövs en skådespelerska som har något extra, en kvinnlig karaktär som man vill fråga fler frågor till. Det slår mig nu att Nolan gjorde en liknande fel-casting när han satte Ellen Page i rollen som Ariadne i "Inception". Han har ett systematisk fel där den gode Christopher.

3. Feelingen

Det är otroligt mycket fokus på origin-storyn. Mörker och elände genomsyrar Gotham City. Bruce är surmulen mest hela tiden. Filmen ger ett tungt intryck. Detta är inte festligt, det är dramatiskt och dystert. Vilket passar i det epos Nolan vill måla upp, men han balanserar farligt nära det patetiska också.

4. Something good
Roligaste och bästa (?) scenen i filmen är när Bruce Wayne avskedar Earle (Rutger Hauer) som VD för Wayne Enterprises efter att han i hemlighet köpt tillbaka en majoritet av aktierna. Egentligen är det nog alla scener när Bruce Wayne inte avslöjar vem han är som är det bästa med filmen. Hans scener som suput och playboy är festliga.

I slutet får vi en fin liten scen när Bruce avslöjar för Rachel att han är the Bat.

5. Something bad
Jag tycker nog att hotet som Batman måste avvärja är lite töntigt. Hela grejjen med knark i vattnet är inte jätteinspirerande. Och slutfajten mot Nazgul i ett tunnelbanetåg är också otillfredsställande.


Några avslutande ord....

Som helhet var detta en ganska stor besvikelse. Jag kom ihåg filmen som mycket bättre. Nu när wow-känslan lyste med sin frånvaro blev avsaknaden av densamma desto större. När sedan filmen inte erbjuder något annat att tugga på, som glimten i ögat eller en karaktär/bi-roll som sticker ut faller filmen mer platt än vad jag någonsin kunde ana. Det är fortfarande en bra film och jag ger den ett fördelaktigt betyg men den har dalat och det blir nu en trea istället för en fyra. Jag har också kastat ut filmen från min topplista för 2005. Japp.

Betyg: 3/5

The Lego Movie (2014)

Benny: Please disable the shield systems.
Computer: Of course. There are no movies in your area with that title.

The lego movie är riktigt kul. Det kändes som att den hade ett skämt i varje bildruta. Minst! Den var så full av popkulturella referenser att jag inte hann med. När jag kopplat ett skämt hade nästa skämt redan avhandlats. Det kändes som att jag låg efter mest hela filmen. Ibland är klockfrekvensen lite lägre...

Detta är helt klart en film som måste ses om. Den är en satir över konsumtionssamhället. Glöm inte instruktionsboken! Den driver också hejdlöst, men kärleksfullt, med en massa film- och seriehjältar med Batman själv i spetsen (rösten!). Filmen är full av superlustiga sånger... Everything is awesome!

Men jag blev så trött. Total over load i hjärnan. Filmens twist var dock helt klart kul och lite gullig. Jag älskade sista scenen.

Duplo: We are from the planet Duplo, and we're here to destroy you.
Emmet: Oh, man.

Jag ger The lego movie tre Dubbledores av fem möjliga.

Betyg: 3/5