Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Tänk att det var nio år sedan Mad Max: Fury Road kom ut. Tiden flyger fram och samtidigt känns det som ett annat liv, livet före pandemin.

Jag gillade filmen men var kanske inte lika blown away som vissa av er var. Jag tyckte inte att Tom Hardy var bra som Max och dessutom var ju filmen "bara" en enda lång biljakt, dit och tillbaka. Right? Förvisso ett fantastiskt underbart spektakel...

Så varför skulle vi då ha en prequel till Fury Road? Behövdes Furiousa: A Mad Max Saga ens? Jag var mycket tveksam men eftersom George Miller gjorde något så unikt med Fury Road ville jag ändå ge Furiosa chansen på IMAX. Jag och Måns såg filmen en lördag eftermiddag.

Wow! Vilken överraskning! Furiosa är något så ovanligt som en prequel som gör originalet bättre! Eller åtminstone gör denna prequel att jag vill se om originalet och det ska bli av till hösten (i lämpligt poddprojekt).

Jag har inte riktigt smält filmen än och den behöver helt klart en titt till för att jag ska känna mig trygg med ett betyg men jag gillar väldigt mycket i denna film. Handlingen är till att börja med komplett, det är inte "bara" en biljakt. Den är dynamisk och böljar fram i riktningar som jag inte kunde förutspå mitt under titten. Jag var superengagerad hela filmen igenom. En sak jag uppskattade var att Furiosa fortsatte världsbygget och utvecklade världen som kändes lite tunn i Fury Road. Jag förstod aldrig riktigt vad The Citadel var för grön oas mitt i öknen. Additionen av Bullet Farm och Gastown var ett lyft då det kompletterade världsbygget och gjorde hela bygget mer rimligt.

Jag gillade de flesta skådespelarna med Anya Taylor-Joy i spetsen. Tom Burke som Praetorian Jack var en surprise. Den härliga crowd pleasande scenen med Mad Max på kullen gav mig känslan att Praetorian Jack och Mad Max hörde ihop, var av samma skrot och korn. Det blir också tydligt att Furiosa och Fury Road utspelas mellan Mad Max och The Road Warrior.

Filmen hade inte speciellt många svagheter men jag måste ändå lyfta den förvirrande castingen av Chris Hemsworth i rollen som Dementus. Hans tolkning var bonkers, demented. Jag vet inte om han gick för någon slags travesti på Johnny Depps Jack Sparrow. Jag gillar Chris men denna tolkning gav lite mer tuggmotstånd än brukligt.

Jag ser verkligen fram emot att se om Furiosa efter sommaren och JAG SER VERKLIGEN fram emot att se om Fury Road back to back. Hur jag upplever filmerna efter det kommer ni att få höra i Shinypodden Special framåt höstvintern.

Betyg: 4/5

Extraction 2 (2023)

Jag älskade Extraction, en renodlad actionfilm skriven av bröderna Russo, regisserad av Sam Hargrave och med Chris Hemsworth i huvudrollen som Tyler Rake. Filmen skippade på ett skönt sätt att etablera Rakes bakgrund eller personliga liv. Vi kastades in i en lång actionsekvens mer eller mindre. Filmen hade som är välkänt en 12 minuter lång obruten actionsekvens.

Nu kommer tvåan och såklart man är lite orolig att den inte skulle hålla måttet. Men jag blev ändå rätt så nöjd. Nej, tvåan är inte riktigt lika bra som ettan, men den är bra likväl. Denna gång är det mer personligt för Rake och hans bakgrund utforskas lite mer. Hans PTSD bubblar upp.

Men filmen är framför allt action, precis som i den första filmen. Båda filmerna bygger på graphic novels skrivna av Anthony och Joe Russo tillsammans med Ande Parks. Handlingen är flyttad från Asien till östra och centrala Europa. Det är hemska östeuropéer som är skurkarna denna gång och de lägger inte fingrarna emellan direkt.

Actionsekvenserna är svettiga och denna gång har de lyckats med en 21 minuter lång sekvens inifrån ett fängelse där Tyler måste hämta ut några stackare som inte borde varit därinne från första början.

En kritik jag kan lyfta att med ännu mer action tenderar filmen också att närma sig John Wicks nivå på odödlighet hos huvudpersonen vilket sänker stakes rejält. Det är inte kul när ens huvudperson blir skjuten och knivad hur många gånger som helst utan att det verkar ha betydelse. Extraction är långt från så illa som John Wick, men de närmar sig. Antar att det är ett av problemen att filmatisera graphic novels, där jag gissar att actioninnehållet är ännu mer sanslöst.

Vad jag däremot gillar skarpt med denna uppföljare är att vi får följa teamet mer, denna gång är inte Tyler ensam. Syskonen Nik och Yaz Khan spelas av Golshifteh Farahani och Adam Bessa och de är riktigt bra båda två. Jag blev indragen i filmen på grund av trions dynamik och lojalitet. Det var kul att följa dem helt enkelt.

Jag gillar denna filmserie och ser redan fram emot nästa. Underhållningsaction är inte fy skam! 

Betyg: 4/5

Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

Extraction (2020)

Kommer ni ihåg den gamla klassiska actionrökaren "De vilda gässen" från 1978, den med Roger Moore och Richard Burton i huvudrollerna? Den handlar om ett gäng legosoldater som tar ett uppdrag att rädda och smuggla ut några personer i fångenskap någonstans i Afrika. Det var en av de första actionfilmerna jag såg som gryende filmälskare. Ta denna klassiker och modernisera den med lika delar "The Raid" och "John Wick" samt krydda med den underskattade actionthrillern "No escape" från 2015, då får du en känsla för vad denna film erbjuder.

Chris Hemsworth spelar Tyler, en livstrött legosoldat som gör grisiga jobb för högstbjudande. Hans sexåriga son dog i barncancer och han kan inte se sonens ansikte i sitt huvud längre. Sorgen är större än viljan att leva. Nu har han fått ett uppdrag att frita sonen till en indisk knarkkung som sitter fast hos en konkurrent i Bangladesh. Tyler och hans team beger sig in i en febrig och överbefolkad stad som visar sig vara svårare att ta sig ifrån än vad de räknat med.

Jag gillar denna actionrökare. Det är en perfekt film för fredagskvällen. "Action utan slut". Chris Hemsworth är en cool dude, jag gillar hans energi och tajming. Han har glimten i ögat och levererar både humor och allvar med samma lätthet. Filmen snyggaste är dock den mörka skönheten Golshifteh Farahani känd från Jim Jarmusch's "Paterson" bland annat. Här spelar hon en bad ass vilket funkar också. Hon har många strängar på sin lyra som det verkar.

Efter jag såg filmen upptäckte jag att den var gjord av bröderna Russo och deras Second Unit Director från "Infinity War" och "Endgame". Kul trivia på sin höjd. Som sagt var detta mer likt någon av alla filmer i samma stil som "John Wick" som kommit de senaste åren än MCU. Filmen bygger på en "graphic novel" som Joe Russo skrivit och han har också stått för manus till filmen. Bröderna har producerat tillsammans med den bäste Chris.

Random notes:
- är inte helt säker på att filmen blev bättre av den inledande scenen som tar oss rakt in i slutscenen för att sedan låta större delen av filmen vara en flashback.
- Tylers coole teammedlem med sniper-geväret, han som kallas för G, spelas av filmens regissör Sam Hargrave.
- filmen har mycket lite dialog under inledningen och slutet, den stannar upp en stund i mitten där karaktärerna får andas och utvecklas, men sedan är det full fart igen...

Överlag en positiv överraskning ur en genre som ofta underhåller för stunden men sällan når fram som riktigt tunga filmer. I samma nivå som "John Wick" dock men med en bättre huvudperson.

Betyg: 4/5

För den sugne finns fler tankar att läsa om filmen:
Sofia
Filmitch

Jay and Silent Bob Reboot (2019)

"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5

Val Kilmer?

Mor och dotter?

Men in Black: International (2019)

Men in black: International är en sådan där perfekt film om man bara vill se något underhållande lättuggat actionkomedispektakel när man är trött och behöver en "pick me up". Perfekt för en fredagskväll med ett glas i handen och benen på fotpallen. Men filmen är inte uppseende bra på något sätt. Vilket ibland kan vara precis vad man vill ha, se ovan.

Jag förundras lite över castingen. Den bästa Chris återförenad med Valkyrie från MCU, spelad av Tessa Thompson. Inspirerat! De funkar ju bra ihop, med hennes hårdare yta mot hans komiska tajming. Det sprakar inte av romantiska gnistor om paret men de passar perfekt som kollegor och partners i Men/Women in Black.

Jag gillade den första MiB medan den andra var svag. Denna film tar serien i en delvis ny riktning. Filmen påminner mig mer om en blandning av MCU-filmerna Thor Ragnarok och Dr Strange än de tidigare MiB. Det finns till och med en hel del "Harry Potter"-vajb i denna film. Och en gnutta Episode IV. Jag har inget emot riktningen.

Filmens twist var helt uppenbar men dess big bad i de två farliga krigarna, "the Alien twins", vad helt klart inspirerat. Jag gillade dem skarpt. Mycket farliga, nästan lika farliga som Aiel-folket!

Chris Hemsworth gör som alltid bra ifrån sig även om hans insats i denna film hamnar långt under hans Thor. Tessa Thompson är cool, jag gillar henne i allt hon gör. Big Dickus är bara tröttsam att se nu för tiden. Emma Thompson likaså, trots det vita håret. Däremot var Rebecca Ferguson en frisk fläkt, åter igen. Hon verkade ha kul med sin karaktär Riza, vad hon nu än var för något .

Betyg 2,5/5

Avengers: Endgame (2019)

Var ska man ens starta? Det känns som en omöjlig uppgift att skriva ner alla mina känslor om denna film. Den är slutet på en 22 filmer lång serie och som sådan borde den inte ens finnas. Detta är en unik filmserie som kanske aldrig kommer återupprepas. Att de över huvud taget lyckades få ihop denna film är ganska fantastiskt. Avenger: Endgame är helt enkelt en helt galen film. Den är så mycket att jag fortfarande flera dagar efter titten inte riktigt kan kontrollera alla tankar om filmen. Hell yeah, de klarade det! Japp, jag älskar den. Nope, den är inte perfekt. Yup, högsta betyg.

Jag kommer med stort intresse se om filmen och då insupa alla otroliga scener som sköljde över oss åskådare under första titten. Det finns så många känslor som jag skulle vilja återbesöka. Filmen är så mycket på samma gång. Den avslutar en elvaårig resa, den låter oss ta farväl till karaktärer och relationer, den blandar humor, allvar, vemod, starka känslor och action som kanske ingen film har gjort tidigare. Den tar sin position inom filmserien på största allvar och vårdar hela sagan på ett respektfullt sätt. Det var kul att ha varit en del av publiken när dessa filmer hände. Jag har levt med dem länge nu och det känns lite konstigt att det nu är slut.

Filmen är sprängfylld med tillfredsställande scener som verkligen förtjänats, scener som kändes i hjärtat och som gav serien det slut den skulle ha. Jag älskade filmens inledning med Clint Barton och familjen. En lugn scen som var en perfekt inledning, man kastas brutalt in i känslan som Infinity War lämnade oss med.

Scenerna mellan Tony och Nebula. Bara den lilla detaljen med Nebulas ansiktsuttryck när hon vann leken mot honom. Hjärtskärande.

Tonys farväl till Potts genom att prata in meddelandet i sin spruckna hjälm, och hans uppvaknande ur sömnen. De hade inte gått många minuter i filmen och vi hade redan tagits med på en känslomässig bergochdalbana.

Mörkret måste ha varit överraskande för alla oförberedda, kanske nya, tittare. Superhjältarna är privatpersoner som gått ner sig och vägrar att gå vidare efter en förlust. De förlorade, bara en sådan sak! Och sedan fick de chansen mot Thanos igen och Thor högg huvudet av honom... Filmen slut? Nejdå, det har bara gått 15 minuter ungefär. Sen den långa mödosamma time heisten. Filmen är ett under.

Om Infinity War firade triumfer med nya konstellationer av kära karaktärer, fokuserar Endgame såklart på nostalgin och vi får njuta av de mest ursprungliga konstellationerna, Nat och Clint, Tony och Steve med Hulken på ett hörn och så vidare. Filmen är fylld av underbara och förunderliga scener men jag måste se om filmen föst. Avengers... assemble. Jubel och applåder i salongen, rysningar på armen.

Slutet blir det ofrånkomliga slaget mot miljoner orcher som ingen bryr sig om. Men det kommer med genren. Det går visst inte att undvika detta. Vilka är filmens andra svagheter då? Dels gillar jag ofta inte filmer med tidsresor. Men skit samma, det påverkar över huvud taget inte karaktärsdramat utan skapar snarare en massa tillfällen som annars inte hade fått ske, karaktärer från förr som träffas.

Hulken? Var det verkligen bra? Jag är osäker. Men Hulken har aldrig varit viktig för mig. Däremot är Thor en av seriens fem viktigaste karaktärer. Han har verkligen utvecklats under dessa år. Jag var mycket konfunderad efter visningen om vad jag tyckte om hur de behandlade honom. Jag är nu stilla i mitt sinne. Han är på en rättfärdig path. Asgardians of the Galaxy kan bli hur bra som helst. Börjar mjukna inför den tredje bästa Chris till och med.

Blev det dammigt i salongen under visningen? Japp, jag var tvungen att andas med öppen mun några gånger för att inte Johan och Markus skulle höra misstänkta ljud från mig. Jag reagerade nog starkare än förväntat vid den stilla och mycket tydligt annonserade dödsscenen som blev filmens känslomässiga höjdpunkt. Bitterljuvt minst sagt. För att vara en film med väldigt många storstjärnor fanns det till slut bara en karaktär som huvudperson. Rest in peace, Tony. Scenen med hans avskedsvideo var tung. Cheeseburgers.

Men min favorit i hela MCU är ändå Captain America. Steve Rogers avslut kändes rätt, och sannerligen förtjänad, och scenen med dansen var superfin.

Nats död kändes dock inte lika hårt i stunden då den scenen var lite för rörig samtidigt som den var bra, en riktig Spartacus-scen.

Damn, fatta hur enorm denna film är, jag räknar till mer än fyrtio mer eller mindre kända filmstjärnor i rollistan. Och att få ihop det hela... Well done, those guys at Marvel Studios, well done.

Betyg: 5/5

PS, tänk hur viktig den lugna scenen hemma hos Clints familj i Age of Ultron blev. Joss kämpade hårt för den och den scenen influerar hela Endgame.


Jojjenito, Filmitch, Sofia och Fiffi har också sett filmen.

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Thor: Ragnarok (2017)

I pulled 'em out of a place on Midgard called Texas. I even named them. Des and Troy. You see, when you put them together... they destroy.

Thor: Ragnarrok är förbaskat underhållande. Den är också helt hysterisk. En film som fullproppad med färgglad konfetti, som ett bad i rosafärgad champagne eller ett dyk ner i ett bollhav fyllt med filmiska karameller. Omtitten började dock inte bra då jag råkade slå på introduktionen till filmen av regissören Taika Waititi. Han verkar vara något av en idiot, lite som en byfåne. Men han har gjort en rolig film så vi ska inte låta det slå oss ner allt för mycket.

Det finns mycket att gilla med denna film. "The tradegy of Loki" i en av de inledande scenerna är en liten ljuvlig pjäs inom pjäsen så att säga. Cameos av Matt Damon, Luke Hemsworth och åldermannen Sam Neill. Damn, jag hade helt glömt den rackaren.

Sen är filmen fylld med härliga karaktärer och snygga och bra skådespelare. Konfetti! Den bästa Chris är ljuvlig och hans supportas här av Dr Banner och Hulken och det är sannerligen en supermysig duo! Väldigt trevligt att få med en från The Avengers, tänk vilken lyx!

Nytillskotten är också bra. Jeff Goldblums Grandmaster är kanske filmens bästa sidofigur och en mycket stark villain (han kan hjälpa mig förtränga Ego lite snabbare). Regissör Waititi ger rösten åt stenbumlingen Korg och han är otroligt rolig. Synd att han inte var lite charmigare på introduktionen, för humor har han, karln.

Efter första titten var jag inte helt såld på Cate Blanchetts Hela men denna gång omfamnar jag henne med hull och hår. Hon är det facto mycket bra i rollen. Minspel och leverans av dialogen är perfekt. Tessa Thompson spelar Valkyrie som ska vara influerad av Sarah Connor i T2. Jag ser kanske inte riktigt de referenserna, men hon är hyfsat bra som en krigare på dekis. Nja, hon är kanske inte det starkaste kortet i filmen, men vi vet vad hon kan göra och jag ser fram emot att se henne i senare filmer i serien.

Till sist är ju Loki som alltid en favorit. Han höjer på egen hand alla tre Thor-filmerna för att inte tala om minst en Avenger-sfilm. Och detta är en karaktär som var tänkt som en bifigur i den första filmen. Tom Hiddleston gör honom till fulländning.

Jag gillar också att de blandat in Doctor Strange på ett litet hörn. Väven som vävs i MCU blir mer och mer intrikat. Det är det jag älskar så med hela filmserien, alla "cross overs" och korsbefruktningar.

Sen måste jag nämna Rachel House i rollen som Topaz (som taget ur en Bond-film). Hon är en av Waititis regulars och hon gör en bra sidekick till Grandmaster. Det blev ett lite snopet slut för ennes karaktär bara. Actionscenerna är inte filmens styrka, men de funkar för att driva filmens handling framåt i alla fall.

Vid denna omtitt gillade jag hela filmen rakt igenom, den har i princip inga svaga eller tråkiga partier. Jag älskar Thor, Loki, Hulk/Banner, Hela, Gandmaster och Korg. Det finns mycket gott i denna anrättning. Men visst, som den skojfriska underhållning den är saknar den lite av tyngden som en Captain America eller Avengers-film har.

Jag ger filmen en solklar fyra och en plats högt upp i listan över alla filmer i MCU.

Betyg: 4/5

Ranking av Thor-filmerna:
1. Thor: Ragnarok
2. Thor
3. Thor: The Dark World  

Bad Times at the El Royale (2018)

Bad times at the El Royale verkar ha blivit bortglömd. Jag har i alla fall inte hört så mycket om den i mina kanaler. Det är jättetråkigt för detta är en otroligt underhållande och bra film. Filmen är gjord av Drew Goddard och han har helt klart sneglat en hel del på hur Quentin Tarantino gör film. Vad han adderar är dock ett varmt hjärta och denna film är trots en hel del blodiga våldsscener mycket varmare än en film som Hateful 8 till exempel.

Strukturen påminner om Pulp fiction. Vi får följa en brokig samling karaktärer som alla hamnar på hotellet El Royale på delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. Först ser vi inte hur deras historier hör ihop, men via flashbacks och scener som spelas om med nya perspektiv växer helheten långsamt fram framför våra ögon. Det är en stil som jag älskar när det görs bra och här görs det väldigt bra.

Men filmen hade inte varit något utan bra manus, karaktärer och skådespelare och det har denna film i överflöd av. Det är en njutning att skådespeleriet från välkända ansikten som Jeff Bridges, Dakota Johnson och Jon Hamm. Men de tre som stack ut mest var Lewis Pullman som receptionisten, Chris Hemsworth som sexig sektledare (den bästa Chris!) och filmens klarast lysande stjärna Cynthia Erivo, som är fantastisk. Hon är en ny uppenbarelse för mig, jag vill se mer av henne!

Filmen är ganska lång, drygt två timmar och tio minuter men den blir bara bättre och bättre ju längre in i filmen man kommer. Filmen stegras hela tiden därför att man förstår mer och mer av handlingen och helheten. I inledningsscenerna, ungefär den första timmen, förstår man helt enkelt inte vad man ser!

Detta är Drew Goddards andra film efter The cabin in the woods, så han är två av två med lyckade filmer nu! Drew har tidigare arbetat med Joss på både Buffy och Angel. Jag känner igen stilen och välkomnar den. Det ligger mycket tanke bakom det han gör och han gör allt med ett stort hjärta. Mycket bra gubbe det där.

Jag ger Bad times at the El Royale fyra Limbo av fem möjliga.

Betyg: 4/5