1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Reacher - Season 2 (2023-2024)

En ny säsong av Reacher var såklart välkommen. Jag drog igenom hela säsongen i ett svep förra veckan. Det är en kul, spännande och lättsedd serie, mysig att titta på helt enkelt. 

Jag gillar den gigantiske Alan Ritchson i huvudrollen. Han har kanske inte samma stjärnstatus som Tom Cruise men Ritchson's fysiska närvaro plus hans slutna karaktär passar väl in för rollen. Lustigt nog loggar imdb "One-Person Army" som en genre. Övriga genren som listas är "Police Procedural", "Action", "Crime", "Drama" och "Thriller". Den imponerande långa lista beskriver serien ganska väl.

Den första säsongen var lite starkare än denna, mest för att de verkligen höll sig till "One-Person Army" konceptet. Under säsong 1 fick vi ett bra samspel mellan Reacher och Roscoe men mest var Reacher egentligen utlämnad åt sitt eget öde. 

Här i andra säsongen bryts detta lyckade koncept då Reacher och några ur hans team från armén samarbetar fullt ut. Reacher är ledaren men ibland blir han nästan lite bortglömd. Egentligen hade jag inget emot de nya ansiktena men de kommer inte upp i samma nivå av badasseri som huvudpersonen, och då blev det helt enkelt en uttunning av brahet då de övriga fick mer tid.

Säsongen var ändå njutbar och jag tog mig igenom den på några få dagar. De första avsnitten var dock bättre än de sista så en skärva av besvikelse fanns där. Set-upen av mysteriet med de försvunna teammedlemmarna var bättre än hur det löste sig. Som exempel var scenen där Reacher på egen hand rädda kvinnan som blivit car jacked coolare än den stora shoot outen i slutet med en massa olika typer inblandade...

Ser dock fram emot säsong tre som enligt the internets planeras komma ut i slutet av året.

Betyg: 3/5

Honest Thief (2020)

Liam Neeson, mina vänner, Liam Neeson. Det är som att han har blivit en egen filmgenre nästan...

Här har vi ännu en actiondängare där han får kämpa mot "bad guys". Denna gång är han en hederlig tjuv som får några ohederliga poliser på halsen. Detta är lite som att äta snabblunch på McDonalds - långt från den bästa restaurangen, men man får precis vad man förväntat sig, inte bättre men framför allt inte hellre sämre.

Herregud vad "type casted" Neeson blivit på gamla dagar. Han spelar den där före detta militären som är bedrägligt kapabel, som verkar vara en loser men som när han slår på "switchen" blir en liten enmans-armé. Han är fåordig och stoisk. De onda gubbarna måste akta sig!

Jag gillar hans filmer även om de alla tenderar att glida in i varandra och det blir svårt att hålla isär dem. Vilka filmer har vi med Neeson där han i princip spelar samma man? Taken-serien, Non-stop, A walk among the tombstones, Run all night, Commuter och vem vet, kanske The ice road...

Men nja, Neeson är ändå inte min favorit i filmer likt denna. Flera manliga skådisar har ju försökt muta in denna plätt på filmkartan. Jag gillar de från Denzel Washington, Jason Statham, Tom Cruise och Keanu Reeves mer. Men trots det återkommer jag till den store irländaren om och om igen. Det är kanske något tryggt med att välja en actionthriller med Neeson i huvudrollen?

I Honest thief spelar han mot några b-skådisar med varierande talang. Robert Patrick som var lite stel i Terminator 2: Judgement Day spelar och utstrålar senioritet, han påminner om Ray Liotta på äldre dagar. Jeffrey Donovan är en favorit från Sicario-filmerna och han är cool. Däremot finner jag Jai Courtney mycket svag, mycket svag. Filmens kvinnliga behållning spelas av Kate Walsh som jag inte känner till sedan tidigare, åtminstone har hon inte gjort något intryck på mig.

Jaja, detta var som sagt inga större överraskningar. En underhållning för stunden men inget som man inte redan sett.

Betyg: 2/5

Trouble With The Curve (2012)

 

Gus: Anybody who uses computers doesn't know a damn thing about this game. 

Clint Eastwood har ju på ålderns höst blivit en respekterad figur i Hollywood. I Trouble with the curve spelar Clintan huvudrollen men han har inte regisserat filmen. Jag vet inte om han kommer sätta sig i registolen någon mer gång, men kanske. Detta är en film om baseball och mer specifikt om scuting efter nya talanger för laget Atlanta Braves. Vid närmare eftertanke skulle detta lika gärna kunnat vara en film med Kevin Costner. Det är ett ämne Costner gillar och en stämning och känslighet som man kan finna i filmer som Field of dreams och For love of the game.

Clintan spelar här Gus, en åldrad veteran inom scouting som börjar tackla av rent fysiskt. Han har börjat få problem med synen. Dessutom har han en ihålig och risig relation till sin vuxna dotter. Dottern har ett välordnat liv som framgångsrik advokat, men hon kastar alla pågående projekt när hon hör att pappan gett sig ut på en scouting-turné trots hans sviktande hälsa. Hon tar några dagar ledigt och flyger ut till sin far på vischan i någon av the Carolinas. Väl där träffar hon en ung före detta baseballspelare som försöker slå sig in i hennes fars bransch. Samtidigt närmar sig Gus den oundvikliga uppgörelsen med nuet, dåtiden och den dåliga relationen mellan far och dotter som byggs upp under år av obefintlig kommunikation.

Detta är en lite småputtrig film med gedigna skådespelarinsatser. Jag kanske inte hoppar i taket över Clintans grimascher och grymtanden men han gör inte bort sig lika mycket på film som i verkligheten i alla fall. Dottern spelas av den förtjusande Amy Adams, ni vet hon från alla romantiska komedier, och hon är väldigt bra i denna lite mer dramatiska roll. Den största överraskningen står dock den unge mannen för. Han spelas av ingen mindre än sångaren och showmannen Justin Timberlake. Han var bra i The social network fast det kunde ju varit en engångsföreteelse. Men han imponerar även i denna film, och så han verkar vara en riktigt trevlig prick också.

Allt som allt är filmen trevlig och perfekt för en trött vardagskväll efter jobbet, men detta är ingen film för någon årsbästalista. Den är mellanmjölk.

Jag ger Trouble with the curve två skruvade basebollar av fem.

Betyg: 2/5