Filmserier: Hasse Ekman - Sammanfattning

 

Denna Filmserier var inte en traditionell "Filmserie" likt Die Hard och de andra. Istället var det sex filmer från en och samma regissör, en serie filmer från Hasse Ekman. 

Jag är mycket nöjd med mitt lilla julhelgsprojekt. Först och främst tycker jag det närmast är en skyldighet att se några filmer av den regissör filmspanarkompisen Fredrik skrivit sin avhandling på. Att inte ha sett en enda av dem har känts futtigt och fel.

För det andra var det kul att se filmer från en av svensk filmhistorias stora regissörer och manusförfattare. Det känns bra i magen att ha förkovrat sig inom ämnet.

För det tredje var det en överraskning att Ekman hade en sådan bredd och att han var så modern i sitt filmskapande. Bland de sex filmerna har jag sett finns fars, romantiskt drama, tragisk drama, magisk realism och ett i allra högsta graf modernt inlägg i debatten om människors rätt att vara sig själva.

För det fjärde var det en fantastisk upptäckt med Eva Henning som skådespelerska och personlighet. Hon var med i fyra av de sex filmerna och det är hennes ansikte som dröjer sig kvar på näthinnan nu flera dagar efter jag sett filmerna. Hon startade i utkanten av mitt medvetande för att växa för var film jag såg henne i. Hon är otroligt bra i dessa filmer.

Film från 40-talet är inte som film från idag. Det tar ett tag att komma in i stilen, men väl där blir man rikligt belönad.  Det är lärorikt, intressant och ögonöppnande. Samtidigt kan jag efter sex filmer på raken känna att det var kul men nu är jag sugen på modern film igen. Så som det ska vara med små projekt som detta.

Lustigt nog var det en nästan perfekt stegring av kvalité av filmerna från första till sista. Inte helt exakt men nästan. Så här rankar jag filmerna jag såg:

6. Med dej i mina armar (1940)
5. Banketten (1948)
4. Ombyte av tåg (1943)
3. Kungliga patrasket (1945)
2. Flickan från tredje raden (1949)
1. Flicka med hyacinter (1950)

Flicka Och Hyacinter (1950)

Flicka med hyacinter måste vara något av alla filmvetares våta dröm. Filmen har bra manus och skådespelare, den är komplex till sin struktur och det finns mycket att fundera på. Den skulle lika gärna kunna vara en kriminalthriller där en enveten polis jagar en mördare. Istället är detta en drama och tragedi förklädd som thriller. Strukturen och inledningen påminner mig flyktigt om Laura.

Under de första fem minuterna får vi se hur Dagmar (Eva Henning) går från en fest och väl hemma hänger sig från kroken i taket där lampan för vardagsrummet skulle suttit. Polisen finner ett självmordsbrev där hon skänker allt hon äger till de flyktigt bekanta grannparet, Anders och Britt Wikner spelade av Ulf Palme och Birgit Tengroth. Anders blir chockad men också nyfiken på varför Dagmar tog sitt liv. Han beslutar sig för att ta reda på varför.

Under resten av filmen får vi följa Anders då han söker upp person efter person som känt eller haft att göra med Dagmar och vi får via återblickar se ett antal scener huller om buller. Scenerna återges inte kronologiskt och det är inte förrän i allra sista scenen som vi åskådare förstår hela historien.

Redan i mitten av filmen spekulerade jag om nyckeln till hela historien. Jag var dock inte säker på min teori då jag trodde att filmen var lite för gammal för en sådan "lösning". Antagligen har vi som moderna filmtittare lättare att se lösningen än de som såg filmen när den var ny. Fortfarande fem minuter före slutet visste jag inte om Ekman skulle låta det stora avslöjandet uttalas i filmen eller om han skulle låta åskådaren dra sina egna slutsatser. Jag hoppades för renhetens skull att Britt skulle få namnet nämnt för sig och det var mycket riktigt så Ekman valde att avsluta filmen. Jag såg slutet av filmen med stora tysta tårar rinnandes nedför mina kinder då betydelsen av de tidigare återblickarna gick upp för mig. Historien om Dagmar passerade det bitterljuva till det tragiska och sorgliga.

Eva Henning är fantastisk. Det är ett minimalistiskt spel som ändå kommunicerar en massa känslor. Hon måste vara en av de stora svenska skådespelerskorna genom tiderna. Varför kände jag inte till henne förr?

Ulf Palme i rollen som Anders är bra. Filmens svagaste skådis är Anders Ek som spelar den alkoholiserade målaren Elias. Han spelar över i nästan alla scener.

Detta var en mycket intressant film. Strukturen där historien berättas lite i taget, som ett lapptäcke av återblickar, skapar en spänning ända in till slutet. Den känns modern och relevant än idag. Tidlös konst helt enkelt. Jag gillar filmen.

Jag sparade omedvetet det bästa till sist och jag ger Flicka och hyacinter fyra oförlåtliga handlingar av fem.

Betyg: 4/5

Flickan Från Tredje Raden (1949)

 

"Låt mig presentera mig, Antonsson förskingring."

Jag blir imponerad av Hasse Ekman med denna film. Flickan från tredje raden är en saga som överraskar mig med sin magiska realism. Berättad via tillbakablickar känns den mer komplex och mogen än vad jag väntat mig från en sådan här gammal film.

Filmen handlar om en ring som byter ägare en åtta nio gånger under filmens gång. Lite som geväret i Winchester'73 (1950). Ringen medför dock inte bara otur, nej den verkar ge goda människor tur och onda otur. En magisk ring, om än oäkta.

Vi får följa ringen från hand till hand och möter på så sätt många olika karaktärer. Precis som i Robert Altmans mästerverk Short cuts tangerar flera av karaktärernas liv varandra. Detta är en härlig skröna.

Hasse spelar själv Sture Anker och han gör det bra. Än en gång ligger kärleken till teatern i grunden av filmen. Familjenamnet Anker återkommer från Kungliga patrasket (1945) och denna film skulle kunna vara en uppföljare men det känns ändå inte så. Det är nog mer en blinkning till sin tidigare film. Ekman blinkar till en annan film från 1945 kanske då hans karaktär Sture läser en bok av pjäsförfattaren Noël Coward, mannen som skrev förlagan till David Lean's film Brief encounter, en favorit från mitt Decennier-projekt.

Eva Henning spelar ängeln och hon är superstabil. Trevlig tös det där. Övriga skådespelare klarar sig bra. Min personliga favorit blev paret Antonsson spelade av Hilding Gavle och Barbro Hiort af Ornäs.

Dialogen inleds lite styltig men den tar sig snabbt. Ekmans dialog är en upptäckt i sig. Hans karaktärer talar som folk gjorde tror jag. Dialogen känns allt som oftast mer naturlig än vad dialogen kan uppfattas i helt moderna svenska filmer i alla fall. Svordomar var inget han skydde för. Det är ett som är jävligt säkert.

En kul detalj jag la märke till var häst och droska full med sjungande studenter som passerade revy. Tänk att de åkte studentflak redan på fyrtiotalet!

Mitt i filmen får vi också en skön jazzlåt framförd av en pianist på en bar där Sture dränker sina sorger. Jag höll nästan på att säga att Hasse Ekman alltid har med en låt framförd av sina karaktärer eller i någon scen likt denna i alla hans filmer men jag har för litet underlag.

Detta var den starkaste av de hittills fem sedda filmerna. Jag är svag för den magiska realismen, teatertemat och Eva Hennings ängel.

Jag ger Flickan från tredje raden fyra "sjuan på rouletten" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Banketten (1948)

"Den sista svepningen."

Banketten handlar om den rika industrimannen Jacob Cotten och hans familj. Familjen är omåttligt rik och en stor bankett ska hållas till Jacobs ära. Han och frun Agnes har tre vuxna barn, två söner och en dotter, som alla tre har hanterat faderns rikedomar på olika sätt. På ytan verkar kanske familjen lyckad men inom stängda dörrar frodas övergrepp, sadism och hat.

Detta är nu inte Thomas Vinterbergs film Festen (1998), men fler av samma teman spelas upp i Hasse Ekmans film. Frun Agda är en klassisk överklasskärring, äldsta sonen Pierre är en slarver som lever loppan på faderns pengar, dottern är olyckligt gift med en sadistisk man, den yngsta sonen har vänt sig mot familjen och blivit kommunist. I denna familjen är det endast fadern som är god, eller åtminstone har rim och reson.

Filmen är inte en komedi, vilken den skulle kunnat vara, utan ett tungt drama. Allt eftersom filmen framskrider läggs fokus allt mer på dottern Vica och hennes relation till sin man Dr. Stenbrott. De spelas av Eva Henning och regissören själv Hasse Ekman. Jag fann det överraskande och sedan intressant att Ekman själv spelade den vidrige Dr Stenbrott. Karaktären är en av de elakaste jag sett i en dramafilm på länge. I en scen filmad nerifrån ser han ut som en elak version av Leslie Howard i sin sidenscarf.

Det är dock värt att nämna att Ekman var gift med Eva Henning när de spelade dessa roller. Det är kanske enklare att spela så elaka mot varandra, ja även hon var elak, om de känner varandra extra väl. Eller så kan det gå åt helt fel håll. De skiljde sig fem år senare och jag hoppas att det inte var på grund av denna film, och man får verkligen hoppas att deras relation inte reducerades till en som den som spelas upp i denna film innan de bröt upp.

Det lilla av lustifikationer som jag fann i denna film kom från storebror Pierre (Sture Lagerwall). Han var rolig och stal varenda scen han var med i. Figuren påminde mig om en bekant till mig från sommarstugan.

Vid sidan av obehag och elakheter, och ett och annat skratt (tack Pierre), lever denna film på skådespelarinsatserna och i första hand av Hasse Ekman samt hans maka Eva Henning. I filmen säger flera till Hennings Vica att hon är underbar och det är precis vad Henning är i denna film. Ekman spelar den enklare rollen då han bara var elak och vidrig. Henning spelade rollen av den i underläge, men hon gjorde henne inte endast svag. Vica var en egen person och Henning gör henne inte till en karikatyr av ett offer. Vica var också bra på att hålla en fasad, som säker många gör som lever i ett destruktivt förhållande, och Henning är lysande i att spela den spelande Vica.

Jag gillade filmen som en stark och tung dramafilm. Men en favorit blir den nog inte. Även om skådespeleriet var lysande av och till gav mig inte filmen så jättemycket att tänka på. Att det är fel att vara elak och vara en hustrumisshandlare känns som en dörr som inte kan sparkas in mer (även om allt fortfarande är som det var då, människor är människor). Frågan är bara vad Ekman ville med sin film? Kommentar om klasskampen? Att rika familjer är perversa? Jag hoppas inte det. För mig kunde relationerna mellan make och maka, samt mellan föräldrar och barn, kunnat hända i vilken social samhällsklass som helst.

Banketten är den tyngre och kanske mer seriösa filmen, men den kommer inte upp i samma nivå som Kungliga patrasket.

Jag ger Banketten tre klasskamper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Kungliga Patrasket (1945)

"Onekligen en sortireplik!"

Stefan Anker, teaterdirektör. Huvudpersonen och berättelsens mitt är ännu en teatermänniska. Denna mycket händelserika film handlar om Stefan, hans fru, hans föräldrar och hans två vuxna barn. Temat är att blod är tjockare än vatten, bådande det gäller familjen och det slags människor som brinner för teatern. 

Filmen påminner mig om Birdman och om den ständiga jakten på bra recensioner samt hur livets kvalité styrs av omdömena som ges i morgondagens blad. Vi får följas en mullrig artistfamilj i tre generationer, ett mustigt sällskap som närmast kan jämföras med familjen Ekdahl i inledningen av Fanny och Alexander.

Ekman har här förfinat sina förmågor. Tempot är rappt och hans dialog är modern och allt annat än ängsligt känslig. Jag gillar också att Ekman litar på åskådaren och inte visar alla detaljer. En del av små steg i handlingen sker utanför bild eller mellan klipp.

Lustig scen

Vid sidan av en film om artister och deras motgångar för tredje filmen i rad känner jag också igen flera skådespelare. Kan man börja skönja ett stall favoritskådisar hos Hasse? Stig Järrel återkommer i en comic relief roll, Hasse själv har en stor roll som Stefans son Tommy och huvudpersonen spelas av Edvin Adolphson, gentlemannen från Med dej i mina armar. Nya ansikten var den vackra Eva Henning som dottern Monica och Gudrun Brost som sångerskan Sonja. Henning är helt klart bra, men Brost tyckte jag är filmens svagaste kort. Det låter som att hon läser sina repliker innantill.

Att Hasse Ekman hade en stor kärlek till teatern verkar tydligt. Detta var en stor hyllning till de människor som aldrig glömmer att ge varandra en spark i baken för tur inför premiärer, som äter middag mitt i natten efter föreställningens slut och som, till slut, inser att det är svårt för en teatermänniska att passa ihop med en som inte förstår sig på teatern. Filmen är enligt internet Hasses hyllning till hans egen far Gösta Ekman d.ä.

Filmen inleds som en ren komedi men allt eftersom den rullar på blir den mer och mer dramatisk, ja till och med mörk. Det lustiga med dessa gamla filmer som inte har eftertexter är att så sent som fem minuter före filmen är slut hade jag fortfarande ingen aning om den skulle sluta i dur eller moll. Filmens budskap om familjens värde kändes rätt i filmens kontext, men säg inget till Sofia om detta då hon inte gillar sådan sensmoral...

Jag tycker att detta var den mest komplexa filmen av de tre jag sett hittills och den var snäppet bättre än Ombyte av tåg. Trendpilen pekar fortfarande uppåt. Jag ger Kungliga patrasket tre premiärer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Ombyte Av Tåg (1943)

Inga Dahl, en misslyckad skådespelerska är på väg hem åter till sin uppväxtstad möter Kim, hennes före detta pojkvän vid ett tågbyte. Inga och Kim tar en kaffe ihop och minns tiden de haft och vad som hände när de gled isär från varandra.

Inga, spelad av norskan Sonja Wigert, är en vacker men talanglös skådespelerska. Hon hamnar i klorna på den aggressivt kvinnotjusande teatermannen Leo (Georg Rydeberg). Inga blir ett lätt offer för den kåte och världsvane storstadsbon, och när hon visslar på teatern är hennes öde beseglat. Jag konstaterar att hon gör allt för lättvindigt slut med sin käresta, den godhjärtade Kim som för övrigt spelas av Hasse Ekman själv.

Under filmen förtexter står det att det är "en allvarlig komedi". Jag förstår inte riktigt Ekmans skämt här då jag inte ser en komedi på långa vägar. Istället har historien en ödesdiger stämning mest hela tiden. Inga uppvisar sjukdomstendenser i form av hjärtesorg och hon har suicidala tendenser. Filmen påminner ett tag om Charlie Chaplins Limelight men än mer om David Leans Brief encounter, både stämning, tematik och bildspråk från tågstationen.

Precis som i Med dej i mina armar kommer ambitioner och drömmar om artistkarriären emellan ett älskande par. I Ombyte av tåg har dock Ekman utvecklat sin berättarteknik då hela historien berättas i olika tillbakablickar och vi hoppar fram och tillbaka i tiden som en annan Tarantino.

De tre primära skådespelarna Wigert, Rydeberg och Ekman är alla bra. Speciellt scenen mellan Wigert och Ekman när Inga dumpar Kim efter hon gjort debut på teatern var riktigt bra.

Dialogen är väldigt annorlunda jämfört med en naturlig dialog från idag. I vissa partier blir det lite teatrala men i en film som till stor då utspelar sig i teatervärlden ser jag inga problem med detta.

Detta är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria. Vissa par är dömda att misslyckas och detta är kanske ett av dem? Filmens slut var överraskande öppet och inte alls lika tillrättalagt som det i Med dej i mina armar. Jag blev faktiskt ganska förvånad hur den slutade. Slutet hade mycket gemensamt med Leans film.

Detta var en intressant utveckling på mitt lilla Ekman-projekt. Redan andra filmen var bra och den kan kanske till och med växa till sig under åren. Den var bättre än Limelight men kom inte i närhet av Brief encounter.

Jag ger Ombyte av tåg tre högljudda applåder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Med Dej I Mina Armar (1940)

Första filmen är Med dej i mina armar från 1940. Detta var Hasse Ekmans regidebut och han stod för manus också. Detta är en typisk fars och förvecklingskomedi. Jag slogs flera gånger av att den påminde mig om A shop around the corner med James Stewart från samma år. Inte handlingen utan mer känslan i filmen.

Direktör Krister Dahl (Edvin Adolphson) är suddig och hans liv är på glid. En dag på golfbanan träffas han av en golfboll i huvudet och han tappar minnet. Krister blir inviterad på bjudning och där träffar han på sin exfru Barbro (Karin Eklund) utan att veta vem hon är. Han blir genast kär i henne igen. Förvecklingar i massor och kärlek i luften.

Ja men detta var en helt ok förstafilm både för Ekman som regissör och för mig som åskådare och novis inom Ekmans filmografi. Stilen är lite överdriven, inte teatral kanske men långt från naturlig. Man får ta karaktärernas agerande med en nypa salt då detta handlar om en romantisk komedi. Istället vill jag att vi fokuserar på de roliga birollerna och filmens fjäderlätta och charmiga handling.

Favoriten blir Kristers butler Vårby (Thor Modéen) som var en lustig prick. Stor och fyllig såg han ut som Alfred Hitchcock.  Speciellt när hans skugga faller på en vägg i en scen då han går med en kniv i ena handen. Vårby är uppenbarligen mycket tillgiven sin herre och uttrycker sig i vi-form om vad de tycker om till exempel.

Stig Järrel spelar amanuensen Felix Tallgren. Jag antar att han ska vara filmen comic relief men fann honom mindre rolig. Järrel var den enda av skådespelarna vars namn jag kände igen före filmen. Den kommer från en era med svensk film jag vet mycket lite om.

Filmens titel återfinns i en sång som Barbro framförde i en scen och som också spelar en vital roll i upplösningen av filmen och den sången var mycket trevlig. Jag la upp låten på min spellista med "bra låtar" på Spotify efter jag sett filmen.

Som första film var detta helt ok. Det blev inte en omedelbar favorit, men jag hade heller inte tråkigt. Speciellt andra halvan av filmen efter den något trevande inledningen var lätt att se.

Jag ger Med dej i mina armar två debutfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmserier: Hasse Ekman

Fredrik är en av vännerna med filmblogg. Han är en riktig filmvetare som gjorde sin doktorsavhandling på Hasse Ekmans filmer. I höstas var Fredrik medarrangör när MoMa i NYC visade ett antal av Ekmans filmer. För att hylla Fredrik och hans favoritobjekt, samt för att kunna hänga med i snacket om denna svenska filmmakare kör jag nu ett maraton på Hasse Ekman på sex filmer varav de flesta är bland de filmer Fredrik visade i New York.

Jag tar filmerna i kronologisk ordning. Filmvalet och ordningen är "godkända" av Fredrik då jag med denna tittningsordning kunde se Ekmans utveckling som filmskapare.

Följande filmer kommer jag skriva om:
Med dej i mina armar (1940) - Hasse Ekmans regidebut
Ombyte av tåg (1943)
Kungliga patrasket (1945) - med Eva Henning
Banketten (1948) - med Eva Henning
Flickan från tredje raden (1949) - med Eva Henning
Flicka och hyacinter (1950) - med Eva Henning

Första filmen kommer upp redan imorgon.

Filmserier: The Star Wars Saga - Sammanfattning

 

Ok, may the force be with you. Som uppladdning inför The Force Awakens såg jag om de sex första episoderna och inte mycket var som jag kom ihåg det. Jag fann den nya trilogin (episodes 1-3) mycket sämre än vad jag kom ihåg den. Och det trots att jag trodde filmerna var svaga redan innan jag såg om den. Personligen tror jag att George Lucas hade för många ja-sägare runt sig. Någon borde tittat över hans idéer innan de gjorde den nya trilogin. Nu är det kanske enklare sagt än gjort men jag tycker att med några enkla grepp hade filmerna kunnat blivit mycket bättre. Första filmen borde handlat om Anakin som ung vuxen. Jo då. Hans uppväxt hade med lätthet kunnat täckas in via några få tillbakablickar. The Phantom Menace kan tas bort som egen film. Låt mig spekulera fritt om hur Episode 1-3 skulle kunnat göras...

Först och främst ska Ep 1-3 leda in till Ep 4 som får anses som en fast förankringspunkt när the prequels skulle skapas. Som andra begränsning är att man kanske vill avsluta trean med att Darth Vader får på sig sin kostym och mask för första gången. 

Rent generellt skulle alla tre vara mindre jönsiga. De behöver inte vara blodiga och barnförbjudna på riktigt men jag skulle velat haft ett större allvar, mer stakes och mer konsekvens av hemska saker. Jag vill inte ha filmerna som reklamfordon för leksaksförsäljning i alla fall.

Jag skulle inte haft med C-3PO och R2-D2 alls om de inte gick att få med dem på ett bättre sätt. Nu känns det bara som fan service.

Till sist skulle 1-3 fokusera på kampen mellan the Jedi order och The Sith lords på ett tydligare sätt. Och Jedis skulle vara bättre krigare, dvs de skulle inte alla bli så lätt dödade som de blev nu i trean.

The Emperors manipulerande för att få diktatorisk makt skulle vara kvar men i bakgrunden. Genom små glimtar och informationsfragment kan man berätta samma historia som nu gavs utan att behöva fokusera på den. Det har gjort med framgång i filmer som de gamla Star Wars, Blade runner, Serenity och många fler.

Det viktigaste skulle vara att prequel trilogin skulle handla om karaktärerna Anakin, Obi-Wan, Padmé och några fler, inte om institutioner och storpolitik (som ändå finns med men i bakgrunden).

I första filmen skulle Anakin vara en ung vuxen. Hans barndom skulle på sin höjd kunna presenteras genom några få flash backs. Anakin kan vara en stigande stjärna inom the Jedi Order och de skulle jaga mörkrets makter, the Sith Lords. Ettan skulle visa Anakin som en lovande om än karriärlysten ung Jedi Knight. Anakin, Obi-Wan och de övriga skulle vinna ett slag, men kriget skulle ej vara över.

Andra filmen skulle behandla hur Anakin förförs av makten. Han vill ha mer och mer makt, allt för det goda. Vad han inte vet är att The Emperor ligger bakom denna fälla. Anakin skulle börja ifrågasätta The Jedi Order. Mörkret skulle öka då filmen slutar med ett slag eller händelse där Anakin har en del i att flera Jedis blir dödade. Anakins del i det hela kunde med fördel vara öppet. Var han god eller ond? Svaret skulle vara "med tvekan god", men hans till synes goda beslut slutade i katastrof. Denna sak skulle vara en nyckel till Anakins fall i trean.

I tredje filmen skulle Anakin och Padmé få sina tvillingar. Den goda sidan skulle dock föra Padmé i (tillfällig) säkerhet då det blir mer och mer tydligt att Anakin är på gränsen. Tvillingarna separeras. Padmé tar hand om Leia. Anakin blir mörkare i sinnet på grund av sina felval i andra filmen och den kritik han får utstå. När Obi-Wan och de övriga försöker rätta till Anakin stöter de bara bort honom än mer. Han blir starkare och mörkare och till slut förleds han av The Emperor att byta sida. Och han tar det avgörande steget och förråder sina gamla vänner. I denna process går de återstående Jedis åt, alla utom Yoda och Kenobi. Låt säga att the Order försökte rädda Anakin ur The Emperors klor, men misslyckas. Yoda går sönder inuti och väljer att bli eremit (och blir stollig på köpet). Padmé dödas (av The Emperor). Kenobi arrangerar så att tvillingarna skyddas. Anakin skadad av fajterna, får sin dräkt och mask. Noooooooooooo.

Nåväl, man kan drömma, men nu är det som de är...

De gamla klassiska filmerna gav också nya intryck vid denna omtitt. A New Hope var ännu starkare än jag kom ihåg den medan The Empire Strikes Back var något svagare. Endast The Return of the Jedi var som jag mindes den. Som trilogi är dock den fortfarande stark.

Men även solen har sina fläckar som lustigkurrarna på Honest Trailers gör klart, se tex deras behandling av toppfilmen Star Wars.

Ok, en topplista då, trots att ni redan kan lista ut den. Väl?

1. Star Wars: Episode IV - A New Hope
2. Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
3. Star Wars: Episode VI - The Return of the Jedi
4. Star Wars: Episode II - The Attack of the Clones
5. Star Wars: Episode III - The Revenge of the Sith
6. Star Wars: Episode I - The Phantom Menace


En kul länk, The Star Wars ring theory, som diskuterar symmetrier mellan 3-4, 2-5 och 1-6.

Star Wars: Episode VI - Return Of The Jedi (1983)

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi är nog den film av de tre gamla som jag sett minst antal gånger. När jag nu såg om filmen var det en massa scener som jag inte riktigt kom ihåg. Det var nästan som att se filmen för första gången i vissa partier. Jag la märke till att filmen i princip består av tre delar. Vad det betyder vet jag inte. Slött manus? Slut på idéer? Eller att karaktärerna ges tid att andas och utvecklas. Jag vill hävda det senare. Historien berättas på ett långsamt sätt mer typiskt för filmer från 70- och 80-talen. Där har dagens filmer ofta något att lära.

Filmen inleds med en lång scen med hur de räddar Han Solo ur Jabba the Huts klor. Det är helt klart en av favoriterna för mig. Lukes plan, hans Jedi mind tricks, the Rancor, och slutfajten ovanför the pit of doom. Han är cool, Leia är stark och 3PO är lustig som vanligt.

Sen får vi se Luke återvända till Yoda på the Dagobah System. Den lille gröna figuren dör. Snyft... Eller, vadå snyft? Inte speciellt känslosamt alls. Mark Hamill är ändå ganska bra i de scenerna så de funkar ok.

Filmens tredje och längsta del är händelserna på skogsmånen Endor. Det är här de problematiska nallebjörnarna dyker upp. Scenerna med ewokerna blir extremt fåniga. Filmen antar en barnslig ton och jag kan knappt sitta still av obehaget. Samtidigt växlar filmen mellan Endor och den nybyggda dödsstjärnan ute i rymden. Där har vi The Emperor och Darth Vader och den biten är fortfarande bra. Klart jag vill se hur triangeldramat mellan de två och Luke ska sluta.

The Emperor har flera njutningsfullt elaka repliker som alla är favoriter. The Emperor: Oh, I'm afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive.

Jag gillar stämningen i Episode VI och  filmen har ett antal enskild bra scener. Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmen blir för barnslig i vissa farsartade scener, framför allt med ewokerna. I några av scenerna med de små björnarna väntade jag mig nästan en uttjatad Captain Jack Sparrow komma galopperande med håret flaxande. Utan nostalgibonusen hade denna film haft problem tror jag.

Humorn är hyfsat under kontroll i filmen. Min "upptäckt" under denna senaste titt av originaltrilogin är hur skön C-3PO är. Han har blivit något av en favorit. Han ser ut som the thin man men beter sig som the lion.

Jag ger Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi tre återföreningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)

Detta var en intressant känsla. The Empire Strikes Back har jag alltid hållit som den starkaste av de tre gamla Star Wars-filmerna. Men nu vet jag inte längre. När jag nu såg om filmen för femtioelfte gången kände jag igen varenda scen som om de vore baksidan av min hand, och även om det i sig är ett faktum som måste vägas in i betyget så kan jag inte undgå att konstatera att jag zoonade ut lite under filmen. Den kändes inte lika fräsch längre helt enkelt. Har jag kanske försett mig på denna film?

Annars fortsätter de i denna film med rätta att fokusera på de tre huvudpersonerna Luke, Leia och Han Solo. Och däri ligger de äldre filmernas styrka i mina ögon. I denna film framträder Han Solo lite mer och han är en riktigt trevlig filmhjälte. Vi får också en fördjupad relation mellan honom och Leia. De är för gulliga när de gnabbas och dansar som katten kring het gröt. Get a room, already!

Luke är dock sagans centralfigur och det är i denna film han åker till The Dagobah System för att söka upp Yoda. Denna sekvensen är delvis rolig, delvis dramatisk men framför allt viktig för sagans handling. Men jag har alltid tyckt att tempot dras ner under den sekvensen för mycket. Är det inte lite som när Michael åker till Florida i The Godfather, part 2? Att tempot sackar och det känns som en parallell historia...

Denna gång fascinerades jag av hur stollig och knasig Yoda framställs. Med de nya, vedervärdiga, filmerna färskt i minnet (the horror!) blir kontrasten med avseende på Yoda som karaktär stor. Här verkar han närmast senil när han slår på R2-D2 med sin stav. Eller är allt ett skådespeleri för att lura Luke? Men generellt sett är filmen nästan fri från farsartad humor. Scenerna med Yoda är ett exempel då de går över gränsen. Även några scener mot slutet med 3PO blir lite väl fåniga. Mestadels är 3PO nästan lika underhållande som han var i Episode 4, men jag tror nog att man börjar märka redan här att den tilltänkta publiken är tonåringar och yngre.

Höjdpunkterna i denna film är dock inte på den barnsliga humorn utan mörkret och triangeldramat mellan Darth Vader, Luke och The Emperor. Darth Vader är en fantastisk filmskurk och han får mer utrymme i denna film än förra filmen. Filmen har en klassisk "big reveal" som måste kommit som en överraskning första gången jag såg filmen. Det är en upplevelse jag inte kommer ihåg. Såg jag filmen på bio eller på vhs? Oklart. Men scenerna med Darth Vader är i alla fall fortfarande denna films styrka.
Darth Vader: Impressive. Most impressive.

Harrison Ford står ut bland skådespelarna men jag gillar Carrie Fishers jobb också. Mark Hamill har jag alltid haft lite svårt för. Ser han inte lite stel ut mest hela tiden? Regin släppte Lucas ifrån sig och jag kan bara ge mitt bifall. Precis som med Lucas andra storvinst Raiders of the lost ark blir det bäst när Lucas står för story men andra skriver manus och regi (Spielberg i det fallet).

Detta är fortfarande en stark film men den lever en hel del på sina nostalgipoäng. Jag blir helt enkelt inte lika hänförd av sagans mäktighet längre. Betyget blir därför något lägre än vad jag kom ihåg den som men den traktar fortfarande ett högt betyg.

Jag ger Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back fyra dåliga odds av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Star Wars (1977)

Hörrni, nu när jag har tragglat mig igenom den "nya" trilogin, hoppas jag verkligen att de gamla klassiska filmerna levererar...

Star Wars också kallad "Star Wars: Episode IV A new hope" nu för tiden är bästa sortens äventyrsmatiné. Jag blir så glad där jag sitter nedsjunken i fåtöljen att jag börjar dirigera med fötterna i luften till eftertexterna och tillhörande musik. Detta är en underbar film. Jag måste erkänna att jag fick rysningar när inledningsmusiken dånade igång och när jag såg det stora skeppet komma glidande över huvudet på mig. Det är något speciellt med denna film...

Även om jag känner nostalgin kan jag också se varför filmen fungerar så bra. Miljöerna är bra "målade", historien är klassisk och rättfram. Tempot i filmen är långsamt där det behövs (titta bara på inledningen av denna film - ljuvligt långsamt tempo). Tid ges åt att presentera och utveckla huvudpersonerna. Dialogen är underhållande och humoristisk där 3PO allt som oftast är riktigt fyndig. Den går inte heller över gränsen till fånig i mina ögon, den farsartade humorn är obefintlig i den gamla originalversionen.

A new hope är en historia om de tre indviderna, Leia, Luke och Han Solo. Eller fyra om man räknar med C-3PO. Om Han Solo kan kalla Jabba the hut för "a human being" kan jag kalla 3PO för en individ. Allt annat än våra huvudpersoner är på något lustigt sätt i kulisserna, i fonden. Det är våra hjältars resa, deras vedermödor och motgångar vi får se. Politiken mellan det onda Galactic Empire och The Rebels är bara en kontext. Lustiga aliens och figurer som i denna film lyckligtvis till stor del pratar andra språk än engelska syns också som kuriosa i ett antal scener, speciellt på Tantooine. Till och med filmens jedi, Obi-Wan Kenobi är en "supporting role", om än viktig sådan.

Filmens skurk är Darth Vader och som sådan är han suverän. Är detta en av topp fem bästa filmskurkarna genom tiderna så säg? Och som många bra skurkar, inte minst de bästa Bondskurkarna, är han med väldigt lite. En del av tjusningen med Darth Vader i denna film är att en mystik byggs upp runt honom. Hur stark är han egentligen? Lord Vader: "The force is strong with this one!"

George Lucas hade en vision när han gjorde denna film och jag kommer alltid hylla honom för hans vision och världen han byggde. Men redan i slutet av 90-talet hade Lucas förmörkats av den onde och han började ändra på sina filmer. I denna film syns det bland annat i rymdhamnen Mos Eisley. När Luke, Obi-Wan och de två droiderna anländer till staden har Lucas adderat några scener. Vid sidan av nyhetens obehag slår det mig genast att de adderade scenerna representerar det som Lucas gjorde så dåligt med den "nya" trilogin. Det är fåniga aliens och "dratta på ändan"-humor. I scenen jag tänker på ramlar en ryttare av ett stort elefantliknande djur. Helt meningslöst tillägg till filmen.

En annan sak Lucas lagt in är mer förlåtligt då han adderat en scen mellan Jabb the Hut och han Solo vid Millenium Falcon. Jag har för mig att Lucas ville haft med den från första början men att något med trickfilmningen inte funkade och det gick inte. Scenen adderar i och för sig inget extra om Han Solo eller Jabba, men scenen är väl ok.

Den tredje ändringen som jag vill nämna är den klassiska "Han shot first"-scenen. Självklart tycker jag att scenen från 1977-versionen av filmen är den bästa. Han Solo är en pragmatiker och han ser om sitt hus först och främst. Gör det honom till en sämre protagonist? Nej knappast, men tydligen var detta ett känsligt ämne för Lucas om man betänker hur han har micklat med den scenen fram och tillbaka. Den scenen har dessutom Joss Whedon säkert blinkat till lite i en motsvarande scen i Sernity när Mal sitter ner med Mingo and Fanty och diskuterar att Mal dumpat en last när han blev bordad av The Alliance...

Det finns scener, som den när Luke, Leia och Han Solo dansar ut ur bilden i slutscenerna som om de vore tagna ur Singin' in the rain, som är lite fåniga, men de tillåts passera genom min av nostalgi förlåtande lins.

Humorn i filmen är faktiskt mycket bättre än vad jag mindes den och det mesta står C-3PO för. Han är som en mild brittisk gentleman. Han har en skur av roliga repliker. Roliga, inte för att de är sarkastiska eller "snappy", utan för att han genuint är en försiktig och ängslig figur. C-3PO: "We're doomed."

Sen gillar jag givetvis Han Solo också. I denna film kommer han med först en bra bit in handlingen och det funkar perfekt. Vi får se mer av honom i femman och sexan så vi behöver inte lämna trilogin törstiga. Hans personkemi med Leia är på plats från första början. Jag gillar deras banter. Han Solo: "Your Worshipfulness." Hehe...

Vad jag gillar mest med filmen? Well, children, what is there not to like?

Jag lämnar er med en fråga. Döpte Lucas verkligen den tjocke stridspiloten hos rebellerna till "Porkins" av alla namn?

Jag tvekade en kort sekund på betyget, men insåg att det bara fanns ett betyg för mig just i denna stund. Låt det bära eller brista. Man får hänge sig ibland... Jag ger Star Wars fem arbetare på dödsstjärnan av fem möjliga.

Betyg: 5/5