Kajaki (2014)

Kajaki a.k.a. Kajaki: The True Story a.k.a. Kilo Two Bravo är ett docu-drama om en otäck incident i Afghanistan hösten 2006. Filmen har 100% på Rotten Tomatoes vilket verkade lovande. Detta var en av de tuffaste krigsfilmer jag någonsin sett, och då menar jag tuff med meningen att det var jobbigt att se den, extremt jobbigt till och med. 

Vi får följa ett gäng unga brittiska fallskärmsjägare på en utpost utanför byn Kajaki i södra Afghanistan. De var där för att skydda de civila från talibanerna. 

Inte ett enda skott utdelas mellan britterna och talibanerna i denna film, ändock är den olidligt spännande och groteskt realistisk. Tre av britterna ska ta sig ner från höjden och ta en position på en ås för att titta närmare på en vägtull som talibanerna satt upp för beskattning av de civila. 

För att ta sig dit går de via en uttorkad flodbädd där det visar sig att det kryllar av personminor som ryssarna lämnat efter sig 25-30 år tidigare. 

Hur ser det ut när en person går på en personmina? Hur ser det ut när en mina sprängs precis bredvid någon som ligger på sanden? Vad händer när helikoptern som anlänt för att evakuera skadade kommer för nära marken? Helikopterns rotorblad är kraftfulla och alla lösa stenbumlingar börjar rulla omkring i minfältet...

Detta är en otroligt välproducerad film. Jag vet inte riktigt hur de har filmat detta för att få det att se så realistiskt ut, både explosionerna och resultaten på soldaterna, men jag satt som fastklistrad under titten. Magen så spänd av terror att jag fick lite träningsvärk dagen efter.

Skådespelarna var nya bekantskaper för mig och alla var trovärdiga och såg ut att vara sin ålder. Mark Stanley i rollen som the medic Paul "Tug" Hartley och David Elliot som Corporal Mark Wright stod ut. 

Filmen inleds rejält långsamt. Vi får lära känna pojkarna. Det är lite svårt att hänga med då det mest är militär jargong, slang-uttryck och interna skämt. Det känns som att den långsamma inledningen fyller sitt syfte att visa två sidor av uppdraget; det monotona väntandet som på en milliskeund växlar till en kamp på liv och död. 

Filmen är så långt från man kan komma en "cool och tuff" krigsfilm likt Stallones Rambo III. Detta är en anti-krigsfilm i den högre skolan. För det är den effektiv och mycket bra. Men jag höjer ett varningens finger om att det också är en mycket jobbig och obekväm titt.

Betyg: 4/5

The Hornet’s Nest (2014)

We Were Soldiers från 2002 är en otroligt brutal krigsfilm. Jag har läst boken filmen bygger på och den är riktigt bra, We Were Soldiers Once... and Young. Filmen må vara ojämn och långdragen men andra halvan med slaget om Ia Drang mellan den 14:e och 18:e november 1965 är mycket realistisk. En svettig film detta. Scener som tar andan ur en och man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Detta är en av de krigsfilmer som fastnat i minnet och jag kommer ihåg vissa scener än idag.

En anledning att det finns en så detaljerad beskrivning av något som oftast försvinner i krigets dimmor är att journalisten Joe Galloway var med, embedded with, de amerikanska soldaterna och dokumenterade slaget samt skrev boken om det senare.

När jag så blev varse om The Hornet's Nest blev jag nyfiken. De två journalisterna Mike och Carlos Boettcher följde med amerikanska soldater in i lejonets kula, Barawala Kalay Valley, i Kunar provinsen i nordöstra Afghanistan våren 2011. Detta är inte en spelfilm likt We Were Soldiers utan en renodlad dokumentär. Med fadern Mikes berättarröst och "talking head" tas vi med under uppbyggnaden till och senare den nio dagar långa striden. 

Filmens styrka ligger i det intensiva att se dokumentära bilder från fajterna inklusive ljuden av kulor som viner förbi huvudena på journalisterna och soldaterna. Det är också starkt med bilder på och intervjuer med flera av de sex amerikanska soldater som dödades under striderna. 

Filmen behandlar också Mikes och Carlos relation. Mike har alltid varit den frånvarande pappan borta på jobb. Relationen var på uphällningen. Carlos valde att följa med på detta jobb mer eller mindre otränad för uppdraget. Båda klarade sig i vilket fall och deras relation fick en nystart som eftertexterna förkunnade.

Filmens svaghet är framför allt Mikes kommentarer och sammanfattningar som dels blir för tårdrypand, dels sätter för mycket fokus på honom själv och hans relation till sonen. När han har detta material hade det räckt och antagligen blivit bättre att låta videosekvenserna tala för sig själv. Jag blev lite trött på honom till slut, även om det inte drog ner jättemycket.

Den andra svagheten är att filmen visar med tydlighet hur kaotiskt en firefight i de afganska bergen blir. Svagheten ligger i att vi som åskådare aldrig förstår var soldaterna var, vare sig de amerikanska eller de afganska. På ett sätt spelar det till filmens fördel, just det där om "the fog or war". Men det hade inte skadat om Mike lagt ner mer tid att beskriva scenerna och arenorna samt ge en översikt lite då och då istället för att prata om sig själv.

Filmen avslutas med en lång sekvens av den ceremoni då de döda vännerna tas farväl av hemma på basen. Mike filmade detta utan att de inblandade visste om att kameran rullade. Den är lyckligtvis okommenterad och det blir starka bilder. Inte så mycket flaggviftande framför kameran utan ren och skär sorg. Mike måste dock ge sin kommentar på detta också, journalist som han är, vilket inte hade behövts men ändå...

Betyg: 3/5

Warfare (2025)

 

Warfare är en biprodukt från Civil War. Före detta Navy SEAL Ray Mendoza arbetade för Garland som militärexpert och det ledde till att de tillsammans skrivit och regisserat Warfare. Det är en BOATS om the Battle of Ramadi i november 2006 där Medoza själv deltog och där hans vän Elliott blev invalidiserad. Medoza ser filmen som en hyllning till sin vän Elliot. 

Warfare bygger på minnesbilder från killarna i teamet, minst minnen från två olika detlagare krävdes för att "grejen" skulle kvalificeras. Filmen utspelas mer eller mindre i "real time", 90 minuter av ett rent krigshelvete.

Detta är en av de mest obehagliga krigsfilmerna jag sett. Ljudproduktionen spelar en stor roll här. Filmen har inget score, istället är det klafsande från människokroppar, skrikande och smattret från automateld som står för ljudintrycken och intryck gör dem. Inledningsvis, innan helvetet bryter ut, spelas ljud inne från killarnas huvuden upp, som en tung andning hos Elliott när han ligger med sitt sniper rifle och övervakar korsningen de har i uppdrag att övervaka.

Filmen är en svettig upplevelse, men tyvärr svalnar filmupplevelsen ganska snart. Den kommer inte upp i nivå med de bästa krigsfilmerna som bygger på verkliga händelser såsom Black Hawk Down, We Were Soldiers eller 13 Hours.

Efter några dagars funderande har flera saker som inte känns så lyckat med filmen poppat upp.

Jag skulle vilja hävda att filmen är något av en "one trick pony", det är så enkelt att krig är ett helvete. Allt annat har klippts bort. Vi ser endast denna grupp i närbild under 90 minuter. För att ge en helhetsbild måste man zooma ut, men det är filmen inte intresserad av.

Insatsen som gick överstyr beskrivs alltså inte alls. Garland och Mendoza vill visa att krig är meningslöst för den enskilde soldaten med "boots on the ground". När man läser på verkar det som att hans team hade i uppdrag att skydda andra soldater som utförde "the main objective". I vissa kretsar skulle det haft betydelse, att stå upp för dina bröder i fält, men här nämns det inte alls.

Filmen vill också visa på "the fog of war", hur all moral och etik kastas ut genom fönstret. Här symboliserat med hur de invaderar en privat familjs hem och sätter upp sin postering vilket resulterar i att hemmet totalförstörs. Filmen ska också visa kaoset som uppstår då mannar i gruppen blir sprängda och allt går åt fanders. Det är här jag blir lite tveksam. Detta ska föreställa ett team Navy SEAL som är de mest disciplinerade, tuffaste och vältränade soldaterna amerikanerna har, endast slagna av Delta Forces. I alla fall om man generaliserar. Teamet beter sig inte som att de vore eliten.

Eftersom Medoza var där själv har jag väl inget att säga till om, men jag fann vissa saker konstiga och de kändes rent ut sagt felaktiga. Det finns flera exempel. En av killarna i filmen är lite knubbig. I eftertexterna får vi se "split screens" med den verklige soldaten och hans skådepelare sida vid sida. Soldaten var i detta fall tränad, muskulös och allt annat än knubbig. Mycket förvånande i en film som så tydligt aspirerar på att vara en autentisk återskapelse av händelsen. Ett annat exempel är då en av dessa Navy SEALs råkar administrera en morfinspruta bakofram så att han fick dosen i sin egen tumme istället för hans kompis som ligger på golvet och skriker av smärtorna. Lite pajasaktigt. Det blir en konstig vajb.

Dessutom, när det andra Navy SEAL-teamet till slut når fram till våra hjältar är killarna i det teamet större, mer vältränade och mycket mer disciplinerade. De håller huvudet kallt och efter de anlänt är det helt slut på kaoset. Det är något som inte känns helt rent här. 

Men man får ge Garland och Mendoza att det antagligen är så här minnet fungerar och att det vi ser är vad första teamet kommer ihåg... Å andra sidan, det finns ju alltid två sidor, sägs det ofta att anledningen till att elitteam tränar så otroligt mycket är just för att de ska agera med ryggmärgsreflexer i kaos och under max stress. Men det behöver ju inte betyda att minnet hos de inblandade ser det så. Intressant att fundera på...

Warfare hade nog varit ett snäpp mer intensiv om jag sett den på IMAX just på grund av ljuddesignen som var filmens "huvudkaraktär". Jag hade ändå ont i magen efter att ha sett den hemma i filmrummet, tänk då hur det varit i en biograf. 

Bra film, men det hade varit mycket mer intressant med en film där vi fått veta kontexten, att de zoomat ut för helhetens skull. Men, åter igen, det var inte syftet med filmen så då blev det som det blev.

Betyg: 3/5

The Horse Soldiers (1959)

Jag trodde att The Horse Soldiers var en western i samma stil som Fort Apache men den visade sig vara en film från det amerikanska inbördeskriget. Nästan en western alltså. Filmen är mycket löst baserad på den berömda Grierson's Raid då 1700 kavallerisoldater från nordstaterna red långt in i fiendens område och förstörde en viktig tågpunkt som sydstaterna behövde för sitt underhåll som mat, ammunition och annan utrustning.

Filmen var överraskande spännande som actionfilm trots att vi inte ser några blodiga scener eller liknande... Det är filmen allt för gammal för. Jag kände till den historiska händelsen men när det blev uppenbart att filmen tog sig stora friheter med historien, framför allt i slutet av filmen, blev det lite spännande att se hur det skulle gå. 

Istället för att vända åter norrut efter raiden och då möta de sydstatare som jagade dem tog sig Grierson och hans mannar sig vidare sydväst till Baton Rouge som hölls av Nord. Detta var just det som hände i verkligheten men här i filmen råkar de ut för fler kollisioner med sydstatarna.

Filmen är en ganska effektiv anti-krigsfilm. Tre huvudpersoner står i fokus. Först och främst John Wayne som ledare för den lilla gruppen. Han har döpts till Colonel John Marlowe här. Hans antagonist är hans pacifistiska fältdoktor Dr. Kendall som spelas av Willam Holden. Den tredje intressanta karaktären är Constance Towers' Miss Hannah Hunter of Greenbriar "plantation", en sydstatskvinna som råkar få reda på Marlowes planer och då måste tas med på resan med de förhatliga yankees på deras smutsiga förvärv. Någon skulle kalla det kidnappning, någon annan kanske kallar det att de lät henne få leva (med tanke på alternativet...).

Dynamiken mellan de tre är filmens behållning. Alla tre lär sig att se den andra sidan och blir starkt påverkade på olika sätt och ändrar på vissa av sina ståndpunkter. Constance Towers blir efter ett tag filmens lysande stjärna. Hennes karaktär utvecklas så mycket genom filmen att hennes utseende ändras till och med. Bra skådespelarinsats.

Vid sidan av karaktärsutvecklingen och dynamiken mellan de tre huvudkaraktärerna ger filmen också en intressant inblick om hur Nord och Syd såg på varandra och hur soldaterna behandlade civilbefolkningen. Filmen visar på fall där de stridande INTE massakrerade civilbefolkning stup i kvarten. Det kändes som något annorlunda än vad man är van med nu för tiden... Detta var så klart inte ofelbart men även i den historiska beskrivningen kan man läsa om hur Union-soldaterna lämnade ut mat och medicin till stadsborna i Newton Station innan de brände hela lagret med vapen, ammunition och andra förnödenheter till Syds starka fäste i Vicksburg. Griersons lilla expedition uppdrag var att spränga tågförbindelsen och lager som det i Newton Station, men också som avledningsmanöver inför General Ulysses Simpson Grants stora attack på Vicksburg sommaren 1863.

Rekommenderas till dem som gillar Ford, Wayne, inbördeskriget eller westerns lite generellt sett.

Betyg: 3/5

Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

Letters from Iwo Jima (2006)

Letters from Iwo Jima blev något av en besvikelse för mig. Denna film bygger på en bok som samlat brev från japanska soldater på Iwo Jima hem till sina nära och kära hemma i Japan. Och följaktligen är det nog de delar av filmen som fokuserar på soldaternas privatliv och deras familjer som är filmens styrka. Men filmen spenderar inte speciellt stor del på dessa bitar. Jag kan nästan tycka att den skulle gått all in för det personliga perspektivet och skippat slaget helt och hållet.

När det kommer till slaget ur japanernas perspektiv var filmen en grav besvikelse. På grund av filmens snäva budget, cirka 20% av budgeten för Flags of our fathers, får vi en fattigmansbeskrivning av slaget. Jag får aldrig känslan av att detta var ett slag med fler än 20.000 stridande på vardera sidan. Istället får vi följa små grupper av soldater och vi ser aldrig mer än en handfull soldater i bild. Det blir urvattnat och tamt. Dessutom lyckas inte Clintan med team att få ordning på slaget varken koreografiskt eller logistiskt. När är de där och när är de här? Plötsligt ska några korsa ön... Men varför och hur? Det mesta från slagfältet var undermåligt.

Filmens inledning då japanerna förbereder sig inför slaget var något bättre men även här saknar jag fokus på vad de egentligen utförde. Vi har här ett försvar av en ö mot överlägsen fiende där försvararna höll ön i 35 dagar istället för de maximalt 5 dagarna det skulle ta att inta ön (enligt amerikanarnas beräkningar). Väldigt lite av strategin och taktiken som försvararna genomförde kom fram i filmen. Detta kanske beror på att man helt enkelt inte har dokumenterat hur det gick till, eller så är det på grund av den låga budgeten. Det enda alternativet jag kommer på vore att det nedprioriterades av Clintan och hans gubbar.

Ett exempel är tunnlarna som japanerna grävde ut, cirka 18 km tror jag det var. Detta var också som vi såg i första filmen en stor överraskning för anfallarna. Det enda vi fick se av det bygget var några få mån som stod och duttade med gamla hackor som tagna från Chaplins The Goldrush, långt från en industriell utgrävning av tunnlar i defensivt syfte... Som historiskt dokument kändes denna scen, likt många andra, mycket grumligt.

Överlag en besvikelse. Filmen gav mycket lite insikt om de japanska soldaternas inre liv och den gav ännu mindre om slagfältet och hur slaget gick till.

Betyg: 2/5

Flags of Our Fathers (2006)

Mina två första val i Clintanpodden blev Clintans WWII-projekt, Flags of our fathers samt Letters from Iwo Jima. Clintan ville göra två filmer om samma slag, en från amerikanarnas synvinkel och den andra ur japanarnas synvinkel. Vi inleder med den första filmen, Flags of our fathers.

Jag är helt klart mer intresserad av de krigshistoriska aspekterna av filmen än mina poddbröder Frans och Joel. I podden pratar jag om bakgrunden och betydelsen av slaget.

Filmen fokuserar dels på invasionen och slaget om Iwo Jima, dels på propagandan efter slaget hemma i USA för att myndigheterna skulle övertyga allmänheten att låna ut pengar till "the war effort".

Problemet med filmen är dess klippning. Hela filmen slits itu av klippningen mellan modern tid då flaggresarna är gamla män, slaget på Iwo Jima och den ikoniska flaggresningen samt finansieringsturnén genom USA som de tre överlevande flaggresarna tvingades delta i. Tyvärr förtar det upplevelsen och hindrar oss som åskådare att verkligen komma in i historien, varken om slaget eller där hemma. Detta är lite synd. Vi diskuterar i podden vad detta kan bero på men vi kom nog inte fram till något bra svar.

Då det kommer till återskapande av slaget så gjordes det ganska bra men filmen kommer inte i närheten av intensiteten hos filmer som Black Hawk Down, Saving Private Ryan eller We Were Soldiers. Vi får varken följa plutonen under någon längre tid vilket skulle gjort att man förstod vad som hände med dem, eller knyter an till karaktärerna och deras öden. Vi får heller inte en vettig överblick över hela slaget och vad som hände.

Det blir lite samma med scenerna från hemma i USA. Allt känns fragmenterat och förryckt. Behovet av ny finansiering för att kunna fortsätta kriget mot Japan, allmänhetens krigströtthet och sug efter "heroes" blandas friskt. Cynismen hos politiker och höga militärer kommer dock fram med tydlighet.

Överlag var filmen solid med ett gott hantverk förutom galenskapen med klippningen.

Efter titten hade jag höga förväntningar på Letter from Iwo Jima då jag trodde att vissa av hålen i berättelsen i Flags of our fathers skulle fyllas igen. Nu efter att ha sett båda filmerna har det första intrycket av denna film svalnat rejält och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

The Covenant (2023)

The Covenant är en påhittad historia om en av amerikanarna anställd afghansk översättare som råkar illa ut då hans kollegor åker hem till USA. Den bygger inte på en specifik historia utan på en verklig situation rent generellt sett. 

En av mina käpphästar är att vissa genrer vinner på att vara BOATS, based on a true story, och det är framför allt krigs- och sportfilmer. Problematiken filmen behandlar är välkänd, den har också kommit upp angående översättare som arbetade med de svenska trupperna som stationerades i Afghanistan.

Filmen är regisserad av Guy Ritchie och den är ett avsteg från hans vanliga actionkomedier som ingen tar på allvar. Denna film har ett budskap och handlar om ett verkligt problem. Vet inte om det var hans samvete som hört av sig eller om det bara för att "casha in".

I huvudrollerna ser vi en vältränad och skäggig Jake Gyllenhaal som Master Sgt. John Kinley samt det för mig nya ansiktet Dar Salim som översättaren Ahmed Abdullah Yousfi. Skådespeleriet var innerligt dvs de båda var seriösa och gav allt för sina karaktärer. Personligen tyckte jag att Salim var filmens standout. Han hade en mindre yvig roll än Gyllenhaal men han hade ett stoiskt lugn och vemod som jag uppskattade mycket.

Filmen var i partier mycket spännande. När slutet närmade sig var jag nyfiken på att se vilket typ av slut de skulle välja; det realistiska eller ett Hollywood-slut. Det realistiska hade varit sorgligt, tungt och antagligen lämnat åskådaren med en massa obehagliga tankar. Hollywood valde Hollywood tråkigt nog.

Betyg: 2+/5

The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

Tuntematon sotilas (2017)

Okänd soldat är en finsk krigsfilm från 2017, den tredje filmatiseringen av Vainö Linnas roman med samma namn från 1954. Filmen följer ett antal soldater under Fortsättningskriget 1941-1944. Detta är kriget mellan Finland och dess allierade Tyskland mot Sovjetunionen ett år efter Finska vinterkrigets slut (1939-1940).

Jag insåg snart att filmen skulle utspela sig över flera år och att man som åskådare antogs känna till krigets förlopp, så jag stannade filmen och läste på vad som hände. Man kan grovt sammanfatta att efter att finnarna förlorat en hel del land under Vinterkriget försökte de, inledningsvis framgångsrikt, ta tillbaka de förlorade områdena under Fortsättningskriget. Men krigslyckan vände och sedan var de på defensiven ända tills de tvingades till förhandlingar och mer förluster. Svårt att besegra jätten i öster helt enkelt...

I filmen får vi se många namnlösa finska (och ryska) soldater dö men den fokuserar mestadels på en liten grupp soldater som vi får följa "until the bitter end" så att säga. Det känns inte som en film som hyllar individuella prestationer men man blir ändå som åskådare mycket engagerad i deras öden. Favoriten var filmens huvudperson Rokka, förträfflig spelad av Eero Aho. Han fick mig att tänka på Sergeant Elias (Willem Dafoe) i Oliver Stones Platoon från 1986. Andra soldater vi fick lära känna lite närmare var Koskela, Hietanen, Kariluoto och Vanhala. Hjärtat blöder...

Detta är en otroligt imponerande storfilm från våra bröder och systrar i öster. Det är bara att buga ock bocka och hatten av. Filmen är lång och som ofta med filmer på tre timmar eller mer kommer man som åskådare in i en speciell känsla under filmens gång. När filmens eftertexter rullar känns det nästan konstigt i stunden när man återgår till vardagen.

Som antikrigsfilm är den effektiv och jag fann den otroligt dramatisk under sista timmen när finnarna trycktes tillbaka av ryssen. Jag ville så gärna att åtminstone Rokka skulle få överleva. Men förutom att jag levde mig in i hans och hans familjs situation kändes filmen samtidigt för övrigt lite distanserad. Det blir lätt så med filmer som hoppar snabbt framåt i tiden. Det känns fragmenterat och närheten till karaktärerna minskar lite var gång man rycks iväg och hoppar till en ny sekvens. Det var samma sak med en film som Doctor Zhivago som jag såg i våras.

Men missförstå mig inte nu, detta är överlag en mycket, mycket bra film som vansinnigt nog tyvärr känns högst aktuell nu hösten 2022.

Betyg: 4/5

Den 12. mann (2017)

"Den 12. mann" är ett norskt historiskt drama som bygger på verkliga händelser. Jan Baalsrud var den tolfte mannen, den enda som kom undan tyskarna när ett team norska soldater skulle angöra landet och utföra sabotageuppdrag under andra världskriget. 

Händelsen är vida känd och Jan har kallats "mannen med nio liv". Varje år genomförs Baalsrudmarschen som följer de 200 km han flydde från västra Norge in i Sverige.

Filmen är riktigt bra gjord och känns mycket noggrann med att följa de historiska händelserna till minsta detalj. Den undviker att vara allt för sensationalistisk eller sentimental vilket hedrar teamet bakom filmen. Filmen är ursinnigt spännande bitvis, speciellt under dess första halva.

Tyvärr kändes lite för lång med sina 135 minuter speltid. Det blev en del repetition mot slutet och jag tänker att de kanske med fördel borde ha tajtat till berättelsen lite. Inte skrivit om historien, såklart, men valt vilka delar de ville fokusera på. Ni vet talesättet från Hollywood: "Kill your darlings"...? 

Filmen är regisserad av norskholländaren Harald Zwart som tidigare har regisserat svenska "Hamilton" och "The Pink Panther 2" med Steve Martin. Huvudrollen spelas av Thomas Gullestad som var en ny bekantskap för mig. Däremot känner vi igen Jonathan Rhys-Meyers i rollen som den den intelligente och elake SS-mannen Kurt Stage. Han är isande kall i denna roll vilket förefaller passa honom utmärkt.

Filmen är bra, men jag fann ändå historien i sig mer intressant än filmen för övrigt. En välproducerad dokumentär skulle kanske varit ännu bättre? Denna film känns i och för sig rejält dokumentär men ändå inte riktigt. Den norska filmen "Ni liv" från 1957 behandlar samma historia, en film som jag dock inte har sett så jag kan inte jämföra de två.

Jag fascineras av historien och fann filmen bra, men inte lysande. Tillräckligt bra för en trea i alla fall. Så det blir en rekommendation till alla som intresserar sig för denna händelse eller andra världskriget rent generellt.

Betyg: 3/5

Lawrence of Arabia (1962)

Jag hade faktiskt tänkt se denna film en längre tid. Jag var nyfiken på den som en av de riktigt stora klassikerna. Men med en löptid på 218 minuter fanns det nästan aldrig tid att riktigt komitta sig. 

Döm då om min förvåning när filmen kom på tal när jag var och hälsade på min gamle kompis Olof, känd från Bowiepodden. Han hade sett just denna film nyligen. Första gången för honom också. Jag fick en spark i baken och inledde min titt redan samma kväll. Men eftersom jag startade filmen sent om kvällen en söndag såg jag endast lite av inledningen, men dagen efter såg jag hela resten av filmen i ett enda långt svep.

Wow, vilken härligt positiv upplevelse! Jag gillade verkligen filmen. Den hade en skön stajl och känsla. Filmen följer T. E. Lawrence en brittisk officer stationerad i Kairo under första världskriget. Han får i uppdrag i att försöka samla arabiska beduin-grupper i kriget mot Turkarna som hotar från nordöst. 

Peter O'Toole är glimrande i rollen som den egensinniga och enigmatiske Lawrence. Jag gillade honom mycket. Filmen hoppar då och då framåt i tiden men följer Lawrence resa från missförstådd underofficerare till överste i armén och dubbad "Lawrence of Arabia".

En bra bit in filmen satt jag och funderade på Rand i The Wheel of Time. Lawrence påminde mig flera gånger om Rand och så slog det mig som en blixt från klar himmel. Eureka! Robert Jordan var ju som känt influerad av Frank Herberts böcker i Dune-serien, och Frank Herbert var i sin tur influerad av mellanöstern i allmänhet och Lawrence of Arabia i synnerhet. Va, har jag härlett ursprunget till Rand al'Thors personlighetstyp? Envisheten, övertygelsen, galenskapen... Quelle spectaculaire!

Filmen är en episk berättelse av typen "matiné". Den går inte ner med lätthet, den är aslång och filmen inleds med nästan fem minuter "overture" och i mitten begåvas vi med ett "intermezzo". Det vi nu för tiden helt enkelt kallar "kisspaus". Men allt i allt var denna mycket bättre än förväntat och jag är jätteglad att jag äntligen har sett filmen. David Lean är en vass regissör. Hans "Brief encounter" är fantastisk, och nu denna. Vad mer kan han ha att erbjuda...?

Betyg: 4/5

Operation Mincemeat (2021)

Vi alla har våra favoritgenrer. En av mina är dramafilmer om spelet bakom kulisserna i det kalla kriget eller andra världskriget. Och om det senare handlar denna brittiska produktion. Operation Mincemeat var namnet på den operation engelsmännen utförde för att lura Hitler om var de skulle landstiga i Medelhavet sommaren 1943. Ett år senare pågick liknande operationer för att lura tysken var D-Day skulle ske. De allierade landsteg på Sicilien och detta ville de givetvis dölja. Istället låtsades de sikta in sig på Grekland.

Som taget ur en spionroman av Ian Flemming dumpade de en död kropp med en påhittad identitet utanför den spanska kusten. Spanien var vid denna tiden neutralt. Men britterna visste att de spanska myndigheterna läckte som ett såll och att tyskarna lätt skulle få tag på alla eventuella hemligheter som den döde kroppen hade med sig. De planterade dokument som indikerade en förestående invasion av Grekland.

Filmen är pratig och miljöerna är fantastiskt tidstrogna. Den innehåller inte mycket action, det är inte den typen av krigsfilm. Skådespelarna bär den på sina axlar. Det är bra, men inte lika bra som Darkest hour med Gary Oldman som vi sett så många gånger. Den filmen har både bättre manus och skådespeleri.

I dagens film lyser Colin Firth i huvudrollen starkast. Andra framstående ansikten är Kelly MacDonald, Mark Gatiss och Jason Isaac som M. Penelope Wilton som spelar den äldre vänliga damen på bänken i After Life är mycket bra här också. Matthew Macfadyen var ny för mig och han skötte sig riktigt bra som motpol till Colin Firth.

M frågar sig den observante läsaren. Ja, detta är en sann historia, något man kan läsa om på både internet och i böcker, och detta är den operation som en ung Ian Fleming deltog i och hans chef kallas M här i filmen. Oklart om just detta är taget ur historien. Jag gissar att Flemings roll har gjorts lite större i filmen men det gör mig intet. Det är mycket lustigt med flera små och rara blinkningar till Flemings kommande bokserie om agenten vi alla älskar. Fleming spelas av den för mig obekante Johnny Flynn.

Allt som allt var detta en mycket trivsam film och den får en stark trea. Långt ifrån lika bra som Darkest hour men klart sevärd och värd en stark rekommendation.

Betyg: 3+/5

Greyhound (2020)

 

Jo, men jag kan gilla en bra krigsfilm lite då och då. Och jag har nu sett en sådan.

Idag ska vi prata om "Greyhound", en film med manus av Tom Hanks som också spelar huvudrollen. Jag valde filmen efter att ha insett att Hanks inträtt i en ny fas i karriären där han inte känns lika sablans tråkig längre. Filmer som "Sully", och "News of the world" har fått mig att börja gilla karln igen.

Filmen utspelas under WWII och handlar om Commander Ernest Krause, kapten på jagaren USS Keeling med kodnamnet Greyhound. Skeppet ansvarar för att skydda en konvoj mot tyska ubåtar under färden över Atlanten tidigt 1942. 

Det skeppades ofattbara mängder med soldater och material över Atlanten under kriget. Den första och sista delen av färden var mindre farlig då skeppen hade hjälp av flygövervakning. Den farliga delen av Atlanten, dit flygen inte kunde nå, kallades "the black pit". Det var där de tyska "Wolf packs" skördade många offer. 

Tyskarna sänkte cirka 3.500 fraktfartyg under The battle of the Atlantic. Det är en ofattbar siffra av antalet sjunkna skepp med över 72.000 döda på de allierades sida.

Så storyn är sannerligen väl värd att uppmärksammas. Filmen är kort och supereffektivt berättad. Efter någon minuts tillbakablick kastas vi ut på havet och där är det spännande hur man än väljer att se på kriget i övrigt. Filmen bygger på C. S. Foresters bok "The good shepherd" från 1955, en historisk fiction.

Tom Hanks dominerar filmen som är som en karaktärsstudie av den nytillträdda kaptenen. Hela filmen utspelas under drygt två dygn och vi får följa med- och motgångar. Den är otroligt spännande och ganska jobbig mentalt. The sea was angry that day, my friends.  

Det är en intressant men smal film. Den handlar endast om en överfart, man får mycket liten bakgrundstory och inget alls från efter de nått fram. Jag gillar filmens fokus, men det kräver att man som åskådare är intresserad av andra världskriget och en så smal fråga som kriget på Atlanten. Problem som kyla och saltvatten, för lite bränsle och ammunition, kommunikation mellan fartygen och amiraliteten i land, samt kryptering av fiendens kommunikation kommer i spel. Jag gillade den. 

Betyg: 3+/5

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

1917 (2019)

Ibland ska man gå in till en film helt ovetande vad som väntar. Detta är just en sådan film.

Man skulle inte ha sett någon trailer, läst om den eller lyssnat på några poddar om den. Då hade upplevelsen kunnat tangera det magiska. För dem av er som fortfarande på något outgrundligt sätt är ospoilade på denna film kan se filmen först och återkomma till denna revy senare.

Jag brukar vara känslig för spoilers och hålla mig ren, men det lyckades inte denna gång. Kan det ha varit så att jag sänkte min gard efter besvikelsen med "Dunkirk", och kanske inte var så sugen ännu en krigsfilm? Kanske. "1917" handlade ju dessutom om första världskriget, det tristaste av världskrigen.

Jag visste alltså redan före visningen att filmen gick i realtid (ur en av karaktärernas perspektiv), och att filmen upplevs som en enda tagning (eller två egentligen, före och efter Schofield förlorar medvetandet).

Till skillnad mot "Dunkirk" är denna film mänskligare, den har karaktärer som vi lär känna och tycks komma nära. Även de mindre birollerna lever upp på ett sätt som Christopher Nolan helt missade med sin tekniskt suveräna film. Därmed blir denna film så mycket bättre.

Men trots allt är "1917" en film som lever under sin egen skugga... Den är i ju i första han den där filmen som är (som) en enda tagning! Det är så synd för utan den filmtekniska finessen hade filmen kunnat vara precis lika bra, men vi hade sluppit jiddret om den detaljen.

Jag var mentalt medtagen när jag lämnade IMAX-salen i MoS. Var detta bra, eller rättare sagt exakt hur bra var detta? Jag behövde sortera mina tankar och efter en natts sömn på filmen växte den betänkligt. Detta är en förbaskat bra film helt enkelt.

Jag känner med Lance Copral Blake och Lance Corpral Scofield. Att sedan filmen är rent tekniskt briljant som gör närvarokänslan så påtaglig adderar till dess styrka.

Den bästa sekvensen var när de korsat ingenmansland och gick ner i bunkern. Wow, vilken grej. Blakes öde kändes bittert. Tommen Lannister från Game of Thrones! Den äldre brodern Blake spelades av Rob Stark från Game of Thrones. Scenen mellan honom och Scofield var fin.

Detta är kanske årets mest imponerande film på många sätt, och det kan mycket väl vara en av ett fåtal filmer från 2019 som kommer bli en riktig klassiker.

Betyg: 4/5