Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

Widows (2018)

Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5

True Grit (1969)

En känd gammal western med John Wayne som jag inte sett! Vafalls? Kanske inte så konstigt då jag sannerligen inte sett allt med The Duke, men jag gillar ju honom så det var ett enkelt val att se denna i samband med podden. Här i originalfilmen spelar Wayne mot den 21-åriga Kim Darby i rollen som 14-åriga Mattie Ross och musikern Glen Campbell i rollen som La Boeuf.

Det är kul att se den store och ofta type cstade John Wayne som en slarver och suput. Hans Rooster Cogburn är allt annat än trivsam i inledningen av filmen. Det är en något ovanlig roll för Wayne som allt som oftast spelar en klassiska amerikansk helylleshjälte. Samspelet med Kim Darby är överraskande uppfriskande och kul att se. Hon domderar med sin äldre och bra mycket mer erfarna kollega på ett hurtigt sätt. Metanivån när man vet vilka roller Wayne brukar ta adderar till denna film. Baby sister!



Personregin må vara helt ok, men filmen är inte speciellt innovativ inom de filmteknsiak grenarna. Musiken i filmen är dirket svag med en helt tokig tonalitet. Jag tycker inte att klämkäck orkestermusik som denna passade in i stämningen. I Shinypodden spekulerar jag och Carl om att bröderna Coens version antagligen är mer trogen bokförlagan och om det är korrekt kan man dra slutsatsen att man gjort om slutet på denna äldre version för att göra det mer positivt och lite mer familjevänligt.

Hela filmen är för övrigt ganska snäll och med glimten i ögat. Det känns inte farligt eller spännande på riktigt någon gång men filmen lever mycket på sina sköna skådespelare och deras inbördes personkemi. Älskade till exempel scenen när Mattie Ross förhandlar med hästägaren om återköp av ponnisarna. Hon är härlig Mattie, helt klart.

Dennis Hopper och Robert Duvall är båda minnesvärda i biroller i filmen.

Gå in på shinypodden.se och lyssna på poddavsnittet där vi pratar om både denna gamla goding och bröderna Coens nyinspelning.

Jag ger True grit tre tjejer som kan av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

MASH (1970)

Ok så jag är en "Robert Altman"-junkie. Jag gillar allt som oftast hans filmer och det inkluderar MASH från 1970. Detta är en av de starkaste antikrigsfilmerna jag sett. Det absurda med krig genomsyrar filmen trots att vi inte får se en enda scen från fronten. Under hela filmen får vi se doktorerna operera på skadade soldater. Det är rysligt äckliga scener med allt blod och en osentimental stämning. Dessa scener är på allvar, filmens humoristiska ton är som bortblåst. Operationsscenerna ger hela filmen en tyngd som är svårt att skaka av sig. Krig är skitigt.



Strukturen är episodisk och operationsscenerna avdela de olika episoderna allt som oftast. Det är lite synd att filmen är fragmenterad även om det också antyder den absurda situationen folket på MASH 4077 befinner sig i och hur människor i krig kanske upplever det. Huvudpersonerna Hawkeye, Trapper och Duke spelas av Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt. Det är helt underbara och jag älskar dem. De hanterar den absurda situationen med en svart humor och juvenila pojkstreck. Kirurgerna hanterar stressen och den absurda situationen på olika sätt. De är ibland elaka och stämningen i lägret är i högsta grad grabbig med vissa pennalistiska inslag. Men när de utför sina jobb är de fullt professionella och i den i övrigt humoristiska scenen när de åker till Tokyo visar de att de har hjärtat på rätt ställe.

Gänget är speciellt hårda mot Frank Burns i Robert Duvalls skepnad. Filmen visar dock hur Frank är egoistisk och elak mot underordnade så han får vad han förtjänar. Däremot tycker jag lite synd om Hot Lips O'Houlihan (Sally Kellerman). Hennes enda fel är att hon är extremt osmidig och fyrkantig i sin syn på regler. Det är mysigt att se att hon blir en i gänget under filmens senare del.



Under filmens gång hör vi en japanska radiostationen i bakgrunden som spelar amerikanska greenleaves i asiatisk tappning. En musikalisk inramning som gör stämningen än mer absurd. Detta förstärks också av de otroligt lustiga meddelandena i högtalarna om kommande filmvisningar i mässen. Det är idel krigsfilmer med glättiga och peppande synopsis. Så långt från den bistra verkligheten som lurar runt hörnet man kan komma. Antikrigsfilm deluxe detta.

Någon frågade mig om kopplingen mellan denna film och den efterföljande tv-serien. Kommentaren var att serien inte är lik filmen. Men efter lite funderande håller jag inte med. Serien är mycket lik filmen även om filmen är snäppet brutalare i det mesta, brutalare operationsscener, brutalare och hårdare stämning i lägret och brutalare satir över kriget som sådant. Några få skådespelare kom med över till serien från filmen där den mest betydelsefulla är Gary Burghoff i rollen som Radar.



MASh är otroligt bra och den är som bäst under de första två tredjedelarna. Vad som hindrar den från att vara en fullträff är den fragmentariska strukturen och att slutscenerna inte är filmens bästa. Hela sekvensen med fotbollsmatchen var inte så lyckad.

Jag ger MASH fyra hemresor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, missa för all del inte Bud Cort som meninge Boone!

PPS, Suicide is painless - bästa sången!

PPS, trailern!

Joe Kidd (1972)

Joe Kidd är en revisionistisk western av John Sturges med Clint Eastwood och Robert Duvall i huvudrollerna. I dessa filmer är det inte alltid ont mot gott, karaktärer på båda sidor är både onda och goda. De vita är inte alltid de goda och indianer eller mexikanare är inte alltid de onda. Elmore Leonard skrev manus som bygger på en historia från 1967 då Reies Tijerina ockuperade en domstolsbyggnad i New Mexico och krävde att traktens mexikanskättade bönder skulle få tillbaka land som stulits från dem.

Filmen Joe Kidd utspelas i new Mexico i början på 1900-talet. Clintan spelar Joe, en före detta prisjägare. Han blir erbjuden att delta i ett posse som ska jaga och döda en mexikansk bandit vid namn Luis Chama. Ledare för posset är den rika landägaren Frank Harlan, spelad av ingen mindre än Robert Duvall. Harlan är inte en snäll människa. Han är en ond en.



Joe tackar först nej och kommer därmed i konflikt med Harlans närmaste män, hyrda mördare (bland annat ser vi Paul Koslo här som spelade en naziblond slyngel i Mr Majestyk). Men när Joe får veta att Chama attackerat hans egen ranch och misshandlat en av hans anställda går han med på att delta i posset. Det blir en jakt upp i bergen med både fiender framför sig och mitt bland gruppen han rider med. Släng in en mörkhårig skönhet, en from prälle och några oskyldiga bybor så har Joe händerna fulla.

Filmen är helt ok. Den är simpel i sin handling och mycket bygger på Clintans skådespeleri där hans minspel som vanligt firar stora triumfer. Robert Duvalls überelake Frank Harlan är också tämligen underhållande att titta på även om han visar sig vara lite väl endimensionell.

Detta är inte den bästa western från eran men helt klart duglig och den kan rekommenderas till de av er som gillar westerns och Eastwood, men jag skulle vilja kalla detta en "minor" Clintan.

Jag ger Joe Kidd tre tågmurbräckor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy på Mr Majestyk 

Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991)

Dagens gemensamma film är en dokumentär. Denna gång handlar det om inspelningen av Francis Ford Coppolas Vietnam-film "Apocalypse Now". Detta är en dokumentär jag länge velat se. Jag hade hört att den i vissa kretsar ansågs vara bättre än filmen den dokumenterar till och med. Inspelningen av Coppolas djungelepos är mytomspunnen så jag förväntade mig något extraordinärt med denna docu.

"Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse" är dock en ganska ordinär dokumentär i sitt format. Den berättar kronologiskt om inspelningen och till det får vi se talking heads. De intressantaste bitarna är när man får se Eleanor Coppolas egna inspelningar från åren som inspelningen pågick.

Här kan man kanske fundera lite på om en dokumentärfilm per automatik blir bra bara för att ämnet den täcker är spännande eller intressant. Det är svårt att särskilja de två men jag anser att svaret är nej. Jag menar att även på ett spännande ämne kan en sämre dokumentär göras (Summit) respektive på ett kanske ointressant ämne kan en spektakulärt bra dokumentär göras (Exit through the giftshop).

Det som höjer denna dokumentär som gjordes i början av 90-talet är alltså allt filmmaterial som sköts av Francis fru Eleanor. Hon ville göra en egen dokumentär över filminspelningen men av det verkar det inte blivit något. Nu består denna dokumentär till en majoritet av hennes material. Det finns också nyinspelade intervjuer av de deltagande skådespelarna och filmmakarna men det läggs inte mycket tid på dem (lyckligtvis).

Filminspelningen skedde på Filippinerna under andra halvan av 70-talet. Coppolas hade investerat hela sin förmögenhet och intecknat huset för att få full artistisk frihet. Manuset skrev konstant om, bilder visas hur Coppola satt om kvällen och skrev manus för dagen efter. Hela projektet var mer eller mindre kaotiskt och Coppola menar att filmteamet långsamt blev galna på samma sätt som soldaterna i Vietnamkriget blev galna av hettan, djungeln och väntan.

Interna konflikter uppstod också. Coppola avskedade snabbt Harvey Keitel som Willard och tog in en nervig Martin Sheen. Senare under inspelningen fick Sheen en hjärtattack och hamnade på sjukhus under flera veckor. Skådespelarna tog droger i massor och levde sig in i rollerna så mycket att gränsen mellan fantasi och verklighet suddades ut. När de väl fick över en välgödd Marlon Brando tvingades Coppola argumentera med Brando om Kurtz motiv och dialog. Hela inspelningen var eljest.

Som tidsdokument är filmen jättespännande och för oss fans av "Apocalypse Now" är det en guldgruva. Jag hann aldrig se om den inför titten på dokumentären men jag är rejält sugen att se om den snart igen. Som dokumentär är dock "Hearts of darkness: a filmmakers apocalypse" bra men inte spektakulär. Jag ger den tre slaktade djur av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hur mottog mina Decennierbröder denna film? Blev de mörka i sina hjärtan?
Christian
Jojjenito

THX 1138 (1971)

Chrome Robot: You have nowhere to go. I am here to protect you.

Denna veckas gemensamma film är George Lucas tidiga sci-fi-klassiker THX 1138. Lucas har tagit namnet från denna film till det ljudsystem hans bolag har, THX. Detta var en film som länge legat på min "vill se"-lista. Jag trodde kanske inte att den skulle vara så jättebra, men man vill ju gärna se vad Star Wars "fader" gjorde i genren före han skapade den älskade trilogin.

Robert Duvall spelar THX 1138, en arbetare i denna mycket dystopisk framtidsversion. Filmen är som en blandning av 1984, Brazil och Twelve monkeys. Konsumtion är religion och sex är otillåtet. På något sätt har människorna övertygats att kontinuerligt ta lugnande medel.

THX 1138 lever tillsammans med LUH och hon vill att de ska fly från den mekaniserade staden under jordytan. Men alla människor, alla rum och alla aktiviteter övervakas och de älskande tu blir genast arresterade och ställda inför rätta.

Detta var en bister historia. Efter en mycket trevande inledning tar den sig rejält under andra halvan. Jag hinner få starka sympatier med THX och LUH, men filmen är oväntat krass och svår. Om Star Wars gör mig glad och uppåt, gör TXH 1138 mig ledsen och mörk.

Robert Duvall gör huvudrollen helt adekvat, men egentligen är han en skådespelare som jag aldrig varit speciellt förtjust i. Donald Pleasence gör en lustig liten biroll. Han spelar halvgalen på ett galet bra sätt. Kärleksintresset LUN spelas av Maggie McOmie och hon påminner om Samantha Morton från Minority report, en annan film som tematiskt kan liknas vid denna.

Det jag gillar mest med filmen är nog den dystopiska miljön och samhället som målas upp. En mycket rolig scen var bland annat när THX gick till en automat för att prata med en präst. Reklamjingel om att man blir lycklig om man konsumerar som fladdrar förbi får mig att tänka på Paul Veerhovens liknande framtidsversioner i filmer som Total Recall och Starship Troopers.

THX 1138 startar ganska svagt, tar sig klart mot slutet men avslutas innan jag blivit helt engagerad i historien eller karaktärerna. Det känns nästan som att det saknas en tredje akt i filmen. Som det är nu är filmen mer än ett orosmoln i mitt sinne än en klart lysande fyr. THX 1138 var kul men lite för lite, lite för sent för att bli en favorit. Jag ger den tre Cohagens av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tyckte då mina Decennier-kompisar? Inrättar de sig i leden som goda konsumenter, eller slår de sig fria från det totalitära samhällets förtryck? Movies-Noir och Jojjenito.

Läs också Roger Eberts text.

Network (1976)

Max Schumacher: And I miss my home, because I'm beginning to get scared shitless, because all of a sudden it's closer to the end than the beginning, and death is suddenly a perceptible thing to me, with definable features.

Inför starten av Decennierprojektet förra sommaren funderade jag en kort sekund över hur det skulle vara att recensera gamla filmer. Skulle det vara möjligt att se dem i perspektiv av den tid de gjordes? Detta är givetvis väldigt svårt. Mina revyer är ju mina personliga tankar, känslor och åsikter, inte filmhistoriska essäer. Därför är det enda rimliga att jag bedömer filmerna rakt upp och ner, som jag känner det nu när jag ser dem för första gången. Många filmer som blivit klassikers har uppnått den statusen på grund av att de var nymodiga eller skapade nya trender. Men det är också vanligt att efterföljande filmmakare förädlar koncepten eller vässar till det. Ibland har jag sett de uppföljande filmerna och då kan de gamla "originalen" kännas taffliga eller tunna.

Network är en film som kanske lider lite av detta. Den är en tämligen vass satir över tv-branschen där ratings och publiksiffror går före innehåll. Filmen är relevant än idag med alla dokusåpor och liknande. Men satrir är en färskvara och vi har dessutom sett en massa satir, bra sådan, inte minst under 90-talet. Därför måste jag säga att det Network har att erbjuda väger för lätt.

OK, även om satiren i filmen är lite gammal, hur är då filmen som film? Jomenvisst. Den är regisserad av Sidney Lumet och han är en gedigen filmmakare. Det syns ut i minsta detalj att det är hög kompetens bakom spakarna. Precis som i flera av filmerna i detta projekt är tidsandan mycket väl presenterad. Gillar man "look and feel" från sjuttiotalet ska man absolut kolla in denna film.

Jag har dock märkt att flera filmer från detta decennium har svaga karaktärer. Det gäller denna film också. Den kvinnliga huvudrollen, och filmens mest spännande karaktär, spelas av den på den tiden stora stjärnan Faye Dunaway. Jag kan inte med den människan. Hon är helt grotesk i mina ögon. Det är för mig helt obegriplig att hon setts som en skönhetsdrottning. Nu behöver givetvis inte filmens kvinnor, eller män, vara vackra för att jag ska kunna gilla dem, men de bör heller inte få mig att spontankräkas! Skönhet är ju en mix av utseende och karaktär och har personen i fråga inte det senare räcker inte ett eventuellt vackert ansikte. Det finns många kyliga skådespelare som stryker mig mothårs och då kvittar det hur bra de ser ut. På samma sätt finns det underbara, varma personligheter som i mina ögon är hur snygga som helst trots att de kanske inte skulle vinna en traditionell skönhetstävling.

Resten av de tunga rollerna spelas av ett gammalt garde med William Holden, Peter Fich och Robert Duvall i spetsen. De är ett gäng gamla gubbar som jag är helt ointresserad av. Tyvärr blir filmen tom på bra karaktärer och därmed tråkig. Det är så jag ser det nu för tiden i alla fall. Satiren må vara bra, men utan några varma hjärtan hos karaktärerna i filmen förblir jag kylig. Jag tyckte att filmen var bra gjord, men jag tyckte inte att den var bra.

Satirer om tv-nyhetsbranschen växer inte på träd men jag har några tips för er som vill förkovra er i ämnet. Min favoritfilm från genren är helt klart Broadcast News där Holly Hunter är magisk i sin rolltolkning, och där William Hurt och Albert Brooks inte är långt bakom. Den filmen är från 1987 och det är en av det årets bästa filmer. Sen kan jag tipsa om Aaron Sorkins tv-serie Newsroom som visserligen är ojämn men som i sina starkaste stunder är riktigt najs.

Network har länge rumlat omkring i mitt sinne. Adam från Filmspotting brukar nämna filmen minst en gång varje kvartal. Nu har jag sett den men tyvärr blev det inga stora rubriker från mig. Jag ger Network två reaktionära aktivister som går att köpa för pengar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

På grund av att jag sett så fantastiskt många sjuttiotalsfilmer och det faktum att jag också kommer skriva om filmer från Malmö Filmdagar som har premiär under september, så kommer jag lägga upp dubbla poster vissa dagar. Redan ikväll kommer ännu en sjuttiotalare, en film från en okänd regissör med namnet George Lucas!