The Banshees of Inisherin (2022)

Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?

Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.

Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.

Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.

Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?

Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.

Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som... 

Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.

Betyg: 2/5

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".

Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5

28 Days Later... (2002)

Låt oss starta med att ta en paus och begrunda vilken cool poster denna film har...

28 days later... är en intressant film. Den revitaliserade zombiegenren när den kom ut 2002 känns det som, men vad vet jag? Den största anledningen jag blev sugen på filmen är för att manus är skrivet av geniet Alex Garland. Filmen är dock regisserad av Danny Boyle som är en mycket kompetent regissör men en regissör som jag sällan blir speciellt övertygad av. Det är ofta något med hans filmer som stryker mig mothårs. De känns kalla på något sätt.

Med detta sagt kan jag sammanfatta att 28 days later... är en bra film där manus är dess svaga punkt och regin dess starka del. Haha, som det kan gå.

Filmen inleds otroligt bra och mer än halva filmen är bra skit. Inledningen med en ensam man som vaknar upp i ett övergivet sjukhus känner jag igen från första säsongen av The walking dead som kom ut åtta år efter denna film. Oavsett uppenbara efterapningar är detta i vilket fall ett bra koncept.

A hard rain's a-gonna fall

Under den inledande delen är stämningen och atmosfären i filmen lysande. Jag gillar scenerna med ett tomt London. Det är kusliga scener. När sedan vår hjälte Jim, spelad av den där fågelskrämman Cilian Murphy, träffar på två plus två andra överlevande är filmen i högform. Jag gillar Naomie Harris som bad assen Selena. Henne har vi sett i de senaste Bondfilmerna. Brendan Gleeson som Frank är alltid stabil. Glöm inte skyddsglasögonen för all del.

Filmens svaga del är från och med att vi får lära känna den käre doktorn (who?) och hans muntra pojkar. Här rämnar manus för mig totalt. Jag blir så less på denna trötta story med ett litet förband soldater som inom en månad efter att hela landet förintats har omvandlats till överkåta hormonstinna fotbollshuliganer. Det känns i alla fall fruktansvärt långsökt. Åter igen blir jämförelsen med The Walking dead lite relevant faktiskt. Där lever de överlevande i en tajt liten grupp som mer liknar en familj, om än med interna motsättningar. Att soldaterna här i 28 dagar later... helt skulle överkommit sina näras och käras död, hela landets sammanfall och rädslan för sin egen omedelbara säkerhet och istället bli dreglande kåtbockar som utan tanke tycker att det är en bra idé att våldta första bästa kvinna och flicka de ser. Suck. Uselt manus. Tyvärr Alex Garland, jag ger dig inte ett fripass denna gång. De som önskar sig en kamp mellan könen kan säkert tycka att denna stereotypiska skräckis som eldar på förutfattade meningar är bra dock.

Dessutom är sista biten av filmen helt orimlig då Jim får styrkor och förmågor som på inget sätt har förtjänats eller förklaras. Han går från att vara en ganska normal kille, typ ett cykelbud, till att bli en annan John McClane. Lite orimligt tyckte jag.

Jag är kluven som du hör, men filmen är ändå klart trivsam medan den rullar. Det är mest i eftertankens kranka blekhet som svagheterna med manus och slutet gör sig hörda.

Jag ger ändå 28 days later... tre korkade soldater av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Mission: Impossible II (2000)

Andra filmen i serien regisserades av Hong Kong-actionsnubben John Woo. Hahahaha. Fasen vad dåligt detta är. Jag som hade för mig att det var en fräsig testosterondängare med en massa härliga actionscener. Minnet kan verkligen lura en. John Woo kör med sina långa actionscener med stilistiska slow motion-sekvenser och alltid dessa vita duvor. Alltid duvorna. Vad är det han ser i dessa fria fåglar? Dessutom slow motion. Ok, ok, ok, vi ska inte helt dra ner filmen i skiten. Den har sina poänger men nu när jag såg om den blev jag chockad över hur krystad storyn är och hur eländigt trist den kvinnliga huvudpersonen är. Tompa är ungefär som väntat, som alltid duglig. Men jag känner ändå att filmserien inte riktigt satt sig och det kanske skiner igenom i herr Cruises insats.

Omöjligt uppdrag?

Ethan Hunt ska rädda världen genom att hitta och förstöra Chimera, ett våldsamt och dödligt virus som fallit i orätta händer. Till sin hjälp har han sitt team och en menlös kvinnlig inbrottstjyv, Nyah Nordoff-Hall. När Nyah blivit smittad av världens sista dos Chimera har Ethan 24 timmar på sig att återta den sista dosen antivirus Bellerophon för att rädda henne. Skit samma att han samtidigt riskerar att viruset kan sprida sig som en löpeld...

Mission: Impossible moments

John Woo går till överdrift med det mesta han gör. Även så med att lura publiken med de klassiska Mission Impossible-maskerna. I inledningen av filmen luras vetenskapsmannen Dr. Nekhorvich att han möter Ethan men det är en skurk som lurar av honom viruset. Ethan i sin tur lurar chefen för Biocyte att han är Dr. Nekhorvich. Huvudskurken Ambrose använder sig av en Ethan-mask för att avslöja Nyah som en dubbelagent. Och till sist den bästa MI-scenen då Ethan har satt en mask som förställer sig själv på Stamp. Den scenen är för övrigt korkad. Skulle Ethan ha förespått detta och förberett sig med att ta med en mask av sig själv. Horribelt, men cool scen i slow motion när Ambrose förstår sitt misstag. Allt förlåtet!

Action utan slut?

Filmen börjar bra med en grymt häftig scen där Ethan friklättrar på en svårklättrad topp i ett varmt ökenlandskap, typ Utah. Nästa stora action set piece är när Ethan och teamet ska bryta sig in i Biocytes labb i en skyskrapa samt efterföljande shoot out mot skurken Sean Ambrose och hans män. Den scenen kickar lite stjärt.

Filmens stora scen och huvudfokus ligger dock på den gigantiska scenen i filmens sista tredjedel (som det känns) när Ethan attackerar Ambroses "villains lair" på en halvö utanför Sydney. Först är det smyga och slow motion, duvorna, och allt är slut, Ethan tillfångatagen, men nej - lurade, explosioner, bron, motorcykeljakten och slagsmål i sanden. John Woo ger oss några glimtar av briljans, men scenen är också småkorkad på sina ställen och den sista fistfajten är helt onödig.

Skurken

Sean Ambrose är en ganska trist skurk. Han saknar den bra skurkens charm som gör att vi åskådare en sekund kan tveka på hans intentioner. Istället är han bara otrevlig och platt. Han påminner mig om skurken i Die Hard 4.0, som också var en svag karaktär. Däremot är Ambroses "hench man" Hugh Stamp, coolt namn, desto bättre. En bra hench man kan ofta hjälpa upp skurkbetyget, det vet vi sedan gammalt från Bond-serien.

Sammanfattning

Ok gott folk. Detta är en mycket svag film. Det största problemet för mig som prioriterar välskrivna karaktärer så högt är damen i distress, Nyah. Usel karaktär som drar ner hela sablans filmen. Dessutom har vi en ganska simpel och oinspirerande historia om viruset Chimera. Felet är inte viruset i sig utan hur hotet hanteras i denna film. Hur var det? Var virushot något som vi oroade oss för i slutet av 90-talet? Varför återkom det så ofta? Twelve monkeys 1995, Tom Clancy's Rainbow Six 1998 med flera... Till sista har jag nog aldrig varit ett jättefan av John Woos filmer, de blir inte mer än simpla actionfilmer med en för stor kostym på sig. Jag ger Mission: Impossible II två Kershaw Amphibians av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Calvary (2014)

Calvary 
    1. A sculptured depiction of the Crucifixion.
    2. A great ordeal.

Människor som är sönder. En kyrka som är sönder. Relationer, sönder. En ekonomi som gått i kras. Tro som vittrar. En Gud som är döv. John Michael McDonagh's Calvary är ett tungt drama om ett samhälle i kris, en man i kris. Brendan Gleeson's Father James får under en bikt veta att en av männen i hans flock blivit utnyttjad, torterad, av en katolsk präst under sju år som liten. Father James ser vem som biktar sig, vi ser honom inte. Mannen ger Father James sju dagar på sig att avsluta sina affärer och göra sig redo för på söndag om en vecka ska han döda honom.

Detta var en tung men mycket bra film. Brendan Gleeson är i princip med i varje scen i hela filmen och han bär den på sina breda skuldror. Han är bra men filmen lever lika mycket på en radda av riktigt bra birollsskådespelare som Kelly Reilly, Aidan Gillen, Chris O'Dowd och M. Emmet Walsh.

Just att Lord Baelish var med i filmen var i och för sig lite förvirrande. Vad gjorde han där skrek någon inne i huvudet på mig mest hela tiden. Samma grötiga viskande tal. Han var sig lik.

Filmen är ett drama om humanism, religion, tro och synder. Men den är lika mycket en spänningsthriller. "Vem gjorde det?" har här bytts till "Vem kommer göra det?". Den är spännande gott folk, det är inte svårt att sitta kvar till slutet.

Riktigt snyggt manus, bra skådespelare, tja ni vet som det brukar vara i brittiska filmer och en smärtsamt vacker natur från västra Irland. Stämningen och närvarokänslan i filmen är grym.

Topplisteämne? Vet inte, kanske. Får se vad mannen där uppe säger när det blir dags att dömas.

Jag ger Calvary fyra oförlåtliga synder av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Edge Of Tomorrow (2014)

Rita Vrataski: Come find me when you wake up!

Tom Cruise är en av de riktigt stora och "äkta" filmstjärnorna vi har. Visst, karln är en dåre i verkliga livet, men han levererar i princip alltid på den vita duken. Förra årets Oblivion var en av det filmårets största positiva överraskningar. Här är han också stabil.  Filmens regissör är Doug Liman som bland annat regisserat Bourne identity och producerat de övriga två i trilogin. Han är en mycket duglig regissör av actionfilm och det bevisar han än en gång med denna film.

Med bra skådespelare och bra regissör kan en sci-fi nästan endast misslyckas på grund av dåligt genomtänkt manus eller att filmen faller i en massa logiska luckor. Men denna sci-fi är bra! Den håller ända in i mål. Den är vad den är, lite för vek, men den är konsistent. Filmen bygger på en intressant och tankelockande idé om en invasion av aliens som han böja tiden och återspela slag mot fienden om och om igen tills de vinner. Människan är därmed chanslös, tills en och annan människa blir "smittade" av en alien och får samma "förmåga" att återuppleva samma dag om och om igen till DE lyckas. Intressant idé.

Filmen är alltså en blandning av Groundhog day (Måndag hela veckan) och en massa sci-fi-actions som Aliens, Battle Los Angeles eller Starship troopers. Denna films utomjordingar var snabba som attans. Idén att de är en sammanhållen organism återfinns i både Aliens och Starship Troopers och jag gillar det.

En annan sak som var mycket positivt var Emily Blunt som den kvinnliga hjältinnan Rita. Jag har aldrig gillat henne tidigare men här var hon en bad ass. Hon introducerades varje ny dag i en yogaposition balanserande på en böjd arm. Såg mycket svårt ut! Jag tycker hennes kemi med Tom Cruise var över medlet. Det funkade i alla fall. Precis som i Grounbdhog day lär ju Tompas karaktär Cage känna Rita medan hon träffar honom för första gången varje återstartad dag. Den dynamiken är en klassisk sci-fi grej. Rita som själv tidigare återupplevt dag efter dag nämner en man hon förlorat och det var smärtsamt då hon kände honom mycket väl efter alla återstartade dagar. Precis som Cage kom att lära känna henne alltså. Liman spelar inte upp denna komplikation speciellt mycket och det var nog bra. Det fanns tillräckligt under ytan att arbeta med som åskådare ändå.

Till sist vill jag berömma filmens höga tempo och häftiga actionscener. De efterliknar helt ogenerat stridsscenerna från Saving Privat Ryan och varför inte? De är ju spektakulära. Här blir det lite mer fragmenterat men varje gång de kastar sig ner i sina luftlandsättningslinor stiger pulsen lite.

Finns det då inget lite mindre bra att ta upp undrar nu vän av ordning? Jodå. Jag hade önskat att detta hade varit en barnförbjuden film och att den varit råare, blodigare och mer nervig. På hemväg från bion satt jag och fantiserade om en blandning av denna film och tonen och bildspråket i Children of men. Det hade varit något i hästväg. Om actionscenerna varit mer på allvar hade filmen kunnat bli riktigt awesome. Tänk en blandning av feelingen i gamla klassiska sci-fi äcklisar som Alien, The thing och Aliens med denna films handling.

Det tar oss till utomjordingarna i denna film, aliens. Jovisst jag gillar idén bakom dem som art. Men jag tyckte att det var synd att de gjorde dem till supersnabba klängerväxtpropellrar eller vad det nu var. Eftersom man knappt fick se dem blev de lite mindre skrämmande.

Filmen är i 3D och det gav inget alls. Helt meningslöst att se denna film i 3D. Lyckligtvis hade vi inga problem med oskärpa och sånt i alla fall.

Neutraliteten räddade oss inte denna gång...

Visningen då? Jag börjar bli trött på mig själv över att vara så lättstörd på bio. Denna gång var det två ganska markanta störmoment. På raden bakom mig och Mr Magic satt två tjejer som fnittrade hela tiden som om det var en komedi. Varje gång Tom Cruise dödades (för att sedan vakna upp igen) fnittrade de länge och högt. De allra flesta gånger var det ju för icke komiska scener. Samtidigt kändes det inte som att de var berusade eller försökte förstöra de läste bara filmen helt galet.

Det andra var killen som satt till vänster om mig som frenetiskt åt popcorn de första 45 minuterna. Han tog en knytnäve full av popcorn och höll handen över munnen som ett japanskt vitt andningsfilter och idisslade i sig popcornen. Mekanisk och utan paus gick handen ner i den gigantiska pappasken, upp men en knytnäve och sedan matades knastret in i munnen som på ett mekaniskt löpande band. Ack, VM i smaskande på biografen. Inte ens i de lite dyrare plusstolarna undkommer man sådana idioter.

Men som helhet var filmen över förväntan. Klart bra film som jag antagligen kommer se om när den kommer ut på disk. Jag tvekar mellan betygen men hamnar på betyget med beröm godkänt.

Jag ger Edge of tomorrow tre Hudsons av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen på "privat" tid men hakar på den gemensamma bloggningen. Kolla in vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Blev den en vattendelare?

Fiffi
Carl
Jessica
Filmparadiset
Fredrik
Markus, Erik och Jimmy (pod)
Christian
Sofia
Jojje
Cecilia

Accio !

Fjärde året: Harry Potter and the Goblet of Fire

Utgivningsår: 2005
Regissör: Mike Newell
Längd: 2h, 37 mins

Beware of the spoilers!

Plot: Hogwarts står värd för en elevturnering mellan tre skolor för unga trollkarlar och häxor. En kämpe från vardera skola väljs ut av den magiska bägaren. Detta år blir dock en extra, fjärde kämpe utvald - Harry Potter. Medan kämparna utsätts för tre utmaningar samsas elever från de tre skolorna i Hogwarts och vänskapsband knyts, avund visar sitt fula ansikte och ungdomlig kärlek blommar upp. Allt medan "The Dark Lord" börjar närma sig återfödseln...

Revy
Harry Potter and the goblet of fire har en blandning av två stilar. Dels får den med sina actionscener i turneringens utmaningar nästan en tv-spelskänsla. Dels får vi följa hur de hormonstinna fjortonåringarna börjar intressera sig för det motsatta könet. Det går så långt att det nästan blir som en romantisk komedi i high school-miljö i vissa delar.

Alla Harry Potter filmer är otroligt bra gjorda och underhållningsvärdet är alltid mycket högt. Men om man ska differentiera mellan filmerna så är detta en av de två svagaste i hela serien. Det mörker som började visas upp i trean får här ta ett steg tillbaka för att sedan återkomma i femte filmen och hänga kvar serien ut. Och mörkret är filmseriens styrka. Fantasygenren lever och frodas i mörker och domedagskänsla. Harry Potter-serien är briljant när humor nästlas in i all det mörka, men romantisk komedi, det ska serien inte syssla med...

Det största problemet med The goblet of fire är att de tre hjältarna inte samarbetar. Detta är nästan uteslutande Harrys film. Att Ron försvinner i stora delar av handlingen gör givetvis inte så mycket, han gnäller som vanlig mest ändå, men att Hermy inte får mer speltid är nästan oförlåtligt.

Filmen är snygg att se på och vissa av actionscenerna är bra. Flygscenen mellan Harry och draken är häftig men den är inte ens med i boken om jag kommer ihåg rätt.

Filmens bästa del är det exalterande slutet med scenen mellan Harry och Lord Voldemort. Där återkommer mörkret och filmens få riktiga känslor kommer fram i Cedrics dödsscen samt i Harry's "stand off" med Lord Voldemort.

Årets spell

Accio. Harry använder Accio för att få sin kvast under första utmaningen mot draken samt för att få tag på the pot key i slutscenen när han flyr med Cedrics döda kropp från Lord Voldemort.

Nya karaktärer

Lord Voldemort, en ganska vidrig figur
Mad Eye Moody, en ganska galen figur
Rita Skeeter, en ganska skvallersam figur
Cho Chang, Harry får kåtslag när han ser henne
Cedric Diggory, en vacker men död figur

Och så kom äntligen Lord Voldemort i Ralph Fiennes skepnad in i filmserien. Han är perfekt i rollen och riktigt sliskig. Han får inte så mycket speltid i denna film eftersom han återföds i en av de sista scenerna, men det blir mer av honom i kommande filmer.

Harry och Cho?

Annars är det roligaste tillskottet Mad Eye Moody, en av de viktigaste medlemmarna i The Order, men i denna film ligger han mestadels fångad i botten av en magisk koffert. Inte så ärofyllt. Istället är det Barty Crouch Jr som iklär sig den nye Professor of the dark Arts, en udda introduktion av karaktären av J K Rowling kan tyckas.

En av årets bästa skådespelarinsatser gör Miranda Richardson som mingelreportern Rita Skeeter.

Årets Professor of the Dark arts

Mad Eye Moody, eller vem det nu än är. Scenen när han visar de tre Unforgiven Curses för klassen är en höjdpunkt i filmen. Också kul när Brendan Gleeson som Mad Eye slickar sig om läpparna på samma sätt som Barty Jr.

Årets magiska djur

Drakarna som de fyra kämparna i the Triwizard Tournament möter i första utmaningen.

Årets döing

Cedric Diggory mördas av Lord Voldemort i den stora slutscenen på kyrkogården. Den populäre Robert Pattison från Twilight-sagan får spela den vackre och omtyckte Cedric Diggory. Antar att unga fans av filmerna i alla fall uppskattar skådespelarvalet. Han dör vackert i alla fall!

Årets actionscen

Harry mot draken måste det väl ändå bli. Denna scen verkar vara utökad jämfört med boken. Det var ett tag sedan jag läste den men jag kan i alla fall inte komma ihåg något om en drake som flyger runt torn och tinnar på Hogwarths.

Accio Firebolt!

Sen har vi förstå Filch kubbandes för allt han är värd också...

Årets humor

Stackars Ron testar sin eleganta men urgamla dress robe som hans mors skickat honom för The Yule Ball. Mycket lustig scen.

Årets kärlek

Här måste vi välja. Eller måste vi det? Nej! Första kärleksparet är Ron och Hermione som fortsätter sitt gnabbande. I en gullig scen i slutet av balen får vi erfara Hermys frustration över Ron. Stackarn. Det andra kärleksparet som jag tänkte på var givetvis den gigantiske Hagrids uppvaktning av den långa damen från Beauxbatons, Olympe Maxime.

Årets speciella lilla scen

Jag älskar scenen med Moaning Murtle och Harry i badet då han ska öppna ägget under vattenytan. Myrtle försöker tjuvkika på Harry när badbubblorna försvinner en efter en. Har hon inte ett anständigt ben i hela kroppen?

Supertrion

Som sagt i inledningen är detta en one man show och då menar jag Harry's show. Detta är trist, mycket trist. Jag gillar historien mycket mer när alla är med, eller nej det gör inget om Ron försvinner, men åtminstone när Harry och Hermione samarbetar. Denna film har flera svagheter och att Hermy och Ron försvinner så mycket är en av dem.

Harry's moment

Ännu en actionsscen men en viktig sådan. Jag tänker givetvis på Harry fajtas mot Lord Voldemort i på kyrkogården i slutet. Filmens avslutning är jättebra och ett bra avstamp inför femte filmen. Varje gång Harry står upp mot Lord Voldemort måste tillhöra kandidater till "Harrys moment".

Hermione's moment

Hermy kommer fram med sin klänning i trappan före balen. Och helt plötsligt har hon vuxit upp från den lilla flickan med lockigt hår och näsan i vädret. Här gör Hermione debut som sockersöt nybliven tonåring. Hon är väl inte riktigt beskriven så i böckerna men Emma Watson ser ut som hon ser ut.

Annars gillar jag scenen när Hermy tröstar Naville lite efter Mad-Eye's lektion om Crucio curses. Till och med glasrutan gråter!

Ron's moment

Ron ber om ursäkt för att han misstrodde Harry. Inte första gången i denna serie som Ron kommer tappa tron på sin bästa vän. Han är inte speciellt solid, den gode Ron.

Årets citat

Scenen då Ron kommer tillbaka till de goda...
[after Harry almost dies in the First Task]
Ron: I reckon you'd have to be barking mad to put your own name in the Goblet of Fire.
Harry: [coldly] Caught on, have you? Took you long enough.
Ron: I wasn't the only one who thought you'd done it. Everyone was saying it behind your back.
Harry: [sarcastically] Brilliant. That makes me feel loads better.
Ron: At least I warned you about the dragons.
Harry: Hagrid warned me about the dragons.
Ron: No, I did! Don't you remember? I told Hermione to tell you that Seamus told me that Parvati told Dean that Hagrid was looking for you! Seamus never actually told me anything, so it was really me all along. I thought we'd be alright, you know, after you figured that out.
Harry: Who... who could possibly figure that out? It's completely mental.
Ron: Yeah... it is, isn't it. I suppose I was a bit distraught.
Harry: [smiles weakly]
Hermione: [in disbelief] Boys!

Årets favorit

Jag måste nog ändå välja Mad Eye Moody, även om det är en förrädare vi egentligen ser. Det lustiga är att Mad Eye är så galen i verkligheten att ingen i omgivningen riktigt misstror Barty Jr när han kör sina galna tricks.

Insanities and craziness

En sak som jag alltid undrat över... Harry och Ron är ju bästa vänner och Harry har en massa deg som han ärvt av sina föräldrar, men varför bjuder han inte sin vän på godis från vagnen när de åker Hogwarts Express? Det vore ju inte så himla orimligt. Han bor gång efter annan hos the Weasleys och äter mamma Weasleys mat, men att bjuda sin fattige vän på några mackor och lite magigodis på tågresan, är det för mycket begärt?

Sammanfattning

Harry Potter and the goblet of fire är den sjunde bästa filmen enligt mitt tycke. Den fokuserar på helt fel saker tycker jag. Mycket action och mycket "high school romance"-problematik. Det finns så mycket annat i boken att ta fasta på. Som till exempel det faktum att många misstror Harry om att han inte lagt i sitt namn i bägaren, och hur till och med hans närmaste vänner vänder sig från honom. I denna svåra stund står Hermy kvar vid hans sida, hon är den sista bastionen som alltid! Hermy har sina egna problem med ett ungdomligt velande mellan Krum och Ron. Men Hermys lojalitet till Harry och hans kamp är ju ett av de viktigaste teman i hela serien och detta missar man i denna film.

Rent tekniskt är denna film mycket välgjord och filmerna blir starkare och starkare under seriens gång inom det området. Men det saknas så mycket från boken. Såvitt jag kommer ihåg var fjärde boken bättre i relation till de övriga böckerna än vad denna film är i relation till de övriga filmerna.

Men filmen har en hel del bra saker också. Inledningsscener där gänget åket till The Quidditch World Cup är mycket bra. Och scenen då Mad-Eye visar klassen de tre oförlåtliga kurserna (heter det så på svenska?) är också mycket bra. Nevilles pinade ansiktsuttryck, Hermys empati och Harrys hårda och beslutsamma blick.

Betyg: 3+/5