War Machine (2026)

Alan Ritchson. Det är anledningen till att jag gav denna sci-fi-action chansen. That's it.

Filmen är som en korsning mellan Arnolds Predator och Walter Hills Southern Comfort från 1981. En grupp soldater under träning möter en oväntad och överlägsen motståndare.

Ritchsons gäng är på "helvetesmarsch" som slutprov på Rangers-utbildningen och därmed har de ingen live ammunition. De inser snart att deras vapen ändå inte skulle kunna mäta sig med fiendens. Det gäller att klura ut en smart plan för att överleva. Filmen påminner lite om andra alien invasion filmer som Battle: Los Angeles eller varför inte Battleship.

Filmen är röjig och nog så spännande inledningsvis. Men det känns som att den tappar tempo desto längre in i filmen vi kommer. I alla fall tappar jag intresset lite. Den blir lite för predikterbar kanske.

Alan Ritchson är som vanligt njutbar att beskåda. Övriga kända namn är Jai Courtney som gör en lite roll som den stores broder. De ser ut att vara bröder ta mig tusan! Dennis Quaid spelar en gammal general. Han ser oändligt gammal ut nu. Jag kände också igen Esai Morale från en av Mission: Impossible-filmerna.

Patrick Hughes regisserade. Han gjorde The Hitman's Bodyguard och uppföljaren. De är klart bättre än denna film, om jag får drista mig med ett filmtips.

Habil actionfilm. Inte den bästa sci-fi jag sett, men inte heller den sämsta. Helt ok!

Betyg: 2/5

Honest Thief (2020)

Liam Neeson, mina vänner, Liam Neeson. Det är som att han har blivit en egen filmgenre nästan...

Här har vi ännu en actiondängare där han får kämpa mot "bad guys". Denna gång är han en hederlig tjuv som får några ohederliga poliser på halsen. Detta är lite som att äta snabblunch på McDonalds - långt från den bästa restaurangen, men man får precis vad man förväntat sig, inte bättre men framför allt inte hellre sämre.

Herregud vad "type casted" Neeson blivit på gamla dagar. Han spelar den där före detta militären som är bedrägligt kapabel, som verkar vara en loser men som när han slår på "switchen" blir en liten enmans-armé. Han är fåordig och stoisk. De onda gubbarna måste akta sig!

Jag gillar hans filmer även om de alla tenderar att glida in i varandra och det blir svårt att hålla isär dem. Vilka filmer har vi med Neeson där han i princip spelar samma man? Taken-serien, Non-stop, A walk among the tombstones, Run all night, Commuter och vem vet, kanske The ice road...

Men nja, Neeson är ändå inte min favorit i filmer likt denna. Flera manliga skådisar har ju försökt muta in denna plätt på filmkartan. Jag gillar de från Denzel Washington, Jason Statham, Tom Cruise och Keanu Reeves mer. Men trots det återkommer jag till den store irländaren om och om igen. Det är kanske något tryggt med att välja en actionthriller med Neeson i huvudrollen?

I Honest thief spelar han mot några b-skådisar med varierande talang. Robert Patrick som var lite stel i Terminator 2: Judgement Day spelar och utstrålar senioritet, han påminner om Ray Liotta på äldre dagar. Jeffrey Donovan är en favorit från Sicario-filmerna och han är cool. Däremot finner jag Jai Courtney mycket svag, mycket svag. Filmens kvinnliga behållning spelas av Kate Walsh som jag inte känner till sedan tidigare, åtminstone har hon inte gjort något intryck på mig.

Jaja, detta var som sagt inga större överraskningar. En underhållning för stunden men inget som man inte redan sett.

Betyg: 2/5

Terminator: Genisys (2015)

Uppföljare är en speciell genre inom filmvärlden. Ofta blir uppföljarna sämre än originalet. Men likväl kommer publiken till biograferna ändå. Vi vill så gärna återigen "umgås" med karaktärer eller i miljöer vi älskade i originalet. Ibland höjer sig en uppföljare över mängden och blir lika bra eller till och med bättre än sin föregångare. Då har ofta något nytt införts i filmen som i lyckade 2:or som Aliens och The Road Warrior. Ibland har filmmakarna bara gjort en lika gedigen film, om inte bättre, som med Gudfadern 2 och Terminator 2: Judgement Day.

Idag ska vi prata om en annan uppföljare i Terminator-serien, Terminator: Genisys. Ettan och tvåan är klassikers. De är enkla men bra. Tidsresorna får inte ta speciellt stor plats och båda filmerna är egentligen simpla förföljelsefilmer. Men bra sådana. Trean var grumlig och rörig. Man vecklade in sig i kvantfysik och jag kan knappt komma ihåg vad de försökte få fram. Terminator Salvation var visuellt häftig med kriget från framtiden, men de gjorde våld på en massa "grundelement" i serien. Usch den var inte en bra Terminator-film.

Och här har vi till slut den femte filmen. Jag älskade den! Som film på helt egna ben är den ganska svag. Jag ser att den är rörig med alla tidslinjer och osäkra framtider. Men framför allt är vissa av skådespelarna svaga. Jag tänker då i första hand på Jai Courtney. Han är usel. Michael Biehn var kanske inte en karaktärsskådespelare på sin tid men hade något ljuvligt "likeable" över sig. Jag hejjade på honom. Mycket. Courtney, not so much. Inte för en sekund trodde jag på kärlekshistorien mellan honom och filmens kvinnliga huvudperson. Inte heller Jason Clarke i rollen som filmens bad guy var speciellt lyckad. Jag har dock gillat honom i andra filmer så det var kanske inte hans fel.

Nej, för mig är Arnold, The Mother of Dragons samt de kärleksfulla filmmakarna denna films hjältar. Jag stortrivdes med alla roliga skämt och blinkningar till de två första filmerna. Arnold är i sitt esse och gör sin Terminator "Pops" till en nygammal favorit. Emilia Clark är likaledes lysande. Trots att hon inte når högre än 157 cm över golvet är hon en av de största i filmen. Dessutom lite kul att hon så mycket påminner om Linda Hamilton, både avseende utseendet och hennes aura.

Är det Bill Paxton vi ser där i bakgrunden?

Filmen kunde blivit ett magplask, och jag kan tänka mig att de finns fans där ute som hatar vad de fick se, men jag älskar att de infört en andra time line för det som händer i ettan och tvåan. Vilken stake de visar genom att våga beträda den heliga marken från ettan och tvåan och dessutom med nya skådisar i rollerna som de ikoniska Sarah Conner och Kyle Reese. Jag bugar och kvittrar av förtjusning. Detta var banne mig otroligt underhållande. Men också fasansfullt svårt att betygsätta. Som en ren nostalgitripp och homage till de gamla filmerna är detta en fyra eller till och med femma, men som film i helhet är det nog inte mer än en trea (damn you casting agent!). Vilken känsla ska gälla när betyg sätts? Jag kommer med stor sannolikhet att vilja se om filmen.

Men jag sansar mig och ger Terminator: Genisys tre inlärda leenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Good Day To Die Hard (2013)

John McClane: Let's go kill some motherfuckers!

Jaha. Var det här, i den femte filmen om John McClane som vi fick se när han blivit senildement? Vad kan annars förklara hur vår hjälte går från en kvicktänkt och street smart New York-polis till det miffo som visas upp i denna film?

Låt mig ta några steg tillbaka. Jag älskar Die Hard-filmerna och förlåter den lite svagare fyran en hel del på grund av dess dess charm som i alla fall alltid får mig på gott humör (skön personkemi mellan Bruce och Justin Long där i början...). När så den senaste installationen i serien kom ut och började få rysligt dåliga revyer på bloggarna slog jag dövörat till. Klart jag vill se John McClane sa jag mig själv. Sagt och gjort, jag har nu sett den.

Ouch. What the fuuuuck? Jag kom inte ihåg McClane för att vara helt dum i huvudet...

Två scener sätter nivån på hela filmen. Vilken nivå? Låg? Så här låg? Nej, ännu lägre!

Den första scenen är när John ser sin son Jack i förarsätet på lastbilen. Trots att det pågår ett mindre krig i omgivningen med explosioner och automateld står John där som förstenad... och skriker:
Jack? Jack? Get out of the truck! Get out of the truck! Jack?

What the fuuuuck? Get moving old man, skrek jag tyst i huvudet. Det är som om John McClane i den första filmen skulle gått ut ur badrummet och försökt prata terroristerna till rätta. Var tog den John McClane vi mötte i de tidigare filmerna vägen?

Den andra scenen som helt gick emot karaktären som vi känner honom var i den lugna scenen innan det actionfyllda slutet. John och Jack vet inte vad de ska göra, åka hem eller något annat. Då föreslår John att de ska åka ner till Tjernobyl och döda en massa bad guys. Skit samma att det är ett mindre regemente med paramilitärer. Hallå? Är det polismannen John McClane vi ser då, eller är det den bedragare som försöker sälja sin sunkiga actionfilm till oss biobesökare?

Till slut kan jag inte ens se denna film som en värdig del i serien. Denna film är till Die Hard som Terminator 3: Rise of the machines är till Terminator.

Vi fick inte ens se några halvnakna brudar! Detta var en sådan film där jag väntat mig att producenten skulle kasta in någon oskyldig ung talang och tvinga henne att råka ta av sig på överkroppen för att kunna få till lite tuttar i trailern. Bruce Willis är alltid en skön snubbe, men här får han inte chansen att komma till rätta i denna smörja till film. Som han son Jack ser vi Jai Courtney, en fattig mans Sam Worthington, och tyvärr är den gode Jai helt tom på karisma, totalt urtrist.

Vad var bra då? Inte mycket, men det var coolt att se Moskva igen framför ögonen. Jag har nyligen varit där två gånger och staden är sig lik. Scenerna i lyxhotellet var balla. Biljakten i inledningen var däremot allt för lång och hysteriskt sönderklippt. Jag gillade däremot den ruvande stämningen man fick en liten känsla av från Tjernobyl, men slutfajten mot den stora helikoptern var inte bra nog som slutscen.

Jag brottas med mitt samvete. Finns det inte något litet som kan rädda upp filmen från skämsbetyget? Hur jag än vrider och vänder på det har jag svårt. Samtidigt som filmen var delvis underhållande, och all action var lite exalterande, behövde jag inte tänka många sekunder efter filmen för att inse att den var helt värdo.

Jag ger A good day to die hard en fader-son-relation av fem.

Betyg: 1/5