Widows (2018)

Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5

Sharp Objects - Season 1 (2018)

Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.

Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.

Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.

Gone Girl (2014)

Precis som med Interstellar lyckades jag hålla mig i princip helt ospoilad tills jag såg Gone girl. Jag visste knappt vilka skådespelare som var med, hade absolut inte sett någon trailer och hade ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag hört var att folk verkade diskutera filmen ivrigt. Jag visste inget om de olika ståndpunkterna men något lurt var det med filmen. Detta är ofta det bästa sättet att se en film - helt ospoilad.

Nu har jag äntligen sett den och jag kan med full frenesi kasta mig in i debatten. Jag insåg snart att jag skulle hamna på den sida som gillar filmen. David Fincher är en otroligt kompetent regissör. Det är en skön känsla att se en film som är så välgjord som denna. Som dramathriller fungerade den mycket väl också. Självklart förstod jag att allt inte var som det först verkade. Det är ju liksom thrillerns uppgift att fucka med våra minds lite. För att inte förstöra filmupplevelsen för någon intet ont anande läsare vill jag här deklarera att det kommer finnas spoilers nedan. Om du inte sett filmen bör du sluta läsa här och komma åter efter du sett filmen.

Spoiler alert!

Ok, nu har vi bara de som sett filmen kvar? Gott så. Filmen hade några vändningar som jag inte såg före man skulle se dem och det var bra. Men filmens styrka ligger inte i den kluriga handlingen. Den kan säkert dissikeras i minsta detalj och ifrågasättas. Jag antar att svaren på svaheter i handlingen kanske besvaras bättre i boken.

Det jag tar med mig från filmen är satiren över vårt mediesamhälle med massmedia och sociala medier som hackar i sig allt i en rasande takt. Satir frågar du? Det vi fick se var så realistiskt och kändes så troligt att satiren blev starkare av det. Jag tror verkligen att en mördare skulle kunna gå fri om hon tidigare utpekats som ett offer och därmed fått med sig "alla" från morgontvsofforna till vanligt fôlk. Det finns något mycket spännande i den tanken. Och oroande. Därmed är filmen tematiskt ganska nära en annan thriller från hösten Nightcrawler. Där får vi se samma sak fast från insidan. Massmedia gör nyheterna istället för förmedla dem.

Sociala medier fick sig också en släng i Gone girl även om det inte var lika tydligt. Jag tänker då på selfien som den galna groupien tog med sig och Ben Afflecks karaktär. Också kvinnornas reaktion där någon tyckte att han var het och en annan såg honom som ett creep var talande.

Det andra temat som var intressant i denna film var de roller vi väljer och ibland tvingas spela för att upprätthålla bilden av oss. Vi spelar roller inför våra föräldrar, våra partners, oss själva och i detta fall inför massmedierna. Både Rosamund Pike's Amy och Ben Affleck's Nick spelar roller om och om igen. Amy hela sitt liv och Nick för att rädda sitt liv.

Filmens stora behållning är till slut skådespeleriet med Pike i spetsen. Otroligt uppfriskande med en galen kvinnlig rollfigur istället för alla dessa manliga diton. Jag har inte varit över mig förtjust i Pike tidigare, även om jag uppmärksammade henne i filmen An education. Här dominerar hon.

Affleck gör också sin roll rättvisa. Det var bra att välja ett känt och snällt ansikte för karaktären Nick. Man kan identifiera sig med hans berg och dalbana bättre eftersom han redan är en publik figur. Annars njöt jag än mer av Neil Patrick Harris som spelade filmens näst största creep. Även här verkar Fincher vävt in den publika persona han har i verkliga livet i beslutet att casta honom.

Filmens trevligaste karaktär var helt klart Nicks syster Margo spelad av Carrie Coon, okänd för mig. Hon var stabil men hade inte en flashig roll som Pike eller Harris. En annan ny en är Kim Dickens som spelar polisen Rhonda Boney. Jag hade gärna sett mer av henne och mer av hur fallet gled henne ur händerna. Om något var slutet lite hastigt just när det gäller polisens utredning av Amy. Man var tvungen att tillåta sig hoppa några steg där som åskådare...

Och visst var det Patrick Fugit, den underbare William Miller från Almost famous som vi såg som ung medhjälpare till Boney! Najs.

Jag ger Finchers Gone girl fyra ledtrådar som ledde fram till lösningen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanarbröderna Jojjenito och Steffo har också letat efter Amy. Blev de förförda av mysteriet?