Widows (2018)

Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5

The Towering Inferno (1974)

Jag kan ha sett Skyskrapan brinner när jag var ung, det känns så, men jag mindes inget från filmen så jag valde att se om den inför min topplista för 1974. Lite katastroffilm från 70-talet skadar ju aldrig.

Detta är en mastodontfilm med en uppsjö av kända skådespelare. De är kanske inte lika kända idag men några namn känner nog även den kasuale filmtittaren till... Steve McQueen, Paul Newman och Faye Dunaway känner du till, va? Jag gillar de första två men inte den tredje. Nej, jag gillar verkligen inte Dunaway. Hon har alltid varit creepy i mina ögon. Usch. Här har hon dock en ganska liten roll så det gör inte så mycket. Både Newman och McQueen får mycket screen time så det är bra. andra kända namn från filmen är Fred Astair, william Hiolden och Robert Wagner.



Filmen är lång och den tar god tid på sig att bygga upp stämning och eld. Brandlarmet till kåren går efter 37 minuter av filmen. Det brinner på ett av de tommare planen i mitten av huset. På översta planet pågår en stor fest. Till slut kommer hela skrapan stå i brand och alla som åkte upp till festen kommer inte helskinnad ner igen. Jag tycker faktiskt att filmen var överraskande brutal för att vara så gammal. Flera karaktärer med en massa dialog dör under filmens gång. Det gör att insatserna hela tiden höjs och ingen känns säker, förutom Newman och McQueen då såklart.

Filmen har inga "normala" skurkar, förutom byggherrens svärson som fuskat med elinstallationerna för att spara pengar. Han spelas av en ung och smalare Richard Chamberlain. Ett mustigt och sliskigt porträtt av en slajmig figur. Han fick enligt moralkoden i Hollywood bita i det sura äpplet. Tyvärr gjorde de inget bra av hans död. Han bara föll ur bilden och var borta.



En kul detalj var sekvensen när en äldre dam med ett barn i famnen föll ut ur en utanpåliggande hiss som kom på sniskan. Hon hann just kasta över barnet i en annan famn innan hon störtade mot sin död. Bra filmat. Filmen starkaste scener var dock det öde som väntade Dan Bigelow och hans sekreterare Lorrie som stannat kvar i det öde kontoret för lite "övertid" och fastnade på fel sida av en stormande eld. De brann upp. Hopplösheten.



Filmen är satans lång och slutet är lite svårt att svälja. Det gick allt för lätt att få stopp på branden. Men i övrigt är det en solid katastrofrulle som kan rekommenderas till de som gillar filmtypen. Jag ger The towering inferno tre blöta handdukar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Magnificent Seven (1960)

  

Vad är cool? Vem bestämmer vad det är och vad det inte är? Fler än Xander har problem att fånga detta begrepp. Så tydligt när man ser det men så svårt att uppnå om man inte har det. Dagens film har det i överflöd. Flera av den tidens coolaste snubbar återfinns här, likt ett sextiotalets The Expendables har de samlats i en och samma film.

Yul Brunner, Steve McQueen, Charles Bronson, Robert Vaughn och James Coburn. Damn vilka coola dudes. Steve McQueen är ju cool sedan gammalt och han gör såklart ingen besviken. De största positiva överraskningarna var Yul Brunner och James Coburn som båda var bad ass.

Storyn bygger på Kurosawa's De sju samurajerna men den utspelas på dem Mexikanska landsbygden. Till en börja med kan jag inte annat än småle då jag bara tänker på Three amigos, men efter ett tag kommer jag in i det sävliga tempot och filmens feeling. Detta är en riktigt bra klassisk western. Yul Brunner är fåordig men fantastiskt rättfärdig. Han går med en stel och bredbent stil som om han alltid vore redo att dra sina pistoler mot någon buse som söker lyckan genom att utmana  honom.

Handlingen är ganska enkel. Sju revolvermän tar på sig ett uppdrag att skydda en liten by mot rövare. Alla de sju är där av olika anledningar. Färre än sju lämnar byn med livet i behåll. Under filmen får vi lära känna dem och förstå deras motiv. Filmen är inte överdrivet blodig eller ens speciellt actionfylld. Den lever istället på en fantastisk feeling och en massa bra skådespelarinsatser. Musiken skulle ha kunnat snäppa upp det hela än mer men den var bara sisådär skulle jag säga.

Men allt som allt var detta en klassiker som höll vad den lovade. Filmen har en lättsamhet över sig. Det är inte det att den har glimten i ögat för mycket, den tar sin historia och dess karaktärer på allvar, men den är våldsamt underhållande och omtittningsfaktorn är likaledes hög.

Jag ger The magnificent seven fyra motvilliga bondlurkar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Getaway (1972)

'Doc' McCoy: [referring to Carol scratching her leg] I told you to cut that out! This isn't a game!
Carol McCoy: It's all a game!

Jag har nog bara sett två filmer av den så hyllade Sam Peckinpah, eller är det tre, men jag kan redan säga att jag inte gillar hans stil speciellt mycket. Han har en "poserande" stil med en massa hyss för sig som rikligt med plötsliga "freeze frames", ett flitigt användande av ljusrött blod som inte alls ser verkligt ut och i denna film en hysterisk musik. Jag känner igen en del av stilen från Peckinpah's The wild bunch. Senare på sjuttiotalet skulle han dock göra en av min ungdoms favoritfilmer så helt fel var han kanske ändå inte ute!

Jag trodde mig få en frejdig actionrökare med Steve McQueen och snabba bilar, men ack så fel jag hade. Detta är mer en karaktärsstudie än en renodlar actiondängare, och det tackar jag för. I inledningen gillade jag inte alls filmen. Men en bit in i filmen började jag först fascineras av Steve McQueen och Ali MacGraw's samspel och sedan växte filmen till riktigt skapliga höjder.

Steve och Ali spelar det äkta paret Doc och Carol McCoy som kanske lite kan liknas med Bonnie and Clyde. Precis som den lite med kända duon samarbetar paret McCoy i brottets skumma kvarter och jagas av polis. Det som fångar mig är relationen dem emellan samt ett manus som är mer komplext än vad man först skulle kunna tro. Ali MacGraw som Carol är inte bara ett kuttersmycke och även om Doc slår till henne i en scen, en scen som nog inte tagit sig igenom klippningen i en film av idag, så pendlar övertaget dem emellan genom filmen. Steve McQueen är lika cool som jag väntat mig, men i vissa scener och i vissa situationer är han absolut inte the master of the house...

Trots att jag gnällde på Sam Peckinpah över hans olater, som jag står fast vid, gör han en hel del bra också. I flera scener ser man Doc eller Carol tveka i sina beslut. Man ser tydligt att de överväger det ena eller det andra beslutet. I en scen funderar Doc på att skjuta en skurk en gång till för säkerhet skull, men avstår vilket kommer få ödesdigra konsekvenser. I en annan scen överger han nästan Carol men ångrar sig.

Filmens andra favoritpar är en bisarr duo; skurk och kidnappad fru! Skurken som kidnappat en veterinär och hans fru får oväntad support från den uttråkade frun, suveränt spelad av Sally Struthers. Hennes stackars äkta man får bevittna otrohet av första och andra graden sittandes fasttejpad vid en stol. Sedan blir han dominerad och hånad av dem båda till bristningsgränsen. En mycket vederkvickande sidohistoria som jag gillade skarpt.

Totalt sett var denna film en stor överraskning. Bra skådespelare, lite skavande dialog som höll mig på tårna hela tiden, en enkel men effektiv handling (och manus av Walter Hill!), samt ett intressant karaktärsgalleri.

Jag ger The getaway fyra otrogna kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 4/5