American Fiction (2023)

Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Westworld - Season 4 (2022)

Jag gillar ju ”Westworld” och har sett varje säsong när de kommit ut. Men nu börjar det gå lite för lång med allt mind fuckeri. När dels handlingen är så skymd bakom olika perspektiv, reell tid i den riktiga världen blandat med simuleringar, drömmar och inne i spel, blir det för svårt att hänga med. Under de första säsongerna fann jag nöje att följa Joanna Robinson i diverse poddar och fick på så sätt en vägledning för att uppskatta säsongerna. Nu har jag inte tålamod eller intresse nog att lägga ner extra tid på poddar om serien. Man borde kunna uppskatta materialet utan att behöva någon supernörd berätta vad man sett!

Det andra stora problemet med denna serie nu fyra säsonger in är att i princip alla karaktärer man gillar har dödats och återuppstått som en android så många gånger att alla uns av stakes är som bortblåst. Det finns ingen spänning alls. Nu är det till exempel så illa att en person som skjuts i huvud på nära håll var åter inom samma avsnitt igen, perfekt återskapad och som om inget hade hänt. Och om showen behandlar karaktärers död så lättvindigt gör jag det också.

Detta är lite synd för jag gillar verkligen att följa Dolores (Evan Rachel Wood), Teddy (James Marsden), Bernard (Jeffrey Wright), Maeve (Thandiwe Newton) och The Man In Black (en skrynklig Ed Harris). Tyvärr finns bara deras avatarer kvar nu för tiden. De är alla inne på x-te versionen av sig själva. Tidigare gillade jag Tessa Thompsons Charlotte men jag tyckte inte att de gjorde något spännande med henne denna säsong, hon var i mina ögon allt för platt, enkelspårigt mörk och elak, eller galen. Det var också lite synd att av alla karaktärer valdes Caleb som säsongens huvudperson. Han spelas av Aaron Paul och jag tycker inte att han orkar bära en hel säsong, nej han är snarare ganska svag som skådespelare. Träligt. 

Är Dolores en gud nu?

Men ändå, detta är en spektakulär historia och showen har höga production values. Jag tror att nästa säsong är showens sista. Låt oss hoppas att den går ut med en bang.

Betyg: 2/5

The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Westworld - Season 3 (2020)

Westworld är en av de senaste årens mest spännande serier. Jag gillade både S1 och S2, trots att de fuckar med tittaren på olika sätt och det inte är det lättaste att hänga med utan stöd från förklarande poddar typ den som Joanna Robinson har tillsammans med David Chen.

Säsong 3 bjöd dock på nya element. Den är tyvärr generellt sett mycket otajtare, den fladdrar ut i olika riktningar. Däremot känns säsongen mer rättfram i sitt berättande. Självklart finns det en stor twist i slutet men denna gång var det pyspunka på twisten, jag tyckte inte att den var speciellt anmärkningsvärd eller spännande.

Jag tyckte säsongen var bra under de fyra första avsnitten (av åtta). Då var jag ombord. Det var som vanligt spännande koncept i en högteknologisk nära framtid. Vi får följa några "hosts" som kommit ut i den verkliga världen, Dolores, Maeve och Bernard framför allt. Frågor om egen vilja, om robotar kan ha en själ samt om framtiden är predikterbar behandlas. Alla potentiellt fascinerande frågeställningar.

Under andra halvan av säsongen de-railar den dock betänkligt. Otroligt nog tar säsongen en helt ny vändning och i sjunde avsnittet av åtta. Den typen av twistar gillar jag inte alls. Visst det fanns kanske väl dolda planteringar som man i efterhand kan dissekera men upplevelsen var att man avvek från det som säsongen behandlade under inledningen ganska betänkligt.

Jag fann också minst en av huvudpersonerna ha totalt oförankrade drivkrafter. Det är den typen av problem där jag som åskådare inte känner att karaktären agerar efter karaktärens bästa utan den reduceras till ett verktyg för manusförfattaren. Det känns onaturligt och påklistrat. Dessutom upplever jag att showen för mycket fokuserade på stora actionscener som i slutändan inte var speciellt mäktiga om man jämför med moderna filmer eller serier. Det hade varit mycket bättre om de fokuserat på de filosofiska funderingarna som serien en gång byggde på.

Betyg: 2/5

 

Hold the Dark (2018)

Hold the dark är en mörk och brutal thriller som utspelas i Alaska. En författare och expert på vargen kallas upp till en liten by i utkanten för att utreda ett barnarov.

Filmen är gjord av Jeremy Saulnier som gjorde den fantastiska Blue ruin vilket var en av toppfilmerna från 2013. Saulnier är en filmregissör att hålla koll på. I Hold the dark spelas huvudkaraktärerna av Jeffrey Wright, självaste Bernard från Westworld. Vår egen Alexander Skarsgård spelar den andra huvudrollen. Båda är riktigt bra i roller som inte kan ha varit jättelätta att spela. Mycket av filmen sker utan dialog och vi följer och förstår dem båda genom rent skådespeleri, miner och kroppsspråk. Skarsgård har en något distanserad spelstil ibland, men här passar det perfekt.

Filmen har olika influenser, brutalt våld från Blue ruin, en sökande huvudperson som från Winter's bone och inslag från ursprungsbefolkning i kalla miljöer från den svenska tv-serien Midnattsol. Handlingen är skymd och innehåller eventuellt övernaturliga inslag. Eller ej. Karaktärers bevekelsegrunder är i vilket fall höjda i dunkel på ett bra sätt. Filmen lämnar åskådaren med minst lika många frågor som svar vilket ibland är uselt men här funkar det bra. Vargen? Den mänskliga eller djuret?

Jag gillade filmen en hel del och det känns givet att betyget ska bli en fyra.

Betyg: 4/5

Westworld - Season 2 (2018)

Is this now?

Wow, ännu en säsong av Westworld avklarad. Man behöver motionera sin små grå hjärnceller, dricka några lite kaffe och sitta på helspänn när man ser denna serie. Det är hard core science-fiction med tunga filosofiska frågor som behandlas. Vad definierar en människa? Vad är essensen av ett mänskligt medvetande? Var går gränsen för en AI att kallas maskin eller mänsklig? Och när och hur blir en AI medveten? Att se en säsong Westworld är som att se 8-10 timmar Ex machina, Her eller varför inte Blade runner...

All man behöver finns i storyn och visas på tv-skärmen. Det är något vi bara måste lita på, men det är otroligt svårt att hänga med i svängarna. Vilken intellektuell utmaning! Underbart, jag älskar det. Showrunners Lisa Joy och Jonathan Nolan är mästerliga på att leka med parallella tidslinjer. Hur många fick vi inte i säsong 1? Mur många fler fick vi i säsong 2?



Personligen tar jag hjälp från David Chen och Joanna Robinsons förträffliga podcast Decoding Westworld. de analyserar handlingen och framförandet i minsta detalj. det som under säsong 1 kändes lite snopet blir mycket bättre i säsong 2. Förra säsongen byggde till stor del på några riktigt stora avslöjanden i de sista avsnitten. Säsongen var inte komplett förrän hela den fasansfulla sanning uppdagats. Podden var under S1 lite för bra. De hade redan listat ut det mesta av avslöjandena.

Här i säsong 2 lider vi inte av det längre. Säsongen bygger inte lika mycket på en "big reveal". Den inleds med slutet och fyller i vad som hände före och efter däremellan. Podden avslöjar inget som man inte vill höra, den hjälper oss bara att tränga djupare in i avsnitten. Detta är var jag mycket nöjd med mitt beslut att fortsätta lyssna på podden.

De bästa avsnitten var The riddle of the sphinx (4), Akane no mai (5), Kiksuya (8), Vanishing point (9) och avslutande The passenger (10) även om jag inte riktigt har absorberat hela det extra långa avsnittet än. Och för bövelen, missa inte att det finns en lång extra scen efter eftertexterna i sista avsnittet.

Favoriter under säsongen var Dolores (Evan Rachel Wood), Sizemore (Simon Quarterman), Maeve (Thandie Newton) och så the man in black såklart... Sen kan jag hålla med David om att Tessa Thompson är felcastad som Charlotte Hale även om hon är en bra skådis. Okey då! Klart jag älskar Jeffrey Wright i rollen som Bernard också. Mycket bra. Kul också att se Fares Fares och Gustav Skarsgård i små roller.

Enligt info från Decoding Westworld har serien fått förlängt ett år till. 2019.

Betyg 4/5

Westworld - Season 1 (2016)

Detta är en "no spoilers"-revy av Westworld S1.

Westworld. En helt ny serie från HBO och den serie som antagligen ska ta över som kanalens "flagship" efter Game of Thrones tar slut nästa år. Innan jag visste bättre valde jag att vänta med att se serien tills den första säsongen gått klart. Jag ville "binge watcha" den som jag gör med de flesta seriena, med just Game of Thrones som ett notabelt undantag. Det visade sig dock att om man ser mer än ett Westworld-avsnitt per dag får man lätt overload i hjärnan med ångestfyllda sömnlösa nätter som resultat. Från och med säsong 2 kommer jag helt klart se denna serie ett avsnitt i veckan i samma takt som världen, Reddit och alla på sociala medier ser den.

När jag såg serien prövade jag en helt ny sak. Jag lyssnade på podden "Decoding Westworld" med David Chen och Joanna Robinson parallellt med min tittning. Efter varje avsnitt lyssnade jag på tillhörande poddavsnitt. Serien sågs under ett nio dagar långt spann. Jag tyckte det var underbart att lyssna på deras snack om avsnitten och tillhörande teorier som Joanna hade bra koll på. I alla fall under seriens första hälft.

Under andra halvan upptäckte jag till min bestörtning att alla spekulationer och klargöranden faktiskt störde min upplevelse av serien på ett negativt sätt. Joanna och David såg om avsnitten upp till tre gånger per episode. Det jag uppskattade i inledningen var att tydligare se djupet och vidden av allt som hände, men det ledde också till att jag inte själv fick upptäcka en massa "reveals" som skedde i serien. Podden spoilade inte handlingen men den spoilade upplevelsen. Joanna visste givetvis inte handlingen i förväg men hon listade ut i princip alla twists och turns. Detta genom att läsa Reddit, denna grupp människor som tillsammans kan liknas vid en stor processor som manglar igenom alla möjliga teorier och spekulationer och spottar ur sig alla de mest troliga av dessa.

Så... jag ångrar starkt att jag lyssnade på podden under tiden jag kollade på serien.

Det är helt klart en mycket intressant serie. Först och främst borde alla fans av idedriven sci-fi älska serien, tänk Ex machina och Moon som filmiska referenser rent tematiskt och känslomässigt. Får vi människor göra vad vi vill med AI? Kan AI ha känslor? Vad är ångest och smärta eller sorg och saknad om inte elektriska impulser i hjärnan/processorn. Vad är skillnaden mellan oss och dem?

Men framför allt är denna serie en "mysterieserie". Hur hänger allt ihop? Vad händer och varför? Serien är lyckligtvis tämligen väl genomarbetad. Enligt Joanna och David har serien arbetats på under tre år. En bit in i produktionen stoppade man all utveckling och satt sig ner och tog fram en detaljerad plan för handlingen under fem säsonger. Fem säsonger! De som dissekerat varenda detalj av serien säger att vissa saker i de inledande avsnitten inte får en bra förklaring men att serien under andra halvan hänger ihop mycket bra. Detta är alltså INTE en ny Lost där en massa mysterier och trådar startas men där lite eller inget fick en vettig upplösning. Lost fokuserade på karaktärerna i en mystisk miljö. Westworld gör tvärt om. Här är mysteriet huvudpersonen och som sådan har showen lagt ner mycket krut på att få till det bra. Pun intended!

Det är Nolan-bröderna, Lisa Joy, J J Abrams med flera som ligger bakom serien. Joanna jämför den med Nolans The Prestige och det är nog en ganska bra jämförelse. Jag kommer att tänka på David Lynch's misslyckade tv-serie som omklippt till film blev mästerverket Mulholland Dr. Detta är som en "super size" Mulholland Dr. om man tittar på antalet trådar och mystiska saker som sker. Här får man dock cirka tio timmar med content jämfört med bara två timmar i filmen. En av styrkorna med Mulholland Dr. var ju att få lista ut vad som hände i filmen... Möjligheterna till en liknande upptäckarglädje dödade jag för mig själv genom att delvis se serien genom Joannas ögon och inte bara lita på mina egna.

Westworld säsong 2 är planerad för sändning under 2018. Vi har således hela året på oss att se om säsong 1 minst en gång till och kolla efter hur allt hängde ihop.

Japp, det var bra skådespelare också. Tre av de mest kända ansiktena gjorde det bästa jobbet; Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Sir Anthony Hopkins.

Betyg: 4/5  

Syriana (2005)

Syriana är den tredje spionfilmen här på bloggen på kort tid. Detta är också som en John le Carré-bok. Men i så fall en av hans mörkaste och mest pessimistiska böcker (En perfekt spion?). Syriana är seriös, allvarlig och politisk korrekt. Ambitionen måste varit att visa hur verkligheten egentligen är. Detta är en anti-bondfilm. Till och med anti-Spy Game.

Casten är vass. Vi har Clooney, Matt Damon Matt Damon, Amanda Peet, Jeffrey Wright, Chris Cooper och Christopher Plummer i framträdan roller. Filmen är ett argt upprop mot oljeindustrins oheliga pakt med politikers och militären. Allt som är gott dränkt i det svarta guldet och allt som är ont är klätt i små gröna pappersbitar (dollars! fattade du den?).

Filmen är bra gjord. Det finns inget att klaga på. Första halvan är riktig bra, högt tempo, en intressant intrig, en George Clooney som spelar en CIA-agent på låg nivå. Det känns befriande att se honom i en "looser-roll" för en gång skull. Han blir till och med brutalt torterad av en fiende i Libanon. Naglarna plopp ut. Ont. Aj. Det svider.

Men allt längre in i filmen tappar jag intresset mer och med. Dels blir handlingen orimligt rörig, dels blir det så tröttsamt pk. Det känns inte kul eller fräscht. Denna film lider lite av samma svagheter som The constant gardener lider av. Det blir ointressant. Dumma kapitalisterna. Dumma borgarna. Dumma militärerna. Yada, yada, yada.

Nej, detta var inte mer än "helt ok". Jag ger Syriana två fördömda själar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm