Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Tänk att det var nio år sedan Mad Max: Fury Road kom ut. Tiden flyger fram och samtidigt känns det som ett annat liv, livet före pandemin.

Jag gillade filmen men var kanske inte lika blown away som vissa av er var. Jag tyckte inte att Tom Hardy var bra som Max och dessutom var ju filmen "bara" en enda lång biljakt, dit och tillbaka. Right? Förvisso ett fantastiskt underbart spektakel...

Så varför skulle vi då ha en prequel till Fury Road? Behövdes Furiousa: A Mad Max Saga ens? Jag var mycket tveksam men eftersom George Miller gjorde något så unikt med Fury Road ville jag ändå ge Furiosa chansen på IMAX. Jag och Måns såg filmen en lördag eftermiddag.

Wow! Vilken överraskning! Furiosa är något så ovanligt som en prequel som gör originalet bättre! Eller åtminstone gör denna prequel att jag vill se om originalet och det ska bli av till hösten (i lämpligt poddprojekt).

Jag har inte riktigt smält filmen än och den behöver helt klart en titt till för att jag ska känna mig trygg med ett betyg men jag gillar väldigt mycket i denna film. Handlingen är till att börja med komplett, det är inte "bara" en biljakt. Den är dynamisk och böljar fram i riktningar som jag inte kunde förutspå mitt under titten. Jag var superengagerad hela filmen igenom. En sak jag uppskattade var att Furiosa fortsatte världsbygget och utvecklade världen som kändes lite tunn i Fury Road. Jag förstod aldrig riktigt vad The Citadel var för grön oas mitt i öknen. Additionen av Bullet Farm och Gastown var ett lyft då det kompletterade världsbygget och gjorde hela bygget mer rimligt.

Jag gillade de flesta skådespelarna med Anya Taylor-Joy i spetsen. Tom Burke som Praetorian Jack var en surprise. Den härliga crowd pleasande scenen med Mad Max på kullen gav mig känslan att Praetorian Jack och Mad Max hörde ihop, var av samma skrot och korn. Det blir också tydligt att Furiosa och Fury Road utspelas mellan Mad Max och The Road Warrior.

Filmen hade inte speciellt många svagheter men jag måste ändå lyfta den förvirrande castingen av Chris Hemsworth i rollen som Dementus. Hans tolkning var bonkers, demented. Jag vet inte om han gick för någon slags travesti på Johnny Depps Jack Sparrow. Jag gillar Chris men denna tolkning gav lite mer tuggmotstånd än brukligt.

Jag ser verkligen fram emot att se om Furiosa efter sommaren och JAG SER VERKLIGEN fram emot att se om Fury Road back to back. Hur jag upplever filmerna efter det kommer ni att få höra i Shinypodden Special framåt höstvintern.

Betyg: 4/5

The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

Fantastic Beasts And Where To Find Them (2016)

Filmen inleds med en lång scen runt och i en bank i New York och jag fick direkt en obehaglig vibb av den första Hobbit-filmen. Det var pajjigt och fånigt. Humorn som fanns med som en liten krydda i de riktiga Harry Potter-filmerna verkade i denna första film i nya serien fått mycket större utrymme precis som drutta på ändan-humorn fick allt för stort utrymme i The Hobbit.

Utan att förstå vilka figurerna på duken var och vad historien handlade om var det inte bra. Tyvärr har ju filmens manusförfattare J K Rowling missat den så viktiga saken att förklara vad filmen handlar om. Det är sannerligen inte svårt att göra en films handling grumlig, då det bara är att undanhålla publiken en massa information. Det är skitenkelt att lyckas med. Vad som är svårare är att på ett bra sätt sätta upp filmens handling, dess konflikter och dess huvudkaraktärer. Och just detta misslyckas hon med totalt tycker jag. Det är först en lång bit in i filmen som filmens handling framkommer som i en bisats. Filmen handlar om hur Newt ska åka till Arizona för att återföra Frank till sitt hem. På vägen blir han inblandad i mysteriet med en obscurus i New York plus lite annat som inte ska avslöjas här. Jag tycker att ett tajtare manus hade väglett åskådarna mer tydligt i de inledande delen. Att inte veta vad filmen handlade om gav inte filmen extra värde. Detta är inte en sådan mysteriefilm (Memento, Fight club, Inception, The sixth sense...). Nej, det är bara ett dåligt skrivet manus.

När jag låg och umgicks med min jet lag i går kväll funderade jag på vad som skulle kunnat gjorts för att etablera kontext, perspektiv och det så för alla filmer så viktiga "stakes". Som en liten ljusglimt längst bort i tunneln kom jag på det. En liten inledningsscen är allt som saknas. Sådana har de använt i var och varannan av de riktiga Harry Potter-filmerna så varför inte här? Tänk er en scen med Newt i Afrika där han dels stöter på den lilla flickan som har obscurus-problemen (etablera fara och stakes), Dels skulle vi kunna få se räddningen av Frank och förstå anledningen till Newts amerikaresa. Problem solved! Vadå, är jag en script doctor helt plötsligt?

Jag såg filmen tillsammans med Johan på IMAX. Vi valde den visningen för att dess starttid passade oss bäst. Jag hade inga problem med att bilden blev suddig, men jag hade hellre sett den i 2D då vissa scener såg allt för artificiella ut. Då såg karaktärerna malplacerade ut. Vi satt nog lite för nära också med tanke på hur mycket snabba och "röriga" scener det är mot slutet av filmen.

Med några av de svaga delarna i filmen ur världen må jag fokusera lite på det bra också. Jag gillade karaktären Kowalski i Dan Foglers skepnad. Honom ser jag gärna mer av. Likaså den charmiga av de två systrarna, Queenie (Alison Sudol). De två var de enda i hela filmen som fick mig att känna starka känslor. Deras gulliga och spirande kärlek fick mig såklart på fall.

Tyvärr var jag inte speciellt imponerad av Eddie Redmayne. Han är ju totalt värdelös som Newt. Inte för att han är en dålig skådespelare. Antar jag. Han fick säkert fram det han och regissören ville ha, men han är ju så sablans tråkig i denna roll. Colin Farrell verkade ha lite mer roligt när han gjorde sin Graves till exempel. Ezra Miller var också en ljusglimt i filmen. Han är creepy som få, en ny äckelpelle lik J Phoenix kanske?

Tyvärr var det inte speciellt många spännande skådespelarnamn bland birollerna. Till skillnad från de riktiga filmerna verkar inte skådespelareliten dragits till denna film, som om vi ska vara ärliga känns som en b-film inom Harry Potter-världen. Men samtidigt var det väl svårt att nå upp till de nivåerna av creme de la creme av skådespelareliten som sågs i de tidigare filmerna...

Samtidigt är det underbart att återigen låta sig föras in i Rowlings magiska värld. Det är det stora plusset, filmen blir en vessel för ett nostalgiskt återbesök. Jag ser redan fram emot att se om filmen i biosalongen där hemma och då hänge mig åt att suga åt mig av de bra delarna ur filmen. Just nu ska jag dock akta mig att sätta för högt betyg på den som jag gjorde med den första Hobbit-filmen, vilket jag blev pinsamt medveten om då jag såg om den skitfilmen.

Jag ger därför Fantastic Beasts and where to find them två odjur av fem möjliga och hoppas på att jag kan jacka upp mitt betyg ett snäpp eller två efter en omtitt.

Betyg: 2/5

Hoppa nu över till Johans blogg och läs hans text om filmen. Var den fågel, fisk eller monster för honom?

Doctor Strange (2016)

Så var det dags för ännu en film ur Marvel Cinematic Universe, Doctor Strange. Jag läser inte serietidningarna så för mig var detta en helt ny bekantskap, denna Stephen Strange gestaltad av Benedict Cumberbatch. Marvelfilmerna är alltid underhållande och mycket välgjorda. Oavsett om de är mer allvarligt lagda eller mer fokuserade på det humoristiska gillar jag dem. Lägstanivån är väldigt hög. Med det sagt, att jag gillar filmerna som ren underhållning, så fanns det så många saker, speciellt runt manus, som jag fann mig kritiskt fundera på efter visningen att jag känner mig nödgad att ta upp dem här.

För det första känns det som att filmen bryter helt ny mark inom Marvel-universat. Nu finns det tydligen en ny typ av magi och spirituella aspekter som knappast fanns i Marvels filmer där mycket var mer teknikorienterat. Visst Thor och Loke var udda, men det motiveras med att de är halvgudar och från en annan planet/dimension. Även Guardians var lite annorlunda, men den filmen synkar med Avengers-filmerna ändå. Häxor och trollkarlar däremot är en helt ny sak. Jag vet inte jag om jag tycker att det var en nödvändig expansion...

Ok, men om vi ändå har magi och sånt då. Varför får vi då inte se de dem fajtas med magi mer? Istället blir de stora actionscenerna väldigt fysiska fajter. Danskjäveln har ett spjut som han trollar fram och Strange har några sköldar som han conjurar upp. Men varför inte gå hela vägen och göra något nytt och lite mer spännande än simpel fysisk fajt? Det finns vissa scener i Harry Potter-filmerna som skulle kunna inspirerat filmens skapare, tex när de goda slåss mot de onda i slutet av femte filmen. Ett annat exempel kan vara Jean Greys bad ass -scen i slutet av tredje X-Men filmen. Det finns andra exempel också, inte minst från slutet av säsong 6 i Buffy.

En av de största actionscenerna var dessutom en ren rip off från Inception. det var scenen i New York innanför speglarna där dansken konfigurerade om gatorna och skyskraporna i tre dimensioner. Den scenen var dock inte endast en efterapning. Den var dessutom dåligt koreograferad då det var svårt att hänga med var karaktärerna befann sig i förhållande till varandra. Scenen var inte spännande och blev mest tröttsam.

Filmen fokuserar på magin och pratar om huruvida man kan eller bör använda sig av den mörka sidan av magi för "the greater good". Tyvärr är det mestadels prat om detta. Regeln "show don't tell" verkar inte bitit på manusförfattarna. Filmen missade helt att tidigt i handlingen visa oss hur fel och dåligt det kan bli om man använder den mörka sidan. Detta gör att jag inte riktigt känner starka känslor när Mordo (eller the Operative som vi känner honom som) blir agiterad över att The Ancient One använde den mörka sidan. De misslyckas med att etablera "high stakes", de snackas en del om mörkret men det visas inte.

En annan av filmens viktigaste frågor som också missas är angående Stephen Stranges avsaknad av ödmjukhet och att han måste "surrender" för att kunna bli en magiker. Den potentiellt bra scenen när Strange släpper sin gard och låter magin komma till sig sker "off screen". Tilda Swinton tar med honom till Mount Everest bergssida via en gateway och han måste rädda sig själv. Men istället för att låta publiken se när en av de viktigaste sakerna i hela filmen sker så får vi se Swinton och Wong stå och vänta inne i huset. Jag fattar över huvud taget inte hur filmmakarna kunde tycka att det var en bra lösning på den scenen...

Denna del av filmen var också alldeles för lång. Scenen är en efterapning av de motsvarande scenerna i den första Batmanfilmen från Nolan. Det är lite kul att se huvudpersonen lära sig saker av en mästare men det behöver kanske inte vara så länge?

Filmer som leker med tidshopp... Det är otroligt vanskligt att skriva manus där det funkar. Här försöker man sig på det och det genomförs lite halvdant. Skulle vi fatta det så att Strange och det stora onda ansiktet återupprepade sin scen tusen miljoner gånger, eller blev ansiktet uttråkat med en gång, så uttråkad att han som tydligen var den värsta av värsta onda hemska fiender helt gav upp? Dålig scen helt enkelt.

Benedict Cumberbatch så? Jo, men han var helt ok. Långt ifrån speciell som han kan vara när han är på toppen. Denna film är mer allvarlig i sin grundton, precis som Captain America- och Hulken-filmerna är. De mer humoristiska filmerna i serien är Iron Man, Thor, Guardians och den där lite fåniga filmen Ant-Man. Humorn i Doctor Strange består av ganska stiffa one-liners som känns pålagda bara för att det ska vara humor med. Jag hade nog gillat det mer om de aktat sig från detta slappa och gjort hela filmen lika mörk och nedstämd som den i vissa partier var.

Som alla vet var det två extrascener efter eftertexterna börjat rulla. Den första var en scen mellan Strange och Thor och i den scenen insåg jag hur långt från max Cumberbatch varit i denna film då Chris Hemsworth spelade skjortan av honom med perfekt glimt i ögat och allmän "awesomeness". Men låt mig förtydliga, Cumberbatch var inte dålig, bara mycket svagare än vad jag väntat mig från honom.

Eftersom jag skyr trailers och nyhetsflöde om filmer var det en positiv överraskning för mig att se Rachel Mcadams i filmen,. Hon var dock med allt för lite. Mera Rachel åt folket. Mads M är jag innerligt trött på. Chiwetel Ejiofor (damn, vilket svårstavat namn) var helt ok. Han spelade sin Mordo exakt som The Operative; objektiv, resonerande, nästan likgiltig, och på fel sida om linjen. I den andra av två extrascener fick vi nämligen se honom gå över till den onda sidan då han stal magin från den basketspelande mannen Jonathan Pangborn. Tilda Swinton var bra, hon har en aura som passar för en människa med övernaturliga förmågor.

Nu ser jag fram emot att se om filmen hemmavid. Allaredan förvarnad om alla skavanker i manus kan jag nästa gång istället gotta ner mig i allt som ändå är bra. Jag gillade den egensinniga röda capen. "Go Cape" säger jag.

Skulle jag betygsatt manus enkom skulle det inte bli mer än en tvåa men om jag tar in hela paketet måste jag ändå ge denna film tre vårdslösa bilförare av fem.

Betyg: 3/5


Filmen sågs tillsamman med Jojjenito på IMAX i Mall of Scandinavia. Som vanligt påminns man att stolarna därinne är dåliga. Det är en galonliknande fuskläder (?) som gör att man blir svettig om ryggen och baksidan av låren. Oskönt och trist. 3D var det också och den fungerade utmärkt, bra skärpa och så, men som vanligt så behövs inte 3D'n för filmens skull. Vid sidan av Gravity har jag inte sett en enda film i 3D som verkligen höjt upplevelsen. Enda anledningen till att det sprutar ut 3D-filmer är såklart att de kan ta högre pris. Nu kostade en biobiljett på vanlig stol 210 kr, för plusstolar kostar det ännu mer. Det är helt horribelt att branschen skyller allt på nedladdning. Klart som fan att man går på bio mer sällan med denna prisnivå.

Läs Jojjenitos revy här.

Star Wars: The Force Awakens (2015) (andra titten)

När jag gick in på Star wars: The force awakens på IMAX i Solna var jag helt ospoilad, jag hade alltså inte en aning om filmen var bra eller dålig. Trots detta hade jag redan då biljetter till samma film i London. Jag skulle besöka min gode vän Frans över nyåret och vi ville testa Storbritanniens största IMAX-salong och det var just Star Wars som visades då (såklart. Så jag hade redan bokat in mig att se den rackarns filmen två gånger. Vilken tur då att jag älskade filmen vid första titten.

Nu när jag har sett om den skulle jag vilja komplettera med några lösryckta tankar om olika figurer eller fenomen i filmen. Hoppa gärna tillbaka och läs min första revy på filmen som beskriver vad jag tycker i generella ordalag.

Låt tankarna och intrycken dansa...

Max von Sydow var underanvänd. Jag utgår från att hans historia kommer berättas i någon av de följande filmerna. Annars var hans deltagande här helt meningslöst.

Snoke. Synd att de valde en förvriden orchliknande cgi-gubbe. Jag tror att det hade varit bättre med en äldre distingerad skådespelare. Lik Max von Sydow.

C-3PO. Han var jättebra i Episode IV A new hope, men redan i femman och sexan blev han mer och mer reducerad till en comic releif. Jag tycker det är synd när folk klankar ner på C-3PO överlag då han faktiskt är olika bra i de tidigare filmerna. Men här i sjuan är han mest en comic releif (igen) och det blir tyvärr lite för mycket repetition över det hela. Nu blir det bara fan service, vilket är synd för han är värd mer. På tal om kritik så är C-3PO inte i närheten av så dålig som Jar Jar Binks. Det är horribelt att ens jämföra dem två. Då förstår man inte skillnaden i sortens humor de två representerar.

R2D2. Tycker de använder honom fel i denna film. Han känns överflödig och det måste betyda något. Det fräschaste hade kanske varit att helt enkelt tagit bort honom.

Han Solo. Harrison Ford! Han är bra men inte lysande. Däremot tycker jag inte alls att han är trött och disträ. Han är snarare tillbaka i gammal form, men ändå en äldre variant. Jag älskar att han fick en så stor roll i filmen. Det kunde ju lika gärna blivit en cameo, likt Carrie Fisher som Leia. Han Solos dödsscen var en än starkare scen andra gången. Scenen blev bättre av att jag visste vad komma skulle.





Leia. Kunglig, ståtlig och vacker. Fisher gör rollen mycket bra men hon är med lite för lite kan jag tycka.

Luke. Bra eftersom hans korta scen kändes äkta och jag fortfarande har tusen frågor om vad han tänker på i scenen. Outgrundlig min han ger oss där. Hans lilla scen gör att vi fans vill ha mer. Perfekt marknadsföring inför åttan.

BB-8. Älskar hans expressivitet. Den lilla rackaren är klart bättre än vad R2D2 någonsin var. Och han påminner mig fortfarande om WALL-E. BB-8 blev en omedelbar favorit. Men de får akta sig för att göra honom till en ren comic releif i de kommande filmerna.

Rey. Äskar hennes skådespeleri. Spelar inte över. Lyckas mycket bra i alla de scener där hon använder kraften. När hon tar i funkar det inte, när hon slappnar av är hon stark i kraften. Och jag gillar hennes mun. Jag skiter i vad belackarna säger. Och jag älskar hennes vackra linjer i ansiktet.

Vem är Rey? Känns än tydligare att hon är Lukes dotter. Luke Skywalker theme spelas flera gånger när hon kommer i bild. Och inte alla gånger har hon väl Lukes ljussvärd i handen? En annan ledtråd är scenen när Lukes ljussvärd "pratar" till henne. Ytterligare en är när hon och Leia instinktivt omfamnar varandra. Leia vet säkert vad som hände med Lukes dotter och varför. Leia är Reys faster och familjen är viktig i Star Wars. Men kanske den starkaste indikatorn är vad Luke säger i teaser trailer 2. Han adresserar någon som rimligen måste vara Rey.

Finn. Han står inte ut lika mycket som Rey men han gör absolut inte bort sig. Tycker han handskas bra med konflikten mellan sina instinkter; att fly vs att hjälpa Rey.

Kylo Ren. Funkar bäst med mask på. Han är ju så mycket mer hotfull då. Det är uppenbart att han inte är varken färdiglärd eller har uppnått full styrka med The Force för att handlingen ska funka (att han inte besegrat Finn snabbare tex). Kylo Rens svaghet och emotionella osäkerhet kan inte visas med mask på. Hans scener utan mask blir på det sättet de mest intressanta. Adam Driver är en jäkligt bra skådis. Ska bli intressant att se vad han kommer göra med Kylo Ren i de kommande filmerna.


Actionscenerna. Fajten i snön spektakulärt snygg. Dessutom spännande då vi ser maktbalansen mellan Kylo Ren och Rey svänga. Hur hon lär sig intuitivt mer och mer och hur han kämpar mot sin ljusa sida.

Jag kan konstatera efter den andra titten att filmen inte har ett enda svagt parti. Jag gillade scenerna på Årtusende Falken. De gamla karaktärerna Han och Chewie funkar perfekt med Rey, BB8 och Finn. Egentligen är de synd att vi inte fick se Han och Rey i fler scener ihop. Jag ville inte att filmen skulle hoppa över stora delar av scenerna i Årtusende Falken för att på så sätt komma snabbare fram i handlingen. Nej, jag älskade att hänga med Han i Falken. Jag hade gärna haft längre scener från det gamla älskade skeppet. Kvalitetstid för mig det där.

Jag tycker filmen är närmast perfekt. Historien är dock långt från färdigberättad. Jag hoppas innerligt att åttan och nian håller måttet och att hela den tredje trilogin blir lika bra som denna film är. Det är dock långt från säkert. Men hoppet är det sista som lämnar mig här i en galax jättenära mig.

Betyg: 5/5

Odeon BFI IMAX

Byggnaden är superhäftig. En stor rund byggnad som ser ut som en blandning av biograf och rymdskepp.  Man går in i nedersta planet. Salen är några våningar upp. Entrén in i biosalen sker nere vid duken under första bänkraden. Duken var enorm och täckte bokstavligen vägg till vägg och golv till tak. Ljudet var jättebra och högt men inte för högt. Det stora problemet på denna biograf är att benutrymmet var alldeles för dåligt. Otroligt mycket sämre än på IMAX i Solna. Knappt bättre än gamla biografer som Skandia eller Park. Den dåliga sittställningen förtog lite av upplevelsen men filmen var bra ändå. Jag tyckte att allt inräknat så var IMAX på BFI Odeon något sämre än IMAX i Solna. Där. Jag sa det.

Star Wars: The Force Awakens (2015)

 

Vissa filmpremiärer är större än andra. Star Wars: The Force Awakens är en av de största sorterna. Oavsett hur mycket jag hatat på den nyare trilogin kunde jag inte än annat än känna en ovanligt stor förväntan inför denna film. Det var dock en kluven känsla. Jag trodde att filmen skulle vara ganska sval men jag var likväl förväntansfull. Det är så det är med Star Wars. Serien har en speciell plats i hjärtat hos oss.

Eftersom Lucas äntligen lämnat ifrån sig manusansvaret och dirigentpinnen trodde jag nog att filmen skulle bli vagt underhållande då filmens regissör J J Abrams brukar göra hyfsat dugliga filmer. Hans Star Trek-filmer var kul för stunden men de har sannerligen inte gjort något större intryck på mig. Jojje fick till och med påminna mig om att det fanns två av de re-bootade Star Trek-filmerna. De hade glömts av och blivit en enda i mitt huvud.

Det var svårt att få tag på biljetter till Star Wars på IMAX för premiärhelgen så det slutade med att jag, Jojjenito och Movies-Noir såg filmen i måndags. Vi hade bra platser i mitten-mitten. Klart bättre än när jag och Jojje så Spectre. Bioupplevelsen var (för en gång skull) näst intill perfekt, inga huvuden i vägen och inga störmoment som tog mig ur filmen. En annan sak som var av avgörande betydelse var att jag hade lyckats förbli helt ospoilad. Jag hade inte sett en enda bild, klipp eller trailer från filmen. När vi snackade om filmen över en burgare på Restaurang Egon, Mall of Scandinavia (bra burgare, rekommenderas) förstod jag att Jojje varit spoilad på flera av filmens twsitar/reveals. Det är mycket roligare att se en film som denna helt utan vetskap om vad som ska hända. Det blir mer som när man som liten pojk såg film. Filmen överfaller en på ett sätt som från en svunnen tid.

Före visningen kommenterade Jojje att han lagt märke till att jag hade en "hang up" på att de nyare filmerna inte fokuserar på karaktärerna utan mer på institutionerna. Efter ett pliktskyldigast framtvingat leende tänkte jag att den kritik jag framfört mot den nya trilogin är grundstenar i filmskapande, "film making 101" så att säga. Att ha en "hang up" är för mig att beskriva att man irriterar sig på en detalj, till och med en petitess. Men min "hang up" upplever jag som fundamental och själva orsaken till att alla de tre filmerna inte fungerar i mina ögon.

I denna film har Abrams och hans team helt återgått till grunderna. De har en historia som fokuserar på karaktärerna. Man har gått från cgi-helvetet och de jobbar med modeller och analoga effekter (mer i alla fall). Historien är överraskande fräsch även om de gör call backs och blinkningar till de gamla Star wars-filmerna i massor. Men jag tycker det utförs på ett snyggt och respektfullt sätt.

Star Wars: The Force Awakens överraskade mig totalt med att vara så förbaskat bra! Yipeee. Han lyckades! Den är spännande, det finns "stakes", de vågar göra det otänkbara, den är underhållande, den är lång, den är kort! Damn, it's a great movie!

Beware, SPOILERS below. Nu till några tankar som måste spoilersmarkeras. Nedan kommer jag skriva om detaljer från filmen och jag uppmanar alla som inte sett den än att vänta med att läsa denna del tills ni sett filmen.

Damn, vilken schysste film detta va! Jag återupprepar mig medvetet. Det var en av de bästa stunderna jag haft på en biograf på många år. Den var så bra att jag satt med ett stort fånigt leende mest hela tiden. Inledningen med stjärnorna och rymden, den lustiga texten som glider in i duken, musiken och kameraåkningen nedåt tills ett stort rymdskepp kommer i fokus. Det känns som att komma hem lite. Små, små rysningar. Men den första scenen då jag rös över hela kroppen var när vi mött Rey första gången och kameran zoomade ut och vi såg att hon klättrat inuti en motor till en kraschad Star Destroyer. Bad ass! Vilken grymt snygg bild det är med skeppet i sanden!

Jag gillade de nya karaktärerna. Bäst bland de nya karaktärerna var huvudpersonen Rey. Ett helt nytt ansikte för mig och hon gjorde det bra. Framför allt spelade hon inte över. Bästa icke-människa var helt klart den nya droiden BB-8. Jag älskade den lilla krabaten. Han påminde mig lite om Wall-E. Nästa sak jag älskade, bland många, var när vi fick återse Millenium Falcon. Gammal, dammig och som vanligt halvt om halvt söndrig blev hon nästan lika påtaglig som Serenity är i Firefly. Det är som att skeppet är en av karaktärerna.

Star Wars: The Force Awakens sneglar bakåt på de gamla filmerna en hel del. Är detta något problem? Nej, jag ser det inte som ängsligt eller tråkigt. Jag gillar det eftersom det gjordes bra och med lätta penseldrag. Vi har en blinkning till the canteen i rymdhamnen i Mos Eisley, vi har scenen där Rey likt Luke får möta sin egen skräck och ser saker i historien, just nu och in i framtiden, vi har den obligatoriska fel-designen av dödsstjärnan - det vill säga den där rännan som X-fighters alltid använder i sin approach i sista anfallet. Sen har vi också mer påtagliga återbesök från de gamla filmerna med Han Solo, Leia, Chewbacca, Millenium Falcon, R2-D2 och den vänlige gentlemannen C-3PO.

På väg in till bion berättade Jojjenito att han var trött på 3PO. Abrams måste ju känt till att många fans tycker att 3PO är jobbig för han gav den guldfärgade en kul intro då han dök upp "right in your face", i närbild. Det var som att Abrams sa: "No no, you will not get away from some 3PO love." Sen var 3PO's replik av de klassiska slaget när han kommenterade att Han Solo kanske inte kände igen honom på grund av hans röda arm!

Till skillnad av de gamla filmerna har Abrams tagit med något fler kvinnliga karaktärer. Det gillar jag skarpt. Jag kan bara applådera valet av kvinnlig huvudrollsinnehavare i Rey. Och visst ska man förstå det som att hon är Lukes dotter... Det ska bli kul att se i nästa film hur de förklarar det. Varför lämnade han henne? Till vilka? Och hur blev hon sen lämnad ensam? Hon är riktigt bad ass och med tanken på hur snabbt hon lärde sig bemästra "the force" måste hon vara något av ett underbarn. Hon hade en stor portion tur att Kylo Ren (hennes kusin!) inte var färdiglärd för annars hade hon knappast kunnat besegra honom (i denna första gång de möts).

På tal om Kylo Ren eller Ben Solo som han måste hetat. Jag visste inte vem som spelade honom. Första gången han tog av sig masken väntade jag mig ett ärrat och groteskt ansikte, men där framträdde en emo-glåmig ung snygging med långt böljande svart hår. Som en ung Severus Snape nästan. Efter min initiala överraskning måste jag säga att jag gillade Adam Drivers skådespeleri i denna film. Hans scen med Harrison Ford på bron är redan en klassiker. Damn, bra scen. Jag hann tänka när Han Solo gick ut på bron att jag hoppades att... men de vågar väl inte... men det vore ju så coolt... Och de gjorde det! Det otänkbara.

Wow, jag bugar och bockar mot J J Abrams och hans team. A job very well done. Detta var mer likt den suveräna MI: 3 än de lättglömda Star Trek-filmerna... Just nu tycker jag att det är synd att Abrams inte får göra all tre i den nya trilogin. Men nästa film ska göras av Rian Johnson. Hoppas han lyckas lika bra som den gode Abrams.

Jag ger Star Wars: The Force Awakens fyra superstarka jedis av fem möjlig.

Betyg: 4+/5

Jag åkte på denna ride med mina goda vänner och bisittare Jojjenito och Movies-Noir. Blev de lika hänförda som jag eller har de gått över till den mörka sidan? Låt oss utforska:
Jojjenito
Movies-Noir

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.