Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

The Power of the Dog (2021)

Detta är en ofta omnämnd film nu när "alla" börjar lista sina favoriter från 2021. Och då blev jag nyfiken såklart. Jane Campion hade enligt vad jag uppfattade gjort en revisionistisk western. Ja, men det kan ju vara najs tänkte jag och bänkade mig.

Hmm, det händer inte så mycket... Det blev väldigt segt och filmjäkeln är lång också. Jag gav upp. 

Några dagar senare gav jag den en ny chans. Det är ju sablans trist att inte se klart påbörjade filmer. Dessutom hörde jag på Filmspotting att någon lyfte att filmen blev bättre mot slutet, speciellt tredje akten. Och vid andra titten kom jag trots allt igenom hela filmen utan överdriven tröttma eller lessma.

Först och främst har jag lite svårt att ens se den som en western. Detta är ett rent drama som utspelas på en stor boskapsgård i mellankrigstiden, närmare bestämt 1925. Benedict Cumberbatch spelar den otrevliga brodern och Jesse Plemons den veke och mildare. När Plemons George gifter sig bli Cumberbatchs Phil besvärlig.

Först kändes det som att Campion gjort om sin framgång "The piano", men under andra halvan utvecklas filmen och historien fördjupas. Jag fann handling stimulerande och vagt spännande, men inte alls så otroligt bra som många proffstyckare vill få det till. Jag menar så himla speciellt är det inte. Om du lyssnat på den typen av snack om filmen finns viss risk att du går in till filmen med för höga förväntningar.

En anna sak som jag upplevde olika mot till exempel Filmspotting var filmens foto och natur. De båda hyllas men jag fann världen alldeles för "liten". Filmen är inspelad i Nya Zeeland och de har mer eller mindre bara en inspelningsplats som det verkar. En bergsluttning som vi får se till förbannelse. En sluttning som Phil ser något ljuvligt i. För mig blev det lite enformigt faktiskt.

Skådespelarna är väl ok antar jag, men eftersom jag egentligen aldrig blev speciellt engagerad i karaktärernas liv så hjälper det inte. De fyra huvudpersonerna spelas av ovan nämnda två plus den som alltid tråkige Kirsten Dunst och ynglingen Kodi Smit-McPhee. Av de fyra var Smit-McPhee mest intressant.

Den andra skådespelaren och karaktären som jag gillade lite var Thomasin McKenzie i rollen som Lola, familjens yngre hembiträde.

Filmen kommer säkert få en hoper med oscarsstatyetter.

Betyg: 2/5

Spider-Man: No Way Home (2021)

Jag har nog alltid bara sett Peter Parker som en side-kick till Tony Stark, och före MCU var jag inte intresserad alls av Spider-Man. Nu när det verkar som att Feige sätter upp Peter Parker som något av den "nya" Tony Stark märker jag att jag inte tycker han är bra nog för att bära hela schabraket, om ens hans egna filmer.

Jag gillar dock Tom Hollands en hel del. Han har varit en kul krydda till de stora filmerna i phase 2-3, och jag gillade att återse honom, hans vänner och Aunt May. Men det finns något problematiskt med denna filmserie inom serien när jag blir ännu gladare av att se Happy Hogan och Dr Strange...

Däremot hade jag mycket lite känslomässig koppling till de två tidigare Spider-Man filmserierna. Jag hade inte ens sett det flesta av de tidigare filmerna. Hade tänkt se dem inför denna film men det blev aldrig av. För mycket tid som går åt till WoT och poddande just nu. Så jag passar sannerligen inte in på den publik som filmen vände sig till.

Jag gillar dock tanken med att filmserierna hälsar på varandra på detta sättet, men tyvärr blev det för platt i mina ögon. Ingen av de fiender som drogs med från de tidigare filmerna kändes intressanta eller speciellt bra. Skurkarna utvecklades inte mycket i denna film utan det antogs att alla åskådare hade bra koll på dem från tidigare filmer. Dessutom blev det enformigt att alla var goda men onda, och aunt Mays ömmande hjärta om att alla skurkarna kunde omvändas till att bli fina och goda skurkar kändes smörigt och krystat.

Hur mycket jag än gillar MCU (phase 1-3) är det sällan actionscenerna jag ser fram emot. Snarare tvärt om. I denna film var actioninnehållet helt meningslöst. Dålig koreografi. Det var rörigt och utan känsla för var alla befann sig eller vad som hände. Känslan av gravitation och att personer eller byggnadsställningar hade tyngd saknades. "Stakes" saknades också, vilket känns så udda i en film där någon till och med dör och någon annan bli allvarligt knivad. Jag kom att tänka på den usla avslutningsscenen i "Iron Man 3" som på samma sätt bara var tråkig.

Jag tror jag har kommit på varför det kändes som att det saknades "stakes" och det var på grund av hur korkat allt var. Jag kände mig till och med irriterad över Peter Parkers idioti som om och om igen ledde dem in i allt strul. Scenen när han fuckade upp trolleriformeln var svag och jag kunde knappt heja på filmens huvudperson under resten av filmen. Tror inte att det var det Feige och hans team hade tänkt sig...

Jag gillade dock samspelet med Tobey Maguire och Andrew Garfield och de sekvenserna före slutfajten var filmens höjdpunkt för mig. Jag gillade Tobey Maguires närvaro i scenerna så mycket att jag nästan blir lite sugen på att se om hans Spider-Man filmer. 

Jag börjar misströsta över phase 4. Det har inte startat bra alls. Den enda filmen jag är det minsta sugen på att se om är "Black Widow" och den utspelas till och med under phase 3-eran. Det känns som att "Black Widow" är en film som hör hemma i phase 1-3. De övriga nya filmerna har inte gjort mig nyfiken på fortsättningen alls. Jag sätter mina förhoppningar till nästa film med Dr Strange och Scarlet Witch.

Betyg: 2/5

The Courier (2020)

The Courier är ett riktigt bra spiondrama från det kalla krigets dagar. Filmen utspelas på sextiotalet och är löst baserad på verkliga händelser. Begåvade Benedict Cumberbatch spelar en brittisk affärsman med kontakter i östblocket som rekryteras av MI6 att agera som kurir i kontakterna med en högt uppsatt rysk militär som inför Kubakrisen ville hjälpa väst.

Filmen är i god John Le Carré-stil med ett karaktärsdrivet och långsamt berättande. Detta är en film-film, ett mycket bra hantverk. Det är ingen actionfilm och mycket av skådespeleriet levereras i scener utan dialog. Det är en stil av drama som belönar en uppmärksam åskådare.

Handlingen är intressant och spännande och filmen får mig att bry mig om både Greville och Oleg. Som många Le Carré-böcker är tonen närmast förlamande sorglig. Detta är en film som passar en grå höstkväll då det regnar utomhus.

Cumberbatch är mycket bra, men ryssen Merab Ninidze som spelar Oleg är nästan ännu bättre. Jessie Buckley som spelar Grevilles fru Sheila är också mycket bra, och MI6-agenten spelas ypperligt av Angus Wright. Alla skådespelare är bra helt enkelt.

Detta är en film som lätt slår Spielberg och Hanks Bridge of spies men som inte har en chans mot Oldmans Darkest hour. Någonstans mitt emellan blir en svag fyra.

Betyg: 4-/5

1917 (2019)

Ibland ska man gå in till en film helt ovetande vad som väntar. Detta är just en sådan film.

Man skulle inte ha sett någon trailer, läst om den eller lyssnat på några poddar om den. Då hade upplevelsen kunnat tangera det magiska. För dem av er som fortfarande på något outgrundligt sätt är ospoilade på denna film kan se filmen först och återkomma till denna revy senare.

Jag brukar vara känslig för spoilers och hålla mig ren, men det lyckades inte denna gång. Kan det ha varit så att jag sänkte min gard efter besvikelsen med "Dunkirk", och kanske inte var så sugen ännu en krigsfilm? Kanske. "1917" handlade ju dessutom om första världskriget, det tristaste av världskrigen.

Jag visste alltså redan före visningen att filmen gick i realtid (ur en av karaktärernas perspektiv), och att filmen upplevs som en enda tagning (eller två egentligen, före och efter Schofield förlorar medvetandet).

Till skillnad mot "Dunkirk" är denna film mänskligare, den har karaktärer som vi lär känna och tycks komma nära. Även de mindre birollerna lever upp på ett sätt som Christopher Nolan helt missade med sin tekniskt suveräna film. Därmed blir denna film så mycket bättre.

Men trots allt är "1917" en film som lever under sin egen skugga... Den är i ju i första han den där filmen som är (som) en enda tagning! Det är så synd för utan den filmtekniska finessen hade filmen kunnat vara precis lika bra, men vi hade sluppit jiddret om den detaljen.

Jag var mentalt medtagen när jag lämnade IMAX-salen i MoS. Var detta bra, eller rättare sagt exakt hur bra var detta? Jag behövde sortera mina tankar och efter en natts sömn på filmen växte den betänkligt. Detta är en förbaskat bra film helt enkelt.

Jag känner med Lance Copral Blake och Lance Corpral Scofield. Att sedan filmen är rent tekniskt briljant som gör närvarokänslan så påtaglig adderar till dess styrka.

Den bästa sekvensen var när de korsat ingenmansland och gick ner i bunkern. Wow, vilken grej. Blakes öde kändes bittert. Tommen Lannister från Game of Thrones! Den äldre brodern Blake spelades av Rob Stark från Game of Thrones. Scenen mellan honom och Scofield var fin.

Detta är kanske årets mest imponerande film på många sätt, och det kan mycket väl vara en av ett fåtal filmer från 2019 som kommer bli en riktig klassiker.

Betyg: 4/5

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 

 

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Thor: Ragnarok (2017)

I pulled 'em out of a place on Midgard called Texas. I even named them. Des and Troy. You see, when you put them together... they destroy.

Thor: Ragnarrok är förbaskat underhållande. Den är också helt hysterisk. En film som fullproppad med färgglad konfetti, som ett bad i rosafärgad champagne eller ett dyk ner i ett bollhav fyllt med filmiska karameller. Omtitten började dock inte bra då jag råkade slå på introduktionen till filmen av regissören Taika Waititi. Han verkar vara något av en idiot, lite som en byfåne. Men han har gjort en rolig film så vi ska inte låta det slå oss ner allt för mycket.

Det finns mycket att gilla med denna film. "The tradegy of Loki" i en av de inledande scenerna är en liten ljuvlig pjäs inom pjäsen så att säga. Cameos av Matt Damon, Luke Hemsworth och åldermannen Sam Neill. Damn, jag hade helt glömt den rackaren.

Sen är filmen fylld med härliga karaktärer och snygga och bra skådespelare. Konfetti! Den bästa Chris är ljuvlig och hans supportas här av Dr Banner och Hulken och det är sannerligen en supermysig duo! Väldigt trevligt att få med en från The Avengers, tänk vilken lyx!

Nytillskotten är också bra. Jeff Goldblums Grandmaster är kanske filmens bästa sidofigur och en mycket stark villain (han kan hjälpa mig förtränga Ego lite snabbare). Regissör Waititi ger rösten åt stenbumlingen Korg och han är otroligt rolig. Synd att han inte var lite charmigare på introduktionen, för humor har han, karln.

Efter första titten var jag inte helt såld på Cate Blanchetts Hela men denna gång omfamnar jag henne med hull och hår. Hon är det facto mycket bra i rollen. Minspel och leverans av dialogen är perfekt. Tessa Thompson spelar Valkyrie som ska vara influerad av Sarah Connor i T2. Jag ser kanske inte riktigt de referenserna, men hon är hyfsat bra som en krigare på dekis. Nja, hon är kanske inte det starkaste kortet i filmen, men vi vet vad hon kan göra och jag ser fram emot att se henne i senare filmer i serien.

Till sist är ju Loki som alltid en favorit. Han höjer på egen hand alla tre Thor-filmerna för att inte tala om minst en Avenger-sfilm. Och detta är en karaktär som var tänkt som en bifigur i den första filmen. Tom Hiddleston gör honom till fulländning.

Jag gillar också att de blandat in Doctor Strange på ett litet hörn. Väven som vävs i MCU blir mer och mer intrikat. Det är det jag älskar så med hela filmserien, alla "cross overs" och korsbefruktningar.

Sen måste jag nämna Rachel House i rollen som Topaz (som taget ur en Bond-film). Hon är en av Waititis regulars och hon gör en bra sidekick till Grandmaster. Det blev ett lite snopet slut för ennes karaktär bara. Actionscenerna är inte filmens styrka, men de funkar för att driva filmens handling framåt i alla fall.

Vid denna omtitt gillade jag hela filmen rakt igenom, den har i princip inga svaga eller tråkiga partier. Jag älskar Thor, Loki, Hulk/Banner, Hela, Gandmaster och Korg. Det finns mycket gott i denna anrättning. Men visst, som den skojfriska underhållning den är saknar den lite av tyngden som en Captain America eller Avengers-film har.

Jag ger filmen en solklar fyra och en plats högt upp i listan över alla filmer i MCU.

Betyg: 4/5

Ranking av Thor-filmerna:
1. Thor: Ragnarok
2. Thor
3. Thor: The Dark World  

Avengers: Infinity War (2018)

SPOILERS AHEAD! WARNING! Denna revy är full av spoilers.

Mina förväntningar inför Avengers: Infinity War var blandade. Jag älskade vad Russo-bröderna gjort med Captain America: The Winter Soldier och Avengers 2.5 (Captain America: Civil War), men samtidigt var förra årets tre MCU-filmer endast fokuserade på humor gränsen till jönsighet överträddes till och med ibland. Årets första film ur serien, Black panther, var ju dessutom gräsligt dålig. Det fanns anledning att inte vara helt säker på att den nya Avengers-filmen skulle leverera. I mina mörkaste stunder stålsatte jag mig inför ett nytt magplask a la The Last Jedi. I mina ljusa stunder kom jag att tänka på att jag älskar de "stora" och bombastiska MCU-filmerna. Jag gillar till och Med Age of Ultron för tusan!

Men wow, att kunna bli så här positivt överraskad av duon som ändå gav mig en av 2016 års bästa filmer! Avengers: Infinity War, vilken underbar film. Jag tror att jag fick gåshud fem gånger under filmen och under sista akten satt jag med tårfyllda ögon. Det var tur att eftertexterna var så långa så att man hann samla ihop sig lite inför uttåget ur salongen. Den första och största rysningen fick jag när Captain America kom fram ur skuggan som räddaren i nöden för Wanda och Vision. Gåshuden!



Filmen är en makalös bedrift. Den lever mest i Avengers/Captain America-tonaliteten, men den blandar in den (ibland) jönsiga humorn från Guardians och Spider-Man på ett perfekt sätt. Gänget i Guardians är nedtonade till en nivå att de är oerhört mycket mer sympatiska. Det måste ändå ses som en gigantisk risk att ha med Peter Quill mer än Steve Rogers i denna film, men det lyckades.

De lyckades till och med få in Doctor Strange helt ljuvligt i tonaliteten. Honom gillade jag också mer här än i hans egen film. Den enda grupp med karaktärer som var lika tråkiga som i sin egen film var de från Black Panther. De har tråkig utstrålning och är helt humorlösa. Det kan ha att göra med att de var med i det något överdimensionerade och till slut lite tråkiga slaget när Wakanda blir attackerade av orcherna. Det känns som att vi sett den sekvensen tidigare i en annan filmserie. Dessutom tycker jag att Letita Wright som Shuri är det sämsta och mest fel-castade "supergeniet" sedan Denise Richards som kärnfysiker i Bondfilmen The World is not Enough.



Just att bröderna Russo har lyckas smälta samma de två så gravt olika tonaliteterna mellan Captain America-filmerna och Guardians är en av filmens största bedrifter. En annan bedrift är det fantastiska slutet. Som om det vore ett rött bröllop. Men visst detta är en PG-13 och ingen Logan-nivå på våldet inte. Istället får hjältarna dö genom att vittra och blåsa bort som damm. Men jag måste inte se blod för att storyn som berättas ska kännas ända in i hjärtat. Detta är sprängstoff efter att ha levt med dessa karaktärer i ett decennium och ha investerat så mycket engagemang. Jag var helt tagen av slutet. Dammigt i rummet! Jovisst, jag fattar att den gode doktorn har gjort ett drag som vi ännu inte riktigt kan skönja, som ett ess i rockärmen, och att den feta damen inte sjungit än...

Detta är seriens Episode V, den onda sidan vinner! Vad har vi då på skurken? Thanos är en intressant skurk. Givetvis inte lika ikonisk som Darth Vader, men ändå intressant på något sätt. Thanos må vara galen men han har ett resonemang som är komplext och inte helt ologiskt. Filmen vinner på att ha en sådan skurk gissar jag. Jag är dock inte helt såld på hur han framställs. Är verkligen Josh Brolin bra i denna roll? Den där hakan alltså... Och de digitala effekterna av Thanos var rent generellt filmens svagaste inom det departementet.



Åter till det göttiga i filmen. Jag älskade de nya konstellationerna som bildades. En av de stora styrkorna med filmerna från MCU är alla charmiga skådespelare. Väldigt få har en pinne uppe i rumpan (C Bale som Batman tex). Chris och Chris, Robert och Scarlett, de bjuder alla på sig själva och jag tycker att de är helt underbara. Nu får de nyare karaktärerna, som jag ofta finner lite svagare i deras egna filmer, spela mot superstjärnorna och det blir som ljuvlig musik i mina öron. De drar energi ur varandra, finner synergier och resultatet blir både överraskande och rörande.

Thor med Guardians var hysterisk underhållande. Tony Stark och Doctor Strange var en "match made in heaven". Lustigt nog passade Spider-Man in där också. Han har ju redan i sin egen film fått låna lite stjärnglans av Tony så den återträffen kändes naturlig. Cap och Nat ihopa var härligt. Gillade också när Cap träffade sin gamle vän Bucky igen.



Det var underbart att se Steve Rogers i skägg och vi fick se alldeles för lite av Black Widow. Skönt att hulken inte ville komma fram så ofta, Bruce är ändå mycket mer intressant. Jag hade glömt att Wanda och Vision hade en grej ihop. Var de inte på olika sidor i inbördeskriget? Härlig att se Wanda "in action" i filmen i alla fall. Men totalt sett alldeles för lite av Steve och Natasha, som sagt.

Slutet var något av en chock även om jag älskar denna typ av "mind fucks". Det var väldigt intressant att det bara var de ursprungliga Avengers som överlevde purgen; Tony, Steve, Thor, Bruce, Nat. Alla nya förmågor försvann inklusive Doktorn. Jag undrar jag vad det var för plan, den enda som ledde till seger..?

Kan det vara så att nästa Avengers-film, som får premiär i maj nästa år, är den sista för det gamla gardet? Att de kan besegra Thanos och återställa verkligheten till före hans knäppande med fingrarna, men att de kommer får betala det högsta, och denna gång permanenta priset? Det som är lite underligt är att Maria Hill och Nick Fury också blev dustade.



Jag vet inte... Det är svårt att jämföra filmer i olika genrer, och till och med inom samma genre ibland. Vilken är bäst, Avengers: Infinity War eller Logan från förra året? Det är lika svårt som att besvara frågan vilken kompositör är bäst, Vivaldi eller Beethoven, Mozart eller Bach? Olika typer av verk som passar i olika sammanhang.

Detta är i alla fall ett nytt kapitel i byggandet av ett filmiskt universum där karaktärer får tid på sig att utvecklas som om det vore en gigantisk tv-serie. MCU cashade in på sina investeringar i karaktärer och deras inbördes relationer i Civil War där alla gamla relationer sattes på prov och hotades. Redan då var jag blown away av hur filmserien äntligen började tvinnas ihop efter att länge mest byggt nya grenar. Nu har de sammanfört alla grupperna i en enda film, crossover galore. Det är inte perfekt men det är otroligt bra med tanke på utmaningarna. Denna film lyckades få ihop allt, damn it, och det är ofantligt imponerande.



Jag hade kanske önskat att scenerna från Wakanda hade varit kortare i utbyte mot någon lugnare scen, som den när Avengers besöker Clints hem (i Ultron). En scen där karaktärerna fått tid på sig att luftas och blomma ut. Men detta är en mycket liten svaghet som inte stör på helhetsintrycket som är full pott. Jag längtar så efter att se om den. På bio och flera gånger hemma når den släppts för hemmabruk.



Till sist en annan liten spaning. Det blev så tydlig i denna film, än en gång, att hela seriens huvudperson är Tony Stark. Därmed kommer det med säkerhet vara upp till honom att fixa så att det blir bra igen. Och jag tror att han till slut kommer få sin stora vila, någon gång under nästa Avengers-film...

Jag ger Avengers: Infinity War fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Fler texter om filmen:
film4fucksake
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord